9789177953845

Wagner

Wagner_till tryck.indd 1

2022-02-18 08:01:18

Wagner Gustaf Skördeman

Wagner_till tryck.indd 3

2022-02-18 08:01:18

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2022, Gustaf Skördeman Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2022 ISBN : 978-91-7795-384-5 www.bokforlagetpolaris.se

Wagner_till tryck.indd 4

2022-02-18 08:01:19

1 Redan på långt håll syntes det vad de gick för, de två storvuxna männen med sina fjärrkontroller. Det de utstrålade var inte bara att de kunde döda, utan att de ville döda.

Deras uppdrag var att identifiera hot och slå ut dem med maximal effektivitet. Det hade de gjort många gånger förut. Att släcka liv var deras jobb. Och största nöje.

Savile Row i London är en trång liten gata med några av Storbritanniens allra mest exklusiva skräddare. Husen är byggda i sten, prydda med stora flaggor, men de är inte mer än tre–fyra våningar höga. Är man inte insatt så är det inte helt lätt att inse den trånga lilla gatstumpens betydelse för världens rikaste.

På Savile Rows trottoarer ser man inte många turister, mest bara cityfolk, det vill säga bank- och finanstyper. Alla i sina brittiskt skurna kostymer, som bärarna antingen köpt just på den här gatan eller önskade att de hade gjort det.

Nu stod de två bjässarna med döda ögon på varsin sida i varsin ände av gatan och styrde varsin Mavic 3 medan de på kontrollernas displayer noggrant granskade vad drönarnas kameror avslöjade. De flög längs fasaderna, tittade in i alla fönster, steg upp och spanade av taken. Fokuserade och uppmärksamma på minsta avvikande detalj.

Under tiden gick två andra grizzlybjörnar i kostym och kontrollerade de parkerade bilarna på båda sidor om den enkelriktade gatan, tittade in genom fönstren, granskade underredena med hjälp av speglar och läste av med geigermätare för att upptäcka eventuell radioaktivitet.

När de kände sig säkra på att något hot inte förelåg gav de signal till ledaren Nesti, två snabba tryck på komradions knapp, som blev två brummande ljud i Nestis radio. Och när alla fyra var klara gav ledaren klartecken till konvojen.

Först smattret av en helikopter som la sig och hovrade betydligt lägre än vad som var tillåtet. Sen rullade två svarta BMW X7 M50i 5

Wagner_till tryck.indd 5

2022-02-18 08:01:19

in på gatan, följda av en illröd Rolls-Royce Cullinan och två svarta BMW X7 till. Alla armerade och garanterade att stå emot eld från varje form av automatvapen och sprängkraft motsvarande trettio kilo TNT. Om bilar kan utstråla någonting alls så utstrålade denna karavan av bilar med svarttonade rutor ett hot, enligt den kriminella logik som sa att ju mer du behövde skydda dig desto farligare var du. Till och med de blaserade cityarbetare som jäktade fram på trottoarerna anade att något speciellt var i görningen och tittade till på konvojen.

Bara för att snabbt titta bort igen. En småregnig oktobermåndag som denna ville man bara överleva till jul och inte riskera att se något som kunde ödelägga ens liv.

De armerade bilarna stannade utanför den tegelröda fyravåningsbyggnad som huserade den kungliga hovleverantören Willis & Corrigan, vilka försåg imperiets prinsar med allt från jacketter till skräddarsydda kalsonger. Hollywoodstjärnor och oljeschejker stod i kö för att få bli kunder här, och det florerade mängder av rykten om vilka urvalskriterierna egentligen var. Men ingen visste.

Ur de svarta SUV:arna klev muskulösa män i svarta kostymer och solglasögon. Män som snabbt spärrade av trottoarerna åt båda håll ett hundratal meter från Willis & Corrigan. Två ställde sig bakom den sista SUV:en och stirrade hotfullt på de bilar som nu hejdades så bryskt i sin framfart. Om det var blickarna genom solglasögonen eller de Heckler & Koch MP5 som de bar som avskräckte mest var oklart, men ingen i de främsta bilarna i den hastigt växande kön kom på tanken att protestera mot det abrupta stoppet. Längre bak började tutande snart höras, men det var inget som bekom de två beväpnade köttbergen.

När gatan var säkrad gav livvaktschefen Nosorog klartecken till Romanovitjs chaufför, som tryckte på knappen till mikrofonen så att han kunde kommunicera med baksätet i Rolls-Roycen. ”All clear.”

Aleksandr Aleksandrovitj Romanovitjs feta näve greppade tag om det blonderade håret på Anora, den magra flicka från Uzbekistan som han köpt loss från en av de bordeller han brukade besöka. En sjuttonåring som han hånfullt kallade sin pretty woman medan han tvingade sig på henne sexuellt.

