Page 1

Atens portar Conn Iggulden Översättning: Leif Jacobsen


Originalets titel: The Gates of Athens Copyright © Conn Iggulden, 2020 Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen. Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2021 ISBN : 978-91-7795-388-3 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2021 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran


Prolog

Det väldoftande frömjölet från blommorna uppe i bergen fyllde luften, som av parfym eller kokt linolja, och alla levande varelser flämtade i skuggorna. På sluttningarna växte backsötan tät och inget liv kunde bida någon längre tid i solen, vare sig över buskmarken eller på de kala klipphällarna. Syrsorna spelade sina klagovisor i grenverken till pinjeträden, vars rötter klamrade sig fast och på något sätt uthärdade bland stenarna. Genom en stillhet lika uråldrig som de omgivande kullarna kom det svaga ljudet av musik likt de tunnaste av trådar, för att växa till den uppstämda klangen av horn och sångröster. Ödlorna flydde sin kos när kungens danserskor nådde krönet och fick luften att vibrera med sina cymbaler, pipor och trummor. Efter ett högljutt kommando gjorde de flämtande och svettiga halt. Kungen själv red fram på sin hingst och satt av med en antydan till den elegans han haft i sin ungdoms dagar. Dareios kastade tyglarna till en slav och klättrade upp på en väldig flat sten, där han ställde sig att spana ut över slätten. Från denna höjd kunde han se landets sår; ärren som krig och eld lämnat efter sig. Gripen av hur det förflutna på en och samma gång var mycket avlägset och mycket nära rynkades hans panna. Trettio år tidigare hade han stått på exakt samma plats. Just i detta ögonblick kändes det som om han med bara ett kort steg kunde kliva tillbaka dit igen, med fadern vid sin sida och hela livet framför sig. Där staden Sardes en gång legat fanns endast ruiner kvar. Det var förvisso länge sedan lågorna brunnit ut, men när en lätt bris plötsligt gav sig till känna tyckte Dareios sig känna doften av förkolning; en lukt av bränd sten, av parfym och av röta. Han noterade även människor långt borta. Luften var så klar att Dareios såg glöden från lägereldar och de 19


tunna rökslingorna som ringlade sig uppåt. Utan tvekan hade vissa av människorna flytt men återvänt när den stora branden lagt sig. Eller kanske var de bara där för att plundra bland ruinerna, för att försöka finna de små guldklimpar som en gång varit mynt. En stads likbål fick aldrig förringas. Den här dagen i bergen, från denna höjd och på detta avstånd, var det svårt att föreställa sig det eldhav som förtärt gator, parker och hela stadsdelar. Dareios noterade att vakttornen längs ringmuren rasat och låg i stora stenhögar. Han såg också tydligt spåren som ledde bort från murarna. Familjer vars fötter lämnat efter sig mörka strimmor i aska och sot, likt ådrorna på en gammal mans arm. Kungen visste att farsoter härjade där ute nu. De som överlevt brydde sig inte om de döda, inte utan ledarskap. Flugor svärmade runt kropparna – och de levande skyndade sig förbi, noga med att vända bort blickarna. Tanken fick inte storkonungen att vare sig grimasera eller skaka på huvudet. Han hade mött döden många gånger tidigare. Han visste att hans arbetare måste begrava de döda i väldiga grunda gropar utanför staden, innan de ens kunde tänka på återuppbyggnaden. Dareios vände sig slutligen mot sin unge son för att införliva honom i sina tankar. Xerxes satt på en ung elefanttjur, balanserande med ena benet under det andra, längre bak i kolonnen. Dareios såg att pojken var distraherad av något, kanske ett av sina husdjur. Xerxes lyckades alltid hitta någon liten varelse att tämja och roa sig med. Senast hade det varit en syrsa, och före det en mycket liten blå ödla som höll maten mellan framtassarna när den åt. Storkonungen hade själv aldrig känt ett liknande behov. Han oroade sig för att pojken inte var tillräckligt intresserad av det rike han en dag skulle ärva. Han suckade. En faders bekymmer var legio. Den kungliga processionen hade gjort halt på hans kommando. Lättnaden lyste i deras ansikten efter en hel förmiddag av obönhörliga stigningar. På vägen bakom kungen fortsatte leden med de sextiotusen männen bakåt så långt ögat nådde. Dareios hade tagit sig dit inställd på krig men enbart funnit aska. Framför honom hade danserskorna, som skakat av utmattning, nu fallit till ro. En av dem hade stupat tidigare under morgonen; i sin yra 20


