Titelsidor_OĚˆstergren_trilogi.indd 1 20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 3
2020-06-09 10:12 2020-06-22 11:30
av klas östergren Attila 1975 Ismael 1977 Fantomerna 1978 Gentlemen 1980 Giganternas brunn 1981 Fattiga riddare och stora svenskar 1983 Slangbella 1983 Plåster 1986 Hoppets triumf (till bilder av Torsten Jurell) 1987 Ankare 1988 Handelsmän och partisaner 1991 Under i september 1994 Med stövlarna på och andra berättelser 1997 Tre porträtt 2002 Gangsters 2005 Orkanpartyt 2007 Den sista cigarretten 2009 Twist 2014 Samlade noveller 2015 I en skog av sumak 2017 Hilde 2019
© Klas Östergren 1980, 2020 Omslag Miroslav Šokčić Sättning Harnäs Text & Grafisk Form Tryckt hos ScandBook AB Printed in Sweden 2020 ISBN 978-91-7795-378-4 www.bokforlagetpolaris.se
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 4
2020-06-22 11:30
Gentlemen (Stockholm, hรถsten 1978)
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 5
2020-06-22 11:30
Förmodligen är det ett stilla vårregn som hörs rassla över Stockholm denna stund, Barnens år, valåret 1979. Jag ser inget av det och tänker inte ta reda på saken heller. Gardiner och draperier sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan och den här våningen känns minst sagt luguber. Jag har inte sett ljuset på många dygn och därutanför går antagligen hela Stockholm omkring i 70-talets allra sista våryra som inte angår mig ett dyft. Den här imposanta våningen är som ett museum över någon sorts stolthet, gamla ideal, svunnen ridderlighet, kanske. Biblioteket är tyst och inrökt, serveringsgångarna med dunkla skänkar och höga skåp är skräckinjagande, köket har slammat igen, sovrummen står obäddade, vardagsrummet är kallt; på varsin sida om den öppna spisen – där vi tillbragte så många timmar i chippendale möbeln med toddys och underhöll varann med sällsamma anekdoter – står två parianfigurer tillverkade av Gustafsbergs Fabriker mot slutet av förra seklet. Pjäserna är omkring halvmetern höga och porslinet ser precis ut som den äkta marmor de härmar. Den ena representerar ”Sanningen” och gestaltas av en muskulös man utan en tråd på kroppen, med utsökt skulpterade anletsdrag som dock inte förmår dölja något obestämt, undflyende i blicken. Den andra parianfiguren representerar följaktligen ”Lögnen” – en gycklare, nonchalant lutad mot en vintunna, utrustad med ett stränginstrument, sprudlande av espri, i full färd att berätta en ekivok herdehistoria, kan man tänka. Det är inte alls svårt att göra vissa kopplingar till de två män som tills helt nyss huserade här i lägenheten. De övergav den lika 7
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 7
2020-06-22 11:30
hastigt som under ett krigslarm. Allt står orört, hela detta museala hem är för övrigt fullt av sådana här egendomliga föremål, ting från svunna tider. Jag tvingas oundgängligen att tänka tillbaka. Vedervärdig, är jag. Under den här löjliga engelska tweedkepsen håller mitt rakade och misshandlade huvud så sakteliga på att återfå sina forna proportioner. I den mån det nu kommer att lyckas. Jag har redan åldrats med häpnadsväckande hastighet, detta Barnens och det svenska valets år 1979. Jag har fått nya rynkor och ett slags ryckningar, tics, under ögonen. Det ger mitt ansikte ett visst härjat, ehuru inte helt missklädsamt drag. Som blott 25-årig håller jag redan på att åldras som en Dorian Gray. Jag kunde inte tro att det var möjligt att förbrännas och förtvina så här brutalt i det konserverande, antikvariska mörker som alltid funnits som en skrämmande möjlighet i denna våning. När som helst kan jag med uppbådande av mina allra sista krafter röja upp framför den barrikaderade dörren i hallen – jag har släpat dit ett väldigt och massivt mahognyskåp för att känna mig trygg – och ta mig härifrån. Men jag gör det inte. Det finns ingen återvändo. Jag har gissningsvis förlorat förståndet på den här affären. Jag har fått ett sår i skallen och fiender på halsen. Alla människor har någon liten fiende, men min fiende har jag gemensam med mina vänner och mina vänner är försvunna. De pekade aldrig ut min fiende och jag vet inte hur han, hon eller den ser ut. Det kan jag bara gissa mig till. Det här kommer nog inte så mycket handla om ett porträtt av en fiende, en beskrivning av Ondskan, som ett porträtt av mina vänner, en beskrivning av det goda och dess möjligheter. Det blir en svart saga, för det goda har bara omöjligheter, är jag benägen att tro. Vi måste tillåta oss att misströsta, i alla fall ibland. Har man utsatts för övervåld och grov misshandel och nästan förlorat livet på kuppen är det åtminstone ursäktligt. Med hänsyn till min egen kondition – mitt huvud får inte utsättas för alltför stora påfrestningar, löd läkarnas rekommendation efter behandlingen – och i beaktande av tiden som känns alltmer 8