6

Wagner_till tryck.indd 6

2022-02-18 08:01:19

”Du får fortsätta sen”, sa han, drog upp Anoras huvud från sitt skrev och knuffade hårdhänt in henne i hörnet av baksätet. Sen knäppte han gylfen medan han irriterat konstaterade att det tog allt längre tid för henne att få honom att komma. Kanske var det dags att skaffa en ny. Han kunde ju inte gärna missa en skräddartid bara för att Anora inte sög lika bra längre.

När han såg hennes tomma blick öppnade han Louis Vuittonbagen i läder som stod på golvet och greppade ett par tjocka buntar femtiopund-sedlar som han gav henne tillsammans med löftet att hon skulle få gå och shoppa senare, så skulle det nog kännas bättre.

När Aleksandr Romanovitj klev ur bilen slöt fyra av livvakterna snabbt upp kring honom medan de spanade längs husfasaderna, trots att drönarna fortfarande kryssade runt och kontrollerade fönster och tak. Romanovitj rättade till sin rock med krage av vargpäls.

Fotgängarna som såg männen som spärrade av trottoarerna vände och valde en annan väg. Här i City visste man att man gjorde bäst i att inte stå på sig mot beväpnade gorillor. Man bodde inte i drottningens England längre, man bodde i gangstrarnas London.

Medan Romanovitj och hans följe stegade fram mot Willis & Corrigan dök en rullstol upp i dörröppningen. I rullstolen satt en mycket gammal man med frånvarande blick och en sträng av saliv hängande från munnen. I hans knä låg en påse från skräddaren och rullstolen kördes av en böjd gammal dam som uppenbarligen var av den uppfattningen att hennes man inte skulle behöva ge upp sina klädvanor bara för att han gått och blivit lite senil. Kvinnan bar också hon skräddarsydda kläder, som dock var alldeles trådslitna.

Det var tydligt att såväl klänning som kappa och hatt en gång varit av yppersta kvalitet, även om de idag främst avgav en doft av malmedel och mögel. Kvinnan kämpade med att få fram rullstolen till de två trappsteg som ledde ner till trottoaren, den verkade alldeles för tung för hennes krumma gestalt. Och när hon till sist lyckades häva stolen över kanten så fick den fart och rullade sånär ifrån henne. Men hon släppte inte sitt grepp.

Den oväntade framryckningen fick livvakterna att kliva in framför sin uppdragsgivare, men så fort de insåg vad som hänt slappnade de av.

Den yngste av livvakterna, Shchenok, stegade fram till det äldre 7

Wagner_till tryck.indd 7

2022-02-18 08:01:19

paret och höjde sin ansiktsscanner mot dem, en i taget. Inget utslag.

De fanns inte i några register. ”Vad gör du ? Tror du de är terrorister ?” sa Sobaka, och kunde inte låta bli att skratta. De andra höll minen tills de hörde att Romanovitj också brast ut i skratt, varpå de alla började håna sin nitiske unge kollega. ”Den där terroristen har till och med kissat på sig !” sa Sobaka och pekade på en liten blöt fläck vid gylfen på den senile gamle mannen. ”Det kanske är ett hemligt vapen ?” sa Ios och flinade.

Shchenok gick tillbaka mot de andra, som stannat tio steg från skrädderiets ingång för att släppa förbi det gamla paret. ”Vad vet jag ?” sa han trumpet och förbannade i tysthet de andra som alltid jävlades med honom. Antingen var han för slarvig och då fick han skäll för det, eller så var han för noggrann och då blev han förlöjligad. Idioter.

Den gamla kvinnan kämpade för att få fart på rullstolen igen nu när de kommit ut på trottoaren, och närmade sig väldigt långsamt gruppen av bistra män. ”Stanna !” röt Sobaka och satte upp en hejdande hand som han sen började vifta åt andra hållet med. ”Bort ! Gå ditåt !”

Men kvinnan tittade inte på honom och verkade inte höra honom.

Hon bara fortsatte kampen med rullstolen. Med ena handen i handväskan försökte hon baxa sin mentalt frånvarande make framför sig. ”Stopp, sa jag !” gastade Sobaka igen, och nu höjde han sitt automatvapen mot henne. ”Nej ! Hjälp !” skrek kvinnan, och stannade äntligen.

Sen kastade hon sin handväska framför fötterna på de fem männen och höjde händerna i luften.

Sobaka tittade förbluffad på henne och sen på sina kolleger. ”Hon tror att vi rånar henne !”

Och alla fem brast ut i gapskratt igen.

Den gamla kvinnan hukade bakom rullstolen och verkade inte höra vad han sa. Hon ropade på hjälp. I full panik. ”Dumma kossa !” skrattade Sobaka och skakade på huvudet.