hade hon rasat ihop i en lealös hög på marken, innan de bakomvarande vagnarna och männen fortsatte över henne till hennes utdragna skrik. Endast de kungliga elefanterna, som var nogräknade med vad de valde att krossa, hade undvikit den rådbråkade flickan. Dareios visste att han inte behövde säga ett ord till sin seneschall. Ashars bistra uppsyn och lätta rodnad var bekräftelse nog på mannens skam. Danserskornas ledarinna skulle tveklöst bli pryglad under kvällen, kanske rentav bindas vid ett träd och lämnas åt sitt öde, vilket sannolikt innebar kvällsmat åt lejon eller vargar. De övriga skulle se vad som drabbade henne och lära sig att inte dra vanära över storkonungen och den hedersbetygelse han visade dem. Dareios var inte längre den vitale unge krigare han en gång varit. När han gjorde sig klar att kliva ner från stenen lyckades han bemästra lusten att grimasera vid den plötsliga värken i höfter och ländrygg. Förr om åren skulle han tagit sig ner med ett enkelt skutt utan att reflektera över sin inneboende styrka. Men hans tjänare kände honom blott alltför väl och hade låtit bära fram en pall under tiden han stått och betraktat utsikten. Rak i ryggen och med ett totalt orörligt ansiktsuttryck klev han nu ner. Xerxes betraktade misstänksamt sin far när han närmade sig och undrade om han skulle bli bestraffad för något som bara kungen lagt märke till eller brytt sig om. Pojken satt på en tjock sidenkudde, iförd endast sandaler och en läderkilt med guldnabbar. Med sin bara överkropp var han en levande påminnelse om faderns förlorade ungdom, som enbart gjorde honom på dåligt humör. Tjänare strödde ut torkade blad av lavendel och myrten på den dammiga stigen framför storkonungen på hans väg till sonen. Det var en skymf att tvinga Dareios att se upp på någon, men Xerxes verkade förlamad på sin kudde på den höga elefantryggen. Den bastanta ungtjuren vred det snabelförsedda huvudet mot mannen vid sin sida. Både pojken och djuret befann sig i en mycket tafatt ålder. Dareios viftade bort tjänarna med blombladen. I ögonvrån såg han dem skakande vänta på att få fortsätta göra marken mer väldoftande för de fotsteg som skakade världen i dess grundvalar. ”Stig ner därifrån, Xerxes”, sa storkonungen vänligt. 21


Sonen nickade och lade en hand på en plats som elefanten kunde se. Snabeln svängde runt och han klev ner på den långa muskeln, som ­hissade ner honom till marken i en enda perfekt mjuk rörelse. Pojken ­verkade mäkta stolt. Dareios visade ingen reaktion på det konstnummer som mer hörde hemma på marknaderna eller i något skogshuggarläger. Han lade ena armen om sonens axlar och gick bort med honom till den plats där han egentligen borde ha stått och inväntat sin far. Väl där tog Dareios stöd mot en stor sten med den andra handen och kände dess värme. ”Ser du staden?” frågade han. ”Ser du hur svart av sot och aska den är?” Xerxes visade tydligt att han spanade ut mot något avlägset och nickade sedan, alltjämt oförstående. Dareios fann att han var stolt över den unge mannen, som helt visst skulle efterträda honom om Ahura Mazda, visdomens herre, så tillät. Man skulle akta sig för att vara alltför viss om framtiden, vare sig man uttryckte det högt eller enbart för sig själv. Ljusets gud hörde allt. ”Detta är Sardes, den här stora regionens huvudstad”, sa han. ”Eller rättare sagt var den det. En fiende har skövlat den och bränt ner allt, däribland det stora templet som tronat här i tvåtusen år. Det är därför jag fört med mig så många soldater, Xerxes. Imorgon kommer allt, varje bostad och varje tempel att vara jämnat med marken. För vi ska bygga upp staden igen.” ”Vem vågar anfalla en av våra städer?” frågade Xerxes. ”Män från Aten, män från Eretria”, svarade fadern. ”Grekerna. Jag trodde … För en tolft av år sedan skickade de hit ambassadörer för att söka vår vänskap. Jag trodde att de godtagit att bli mina älskade undersåtar – bli ett av mina utvalda folk. De förlänade min guvernör jord och vatten och for hem över havet igen. Jag ska villigt erkänna att jag knappt skänkt dem en tanke sedan dess.” Kungen log och rufsade om i sonens hår. Han dolde sin förnärmelse när Xerxes ryggade undan. ”Det här är världens utkant, Xerxes. Havet ligger inte mer än två dagar härifrån – och bortom det länder som aldrig blivit välsignade av våra lagar och våra soldater.” Han slog ut ena armen över slätten. ”Över detta regerar jag, från minsta slavmarknad till djupaste guldgruva. ­Varenda kruka och bägare är mina, likaså alla mynt, bjälkar och barn. 22


