Titelsidor_OĚˆstergren_trilogi.indd 3 20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 3
2020-06-09 10:12 2020-09-02 07:21
av klas östergren Attila 1975 Ismael 1977 Fantomerna 1978 Gentlemen 1980 Giganternas brunn 1981 Fattiga riddare och stora svenskar 1983 Slangbella 1983 Plåster 1986 Hoppets triumf (till bilder av Torsten Jurell) 1987 Ankare 1988 Handelsmän och partisaner 1991 Under i september 1994 Med stövlarna på och andra berättelser 1997 Tre porträtt 2002 Gangsters 2005 Orkanpartyt 2007 Den sista cigarretten 2009 Twist 2014 Samlade noveller 2015 I en skog av sumak 2017 Hilde 2019
© 2020, Klas Östergren Omslag av Miroslav Šokčić Sättning Harnäs Text & Grafisk Form Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB Printed in Sweden 2020 ISBN 978-91-7795-366-1 www.bokforlagetpolaris.se
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 4
2020-09-02 07:21
Skåne, våren 2018 En eftermiddag mitt i veckan stod jag vid grinden under en blommande syren och tittade ut över trakten där jag bor, ett typiskt kulturlandskap, beläget på en bergsplatå i södra Sverige, hundra meter över havet; fri sikt åt alla håll, i söder en hage omgärdad av stenmurar där får går på bete, en äppelodling i full blom, en praktfull ek, i väster en åker med knallgul, blommande raps, framför en kohage med en gravhög, en smal grusväg, en rad av popplar, i norr några uthus, en döende ask, en nedlagd militär radarstation och vid horisonten åsar med planterad barrskog. Nedanför berget ligger kusten mot Östersjön. Det var full sol, himlen knallblå, tom och molnfri, inga flygplan i luften, varken civila eller militära. Alldeles vindstilla. Vimpeln hängde livlös längs flaggstången. Inget särskilt att lägga märke till, utöver den söta doften av blomning, och denna ovanliga stillhet. Grannens bin surrade i äppelträden, fåglar kvittrade, annars var det tyst. Det var i maj, valåret 2018. Det har blivit en ingrodd vana, sedan många år tillbaka,att stå en stund varje dag och speja, som bönder kan göra om de har en stund över, efter tecken på årstidernas skiftningar, efter eventuella rörelser i trakten, nya inslag, levande som döda objekt, fenomen som kan tyda på någon sorts förändring, avvikelser från det gängse mönstret. Man gör sina observationer, av olika skäl, i olika tillstånd, med oro eller tillförsikt. En gång i tiden tog jag del av denna utsikt med 7
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 7
2020-09-02 07:21
stor förväntan, alltid är det något som rör sig. Ibland är det frågan om mycket små variationer, långsamma rörelser, som när tjälen får stora stenar att häva sig upp ur åkern om våren, så sakta att man inte ens kan uppfatta det som en rörelse. Andra är snabbare, som flykten hos vilda djur; hare, räv och grävling, mård och rådjur, älg och vildsvin. I luften passerar sträck av tranor och gäss vår och höst, stora glador seglar förbi dagligen, och ibland en häger, och rovfåglar, havsörnar som svävar på hög höjd, vråkar som sitter på stolpar. Andra kommer i flockar, som råkor, skator och måsar. På hösten kan sidensvansar i hundratal slå sig ner i fruktträdgården. Djuren lämnar en sällan oberörd, särskilt de skygga. När de någon gång visar sig är det en händelse värd att notera. Man lever med en del av dem tätt inpå sig, vet att de finns i ens närhet hela tiden, de lämnar spår och spillning, de hörs ibland om nätterna, ger skall, tjuter, krafsar och prasslar i snåren. Som odlare blir man varse deras existens som skadedjur, när de i skydd av mörkret tagit sig in i på ägorna och man kommer ut morgonen därpå och finner hönsen döda i hönshuset, ett helt land med grönsaker skövlat, eller rader av omsorgsfullt planterade fruktträd söndergnagda. Man kan begränsa de vilda djurens framfart, hägna in och stänga av, det håller en del borta, men inför de underjordiska nätverken står man för det mesta maktlös. Det är bara att resignera, med känslan av att det är sorkar och mullvadar som bevakar oss och inte tvärtom. Den som är uppvuxen i en stad kan aldrig helt och hållet tillägna sig böndernas sätt att se på allt det här, på tillvaron i stort. Kanske är det därför som jag fortfarande gläds mer åt det liv som bara pågår i det vilda än allt det som man själv anstränger sig för att odla. Utan att eftersträva någon sorts vetenskaplighet har jag övat upp iakttagelseförmågan och tillämpar en metod som utvecklats bland professionella observatörer, framför allt militärer och spioner. De spanar mer efter avsikter än utsikter, onda avsikter. Man scannar av terrängen okulärt, som det heter i instruktionerna, låter blicken svepa över fältet enligt ett system av fastställda koordinater. 8