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 8
2020-06-22 11:30
outhärdlig måste jag skrida till verket omgående. Jag tänker resa ett tempel, ett monument över bröderna Morgan. Det är det minsta jag kan göra för dem, var de nu än befinner sig. Att stå framför spegeln på Atletklubben Europa vid Hornstull i Stockholm en höstkväll 1978 och lite nonchalant vissla ett solo till en gammal schlager från en skränig plastgrammofon och samtidigt mycket sorgfälligt knyta en svår Duke of Windsorknut på slipsen var lite väl starkt bara det; men att sedan, i dörren på väg därifrån, gapa högt och ljudligt: ”Hej då, flickor!” det var absolut att gå över gränsen. Det blev tyst. Bara Juan skrattade, och Willis förstås. Juan hette någonting helt annat, men han hade en baskettröja med en stor gul 7:a på och eftersom han var jugoslav och såg ut som en spanjor så kallades han för Juan. Han skrattade åt det mesta, inte för att han var särskilt inställsam utan för att det i hans mörka ögon fanns mycket att skratta åt i det här landet. Willis hade också rätt slags humor. Han stod där och flinade i sitt Office och hade varit chef för Atletklubben Europa ända sedan atleten uppfunnits och kände den där mannen som gick över gränsen. Men alla andra på Europa tog det här ganska hårt. En främling hade kommit och kallat dem för flickor och det var ett slag under bältet, det var inte comme il faut. I synnerhet var det för starkt för Gringo. Han hade varit den okrönte kungen på Europa de senaste åren och fått regera tämligen lugnt och ostört. Ingen hade vågat ifrågasätta honom. Fast den här speciella aftonen hade han åkt på en ordentlig omgång av främlingen. De hade gått upp och sparrat, mest på kul bara, tre ronder var tanken. Gringo hade lugnt börjat plocka in sina ryktbara högerkrokar – som en gång i tiden meriterat honom till ett SM – varpå främlingen hade svarat med en helt oortodox boxning; fantasifull, varierande, liksom i en fjärde dimension som ingen tänkt på tidigare, ända tills Gringo såg sig tvungen att bryta med den motiveringen att motståndaren 9
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 9
2020-06-22 11:30
hade så förbannat dålig andedräkt. Det stod en air av vitlök kring främlingen så Gringo kunde inte gå i närkamp med sina erkänt livsfarliga högerkrokar. Gringo veknade av lite vitlök! Folk höll på att dö av skratt. Det var bara en undanflykt, det fattade vem som helst, för Gringo hade varit illa ute, redan i andra ronden. Ställningarna var markerade och nu satt Gringo på bänken under klädhängarna och trots en dusch och mycket kallvatten såg han rätt mörbultad ut. Båda kindknotorna var röda och uppsvullna och han hade lindat gasen från nävarna med illa maskerad pina. Han sa ingenting, för en gångs skull. Gringo teg, men han skulle ge igen, det visste alla. Gringo ruvade på hämnd. ”Vem fan var det där?” undrade en av smågrabbarna, en av fjäderviktarna som stått som klistrade vid repen när Gringo fått stryk av en helt otränad främling som verkade född att boxas. ”Det där”, sa Willis när han kom ut från Kontoret med glas dörrarna och alla boxarporträtt, ”det där var Henry. En av mina gamla killar. Henry Morgan. En av mina allra bästa grabbar för sisådär 20 år sen. Han har vatt ifrån länge. Han är pianist. Men han har vatt ifrån.” Smågrabbarna lyssnade förundrat och gick sedan lös på sandsäckarna och försökte slå precis så som den där Morgan gjort, men det blev inte alls samma sak. De hade fått lite annat att snacka om nu, annars var det bara Ali-Spinks som gällde. Alla snackade om Matchen nere på Atletklubben Europa. Returen mellan Ali och Spinks. Jag kunde naturligtvis inte undgå att lägga namnet Henry Morgan på minnet, det var ett av dessa speciella namn som minnet har en viss disposition att ta emot och frågan är väl om jag inte tog mannen till hjärtat också, redan den här första kvällen. Jag tror inte heller att jag var ensam om det. Några kvällar senare var jag nere på Europa igen – jag hade 10
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 10