Men vi befinner oss långt ifrån civilisationen, långt från rikets hjärta. Kanske har jag varit alltför mild mot dem, alltför förlåtande. Jag är på tok för tillitsfull, det har alltid varit min svaghet.” Han såg hur sonen obekvämt skruvade på sig och log. ”Ingen kan påstå att jag saknar heder, Xerxes. Håller du med om det? Om jag ger någon mitt ord håller jag det också, om så världen omkring mig faller sönder. Om jag förlåter en fiende, om jag bjuder in honom i mitt hem likt ett barn, vet han att han inte behöver frukta min vrede. Till och med grekerna är införstådda med detta. De kanske skriker och kämpar emot, men för de som är män, för de som är villiga att lägga sin stolthet åt sidan och erbjuda mig vängåvor i form av jord och vatten, kommer jag alltid att vara en förlåtande gud.” ”Men varför? Varför tänker du förlåta männen som gjorde detta, som brände ner Sardes?” Dareios lutade sig närmare sonen. Trots att hundra tjänare och slavar inväntade minsta lilla nyck från honom, trots att två nakna kvinnor med svartmålade ögon kikade ut genom den draperiförsedda korgen som prydde hans elefant, var han alltjämt ensam där med sin son. ”Nu talar jag som kung, Xerxes, så lyssna på mig. Mitt ord är obrytbart, för att när en man tågar i fält mot mina arméer vill jag att han ska se sig om i rädsla på sina bundsförvanter och aldrig veta om de kommer att överge honom, om så mitt i stridens hetta. Jag vill att han ska känna, på samma sätt som han känner sitt eget namn, att om han överlämnar sig till mig, om han låter dammet vidröra sina läppar och erbjuder mig vatten från sina kupade händer kommer jag att hedra honom som en bundsförvant till tidens slut, utan hat, utan hämndlystnad. För han blir ett levande bevis på min barmhärtighet. Förstår du?” Xerxes nickade försiktigt och blundade när vinden tilltog och gav honom lindring från hettan. I denna stund av tystnad och frid förstod han plötsligt. Han slog upp ögonen och hans far log när han såg hur de strålade. ”Tilliten till dig försvagar dem alla …”, sa Xerxes med något som liknade förundran. ”Det betyder att broder vänder sig mot broder när vi närmar oss dem; vän mot vän. Men priset, far? För din heder? Du fråntas din hämnd – är inte det ett väldigt högt pris att betala?” 23