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 8
2020-09-02 07:21
Eftersom allt i området är välbekant går det på rutin, ibland räcker det med ett slentrianmässigt ögonkast genom grindhålet. Men under vissa perioder har jag stått där med mer fruktan än förväntan. När jag ansett det påkallat har det blivit mer detaljerade observationer, som i brist på händelser på markplanet – det vill säga misstänkta fientliga element – mer kommit att handla om vad som pågår i luften, som reguljärflygets rutter, flygvapnets övningar, helikoptrar, närgångna drönare; eller rena naturfenomen, fågelsträck, tecken på väderomslag, alltifrån orosmoln i väster till små färgskiftningar i skyn, iakttagelser som kan tyckas överflödiga för andra än jordbrukare, men som efter att ha bearbetats och sammanställts till en prognos kan visa sig värdefulla. De flesta oväder kommer från det hållet. Man kan se dem komma långt i förväg. Det betyder dock inte att jag hyser några illusioner om att kunna värja mig emot alla tänkbara hemsökelser, det är alltid något man missar. Men man kan åtminstone intala sig att man är förberedd. Jag hade tagit på mig ett blåställ, eftermiddagen skulle ä gnas åt att gräva upp ett land ute i köksträdgården. Det rörde sig om ett sparrisland som sett sina bästa dagar, det hade gett goda skördar i många år men nu blivit mindre produktivt och omöjligt att hålla fritt från ogräs. Den styva lerjorden var egentligen inte alls gynnsam för sparris, den hade med tiden blivit stenhård, maskrosor hade invaderat plantorna, kilat sig in bland rötterna och var på väg att ta över allting. Man kunde inte rensa bort dem utan att fördärva sparrisknopparna. Det måste helt enkelt grävas om. Men det började illa. När jag tog på mig arbetskläderna och skulle fiska upp hängslena på baksidan av byxorna böjde jag mig på ett olämpligt eller övermodigt sätt, en oförarglig rörelse som man utför ofta och tanklöst och som sällan innebär några problem, men den här gången var jag tydligen alltför stel, efter en förmiddag vid skrivbordet. En dålig förmiddag, för övrigt. En muskel i ryggen ansträngdes på fel sätt och reagerade med kramp, ett lättare ryggskott; en sådan åkomma som kunde ge med sig när man blivit varm efter 9
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 9
2020-09-02 07:21
en stunds arbete med en spade, men jag bestämde mig för att ta det försiktigt och i väntan på att den värsta smärtan skulle lindras kunde jag lika gärna gå bort till grinden och kolla. Bondgården på andra sidan rapsåkern är ett levande jordbruk som sköts exemplariskt, åkrar, stängsel och maskiner – allt är i prima skick, balar med ensilerat foder ligger prydligt staplade längs infarten, boskapen är ute året om, till och med gödselstacken är en prydnad. En mjölkpall står kvar längs vägen för att påminna om mjölkböndernas glansdagar. När kor och kalvar betar på grav kullen, utmärkt som fornminne på kartan, kan det hela se ut så som den svenska landsbygden framställs med flygfotografier på gamla vykort. Vid ett hastigt påseende kunde det således verka mycket fridfullt, en tillfällig gäst kunde till och med få för sig att kalla det idylliskt. Påsken hade infallit tidigt det här året och blivit kall, det hade varit barmark i stort sett hela vintern, men mellan skärtorsdagen och annandagen vräkte snön ner. Våren kom direkt därpå med värme som raskt övergick i försommar. Det hade fallit ytterst lite nederbörd och varit varmt sedan i början av april. Höstvetet på en av grannens åkrar stod stilla, ett par decimeter