Precis då hade det gått fyra sekunder.

Den tid som det tog för den ryska F-1 handgranat som legat i handväskan från det att säkringen drogs ur till dess att den exploderade.

8

Wagner_till tryck.indd 8

2022-02-18 08:01:19

En F-1 sprider splitter upp till tvåhundra meter omkring sig, men pansarplåten som var monterad på baksidan av rullstolen skyddade den gamla kvinnan från de vassa projektilerna, medan den senile före detta spionen som satt i rullstolen fick kroppen söndersliten av metallbitarna.

Hela ekipaget skickades flera meter bakåt av tryckvågen, men kvinnan hade fötterna på en liten list och åkte enkelt med. Till dess att rullstolen slog emot gallret utanför en annan av de exklusiva skräddarna, med kvinnan som stötdämpare.

Hon ropade till av smärta, men kom kvickt på fötter. Med gummihandske på handen fick hon upp en vithårig peruk ur fickan, och släppte den på marken bredvid rullstolen. Samtidigt kastade hon ett snabbt öga mot förödelsen tjugo meter framför sig.

Fullständig framgång.

De chockade livvakter som nu rusade mot sina fallna kamrater och sin mördade boss tog heller ingen notis om henne. De kopplade inte ihop explosionen med den virriga gamla damen.

Inne i den bepansrade Rolls-Roycen kunde Anora knappt tro sina ögon. Efter att ha stirrat på Romanovitjs döda kropp ett tiotal sekunder knäppte hon händerna och tackade Gud. Sen tog hon skinnväskan från Louis Vuitton, klev ur bilen och gick sin väg.

Och på andra sidan gatan skyndade en gammal vithårig kvinna iväg. Hjärtat klappade oroväckande snabbt och artrosen började varna för att det här skulle straffa sig senare.

Men just nu struntade hon i det.

Agneta Broman var tillbaka.

9

Wagner_till tryck.indd 9

2022-02-18 08:01:19

2 Repen skar in i handlederna.

Huvan gjorde det svårt att andas.

Den intensiva hettan fick svetten att rinna längs ryggen.

När hon inget såg verkade de andra sinnena skärpas.

Allt blev så tydligt.

Hon noterade de svaga ljuden av männens andhämtning, inbillade sig att hon hörde deras hjärtslag.

Huvan de hade trätt över hennes huvud doftade svagt av kryddor, svett och rök. Och något obestämbart gammalt.

De hade ansträngt sig för att hon inte skulle kunna gissa vilket land de fört henne till, men om rapporterna hon läst stämde kunde hon ana var hon hamnat. Det spelade hursomhelst ingen roll.

Hon var fullständigt närvarande.

Hade aldrig känt sig så levande.

Mer motiverad än hon någonsin varit.

Lungorna bad om mer syre, men de fick vänta.

Allt fick vänta. Alla sinnen och känslor fick underkasta sig.

När åt hon senast ? Det kunde hon inte minnas. Lite fatut när hon anlände, när det nu hade varit.

Hennes kropp hade slutat att ställa krav på henne, kräva sådant som mat och dryck och sömn. Att kissa. Kroppen var avstängd.

Hennes fokus var ett annat.

Hon hade lättat från marken nu. Lämnat sitt gamla liv bakom sig.

Nu var hon oövervinnerlig.

Knastrandet av en tändsticka mot ett raspigt plån och därpå puffandet för att få fyr på en cigarrett.

Sen ljudet av två strålkastare som tändes och riktades mot henne.

Så starka att de bländade henne genom den tjocka säckväven.

Någon klev fram bakom henne, knöt upp repen och lyfte av huvan.

10

Wagner_till tryck.indd 10

2022-02-18 08:01:19

Hon satte upp handen som skydd mot det starka ljuset, men gjorde inte misstaget att med hjälp av en skuggande hand försöka få syn på dem som satt framför henne. ”Spela”, sa en röst, först på arabiska och sen på bruten engelska.

Hon tittade sig omkring och såg att en fiol låg på ett litet bord alldeles bredvid henne.

Hon reste sig, öm och stel efter så många timmar bunden vid stolen. Därefter tog hon upp fiolen, la instrumentet mot axeln och satte stråken mot strängarna.

Ur den enkla och illa stämda fiolen strömmade sen ”Erbarme dich” av Johann Sebastian Bach. Det stycke hon visste att hon spelade på den film han hade fått se. Från skolavslutningen i nian. Märkligt att han hade tittat på den filmen här i Mellanöstern, hundratals mil bort.

Hon visste inte hur bra han kunde sin Bach, men såg till att spela stycket på precis samma sätt som när hon var tonåring. Med en ungdomlig iver som trodde att den visste mer än den gjorde, med en självsuggererad livserfarenhet och viss pubertal dramatik. ”Stopp !”