2020-06-22 11:30
mycket tråkigt på kvällarna och kunde inte gärna sitta kvar i min länsade lägenhet – för att slå ihjäl tiden och banka in depressionen i en säck. Mannen som hette Henry Morgan kom ner ungefär samtidigt och morsade på Willis och ”flickorna” och i den blick han växlade med chefen fanns så mycket av det där fader-son-förhållandet som Willis hade med bara ett fåtal utvalda grabbar som han verkligen trodde på, satsade på och kunde göra vad som helst för. Den här Henry Morgan hade alltså varit borta i en herrans massa år – han hade helt enkelt ”vatt ifrån”, som Willis sa – för boxare kommer och går och Willis hade nog för längesedan insett att just den här skulle komma och gå precis som han ville. Jag började hoppa rep och tråkigt nog är det just repen som jag behärskar bäst i hela programmet. Henry Morgan hoppade också rep och så småningom studsade vi runt i någon sorts repduell med korslagda armar och dubbelslag i ett rent furiöst tempo. Det var redan sent och efter en timme var det praktiskt taget bara vi två kvar, och Willis förstås. Han satt inne på Officet bakom glasdörrarna och propsade på att få med ett par killar på nästa gala. ”Du ser lite deppig ut, pysen”, sa han som hette Morgan. ”Jag är rätt deppig också”, sa jag. ”Det är tydligen inte bara regeringar som deppar ihop så här års”, sa han. ”Jag har inget emot årstiden i sig”, sa jag. Han som hette Henry Morgan ställde sig på vågen och läste av sin vikt och muttrade något om lätt tungvikt. När han fått på sig ett par bruna byxor, en finrandig skjorta, vinröd pullover och hundtandsmönstrad tweedkavaj, gick han fram till spegeln för att knyta sin slips med den där knepiga Duke of Windsorknuten. Han kammade sig noga och tittade länge i spegeln. Hans bild var en bild av den perfekte gentlemannen, en mystisk anakronism: ganska kort hår i bena, kraftig haka, raka axlar och en kropp som verkade både stabil och smidig på samma gång. Jag försökte uppskatta hans 11
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 11
2020-06-22 11:30
ålder, men det var svårt. Han var en vuxen man med pojklook. Han påminde lite grann om Gentlemanna-Jim Corbett som satt på glasdörren till Willis Office. Eller Gene Tunney. När han slutade beundra sin egen fasad började han granska mig där jag satt och stönade på bänken. Det var tydligen något märkvärdigt han såg för han lyfte på ögonbrynen och sa: ”Fan, att jag inte sett det förut!” varpå han tystnade och begrundade mig ytterligare. ”Vaddå?” undrade jag. ”Du är in i helvete lik min brorsa, Leo. Jag skulle behöva dig.” ”Är Leo Morgan din brorsa?” sa jag. ”Han som är poet?” Henry Morgan nickade tyst. ”Jag trodde det var en pseudonym.” ”Vill du ha en filmroll?” frågade han helt plötsligt. ”Bara det ger pengar”, sa jag. ”Det här är seriöst. Vill du ha en filmroll?” ”Vad gäller saken?” frågade jag. ”Ta på dig kläderna så går vi ut och tar en pilsner om saken”, sa han. ”Fan, att jag inte såg det direkt!” Jag hoppade ner i kläderna medan Henry Morgan återgick till att beundra sig själv i spegeln. ”Du får bomma mig till en bira”, sa han. ”Jag kände det på mig.” Han som hette Henry Morgan garvade till och sträckte fram näven: ”Henry Morgan heter i alla fall en annan.” ”Klas Östergren”, sa jag. ”Angenämt.” ”Det vet du ingenting om”, sa han och garvade igen. Atletklubben Europa låg på Långholmsgatan vid Hornstull, snett emot Kafé Tjoget, men vi gick inte dit för där blir man lätt alldeles för full och vi var båda överens om att ta det lugnt. Det var en helt ordinär och regnig torsdag i september 1978 och det fanns inga rent kalendariska motiv att slå runt. Vi hamnade nere i Gamla Stan och 12
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 12
2020-06-22 11:30
gick på Zum Franziskaner, tog in varsin Guinness och slog oss ner i en soffa med värkande ben. Henry bjöd på en Pall Mall ur ett mycket elegant silveretui och tände med en bullig och repig gammal Ronson-tändare, varpå han började peta naglarna med en liten pennkniv som han förvarade i ett vinrött skinnfodral i kavajfickan. Jag hade inte sett ett sådant batteri av attiraljer på mycket länge och var ganska förundrad. Men cigarretten var stark och jag tittade ut över Skeppsbron där regnet sakta föll och gjorde gatorna så hala, blanka, dystra och vemodiga. Jag sa det också till Henry Morgan, att jag kände mig deppig och dyster och hade all anledning att göra det också. Jag var ju bestulen på så gott som allt jag ägt och haft. Att vara bestulen på praktiskt taget allt man ägt och haft är en mycket speciell existentiell situation och en stor moralist som William Faulkner kunde säkert säga att den bestulne vinner vad rövaren förlorar – ett offer är på väg att saligt drunkna i oskuldens fullkomliga rättfärdighet och självbelåtenhet, ett offer är plötsligt förlåtet alla tidigare egna synder och nåden slår ner som en oskriven klausul i en försäkring med omedelbar gudomlig verkan. Jag kände mig alltså mycket bitter, men absolut rättfärdig den här regniga torsdagen i början av september. Men kanske måste jag gå tillbaka i tiden, jag säger inte tillbaka till början för jag tror inte att det finns någon början eller något slut på en historia, det är bara sagor som börjar och slutar på bestämda punkter och det här är definitivt ingen saga, även om det så kan se ut. Redan i allra vackraste och mest förföriska maj – i början av ”den allra mest koketta tiden” som poeten Leo Morgan sagt – var jag pank. Det var nobben på banken och jag hade ingenting att sälja och jag såg med fasa fram emot en hel sommar utan pengar, vilket betydde arbete. Arbetet som sådant skrämde mig inte, hur det nu skulle te sig. Det var panksommaren som varslade illa. 13
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 13
2020-06-22 11:30
Lite desperat försökte jag prångla ut några noveller till ett par tidskrifter och veckotidningar, men redaktörerna satt med insända bidrag upp till halsarna, avböjde artigt mina varor och innerst inne var jag inte alls förvånad. Det var illa hantverk. Därefter försökte jag något mer desperat bjuda ut mina varor till dagspressen. Jag snokade upp lite polemik här och lite polemik där och slängde mig hals över huvud in i debatter om saker och ting jag dittills aldrig ägnat en tanke eller kunde något om. Det här var alltså våren -78, jämnt tio år efter den legendariska revolutionsvåren. Det var alltså hög tid för luttrade och redan en aning grånade rebeller att stämma upp i en jubileumskör som lät mycket ostämd. En del ville omvärdera Revolutionen som kom av sig helt och hållet, till en lekstuga för akademikeryngel. Andra såg det som en gyllene tid full av politisk festivitas. Summan av kardemumman var att vår egen tid både antog formen av ett uppvaknande och ett insomnande, beroende på i vilket tillstånd man befunnit sig decenniet innan. Jag visste mycket väl att det satt en hel maffia och livnärde sig på att nosa upp polemik och kasta sig in i den allmänna debatten. Ofta gjorde de det väldigt framgångsrikt och ibland kunde polemiken hålla på i månader och sprida sig som en sorts intellektuell rabies bland kulturskribenterna. Alla var plötsligt på bettet, smittade. Men det där var helt klart inte min stil. Jag lyckades aldrig få någon knorr på polemiken. Slag under bältet var helt accepterat. Men att ta tillbaka någonting, ge motståndaren rätt, det var detsamma som harakiri inför miljonpublik. Jag fick byta fack. Lösningen blev att jag avsvor mig allt skrivande för ett par månader framåt, i och med att Errol Hansen, en vän från den danska diplomatin, ringde och helt apropå kom att nämna att man behövde en lakej på den välbesökta golfklubb där han förströdde sig. ”Wijkman, han som har hand om det hele”, sa Errol, ”han ser gerne att det är noen som kommer dit på rekomenatjonerr. De har haft problemer med trädgarderna för, fyrer som leget sig och sovet 14
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 14
2020-06-22 11:30
når de haft hele fairwayen att klippe. Det er icke populärt, sir do. Men jag kan rekomendere dig om do vill.” ”Vad ska man göra då?” undrade jag. ”Det er bare att sitta på traktoren och klippe gräss. Det er noe ganske slött, leasure life, you know. Mycket sol, god luft och snygge piger på klubben.” Jag var således ganska svag för ögonblicket och behövde pengar och jobb och var inte svår att övertala. Redan dagen efter stod jag på herr direktör Wijkmans kontor på Banérgatan för incheckning. Så fort jag kom in på det lyxiga kontoret – det var en revisionsfirma – blev jag överfallen av en parant kvinna i 40-årsåldern som var sekreterare. ”Äntligen!” hojtade hon och jag kunde inte begripa att jag var så efterlängtad. ”Var har du hållit hus?” Jag tittade på klockan för att se efter om jag möjligen var väldigt mycket försenad, men det var jag inte alls. Jag var fem minuter för tidig, men hann aldrig tänka så mycket på saken förrän den paranta sekreteraren överföll mig med flera travar av papper. Som den hjälpsamme herre man är tog jag emot packe efter packe som hon kvittrande lassade på mig. ”Det är mer än nånsin den här gången”, sa sekreteraren. ”Vi har haft semestrar och sånt redan nu vet du så folk har lagrat på sig en hel del men jag hoppas att ni fixar det här lika snabbt som vanligt, det går väl bra, tio ex av varje som vanligt, ni är då för gulliga …” ”Jag tror du tagit fel”, fick jag äntligen fram. ”Jag har avtalat tid med Wijkman om ansökan till en tjänst som gräsklippare.” Sekreteraren blev alldeles till sig och i samma stund kom han som visade sig vara herr direktör Wijkman ut genom dörren till sitt kontor. Han intog naturligtvis posen av ett stort och solbränt frågetecken när han såg oss i den där svårtydda situationen. Det hade ägt rum en förväxling. Sekreteraren hade trott att jag kom från firman som gjorde kopior på dossierer under full sekretess. Både herr direktör Wijkman och sekreteraren ursäktade sig 15
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 15
2020-06-22 11:30
djupt. Jag drog givetvis till med att jag hela tiden fattat vad det rörde sig om och jag tror att de båda två anade att här hade de att göra med en riktig liten spjuver. Fast i själva verket tillhör det min vardag. Jag blir jämt tagen för någon annan och människor ursäktar sig alltid djupt inför min person vilket ofta ger mig ett slags övertag. Det kan ibland vara början till en mycket intressant bekantskap. Det är, som i detta fall, mycket bra att söka en anställning när den blivande chefen måste börja med att be om ursäkt. Det känns stärkande. Efter den här sketchen – som visade prov på den sortens förvecklingar som Molière gjorde till sitt kännemärke – visade herr direktör Wijkman mig in till sitt eleganta kontor. Vi påbörjade genast ett samtal om livet i Stockholm på försommaren, segling, golf, hans dotter och skatter. Herr direktören och jag kom genast mycket bra överens, trots att han tyckte det var lite underligt att jag inte hade något arbete och inte studerade. Det gick liksom inte ihop, men för all del, vi skulle inte prata politik. Träffen slutade med att jag fick jobbet och skulle infinna mig ute på golfbanan första veckan i juni, då den ordinarie gräsmästaren gick på semester. Mitt vikariat skulle sträcka sig över hela sommaren. Lönen fick mig inte att falla till golvet i skrattparoxysmer, men å andra sidan ingick mat och logi i en liten bungalow ett stenkast från klubbhuset. Det lät lovande. Wijkman antydde dessutom – en ytterst diskret antydan man-to-man – att det skulle förekomma ett visst highlife på Klubben som jag med mitt vidöppna sinne och polerade stil säkert skulle kunna delta i och ha ett visst utbyte av. Första veckan i juni började mycket bra. Det var ett strålande väder och hela Stockholm flåsade i värmeböljan, caféernas trottoarbord var fulla och alla gick och väntade på midsommar då man äntligen skulle få ta sig ut ur den här stan som fylls av en egendomlig och omtvistad charm vid den tiden. Alla klagar på hettan, men älskar 16
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 16
2020-06-22 11:30
den ändå, bara de får gå ut och lägga sig i gräset i en park. Att sitta inne på ett kontor eller stå på en verkstad i den värsta hettan är absolut odrägligt. Själv var jag mycket belåten med att få flytta ut på landet, ett par mil nordost om Stockholm, till en bungalow på en golfbana. Min grannflicka skulle ta hand om blommor och post och allt var packat och klart. Jag fick skjuts ut av Errol i hans ståndsmässiga CD-skyltade Mercedes. I baksätet låg hans golf-set lite nonchalant på svaj och bakluckan var full av min packning. Jag hade med mig arbetsställ, vanliga paltor och ett litet tjusigare ställ för avspända sommarkvällar på country-klubben. ”Risken finns att du kröker opp hela lönen på Klubben”, sa Errol. ”Det er mycket lätt.” ”Kan man inte fixa rabatt då?” undrade jag optimistiskt. ”Kansje det. Det står en rigtig hårding i baren. Cold type.” ”Illa. Ja, ja. Det ordnar sig väl med den saken. Jag ska läsa och jobba en hel del på kvällarna, hade jag tänkt.” Errol skrattade sitt danska skratt. ”Är det bögerne som väger så mycket?” ”Det är säkert femton kilo”, sa jag. ”Femton kilo”, repeterade Errol. ”Jo, jeg tacker jeg. Du kan vare nöjd om du får läst avisen.” ”Du känner inte till min moraliska resning”, sa jag. Ute på Klubben blev jag således presenterad för fotfolket, tjänste folket. Det var några av Wijkmans underhuggare vars sysslor verkade mycket löst skisserade, serveringspersonal och kökspersonal till restaurangen och barmästaren, som mycket riktigt var en stryktäck och kylig man som hette Rikard men kallades Rocks. Efter rundvandringen i det nobla klubbhuset var det dags att ta en titt i maskinparken. Jag blev ledsagad av en påläggskalvig typ i 30-årsåldern vars namn jag inte ens ville lägga på minnet. Han hade endast sådant för ögonen som jag inte fick eller skulle göra. Han talade hela tiden i en underlig negation av tillvaron, fylld av förbud 17
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 17
2020-06-22 11:30
och förbrytelser. Jag skulle inte klippa si och så och inte klippa här och där och inte köra för nära Klubben och störa gästerna och jag fick inte ta paus mer än fem minuter åt gången och absolut inte ligga och sola fullt synlig uppe i buschen ovanför fair-wayen. Typisktför påläggskalven var också att han inte själv begrep ett dugg av hur maskinerna fungerade. Det var två större Westingstraktorer med släpande saxsystem för fairwayen, en liten Smith & Stevens-traktor med extremt breda och mjuka däck för greenerna, samt ett par handklippare för olika speciella ändamål. Gräs och i synnerhet golfgräs är en hel vetenskap för sig, fick jag klargjort för mig och min uppgift var bara att klippa. Om jag upptäckte bara fläckar eller andra mystiska företeelser skulle jag omgående kontakta konsulter, expertis på området som skulle komma med den rätta medicinen. Näst i tur efter maskinparken stod slutligen den ryktbara bunga lowen där jag skulle ha mitt logi. Det visade sig vara en ganska raffinerad länga i trappform som klättrade upp längs en liten knalle bakom själva Klubben. Där fanns några rum som av och till utnyttjades av personalen, eller ”the staff ”, som den mycket amerikanske Kalven kallade fotfolket. De flesta pendlade dock mellan stan och banan, så jag kunde räkna med lugn och ro för det mesta. Mitt rum vette mot öster, hade sol mest hela dagen och utsikten erbjöd en magnifik vy över en liten sänka där den djupt gröna fairwayen böljade bort mot 15:e flagg. Ett kort hål, man gick ut på en järnfyra, hävdade Kalven. Han hade själv varit nära hole-in-one på just det hålet. Det var i alla fall en vacker, rofylld vy och den gav mig goda förhoppningar om sommaren. Det dröjde inte många dagar förrän jag var helt inne i branschen. Jag lärde mig dyrka gräset och förakta golfarna. Hela deras attityd gick mig på nerverna. De våldtog mitt gräs. Men det tjänar inget till att orda om dem. Gräset var grönt. Jag satt snart som ett litet raceräss bakom ratten på min softa 3-växlade Smith & Stevens-traktor i kortbyxor och T-shirt och blev solbränd som en Adonis och mådde 18
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 18
2020-06-22 11:30
prima. I början jobbade jag på ganska hyggligt för att etablera en god image, som man sa. Jag fick upp en rent beundransvärd snits på maskinerna, lärde mig alla de olika modellernas alldeles speciella små egenheter som gjorde dem till riktiga personligheter, precis så personliga och individuella som för den oinvigde helt anonyma hästar i ett stall i själva verket är. Den ena gällde det att kicka än här än där och den andra gällde det att växla exakt si och så i just det rätta ögonblicket för att få den perfekta och följsamma gången. En gång i tonåren visste jag allt som fanns att veta om amerikanska dragsters. Jag lusläste tre årgångar Start & Speed. Nu gav det utdelning. Men redan andra veckan tog jag det lugnare. Det blev lite mer mañana, mañana över det hela. Allt hade sin tid, det var varmt och kvavt och en gräsarbetare, en golfproletär, behövde ta siesta när solen stod i zenit. Ingen kunde klandra mig för det. Ingen klandrade mig heller för jag gjorde mitt jobb och jag gjorde det bra. En del kvällar föll ett mycket fint, stillsamt och befriande regn och det gjorde mig själv också mycket finstämd och harmonisk. Regnet var förstås balsam för mitt dyrkade gräs, men det gav också ett visst lyriskt liv över landskapet. Det vilade plötsligt en besynnerligt kolonial stämning över trädgården mellan Klubben och min bunga low, som om det varit en British Country Club i någon asiatisk te-provins. Det låg en kalkstensgång kantad med rosenrabatter och syren och jasmin. Just när det duggat kunde jag sitta i timmar på en bänk vid den där gången bara för att till fullo insupa den förfinade, upphöjda atmosfären, med en kopp Oriental Evening Tea och en Camel utan filter. Det var en idyll och en idyll är alltid ett tillstånd av stillastående. Jag undrade över vad motsatsen skulle kallas. Jag kunde inte komma på något motsatsord för idyll annat än krig, fysiskt våld och elände; den fysiska förändringen som sådan. Jag nådde en viss självinsikt och såg att jag själv som fysisk organism var oerhört konservativ. Som barn tvättade jag mig aldrig förrän vårtorna på mina fingrar 19
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 19
2020-06-22 11:30
påstods ha med hygienen att göra. Det hade de naturligtvis inte alls – efter att ha skrubbat händerna femtio gånger om dagen fick jag slutligen remiss till sjukhuset där man under svåra smärtor brände bort vårtorna. Jag tycker alltjämt illa om att tvätta mig kallt på morgnarna. Jag rakar mig alltid på kvällen. Jag var bilsjuk tills jag var nästan vuxen. Jag hatar egentligen att resa och kommer aldrig någonsin nära ett flygplan. Min kropp är kolossalt konservativ och uppfattar minsta lilla förändring som våld. Jag skulle helst av allt vilja bo i en termitstack – exakt lika tempererad året om. Jag avskyr alla häftiga ljus- och ljudförändringar. På bio mår jag ofta illa och jag undviker gärna människor med gäll röst och dålig lukt. Hela min kropp är så att säga disponerad för idyllen; men så fort jag äntligen befinner mig i den hammock eller syrenberså som gärna kallas idyllisk får jag ryckningar, spasmer och måste därifrån så fort som möjligt. Jag känner djupt rotlösa och rastlösa individer som sällan gör annat än sitter i just dessa bersåer mellan hägg och syren för att supa in idyllens doft av blomningens sötma och nykokt kaffe. Således fick jag snart spatt där på bänken och saknade ro att ta itu med alla de böcker jag tänkt läsa. Jag gick över till Rocks i baren på Klubben. Han kunde blanda till en alltöverslätande Singapore Gin Sling och så blev det inget kvar av ambitioner och föresatser den kvällen. Hotet om brutal förändring är ju ett grundläggande villkor för den mänskliga existensen och så pass ofta som hotet blir verklighet kan man med all rätt kalla denna existens för i grunden tragisk. Detta skulle snart stå klart för mig personligen, med all önskvärd tydlighet. Sommaren skulle bli allt annat än idyllisk. En av de första veckorna i juli gick jag upp till Påläggskalvens kontor för att begära ledigt. Han satt och vräkte sig i telefon vid skrivbordet och pratade om en styrelse som han antagligen ville bli med i. När han var klar med samtalet bad han mig sitta ner med orden: 20
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 20
2020-06-22 11:30
”Sitt ner för fan, vad tusan var det du hette nu igen?” Jag sa vad jag hette men kunde inte låta bli att skratta för jag hade heller inte lärt mig hans namn. Kalven skrattade också för säkerhets skull och undrade vad jag ville. ”Jag ska på konsert i Göteborg om en vecka. Jag behöver ledigt ett par dagar.” ”Det är lite marigt …” försökte Kalven och gned sig över hakan och försökte se pressad ut. ”Vi är ju jävligt nöjda med dig, det ska du veta …” Kanske var det en väldigt het och varm dag och kanske hade jag sovit för lite. Hur som helst lät jag mig inte kujoneras och gick på offensiven direkt: ”Du”, sa jag iskallt, ”jag har fixat biljetter till Bob Dylan och det spelar ingen roll om du instämmer eller ej. Jag åker dit om en vecka. Det är bara så. Du ska vara glad att jag säger till i god tid.” Påläggskalven tappade hakan och nickade. ”Ja, ja. Är det så så är det.” Så var det och det blev en bra sejour i Göteborg. Halva Stockholm var nere på Västkusten, Göteborgs spårvagnar gick fulla med gamla hippies, beatniks, små Bob Dylans och hela protestsångar eliten från Skandinavien. Det var som en stor karneval. Galan blev storslagen. Myten hade lyckats ta död på sin egen myt och lät nästan som en ny rockstjärna. Folk tände tändstickor som ljus i en ofantlig katedral på slutet så att det kändes som om vi var helt överens och oantastliga. Jag hamnade bredvid en tunn och mager kille som satt helt frusen och stel i flera timmar. Han rörde inte en min. Jag kände igen honom från Stockholm för han hade varit med länge, överallt där det hände något. Kanske såg jag honom första gången vid Almarna i Kungsträdgården 1971. En av protestsångarna som skulle sjunga morsade på den här killen och kanske var det därför som jag la märke till honom. Han var alltid ensam, fast alla hälsade på honom. Jag visste inte vad han hette. 21
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 21
2020-06-22 11:30
Men trots att det var en storslagen konsert så kom resten av den här ledigheten att ta udden av Dylan. Dagen efter galan liftade jag upp till Stockholm igen. Jag hade lovat Kalven att vara tillbaka så snart som möjligt och visserligen betydde ett löfte till honom inte särskilt mycket, men jag ville inte svika gräset. Jag åkte hem till min lägenhet på Lilla Essingen för att byta lite kläder och höra med grannflickan som lovat vattna blommorna om det kommit någon intressant post. Det fanns inte ett enda litet märke på ytterdörren, men så fort jag öppnat den kände jag tjuvarnas efterlämnade vibrationer. Det är nog så för alla som kommer hem till sin bostad där objudna gäster rumsterat. Kanske är det fingeravtryckens skälvande skuld, kanske avsöndrar inbrottstjuvar en speciell sorts vätska, ett hittills okänt stöldadrenalin som tränger ut i svetten och ger rummen en alldeles speciell atmosfär, eller så är det helt enkelt så att det undermedvetna kan registrera varje minsta liten förändring och liksom preparera medvetandet, förvarna och larma inför den stora Chocken. Så fort jag var inne i min lägenhet fick jag det som alltså redan antagit karaktären av en misstanke bekräftad: mitt kära hem var länsat på praktiskt taget varenda liten pinal som kunde ge ett par kronor på Svarta börsen. Inte för att jag ägt särskilt mycket av värde, men vid uppskattning inför försäkringsbolaget hade det trots allt blivit en del. Jag tände genast en cigarrett och gick in för att känna efter. Det var precis som att drabbas av ett dödsbud: först vill man bara nypa sig i skinnet för att vakna upp ur mardrömmen, sedan vill man ändå inte fatta någonting, man måste smaka på sanningen i små portioner ända tills en försvarsreaktion träder i kraft som tröst. Nyktert kunde jag konstatera att medborgare Östergren numer disponerade en tom golvyta på cirka 43 m2, alldeles tomma väggar, ett renrakat kök och en från dyrgripar med rövarnas goda omdöme och litterära insikt länsad bokhylla. Kvar stod endast skrivbordet 22
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 22
2020-06-22 11:30
och mina två skrivmaskiner. Det var hyggligt och humant, tyckte jag. Men som galla i denna nådens bägare hade tjuvarna satt ett papper i en maskin och knackat ner: ”Hoppas Dyllan var bra. Vi lämnar dina redskap för inkomsternas förvärvande” – precis som en sniken fogde som inte visste ett dugg om hur rockstjärnor stavar sina namn. Först nu slet jag upp den skrivbordslåda där jag förvarade alla mina papper av värde. Pass och identitetshandlingar saknades men småsaker med rent affektionsvärde hade tjuvarna lämnat kvar. Att få vandra omkring i min egen lägenhet, länsad på rubb som stubb, gav mig den allra häftigaste känsla av bedrövelse jag någonsin fått erfara. Jag blev definitivt inte förbannad, inte ännu. Snarare blev jag omåttligt förundrad över hur ett par nog så flitiga rövare kunnat kånka ut ett helt flyttlass utan att någon misstänksam samhällspolis ingripit. Jag var ju känd i huset, hade bott på den adressen praktiskt taget hela mitt liv. Jag gick ut i farstun och ringde på hos grannflickan, men hon var inte hemma. Hon var dock utesluten från alla misstankar. Sedan gick jag helt planlöst upp på vinden bara för att konstatera att de inte hittat dit och snott mina skridskor. De hängde alltjämt kvar i en bag på en krok och det gladde mig. Mina gamla skridskor fick helt plötsligt ett oskattbart värde för mig och jag inbillade mig att jag brutit ihop fullständigt om de varit borta. Jag fimpade på cement golvet uppe på vinden, tittade upp genom vindsluckan och såg att det börjat regna igen. Eftersom tjuvarna till och med snott min telefon fick jag gå in till en grannfru som var hemma, berätta hela historien inför en häpen och ännu mera chockad medborgare, samt ringa polis och försäkringsbolag. Det var alltså en mycket bedrövad gräsklippare som återvände ut till golfbanan. Allt det administrativa utredandet hade sparkats igång och jag hade fått en tydlig vink både från polisiär myndighet 23
20-16 Polaris Gentlemen, 22 juni.indd 23
2020-06-22 11:30