Slottet Deverills döttrar
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 1
2021-10-28 11:02
Översättare: Carina Jansson
POLa R IS
POLARIS_MONTEFIORE_KARLEK_OCH_KRIG_titelsida.indd 1 21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 3
2021-10-20 11:54 2021-10-28 11:02
Originalets titel: Daughters of Castle Deverill Copyright © 2016 by Montefiore Ltd Omslag av Niklas Lindblad Översatt av Carina Jansson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-431-6 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 4
2021-10-28 11:02
Till Sebag med kärlek och tacksamhet
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 5
2021-10-28 11:02
Barton Deverill
Ballinakelly, grevskapet Cork, 1662 En salt vind drog över de vita stränderna och klipporna vid Ballinakelly Bay och förde med sig ljudet av måsarnas sorgsna skrin och vågornas brus. Gråtunga moln hängde lågt på himlen och det duggregnade. Böljande gröna kullar och gulblommande ärttörnebuskar gjorde det svårt att tro på Irlands våldsamma historia, för i det matta vårljuset framstod hon bara som en fulländad, oskuldsfull skönhet. Och i just den stunden, då det till synes ogenomträngliga molntäcket skingrades tilläckligt mycket för att släppa igenom en strimma solljus, svor Barton Deverill – den förste lord Deverill av Ballinakelly – att han skulle läka såren efter Cromwells brutalitet och skänka tröst och rikedom till de människor han nu hade under sin ledning. Klädd i en djupröd slängkappa i sammet, en bredbrättad hatt prydd med en yvig fjäder, höga skinnstövlar med silversporrar och med ett svärd vid höften satt han på sin häst och blickade ut över det stora landområde han fått till skänks av den nyligen återinsatte Karl den andre, som tack för sin lojalitet. Barton Deverill hade varit en av befälhavarna
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 9
2021-10-28 11:02
10
Santa Montefiore
i kampen mot Cromwells erövring av Irland. Efter nederlaget vid Worcester hade han flytt över havet med kungen och hållit honom sällskap under hans långa tid i landsflykt. En titel och tillhörande mark var nöjaktig kompensation för Cromwells konfiskering av hans familjs egendomar i England och alla år han offrat för kronan. Nu var han inte längre en yngling som hungrade efter strider och äventyr, utan en medelålders man som såg fram emot att få lägga ifrån sig svärdet och avnjuta resultatet av sina ansträngningar. Och fanns det en bättre plats att slå sig till ro på än just här, i detta makalöst undersköna land? Slottet började ta form. Det skulle bli magnifikt, med havsutsikt, tinnar och torn, och höga murar som var tjocka nog att stå emot fienden, även om lord Deverill helst skulle vilja se ett slut på allt våld. Trots att han var protestant och engelsman in i märgen, förstod han inte varför han och de irländska katolikerna inte kunde respektera och acceptera varandra. Det förflutna levde trots allt bara i minnet, medan framtiden skapades i nuet. Genom förståelse och acceptans var han övertygad om att fred skulle kunna uppnås. Han gjorde en gest åt sitt stora följe, och gruppen fortsatte sakta mot den lilla byn Ballinakelly. Det hade regnat mycket under natten och vägen var lerig. Ljudet av klafsande hovar förebådade deras ankomst och satte skräck i hjärtat på människor som sett för mycket blod spillas för att inte frukta anblicken av engelsmän till häst. Byborna, som ännu inte hade sett sin nye lord och markägare, iakttog dem vaksamt. Kvinnor bleknade, lyfte upp sina barn, skyndade inomhus och drog igen dörren efter sig. Några oförskräckta ungar stod kvar barfota i leran, magra som fågelskrämmor,
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 10
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 11