högt. Men rapsen hade hunnit ta sig. Det var lugnt. Ovanligt lugnt. Och varmt. Ovanligt varmt. Det var som en sommareftermiddag i södern, en spöklik siesta, när alla människor håller sig undan bakom stängda fönsterluckor och allt som hörs är cikadornas gälla gnissel. En anmärkningsvärd stillhet. Viporna som susat över sådden och fyllt luften med sina märkliga läten var tysta. Men andra fåglar hördes desto mera, fågelsången var närmare bestämt ovanligt intensiv. På något sätt gjorde den stillheten än mer påtaglig. Lantligt lugn kan uppfattas som laddat och hotfullt jämfört med det brusande livet i en gatukorsning, mitt i en farofylld storstad, särskilt om fåglarna låter så intensivt att de verkar uppjagade, direkt nervösa. Man kan få för sig att de varnar för något, ett okänt hot, 10
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 10
2020-09-02 07:21
något som vi människor med våra begränsade sinnen är oförmögna att uppfatta och alltså inte ens vet om att det existerar. Närheten till havet gör att dimman kan ligga tät dagar i sträck. Det skapar ett annat lugn, lika laddat men kanske inte lika hotfullt. Världen försvinner efter tio meter i ett tjockt, mjölkvitt töcken, man vet vad som finns därute, man har en klar bild av det men den dåliga sikten gör lustigt nog att man inte föreställer sig något farligt. När man vistats på denna skånska bergsplatå ett tag vet man att allt man ser är underkastat en mer eller mindre brutal förändring, ingen dag är den andra lik, vädret kan växla snabbt, stormar kan bryta ut med kort varsel, vilken tid som helst på året. Man befinner sig sannerligen inte i någon orörd pastoral, en av tiden opåverkad ursprunglighet. I söder står höga master för militärens moderna kommunikation, som påminnelse om den ständiga krigsberedskapen, och i norr ligger ett stort skjutfält där eldgivningen kan bryta ut när som helst. På andra sidan bukten står en samling vindkraftverk och snurrar, som påminnelse om den ständigt ökande konsumtionen av energi. Alltid är någon dieselbrännare igång och bullrar. Tittar man efter noga blir man medveten om dramer på liv och död som utspelas överallt, hot som vilar över allt levande, över naturen i sig. Som rapphönans årliga tragedi när hon på vårkanten trippar över vägen, åtföljd av en rad med åtta ungar. Några dagar senare är de sex, kort senare fyra och till slut inga alls. Hon står där i vägrenen och ser förtvivlat vilsekommen ut. Man sitter sedan i soffan på kvällen och stryker tanklöst ett spinnande rovdjur över ryggen. Det kan knappast föreställa vad man menar med idyll. Men det är en avskild trakt, kanske kan man också säga avlägsen. Närmaste myndighet är det lokala skattekontoret ett par mil söder ut. Närmaste polisstation ligger i andra änden av grannkommunen. Liksom sjukhuset. Den smala väg som leder hit avviker från en större väg som går längs med kusten, båda utgör delar av ett trassligt vägnät som ibland inte tycks leda någon särskild stans. Det är 11
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 11
2020-09-02 07:21
långt till närmaste europaväg. Lätt att åka vilse. Man kan följa en grusväg i trakten på måfå tills man hamnar vid dess ände, vid en fallfärdig bondgård som ser ut att vara övergiven sedan länge. När man ska vända bilen och ta sig därifrån sticker ett huvud ut genom en halvöppen dörr – en folkskygg enstöring stirrar på en och undrar vad man har där att göra. Han sitter med bössan framme och bevakar sin vrå av världen genom en solkig gardin och intalar sig att han är beredd. Den som frågar på vad, får inget svar. Skulle någon få för sig att kalla honom prepper skulle han troligtvis avlossa ett varningsskott. Det talas om andra inne i skogarna som har stora privata skyddsrum, byggda som underjordiska betongbunkrar, fullt beväpnade, försedda med eget vatten, elverk och syretillförsel, fulla med konserver, medicin och motionsanläggningar, rustade för att överleva vilka katastrofer som helst. Men det är en illusion det också. Man kan inte vara förberedd på allt. Varje checklista, hur lång den än är, visar sig förr eller senare ofullständig. Det finns saker och ting som enligt allt sunt förnuft är absolut osannolika, och som därför är omöjliga att förutse. Men som händer ändå, skulle jag strax bli varse. Dagar då luften är klarare och kontrasterna skarpare än vanligt kan man på långt håll se när någon kommer gående över krönet vid granngården, som en skarp, svart silhuett mot himlen. Det har hänt, under olika perioder, att jag tillbringat åtskilliga timmar med att stå och spana västerut, med förväntan, särskilt om något av barnen skulle vara på väg hemåt. Ibland har jag stått där med bävan, när jag absolut inte velat ha besök men ändå befarat att jag skulle få det. Eller ännu värre – med allvarlig fruktan, när jag känt mig iakttagen, på långt håll, och av olika skäl föreställt mig själv som en levande måltavla, i hårkorset på ett kikarsikte, identifierad av en professionell mördare, en prickskytt som kan ligga dold flera hundra meter bort, i skydd bakom ett 12
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 12
2020-09-02 07:21
odlingsröse, de öar av hopsamlad sten som alltid uppstår på stora åkrar, med bössan tryggt lutad mot en stenbumling, på uppdrag av någon som vill ha mig undanröjd, som känt sig utpekad, anklagad eller till och med skandaliserad av något jag skrivit i en bok. En yrkesskada kanske, men ett malande obehag som kan bli påfrestande. Särskilt om man tycker sig få sina farhågor bekräftade. I de fall oron är befogad, men kanske överdriven och förorsakad av sådant som varit svårt att redogöra för, kan den ändå framstå som en extrem självupptagenhet. Motsägelsefull och paradoxal, eftersom den drabbade både är introvert och extrovert, både svårt inbunden och uppmärksam på omgivningen, fixerad vid sin egen person och yttre hot som andra inte förstår sig på, eller som antar tämligen beskedliga och kanske till och med löjeväckande former när de väl blir synliga. Obehaget kan i bästa fall ge med sig och övergå i andra känslor, främst skam, för en så orimlig och urspårad självöverskattning. Det är under alla omständigheter ett förpliktande sätt att se på tillvaron, ibland fullt relevant, ibland inte, det varierar, beroende på svängningar i världen, svängningar i det som en poet kallade ”ångesthjulet”. I ljuset av allt som hänt sedan den där dagen i maj är det inte så konstigt att jag nu, i skrivande stund, erinrar mig att jag stått med samma misstänksamhet och spejat ut över ett helt annat landskap, genom ett fönster på Hornsgatan i Stockholm, en regnig dag våren 1979, också det ett valår, lustigt nog, men i en annan tid, i ett land som var så olikt dagens Sverige att det förtjänar att kallas för ett annat land. Jag var ensam, instängd i en stor lägenhet med tjocka draperier för fönstren och i hallen stod ett stort skåp som barrikad framför dörren mot trapphuset. Jag hade nervösa tics, en liten spasm under ena ögat. En yrkesskada. Men man kan få värre yrkesskador än så. Och man kan bli indragen i långt värre affärer än jag var på den tiden. 13
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 13
2020-09-02 07:21
Jag stod alltså vid grinden mot väst, iförd blåställ, med värkande rygg, och fick se en människa komma gående på vägen, en fotvandrare som passerade krönet vid granngården och dröjde lite på stegen i höjd med grannens mjölkpall. Det var inget underligt i sig med en fotvandrare på vår väg, den var erkänt vacker, men jag följde nu den här gestalten med ögonen, såg den närma sig, på kanske fem hundra meters håll, fyra hundra, tre, två … Det var något hos den där figuren som fångade mitt intresse. Det var en man. I hatt och jacka, med en ränsel hängande över axeln. Efter att ha visat mjölkpallen vederbörlig respekt kom han fram till vägkorsningen där de flesta fortsätter vidare österut, längs en ännu smalare, slingrande och vacker väg genom gamla frukt odlingar, med utsikt mot havet, och som slutar nere i den välbesökta nationalparken. Men han tog inte den vägen, han tog i stället in på den smala grusväg som leder till oss. Den leder bara hit, ingenannanstans. I och med det hade han dragit på sig en klass 3-varning. Den torra