Hon hejdade sig. ”Födelsemärke !”

Hon fumlade lite med dräkten de klätt henne i, men lyckades blotta en bit hud under vänstra bröstet och visa det stora mörka födelsemärke som fanns där. ”Okej.”

Han måste ha gett någon form av tecken, för nu släcktes strålkastarna.

Därefter stegen när han avlägsnade sig, omgiven av sina närmaste män.

Men hon levde.

Då var hon alltså godkänd.

Accepterad.

Nu var det bara en fråga om tid.

Den här gången skulle hon lyckas.

Och den här gången skulle Sara få sitt straff.

Lotta Broman skulle döda Sara Nowak med sina bara händer.

11

Wagner_till tryck.indd 11

2022-02-18 08:01:19

3 Trots att filmen inte hade något ljud var det tydligt att den före detta utrikesministern Jan Schildt vädjade.

Med panik i blicken.

Han skrek och grät och försökte slita sig från repen som höll fast honom vid bänken i stål. Bönade och bad.

Men August Sandin hejdade sig inte.

Han lyfte upp en motorsåg, en helt vanlig Husqvarna 130, drog igång den med ett enda bestämt drag och satte kedjan mot halsen på Schildt.

Blodet sprutade över bådas kostymer och Schildt skrek. Det såg man på hans mun. Ett fruktansvärt skrik av dödsångest och outhärdlig smärta.

Motorsågen fastnade så att Sandin fick dra loss den och börja om igen.

Schildt var döende. Pupillerna försvann under ögonlocken och blodet rann ur munnen ner över hakan på honom. Kroppen ryckte i konvulsioner.

Sandin såg sig om, suckade tungt och fortsatte sen.

Nu tryckte han motorsågen mot halsen på sitt offer med all sin kraft, och lyckades till slut skilja huvudet från kroppen.

Då kom tårarna.

Gråtande så att han skakade och alldeles nedstänkt av blod släppte han motorsågen till marken och vände sig om.

Han greppade en CZ 75 Compact alltmedan han hulkade upp­ givet. Med en reflexmässig rörelse torkade han tårarna ur ögonen och smetade då ut blodet i röda strimmor över halva ansiktet.

Sen satte han pistolen mot sin högra tinning och sköt.

Han föll ur bild, och sen var filmen slut.

Sara Nowak och Anna Torhall vände sig mot Harald Moberg, VD för skogsbolaget Norskog, som nu satt inne på Saras rum på polisstationen i Solna. Med sin Brionikostym med laskade sömmar, 12

Wagner_till tryck.indd 12

2022-02-18 08:01:19

sina blanka handsydda skor från Church’s och sin kritvita skjorta från Bauer med blänkande manschettknappar från Bulgari stack han ut ordentligt från rummets vardagsbyråkratiska inredning. Och hans missnöjda min visade med all önskvärd tydlighet att han var irriterad över att behöva befinna sig i just detta rum. Även om det var han själv som valt att söka upp polisen.

Irritationen blev inte mindre av att Moberg hade hänvisats till närmaste polisstation och ett par vanliga kriminalinspektörer. Han hade låtit Sara och Anna få veta att han borde ha tagits emot av rikspolischefen. Han var ändå en man med en synnerligen upphöjd position.

Kunde han överhuvudtaget lita på de kvinnliga polisernas tystnad ? Allt som rörde en man som Moberg måste skötas med yttersta diskretion, det förstod de väl ? Sara hade intygat att de var fullt införstådda med det, men hade egentligen velat be honom dra åt, tja, skogen.

Tills hon sett filmen.

Då vaknade polisen inom henne till liv och tystade tonårsrebellen. ”Vem har du fått den här filmen av ?” sa Sara och böjde sig fram över skrivbordet som separerade henne och VD:n. ”Ingen aning. Den kan ju inte vara från Schildt eller Sandin.” ”Kände du dem ? Schildt och Sandin ?” ”Inte personligen. Men jag har naturligtvis träffat dem båda vid olika tillfällen. Vi rörde oss ju i samma kretsar.”

Kretsar som man tydligt hörde att Moberg var mycket nöjd med att tillhöra. ”Och vad hade de för relation ?” bröt Anna in. ”En före detta utrikesminister och en VD för ett börsbolag ?” ”Relation ? Ingen alls såvitt jag vet”, sa Moberg och borstade bort ett osynligt dammkorn från ena axeln. ”Men de kände kanske varandra. Det är trots allt ett litet land.” ”Och du fick den här filmen i din brevlåda ? På det här usb-minnet ?” ”Ja, i brevlådan hemma i Nockeby.” ”I ett kuvert ?” frågade Sara. ”Med texten ’You’re next’.”

13

Wagner_till tryck.indd 13

2022-02-18 08:01:19