”Nej. Vid guden som sammanbinder allt, det finns fyrtio nationer i mitt rike – Medien, Assyrien, Lydien, Indien – med människor likt silvriga fiskar i havet, och alla lydande under min tron, min krona. Om jag vore en bluffmakare, en lögnare, skulle de slåss mycket hårdare för att hålla mig på avstånd. Istället ger jag deras ledare palats och landamären. I deras stilla sinne kanske de rentav undrar om de alls blivit erövrade.” ”Men det har de”, sa Xerxes. Hans far nickade. ”Ja. Så är det med städerna i detta ’joniska förbund’. De vände sig till sina förfäder istället för till oss. Kanske trodde de att jag var för långt borta för att bry mig om vad de hade för sig i Västerhavets bygder. I sitt svek vände de sig till Aten – och dessa grekiska skökor skickade fartyg från Eretria med sina hoplitsoldater för att skövla denna kust och mörda och terrorisera folken som är mina. Nu talar de om att kasta av sig oket som jag lagt på dem och om vårt ’skamliga’ styre.” Kungen skrattade trots avsaknaden av lustigheter i det han just sagt, och hans ögon förblev mörka och överskuggade av ögonbrynen. ”Efter utplåningen av min garnison tände grekerna eld på Sardes vasstak, och elden spred sig med vindens hastighet tills allt brunnit upp, till och med det tempel som tillhör Kybele, världens modergudinna. Det blir svårt att förlåta.” Kungen stod kvar en längre stund och såg framför sig med avlägsen blick. Sonen vågade inte störa honom i hans tankar. Inte heller drog han sig undan när hans far på nytt placerade handen på hans axel. ”Jag kommer att ägna en hel säsong åt återuppbyggnaden här. Styrkorna jag fört med mig kommer att gå in i alla städer i detta joniska förbund, stora som små, och utmäta enligt mig lämpliga straff. De kommer att hugga händerna av männen, så att de aldrig mer kan bära vare sig lans eller svärd. De fagraste barnen kommer att hamna på våra slavmarknader. De gamla, män såväl som kvinnor, kommer att kastas på bål. Jag undrar om det på sitt lilla vis inte är en barmhärtighetsåtgärd – för nog skulle de ha blivit brända av de sina ändå? Förstår du? Till och med i min brinnande vrede finns det visdom. Jag är ingalunda en tyrann, Xerxes. När jag rör mig, när bergen rör sig, är det med bävningar mäktigare än 24


tusen kungars trampande fötter. När jag är borta kommer du att komma till samma insikt. Alla människor är slavar; alla kungar är våra slavar.” Vid dessa ord sken sonens ansikte upp. Med vänster hand vidrörde Xerxes fingrarna som vilade på hans nakna axel. Med sin vishet hade hans far byggt upp ett rike som var så otroligt rikt och mäktigt att det var som han sa: Världen bugade sig inför honom. Xerxes var förvissad om att även regnet måste falla på hans befallning. ”Vad gör vi med grekerna, far?” ”De har rest tillbaka, ombord på sina fartyg, som oskyldigt sovande barn. Dock har de slaktat mina garnisoner. De tror att allt är över. Men de misstar sig gruvligt. Det har bara börjat! När jag är klar här ska jag ägna mig åt dem.” Kungen såg sig över axeln mot livvakten i sina vita vapenrockar. Värmen måste vara pressande, men detta till trots stod de orörliga kvar i perfekta rader, som huggna i sten. Vid denna korta blick steg generalen som befallde över dem fram och kastade sig i sin fulla längd på marken för att slå händerna för ögonen, som vore han bländad. När han reste sig igen hade dammet fastnat överallt på den inoljade rustningen, vilket fick honom att likna en soldat som varit ute alltför länge på krigståg och inte en medlem i kungens högvakt. Dareios tog det som ett gott tecken. ”Hämta min pilbåge, general Datis.” På några få ögonblick, alltmedan kungen väntade med utsträckt hand, hade det kungliga vapnet packats ur sitt fodral och strängats. Dareios tog emot det tunga vapnet, som var nästan lika långt som han själv, och det blänkte till i solen när dess strålar träffade oljan och guldtråden som handtaget lindats med. ”Pil”, sa Dareios. Han satte pilen till den flätade bågsträngen och spände bågen lika lätt som någon som övat dagligen sedan barnsben. Musklerna på arm, axel och bröstkorg spändes när han sköt iväg den, och den for genom luften i vad som tycktes vara en evighet, innan den slutligen dalade ner mot slätten nedanför. ”Denna pil är mitt löfte”, hörde Xerxes sin far mumla. ”Gud, låt mig få ge atenarna den bestraffning de förtjänar.” 25