vägen dammade kring fötterna på honom. Nu på närmare håll kunde jag se att hatten som han bar var av tyrolermodell, att jackan var en så kallad janker och att byxorna slutade strax under knäna. Mannen hade sett yngre ut på håll, nu såg han ut som en österrikare av äldre snitt, lite tunn och spröd kanske, men spänstig, vid god vigör. En vilsen vandrare? Inte alls. Han var nu bara hundra meter bort och för varje steg han närmade sig blev jag mer och mer bekymrad. Stegen var alldeles för bestämda, mannen stannade aldrig upp för att se sig runt, för att ta reda på var han befann sig; han verkade helt enkelt veta precis vart han var på väg, liksom han föreföll så medveten om att han var iakttagen. Han rörde sig som en som var väntad. Och han hade i sin tur upptäckt mig för längesedan. Jag hade oförsiktigt nog stått fullt synlig och nu var det för sent att gå och gömma sig. Platsen erbjöd annars hur många gömställen som 14
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 14
2020-09-02 07:21
helst, vår trädgård är i stora stycken som en labyrint av häckar och buskage där den som inte är förtrogen med gångarna är chanslös. Mannen kom gående emot mig med ett leende. Det kunde jag se. Med glasögonen på mig hade jag säkert noterat de första igenkänningstecknen mycket tidigare, nu tog det mig ett tag att inse vem han var. Motvilligt dessutom, eftersom det hela var att anse som så osannolikt att det var lika med omöjligt. Hela världen började svaja, marken skalv som vid grov artillerield. Jag ryckte till och fick en ilning av smärta i ryggen. Han hade en gång i tiden blivit misshandlad så att ansiktet vanställts, ett antal operationer hade korrigerat det mesta, men fyrtio år kan göra mycket med ett utseende. I hans fall hade det rört sig om ett slags återställande. Om inte annat så kände jag igen honom på sättet att röra sig, hans gestik, i de vanemässiga handlingar som jag iakttagit så noga en gång i tiden och dessutom ägnat avsevärd möda åt att åskådliggöra i ord. Han stannade nu på ett par meters håll, utanför min räckvidd, granskade mig med rynkade ögonbryn och tog upp ett cigarrettetui ur fickan på jankern, demonstrativt tydligt. Jag kände förstås igen det. Försilvringen var delvis bortsliten vid det här laget och initialerna ”W.S.” hade nästan försvunnit. Han tände en cigarrett med en tändare som gav ifrån sig ett karakteristiskt klickljud när locket stängdes. Han hostade av första blosset och enligt den omvända ordning som var förhärskande i hans värld var det tydligen han och inte jag som hade anledning att uttrycka störst förvåning, nu när vi plötsligt stod och betraktade varandra, på varsin sida om en avgrund på nära fyrtio år. Det var han som tagit sig fram till min grind och det var han som ansåg sig ha rätt att verka överraskad. Som om jag var förändrad till oigenkännlighet. Vad som helst var möjligt, vad som helst kunde hända. Jag var på min vakt, men det var någonting i hans utstyrsel som 15
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 15
2020-09-02 07:21
dämpade det eventuellt hotfulla. Han såg inte ut som en som kunde mörda. Han såg ut som en som kunde joddla. Och det hela var så orimligt att det aldrig blev tal om några vanliga, vettiga reaktioner. Jag kunde dock uppbåda så pass mycket sinnesnärvaro att jag förhöll mig passiv, avvaktande, blank och uttryckslös. Det var ju han som anföll, det var han som hade initiativet. Och han gav inte uttryck för någon översvallande hjärtlighet han heller. Han bytte min, förvåningen hade väl bara varit teater, för att göra mig osäker. Han såg på mig och nickade i stället, låtsades bekräfta för sig själv att han kommit rätt. En briljant uppvisning, från början till slut. ”Du håller stilen.” ”Du med”, sa han. ”Blåställ …” Rösten var sig lik. Lite skrovligare kanske. ”Man visslar bra i blåställ.” Ingen reaktion. Kanske hade han glömt. Det var hans eget uttryck, men verkade nu inte säga honom något särskilt. ”Har du ett till mig också?” ”Blåställ? Hur så?” ”Du har problem. Nu igen. Du behöver hjälp.”
16
20-15 Polaris Renegater, 2 sep.indd 16
2020-09-02 07:21