storögda och hungriga, när de engelska herrarna red in i byn med sina fina skinnstövlar och plymförsedda hattar. Lord Deverill gjorde halt och vände sig mot sin vän, sir Toby Beckwith-Stubbs, en korpulent man med en stor, rödbrun mustasch och moderiktigt långt, lockigt hår. ”Det här är alltså hjärtat av mitt imperium”, sa han och gjorde en svepande gest med handen. ”Jag märker att jag är mycket uppskattad här”, tillade han sarkastiskt. ”Alla år av blodspillan har gjort dem vaksamma, Barton”, svarade sir Toby. ”Lite mild övertalning kan säkert få dem att räta in sig i ledet.” ”Ingen ska övertala någon någonting, min vän”, sa Barton och höjde rösten. ”Jag tänker vara en välvillig lord, bara de svär mig sin trohet.” Just då ställde sig en kvinna klädd i en lång, svart kåpa mitt i vägen. Vinden tycktes mojna och en tystnad sänkte sig över byn. De sjaskiga barnen slank undan och bara kvinnan stod kvar i leran. ”Vem är det här?” frågade lord Deverill. Fastighetsförvaltaren drev sin häst framåt och slöt upp vid hans sida. ”Maggie O’Leary, milord”, svarade han. ”Och vem är denna Maggie O’Leary?” ”Hennes familj ägde marken ni bygger slottet på, milord.” ”Aha.” Lord Deverill kliade sig i skägget med en behands kad hand. ”Jag förmodar att hon vill ha den tillbaka?” Skämtet fick alla i hans följe att skratta högt, men den unga kvinnan betraktade dem så oförskräckt att skrattet snart övergick i ett nervöst skrockande, och ingen förmådde möta hennes blick. ”Jag betalar henne gärna för marken”, tillade lord Deverill.
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 11
2021-10-28 11:02
12
Santa Montefiore
”Hon är uppenbarligen galen”, väste sir Toby oroligt. ”Det är bäst att vi gör oss av med henne omedelbart.” Men lord Deverill höjde ena handen. Någonting i kvinnans självsäkra hållning hade väckt hans nyfikenhet. ”Nej. Låt oss höra vad hon har att säga.” Maggie O’Leary gjorde en fladdrande gest med sina bleka fingrar, och med en rörelse så lätt och elegant att hennes händer kunde ha varit ett par vita duvor drog hon tillbaka huvan. Lord Deverill flämtade till, för han hade aldrig tidigare sett en sådan skönhet, inte ens vid det franska hovet. Hennes hår var långt och svart och blänkte som korpvingar, och hennes ansikte var ljust som månsken. Läpparna var fylliga och röda som järneksbär. Men det var hennes ljusgröna ögon som stal skrattet ur männens strupar och fick lord Deverills förvaltare att göra korstecknet. ”Var på er vakt, sir, för hon måste vara en häxa”, viskade han. Maggie O’Leary sköt fram hakan och spände blicken i lord Deverill. Hennes röst var låg och honungslen som en sommarvind. ”Is mise Peig Ni Laoghaire. A Tiarna Deverill, dhein tú éagóir orm agus ar mo shliocht trín ár dtalamh a thógáil agus ár spiorad a bhriseadh. Go dtí go gceartaíonn tú na h-éagóracha siúd, cuirim malacht ort féin agus d-oidhrí, I dtreo is go mbí sibh gan suaimhneas síoraí I ndomhan na n-anmharbh.” Lord Deverill vände sig mot förvaltaren. ”Vad sa hon?” Den gamle mannen svalde hårt och tycktes ovillig att översätta orden. ”Nå?” sa lord Deverill med skärpa i rösten. ”Svara! Eller har du förlorat målföret?” ”Nåväl, milord, men Gud bevare oss från denna häxa.”
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 12
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 13
Han harklade sig, och när han översatte var rösten svag och darrig. ”Lord Deverill, ni har begått en orätt mot mig och mina ättlingar genom att stjäla vår mark och betvinga oss. Till dess att ni ger oss upprättelse fördömer jag er och era nästkommande till evig oro och till de odödas värld.” En samstämmig flämtning hördes bakom honom och sir Toby lade handen på sitt svärd. Lord Deverill fnös och vände sig mot sina män med ett besvärat leende. ”Ska vi verkligen frukta en bondkvinnas tomma ord?” När han såg sig om igen var hon borta.
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 13
2021-10-28 11:02
Kapitel 1
Ballinakelly, 1925 Kitty Trench pussade pojkens mjuka lilla kind. När barnet log svämmade hennes hjärta över av ömhet och tillgivenhet. ”Var snäll mot miss Elsie nu, lille Jack”, sa hon mjukt. Hon strök honom över det röda håret, som hade exakt samma nyans som hennes eget. ”Jag är snart tillbaka.” Hon vände sig mot barnflickan, och mildheten i hennes ögon ersattes av beslutsamhet. ”Håll noga uppsikt över honom, Elsie. Släpp honom inte ur sikte.” Miss Elsie rynkade pannan och undrade om oron i mrs Trenchs ansikte hade någonting att göra med irländskan som kommit till huset dagen före. Hon hade stått på gräsmattan och stirrat på barnet med en blandning av sorg och längtan, som om anblicken av lille Jack plågat henne svårt. Miss Elsie hade gått fram och frågat om hon kunde stå till tjänst, men kvinnan hade mumlat en ursäkt och skyndat ut genom grinden. Det var så underligt att miss Elsie genast berättat om det för mrs Trench, och hennes kraftfulla reaktion hade gjort barnflickan illa till mods. Mrs Trench hade bleknat och hennes ögon fyllts av fasa, som om hon länge hade fruktat
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 17
2021-10-28 11:02
18
Santa Montefiore
den här kvinnans ankomst. Hon hade vridit sina händer och inte vetat vad hon skulle ta sig till, och hon hade ängsligt tittat ut genom fönstret. Sedan hade hon plötsligt sprungit genom trädgården och ut genom grinden. Miss Elsie visste inte vad de båda kvinnorna sagt till varandra, men när mrs Trench kommit tillbaka en stund senare hade hon varit rödgråten och darrig. Hon hade lyft upp pojken i famnen och kramat honom så hårt att miss Elsie oroat sig för att han skulle kvävas. Efter det hade hon tagit med honom upp till sitt rum och stängt in sig, vilket gjort miss Elsie nyfiknare än någonsin. Nu log barnflickan uppmuntrande mot sin husmor. ”Jag ska vaka över honom som en hök, mrs Trench. Jag lovar”, sa hon och tog pojkens hand. ”Kom, Jack, nu går vi och leker med ditt tåg.” Kitty gick ner till stallet och sadlade sitt sto. Medan hon bryskt drog åt sadelgjorden bet hon ihop käkarna och tänkte igenom samtalet dagen före, som hade hållit henne vaken halva natten och sedan hemsökt hennes drömmar. Kvinnan var Bridie Doyle, lille Jacks biologiska mor. Hon hade haft en kort och chockerande affär med Kittys far, lord Deverill, medan hon varit Kittys kammarjungfru, men hon hade valt att lämna barnet på ett kloster i Dublin och flytt till Amerika. Någon hade sedan hämtat lille Jack på klostret och lämnat honom på Kittys tröskel med en skriven vädjan om att hon skulle ta hand om honom. Vad skulle hon annars ha gjort? tänkte hon och satt upp. Såvitt hon kunde se hade hon gjort Bridie en oerhörd tjänst, vilket Bridie borde vara henne evigt tacksam för. Kittys far hade så småningom valt att acceptera sin son, och tillsammans med sin make Robert hade Kitty uppfostrat sin halvbror som sitt eget barn – och hon älskade
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 18
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 19
honom djupt. Ingenting på jorden kunde skilja henne från lille Jack nu. Ingenting. Men Bridie var tillbaka,och hon ville ha sin son. Jag tvingades lämna honom en gång, men jag tänker inte göra det igen, hade hon sagt, och en kall, otäck hand hade gripit tag om Kittys hjärta. Kitty kvävde en snyftning när hon red ut från stallplanen. För inte så längesedan hade hon och Bridie varit som systrar. När Kitty tänkte på allting hon hade förlorat, insåg hon att vänskapen med Bridie var bland det hon saknade mest. Men nu när det olösliga problemet med lille Jack stod emellan dem visste hon att de inte skulle kunna återförenas. Hon måste acceptera att den Bridie hon älskat var borta. Kitty galopperade över fälten mot sitt en gång så praktfulla hem, som nu var en förfallen och svartbränd ruin som bara beboddes av råkor och spöken. Före branden fyra år tidigare hade slottet Deverill varit stolt och tidlöst, med höga fönster som likt klara, hoppfulla ögon reflekterade molnen som drog in från havet. Hon mindes farmor Adelineslilla sällskapsrum som doftat av torvrök