Han gav tillbaka pilbågen och kallade med ett finger till sig sin vinslav. Den smärte unge mannen hade tjänat kungen under alla sina tjugo levnadsår och skaffat sig auktoritet i det gyllene hovet, men detta till trots kastade han sig utan att tveka raklång på marken framför sin herre och hans nedstämda humör. ”Mishar, från och med idag har du en ny uppgift. Res dig och ta emot den från din kung.” Eunucken kom smidigt upp på fötterna och stod kvar med nedslagen blick medan far och son betraktade honom. Den dammiga marken hade gjort sitt med sidenkläderna och Xerxes grimaserade när han såg de mörka svettfläckarna. Det fanns inga ursäkter för att missköta sin hygien, inte med alla slavar som kunde tvätta honom och byta mannens kläder hur många gånger som helst på en dag. Om nu Mishar var en man. En gång hade Xerxes beordrat vakterna att hålla ner honom, så att han kunde undersöka det gamla ingreppet och den skrumpna lilla säcken, som var mörk som ett blåmärke. Mishar hade grinat som ett fruntimmer. Nog var det märkligt att en slav som insett att hans liv inte var hans eget ändå försökte upprätthålla något slags värdighet – något som var hans lika lite som det arbete han utförde med sina händer! Xerxes tyckte att fadern gav vissa ur tjänstefolket alltför stora friheter, kanske på grund av att de känt varandra så länge. Han tänkte sannerligen inte göra samma misstag när det var hans tur att ta över. Han log vid tanken. ”Mishar”, fortsatte kungen, ”du ska söka upp mig varje kväll när jag intar min måltid. Du må avbryta mig utan rädsla för att bli bestraffad, och detta ska du säga till mig: Herre, minns grekerna. Förstår du vad det är jag beordrar dig?” Vinslaven försökte nicka, men han skakade så våldsamt att Xerxes trodde att han insjuknat i något. Även Mishar hade sett Sardes svarta ruiner, och han var rädd för hur kungen skulle reagera. En svettdroppe lämnade ett vitt spår efter sig på hans panna och fortsatte ner genom fårorna kring hans målade mun. ”Ja … jag … förstår, ers majestät. Må det bli som ni befaller.” ”Det må det sannerligen, Mishar. Om du glömmer ska jag låta slita ut den där väloljade tungan, som redan är min, ur munnen på dig. Lämna 26


oss nu – och byt till rena kläder. De du bär för tillfället duger bara till att kastas på elden.” Eunucken böjde på huvudet och backade bugande sig därifrån. Xerxes skymtade vargen, förgöraren av nationer, i sin far och såg nu förväntansfullt på honom. ”Således, min son”, sa kungen, ”kommer jag inte att glömma den skuld som grekerna är skyldiga mig. Inte tills den betalats tusenfalt. De är ett litet och utspritt folkslag. Jag ska köpa fartyg av fenicierna och låta marschera somliga av mina lata garnisoner i väst hit till denna plats. Det finns alldeles för många palatsofficerare här, Xerxes. Män som är feta och veka och som lever sina liv i lättja. Jag är övertygad om att ett litet fälttåg kommer att göra dem gott. Kanske skickar jag ut mina odödliga soldater på öppet hav för att se hur de sköter sig där. Jag tror att jag kommer finna det roande att se män som general Datis spy upp sin frukost över relingen!” Tanken fick kungen att skratta och med ens var hans usla humör försvunnet. Han vände sig mot sonen och Xerxes lyckades undvika att rycka till. ”Låt nu hämta din häst. Jag vill att du rider med spanarna nere på slätten.” ”Jag hade hellre …” ”För min skull, Xerxes”, sa hans far med vänlig röst. Pojken skyndade sig att böja på huvudet. ”Som du vill.” Kungen log när det var avgjort. ”Bra. Männen behöver få se dig rida. Jag förväntar mig att du infinner dig på festen för mina officerare när solen gått ner. Mina generaler och jag kommer att gå igenom planerna för bestraffningarna av de joniska städerna, som darrar inför oss av blotta förskräckelsen.” Xerxes bugade sig på nytt. Han hade hoppats få lite tid för sig själv fram till läggdags och slippa faderns alla direktiv. Men belöningen för hans lydnad skulle komma vad det led. Även om han inte kunde föreställa sig en värld utan sin älskade far skulle riket en vacker dag bli hans. Då skulle han befalla att molnen skingrades eller att solen fördunklades till åminnelse av fadern. Det var en betryggande tanke. 27


DEL ETT 490 f.Kr.