och syren, och farfar Huberts förkärlek för att skjuta på katoliker från fönstret i sitt påklädningsrum. Hon mindes den instängda lukten i biblioteket där de brukat äta porterkaka och spela bridge, och den lilla skrubben under personaltrappan där hon och Bridie träffats i smyg när de var små. Hon log när hon tänkte på hur hon brukat rymma från Jaktstugan, där hon bott, för att träffa sina älskade farföräldrar. På den tiden hade slottet varit en fristad där hon sluppit undan sin kärlekslösa mor och sin stränga guvernant, men nu var det bara en symbol för sorg, förluster och en svunnen tid som kändes så mycket mer lockande än nuet. Medan hon galopperade lät hon minnena av slottet Deve-
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 19
2021-10-28 11:02
20
Santa Montefiore
rills glansdagar fylla hennes hjärta med en intensiv längtan, för hennes far hade bestämt sig för att sälja det och snart skulle det tillhöra någon annan. Hon tänkte på Barton Deverill, den förste lord Deverill av Ballinakelly, som hade byggt slottet, och hon fick en klump i halsen av rörelse – nästan trehundra års släkthistoria hade förtärts till aska, och alla manliga ättlingar var dömda att hemsöka slottet som rastlösa andar och aldrig finna frid. Vad skulle det bli av dem? Det hade varit bättre om hennes far gett ruinen till släkten O’Leary och på så sätt befriat sina förfäder och räddat sig själv, men Bertie Deverill trodde inte på förbannelser. Det var bara Kitty och Adeline som haft förmågan att se spökena, och som därmed visste vilket öde som väntade Bertie. Som barn hade Kitty roats av dem, men nu gjorde de henne bara ledsen. Efter en stund kom slottet inom synhåll. Det västra tornet där hennes farmor uppehållit sig fram till sin död var intakt, men resten av byggnaden påminde mest om ett gigantiskt kadaver som sakta multnade ner i marken. Murgröna och åkervinda klängde på de kvarvarande väggarna, ringlade in genom fönstren och gjorde anspråk på varenda sten. Ändå hade slottet fortfarande en närmast hypnotiserande tjuskraft. Hon travade fram över det som en gång varit krocket banan, där ogräset nu härjade fritt. Hon satt av och ledde hästen till framsidan, där hennes kusin stod och väntade intill en glänsande, svart bil. Celia Mayberry var ensam, bar en elegant klockhatt över sitt blonda, prydligt uppsatta hår och en lång, svart kappa som nästan nådde ner till marken. När hon såg Kitty sprack hon upp i ett brett, lyckligt leende. ”Åh, älskade Kitty!” utbrast hon och gick fram för att
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 20
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 21
omfamna henne. Hon doftade starkt av parfym och pengar, och Kitty kramade henne hårt. ”Vilken underbar överraskning!” sa Kitty och menade det, för Celia älskade slottet Deverill nästan lika mycket som hon efter att ha tillbringat sin barndoms somrar där med resten av London-Deverills, som de engelska kusinerna ibland kallades. Kitty klamrade sig fast vid henne lika hängivet som hon klamrade sig fast vid sina minnen, för Celia var en av få människor i hennes liv som inte hade förändrats och ju äldre Kitty blev, desto större tacksamhet kände hon för det. ”Varför sa du inte att du skulle komma? Du kunde ha bott hos oss.” ”Jag ville överraska dig”, sa Celia och såg sprickfärdig ut, som ett barn som längtade efter att få avslöja en stor hemlighet. ”Det lyckades du med.” Kitty tittade upp på fasaden. ”Det är som ett spöke, eller hur? Ett spöke från vår barndom.” ”Men det ska byggas upp på nytt”, sa Celia bestämt. Kitty tittade ängsligt på sin kusin. ”Vet du vem det var som köpte det? Jag vet inte om jag klarar av att höra det.” Celia skrattade. ”Jag!” utbrast hon. ”Det är jag som har köpt det! Visst är det underbart? Jag ska föra tillbaka alla spöken från det förflutna, och du och jag kan återuppleva alla magnifika stunder genom våra barn.” ”Du?” flämtade Kitty häpet. ”Har du köpt slottet?” ”Nåväl, egentligen är det väl Archie som har köpt det. Vilken generös make han är!” Hon strålade av glädje. ”Visst är det fantastiskt? Jag är ju också en Deverill! Jag har lika stor rätt till slottet som någon annan i familjen. Snälla, säg att du är glad!”
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 21
2021-10-28 11:02
22
Santa Montefiore
”Ja, naturligtvis är jag glad. Jag är lättad över att det är du som har köpt det och inte en främling, men jag måste erkänna att jag också är lite avundsjuk”, svarade Kitty förläget. Celia slog armarna om sin kusin igen. ”Snälla, hata mig inte. Jag gjorde det för oss. För familjen. Slottet fick inte hamna i händerna på en främling. Det vore som att ge bort sitt eget barn. Jag stod inte ut med tanken på att någon annan skulle bygga bort våra minnen. På det här viset kan vi alla njuta av det. Du kan bo kvar i Vita huset, Bertie kan bo kvar i Jaktstugan om han vill, och vi kan alla bli fantastiskt lyckliga igen. Det förtjänar vi, efter allt vi har gått igenom. Eller hur?” Kitty skrattade åt sin kusins dramatiska utläggning. ”Du har helt rätt, Celia. Det kommer att bli underbart att se slottet väckas till liv igen, och dessutom av en Deverill. Det är helt i sin ordning. Jag önskar bara att det var jag.” Celia log igen och lade en hand på sin mage. ”Jag väntar barn, Kitty”, sa hon. ”Jösses, Celia, hur många överraskningar har du?” ”Bara barnet och slottet. Du då? Skynda på! Jag hoppas att vi båda får flickor, så att de kan växa upp här på slottet Deverill som du och jag gjorde.” Kitty insåg med ens att Celia hade skrivit om sitt förflutna och placerat sig innanför slottets väggar avsevärt oftare än en månad om året. Hon var en av de där ytliga människorna som justerade sin egen historia och sedan lät sig övertygas av sin egen, nya version. ”Kom”, sa Celia, tog Kittys hand och drog med henne genom dörröppningen till det som en gång varit slottets stora sal. ”Vi utforskar! Jag har storslagna planer, ska du
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 22
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 23
veta. Jag vill att det ska bli precis som när vi var små, men bättre. Minns du den sista sommarbalen? Visst var den fantastisk?” Kitty och Celia vadade genom ogräs som nådde dem till knäna. De häpnade över de små träden som slagit rot bland tistlar och törnen och nu sträckte sina spretiga grenar mot skyn. Marken var mjuk under deras fötter när de gick från rum till rum och skrämde upp enstaka råkor och skator. Celia pratade oavbrutet, återupplevde det förflutna genom färgstarka anekdoter och varma minnen, medan anblicken av förödelsen lade sig som en svart slöja över Kitty. Med tungt hjärta tänkte hon på sin farfar Hubert, som dött i branden, och sin farmor Adeline som dött ensam i det västra tornet för bara en månad sedan. Hon tänkte på Bridies bror, Michael Doyle, som satt slottet i brand, och på sin egen dåraktiga hämndlystnad, som bara lett till ett övergrepp i hans familjs hus där ingen kunnat höra henne skrika. Hon tänkte på sin älskare Jack O’Leary och deras möte vid muren, då han omfamnat henne hårt och bönfallit henne att fly till Amerika med honom. Senare hade han gripits av polis vid järnvägsstationen och förts bort. Det började snurra i huvudet. Hennes hjärta drog ihop sig av skräck när monstren från det förflutna vaknade ur sin sömn. Hon lämnade Celia i ruinerna efter matsalen och flydde till biblioteket, för att söka skydd bland behagligare minnen av kortspel och porterkaka. Kitty lutade sig mot väggen, slöt ögonen och suckade tungt. Hon insåg att hon kände sig kluven inför den här kanariefågeln som kvittrade om en byggnad vars förflutna hon egentligen knappt förstod sig på. Celias röst blev svagare, blandades med ljudet av höstvinden som ven runt slotts-
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 23
2021-10-28 11:02
24
Santa Montefiore
ruinen. Men när Kitty blundade skärptes hennes sjätte sinne, och hon uppfattade spökena som nu samlades omkring henne. Den redan kyliga luften blev ännu kallare. Ingen annan känsla förde henne lika säkert tillbaka till barndomen. Försiktigt öppnade hon ögonen. Framför henne stod hennes farmor, lika verklig som om hon varit av kött och blod, men yngre än hon varit när hon dött och bländande ljus, som om hon lystes upp av en strålkastare. Bakom henne stod Kittys farfar Hubert tillsammans med Barton Deverill, den förste lord Deverill av Ballinakelly, och andra olyckligt lottade ättlingar som drabbats av Maggie O’Learys förbannelse och tvingats tillbringa evigheten i limbo. Kitty blinkade när Adeline log mjukt mot henne. ”Du vet att jag aldrig är långt borta, älskling”, sa hon, och Kitty blev så rörd av hennes närvaro att hon knappt märkte tårarna som rann nerför kinderna. ”Jag saknar dig, farmor”, viskade hon. ”Såja, Kitty. Du vet bättre än någon annan att vi bara är åtskilda av varseblivningens gränser. Kärleken håller oss samman för evigt. Du kommer att förstå dig på evigheten när det blir din tur. Men just nu har vi världsligare saker att diskutera.” Kitty torkade tårarna. ”Vilka saker?” ”Det förflutna”, sa Adeline, och Kitty visste att hon menade de sedan länge dödas fängelse. ”Förbannelsen måste brytas. Kanske har du styrkan att göra det, och kanske är du den enda som har det.” ”Men Celia har köpt slottet, farmor.” ”Jack O’Leary är nyckeln som kommer att låsa upp portarna och släppa ut dem.” ”Men jag kan inte få Jack, och jag har inte slottet.” Orden
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 24
2021-10-28 11:02
slottet deverills döttrar 25
snörde samman hennes strupe som taggtråd. ”Hur gärna jag än vill kan jag inte få det att hända.” ”Vem pratar du med?” Det var Celia. Hon såg sig misstänksamt omkring i det tomma rummet. ”Du pratar väl inte med dina spöken? Jag hoppas att de försvinner innan Archie och jag flyttar in”, sa hon med ett nervöst skratt. ”Jag funderar faktiskt på att arrangera litterära salonger. Belästa människor är så attraktiva, inte sant? Eller så anlitar vi kanske ett medium från London och håller seanser. Det vore roligt! Tänk om Oliver Cromwell dyker upp och skrämmer vettet ur oss! Jag har så många bra idéer. Visst vore det roligt att återinföra sommarbalen?” Hon tog Kittys arm. ”Kom, vi lämnar bilen här och leder hästen till Jaktstugan. Jag lämnade Archie där för att han skulle tala om för Bertie att vi har köpt slottet. Vad tror du han kommer att säga?” Kitty andades djupt och försökte samla sig. Hennes långa lidande hade gjort henne tålmodig, och hon hade alltid varit bra på att dölja sin smärta. ”Han blir nog lika glad som jag”, sa hon och följde med sin kusin tillbaka genom salen. ”Blod är tjockare än vatten. Det är någonting alla i släkten Deverill är överens om.” * Bridget Lockwood satt vid träbordet i det lilla huset där hon vuxit upp som Bridie Doyle. Hon kände sig besynnerligt malplacerad. Hon var för stor för rummet, som om hon hade vuxit ifrån möblerna, det låga taket och de små fönstren genom vilka hon brukat titta ut på stjärnorna och drömma om ett bättre liv. Hennes kläder var för eleganta,
21-48 Polaris Slottet 28 okt.indd 25
2021-10-28 11:02