1

Xanthippos stod mycket stilla och andades genom näsan medan han muttrade instruktioner till slavarna som arbetade runt omkring honom. De tre männen, som var fullt fokuserade på sin uppgift, svarade med att försiktigt böja på huvudena. De hade tjänat hans hustrus familj sedan barnsben. Han slogs av att alla spartaner hade sju slavar, vars uppgift var att förbereda dem för krig. Måhända var atenarna mer effektiva. Xanthippos vare sig log eller yppade något av denna tanke. Han var på ett rastlöst och otåligt humör. Han var trettioåtta år och visste att han riskerade att dö denna dag. Det gick inte längre att uppfatta kalabaliken i staden, även om han inte för ett ögonblick trodde att den avtagit. Hustruns gård var en mycket stor egendom med både olivodlingar och fikonlundar. Rummet i vilket Xanthippos förbereddes för krig låg mitt i byggnaden, långt från ytterväggarna och murarna, som inte stod ett fästningsverk långt efter. Vita marmorkolonner omgav den centrala platsen omkring honom, med öppet i tak och en blå himmel ovanför. Det var fridfullt där, långt från allt tumult och all rädsla för krig. Omkring detta fridfulla nav låg ett dussin rum fördelade på två våningar. Gården låg nordväst om Atens stadskärna, och på andra sidan byggnadens väggar öppnades murens portar mot vägen till Eleusis. Xanthippos hade väckts mitt i natten av skrik och rop. Husets bud­ löpare skickades till agoran, stadens stora torg, som inhyste brons­statyerna av de hjältar som representerade Atens tio olika stammar – fylena. Areo­ pagens råd hade låtit sätta upp ark av finaste papyrus under varje staty, och slavar med facklor var utplacerade där för att lysa upp för alla som behövde se. Vartenda fyle hade sammankallats, likaså varenda dem i staden och i de omgivande trakterna. Det som de alltid fruktat hade inträffat. 31


Xanthippos grymtade till när benskenorna trycktes på plats. De var tillverkade från avgjutningar av hans skenben och knän och passade perfekt; varken remmar eller snören krävdes för att hålla dem på plats eftersom metallen var tänjbar. Skenorna glimmade som av guld och var in­­ smorda med samma slags olja som resten av kroppen. ”Vänta”, sa han. Männen klev tillbaka och han hukade sig med en hastig rörelse. Han nickade, de satt som de skulle. När han sträckte på sig igen slog en av männen sina armar runt hans midja och knöt fast en kilt av vitt linnetyg. Låren skulle förbli oskyddade. Det var en sak att löpa och öva naken en varm sommardag, en annan att befinna sig mitt i en strid. Xanthippos far hade förklarat för honom hur praktiskt det var att ha ett tygstycke till hands när svett eller blod rann ner i ögonen. Med bar överkropp såg Xanthippos slavarna fatta hans bröst­harnesk. Fodret var även det av ett vitt linnetyg med grova starka sömmar. Utanpå satt tunga bronsplattor. Han visste att det skulle göra sig påmint för varje litet steg han tog under marschen från staden. Men hur tungt och löjligt dyrt det än var, var det en viktig del av hans stridsmundering. Vissa av strategerna, eller befälhavarna, föredrog ett helt stycke av brons eller läder, men Xanthippos fann att det hämmade honom för mycket. Han hade sett män som knappt klarade av att knyta sina sandaler med dem på sig; de var hjälplösa som fiskar på torra land. Dessutom fick plattorna honom att känna sig oövervinnlig. På samma sätt som benskenorna gjutits efter honom var bröstharnesket ett mästerverk av en skicklig smed. Bronsen var varm när den rörde vid hans hud och allt med denna metall behagade honom. Han nickade och muttrade något när harnesket gjordes fast med två remmar kring axlarna och en midjegjord. Två mindre harnesk – vingarna – hängde ner över underlivet för att skydda pulsådern i respektive ljumske. I strid skulle fienden bara se benskenor av brons, en upplyft rundsköld och en hjälm – en krigare av guld. Bara tanken gav honom rysningar av välbehag. Armarna försågs aldrig med något som kunde hindra dem, och med knutna nävar svängde han dem i luften för att kontrollera rörelsefriheten och för att mjuka upp muskler och leder.

Profile for Smakprov Media AB

9789177953883  

9789177953883  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded