9789177953210

SVE K J ESPE R STE IN Översättning: Jessica Hallén

Svek © JP/Politikens Hus A/S, København 2017 Bokförlaget Polaris, Stockholm Översatt av Jessica Hallén Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-321-0 www.bokforlagetpolaris.se

Till Anja

DAG 1

1

Morgonen på Amager Strand genljöd av liv och rörelse, inlines på strandpromenaden, ljudet av löparnas sulor, skratt och glada barnskrik bars över vattnet. Axel Steen kastade en blick på Emma. Slöt ögonen och lade sig tillrätta på badlakanet, kalla vattendroppar på bröstkorg och axlar. Värmen kom långsamt. Han försjönk i sig själv och försökte koppla bort allt utom solen mot huden och lugnet i kroppen och det kändes som om musklerna smälte. Inombords var det mörkt och lugnt. Han försvann. Svettig och avdomnad.

Så hörde han rösten. Genom sömnen. Eller genom ljuden på stranden. Den var svag. Han var osäker på varifrån den kom. Fanns den i hans huvud? Var det någon som ropade på hjälp? Var det hans ­hustru som skrek bland sanddynerna, gråtande och förtvivlad? De hade sagt hej då till varandra hemma i huset för en halvtimme sedan, så det kunde inte vara hon. Han lyssnade med slutna ögon. Var det Emma som ropade? Svagt och förtvivlat? Nej. Det var en pojke som ropade på honom. Så kom han ut på andra sidan av ljudet och insåg att han hade slumrat till.

Axel satte sig upp och såg sig omkring. Där fanns ingen annan än hans tolvåriga dotter och hon ropade inte på någon – uppslukad som hon var av sin telefon. Han for med blicken över omgivningarna, sanddynerna, badarna. Lyssnade.

Emma kastade en blick på honom. Hon hade hörlurar på sig, blicken dröjde sig kvar vid hans ansikte. Så vände hon handflatorna uppåt och himlade med ögonen som om hon ville säga: Va? Vad är det nu? Han skakade på huvudet. Försökte glömma drömmen. Det fanns tillräck9

lig med annat att fokusera på. Efter lunch väntade avskedandet av en betrodd medarbetare. Och det var Axel som skulle hantera det, hade Zorn sagt. Han orkade inte tänka på det. Han ville ha semester, ligga på stranden med familjen. Det var dessvärre fyra veckor kvar till dess.

Axel betraktade Öresund och dess siluetter av containerfartyg och motorbåtar med kölvatten likt vita fanor. I bakgrunden Barsebäck och Turning Torso. Ett enormt kryssningsfartyg framför bron. Och flygplanen som i perfekt balans gled nedåt mot 22L, flygplatsens östligaste landningsbana. Han följde dem med blicken och kunde se två, ibland tre plan utspridda på himlen över Öresund. Storstad och strand. En fristad i sanden omgiven av det pulserande liv som pågick, hänsynslöst och hektiskt.

Han tittade på tidningen bredvid sig. ”Islamiska staten har intagit den antika staden Palmyra och halshuggit tolv syriska soldater.

Man uppskattar att IS nu kontrollerar ett område lika stort som halva Syrien.”

Han tittade på klockan på mobilen. De måste gå. Emma skulle börja klockan tio. Han vinkade till henne för att få henne att ta av hörlurarna. Innan han hunnit säga något, frågade hon: ”Tycker du om ditt nya jobb?” ”Tja. Det gör jag.” ”Lika mycket som det gamla?” ”Ja.” ”Så du skulle inte hellre vilja vara polis?” ”Nej. Jag är färdig med det.” ”Okej. Vilket skulle du välja? Att jag blir ihop med en mås som heter Vincent och som äter middag med oss varje kväll, eller att jag aldrig får en pojkvän och aldrig blir lycklig?” ”Jag är inte så värst förtjust i måsar.” ”Nej, men pappa …” ”Jag får väl acceptera Vincent. Jag vill ju att du blir lycklig.” ”Okej, men om du fick välja mellan …” ”Vi måste gå nu, Emma, packa ihop dina saker.”

10

2

Vicki hörde en polishund skälla i tunneln under Peder Lyckes Vej. På parkeringen stod en ambulans, tre polisbilar och två bilar från kriminal­tekniska. Hon kollade ansiktet i backspegeln. Hon var röd­ fnasig kring näsan, hade mikroskopiska flagor på huden mellan ögonbrynen. Svamp, påstod hudläkaren. Hon slickade på pekfingret och gnuggade huden så att det vita försvann.

Så klev hon ur bilen. Höghuset, bostadsområdet Urbanplanens prydnad, symbol för Amagers värsta betonggetto. Hon tittade mot huvudingången. Där stod två uniformsklädda poliser och en kollega från grova brott. Vicki låste bilen och gick bort till dem. Platsen gjorde henne illa till mods. ”Chefen?” sa kvinnan vars namn Vicki inte kom ihåg, hon var ny på avdelningen.

Vicki nickade men blev stående, höjde blicken. Balkong efter balkong i söndervittrad betong. Sjutton våningar slum. Hon rös när hon erinrade sig förra gången hon var här. Det hade också varit en varm sommarmorgon. Hon hade precis börjat på mordroteln. En hoppare.

Från fjortonde våningen. Han hade hört röster som intalat honom att han kunde flyga. Hon kastade en blick bort mot platsen där han hade landat. Vid cykelställen framför tvättstugan. Hon hade spytt i en buske. ”Vem är offret?” frågade hon. ”En tjugofemårig langare från området. Abdel El-Hassan. Han har blivit knivmördad.” ”Är det Bolette du heter?”

11

”Ja.” Hon var max trettio. Det inställsamma småflicksleendet kunde ha suttit på en femtonåring. ”Välkommen hit. Är rättsmedicinaren här?” ”Han håller på. Kom, låt mig visa var det är.”

Lite för angelägen.

De gick in genom huvudingången. Till höger hängde sex svarta tavlor med lägenhetsinnehavarnas namn. Klar övervikt av etniska danskar. Bolette drog ett gästkort genom kortläsaren på väggen och två skjutdörrar av glas gled isär. Hon svängde åt vänster och stannade framför en hiss där hon tryckte på knappen. Ovanför den blå hiss­ dörren hängde bokstäverna K och P samt siffror från 1 till 15. Det lyste på våning tolv.

Vicki såg sig omkring. Där hängde ett varnande anslag från brandskyddsmyndigheten till husets invånare om att inte ställa cyklar i korridorerna. Meddelandet illustrerades med ett foto från en av husets korridorer, där det stod cyklar och skräp utanför var och varannan lägenhet. Hon lade märke till en skylt med en symbol för övervakningskameror och pekade på den. ”Har ni kollat upp det där?” ”Det vet jag inte”, sa Bolette. ”Ta reda på det.”

Vicki betraktade sifferraden ovanför hissen igen, det lyste på våning nio och hon följde hissens väg nedåt. Den blå dörren öppnades. Det fanns säten inne i hissen. Höghuset hade uppenbarligen byggts för äldre människor, men man hade snabbt insett att ett vårdhem på högkant var en usel idé om man behövde utrymma i händelse av eldsvåda.

Numera bodde alkoholister, psykiskt sjuka och studenter i de små servicelägenheterna och det enda som stod mellan dem och en rivning av byggnaden var att de boende inte ville lämna de tvåhundrafyrtio lägenheterna. Hon tryckte på knappen till källaren, hennes nagelband var helt sönderbitet. Medan hon väntade granskade hon huden kring de andra naglarna, den var torr och fnasig och på tummarna fanns intorkat blod. Hon måste sluta bita.

12

Dörrarna gick upp och hon klev ut i ett utrymme som fyllts med sådant som ingen längre ville ha. Ett vinställ i lättbetong, rostiga kakburkar med julmotiv, en skrivbordsstol med fläckigt, orangerött ryggstöd och fransiga skumgummikanter, trasig köksinredning och en hylla i plywood som sett sina bästa dagar. Framför en öppen dörr stod två poliser. Bredvid dem lyste en datorskärm i knäet på BB, som satt på en klappstol och hamrade på tangentbordet med två fingrar. Mordspecialisten från kriminaltekniska kikade fram över sina legendariska glasögon med dubbla glas, varav det yttre var uppfällt. Han grymtade något som lät som en hälsning.

Vicki kikade in genom dörröppningen bakom dem där liket måste befinna sig. Tre kriminaltekniker i vita overaller låg på golvet i en smal gång som sträckte sig genom hela källaren. Väggarna, som var klädda med grova brädor, hade ventiler på två meters höjd och dörrar med diverse hänglås och tvärgångar var femte meter. Svalt, övergivet och med en unken, dammig lukt. ”Är det förrådsutrymmen?” frågade hon BB. ”Ja. Tvåhundrafyrtio stycken. Det ligger all möjlig skit i gångarna, men som tur är ligger vår man inte särskilt långt in. Du ska gå till höger där”, sa BB och pekade på den första tvärgången.

Vicki drog på sig skoöverdrag och gummihandskar. En polisassistent noterade att hon gick in. Hon vek runt det första hörnet i gången.

På cementgolvet låg två kriminaltekniker på knä, den ene fotograferade, den andre arbetade med bevispåsar och en handdammsugare.

Hon harklade sig och pekade på golvet för att visa var hon tänkte gå förbi och en av dem nickade. Hon passerade flera trädörrar till små förråd och vek sedan runt ytterligare ett hörn. Gången tog slut tre meter framför henne, där det stod en blå soffa utan dynor. Liket satt lutat mot den. Framför henne på golvet satt Lennart Jönsson, rätts­ läkaren. Han såg på henne utan att säga något. Satt böjd över liket i en obekväm ställning och hade ena handen mellan den döde mannens skinkor. Hon teg och väntade tills han drog ut termometern. Unken luft blandad med något mögligt, murbruk, kall betong och kiss. Hon gissade att det var max femton grader i källaren.

13

”Hej, Lennart.” ”Vicki.”

Han log över glasögonen, hon log tillbaka. ”Vad har vi här?” frågade hon.

Han tittade på den elektroniska termometern. ”Han har legat här ett tag. Han håller 25,6 grader, så han har inte varit död i mer än en tio, tolv timmar. Jag ska korrigera efter temperaturen här nere på natten, men jag skulle tro att han mördades strax före midnatt i går.” ”Får jag titta på honom innan du säger något mer?” ”Givetvis.” ”Låg han så där?”

Lennart tog fram en kamera och bläddrade igenom bilder som ingick i den kliniska dokumentationen av döden på skärmen, stannade upp och visade henne ett foto av liket. ”Ungefär så, eller hur? Lite mer till vänster.” Han knuffade lite på liket.

Vicki tog ett kliv framåt och grep tag i Lennarts arm, höll honom tillbaka. Han tittade på henne, tvekade lite men ställde sig sedan bakom henne.

Vicki fokuserade på den döde mannen.

Mannen var klädd i svarta byxor, svart T-shirt och dyra sneakers.

Inget mer. Han hade ett skrapsår på vänstra kinden och en blåaktig svullnad vid ögonbrynet på samma sida, välansat skägg, de glanslösa ögonen var öppna och munnen gapade. Han satt i en stor pöl av levrat blod.

Lennart drog upp mannens tröja. Den var tung av vätan. Huden på magen var täckt av blod och hon kunde se åtminstone tre ingångssår. ”Han har blivit stucken fyra gånger. Jag kan inte säga precis var huggen har tagit, men två av dem är i bröstet så jag skulle tro att han träffades i hjärtat och i så fall gick det fort. Det är väl därför han inte har tagit sig härifrån.”

Vicki tänkte genast att offret måste ha känt gärningsmannen.

Och att gärningsmannen var någon som verkligen ville döda, annars 14

­ äktade man inte med den fysiska ansträngning det innebar att hugga m kniven i en kropp flera gånger. Det var våldsamt. ”Det ser inte precis ut som ett vanligt gängmord, eller?” ”Nej, kanske inte. För omväxlings skull har inga skott avlossats.”

Lennart gick runt till mannens sida medan de fortsatte prata om liket. Han böjde sig ned över mannens ansikte, lyste honom i ögonen.

De var döda, intorkade. Han såg ung ut. Hon såg sig omkring, de båda teknikerna låg tre meter bakom dem och kunde höra allt de sa. ”Vad tror du?” ”Inte så mycket än så länge. Skadorna i ansiktet tillfogades innan han dog, max ett dygn innan, skulle jag tro. Mordet är blodigt och våldsamt, inga utsvävningar, ren avlivning. Det ser ut som en regelrätt avrättning, så jag skulle inte på något sätt utesluta gängmotiv. Jag vet ju att de flesta använder skjutvapen nuförtiden, men kniv har alltid varit deras favoritvapen.” ”Gärningsmannen?” ”Ja, det är nog en man, Abdel El-Hassan mäter en och åttiosju och huggen har tagit högt upp och är väldigt djupa. Det är någon som har fått lov att komma honom nära inpå livet, mer vågar jag inte säga.” ”Finns det något annat?”

Svensken skakade på huvudet. En av kriminalteknikerna hade arbetat sig ända fram till Vickis häl och harklade sig nu. Vicki sa ”vi ses” till Lennart, vände på klacken och gick bort till hissen, men i stället för att ta den fortsatte hon förbi den tills hon kom fram till en tvärgång. Till vänster om henne satt en skylt med pilar som pekade mot en värmecentral, en samlingslokal samt ett vårdhem. Till höger fortsatte gången ytterligare fem meter, innan den slutade vid en dörr. Hon gick bort och öppnade den. På andra sidan ännu en korridor, med vad som såg ut som uppehållslokaler och ett tv-rum. Hon gick tillbaka till BB. ”Vet vi något om övervakningskamerorna? Funkar de?” ”Ja, men det trodde man ju inte, eller hur? I den här hålan.” ”Har ni tittat på inspelningarna?” ”Vi håller på att samla ihop dem och skicka över dem till er. De är digitala.”

15

”När är det klart?” ”Nu, skulle jag tro. Det kan inte ta lång tid.” ”Vad finns med?” ”Ingången. Det sitter en kamera som täcker huvudentrén. Inget annat.”

Vicki pekade nedför korridoren. ”Ingen kamera där nere?” ”Nej.” ”Okej. Det innebär att gärningsmannen kan ha tagit sig in på flera andra ställen. Kan du göra ett schema som sträcker sig från klockan sex i morse och ett dygn tillbaka och notera exakt vilka möjligheter som funnits för att få tillträde till källaren utan att använda huvudentrén?

Vilka dörrar var låsta? Vem har nycklar till dem? Och huvudentrén?

Registreras folk när de använder sina kort för att komma in, så att vi kan se vilka som har kommit och gått?” ”Det tvivlar jag på, det skulle ju vara att inkräkta på den personliga integriteten”, sa BB. ”Sådant kan vara bra när man ska klara upp mord.” ”Jag kollar upp det”, sa han leende. ”Och killens personliga ägodelar? Får jag se dem?”

BB öppnade en stor plastlåda. I den låg flera bevispåsar. En nyckelknippa med en slät nyckelring med arabiska bokstäver. Tändare. Cigaretter. En sedelbunt. Det uteslöt ett rånmotiv. ”Finns det någon mobil?” ”Ja. Lars sitter ute i bilen med den och försöker låsa upp den.”

Lars. Kriminaltekniska avdelningens största nörd. Han hade varit på utbildning i USA och hon visste inte att han hade kommit tillbaka.

För ett par år sedan var hon lite förälskad i honom, men det hade aldrig blivit något. ”Jag går upp och pratar med honom.”

BB nickade.

Hon åkte upp med hissen. Kollade ansiktet i spegeln, inget vitt fnas men hon tyckte fortfarande att hyn såg ut som en blandning av att hon bränt sig i solen och drabbats av ett hyfsat svårt psoriasisskov. När hon 16

kom ut ur huset fick hon syn på Bjarne och Tonny, två av avdelningens veteraner. De hade varit ute och underrättat alla närstående som bodde i Hørgården, på andra sidan av Peder Lykkes Vej. Hon gick bort till dem. ”Hur gick det?” frågade hon. ”Som vanligt”, sa Tonny. ”Du får se till att kalla hit några fler uniformsklädda”, sa Bjarne. ”Det dröjer inte länge förrän vi blir omringade av en hel beduinstam.

Familjen var helt tokig och när vi gick därifrån kom en hel drös galna gängmedlemmar springande. Snart blir det fest.” ”Har ni hört någon av dem?” ”Det gick inte. Vi tar dem senare.” ”Om det blir bråk så ringer ni in och ser till att få förstärkning.”

Hon vände sig om och gick bort till den vita Ford Transit-skåpbilen från krimtek. Lars satt i baksätet med huvudet böjt i rät vinkel från överkroppen, fullt fokuserad på sin dator och den smartphone han höll i handen. Han hade rakat av sig skägget. I gengäld hade det vuxit ut svarta lockar på huvudet vilket förändrade ansiktet så att han såg ännu yngre ut. En smula förvirrad öppnade han skjutdörren. ”Vad är det, Lars, har du sett ett spöke?”

Han log urskuldande. ”Nej, jag var helt uppe i det här, jag … jag blev bara överraskad. ”Ja, hur är det med dig? Jag visste inte att du hade kommit hem.” ”Jag kom för två månader sedan. Det är bra.”

Hon såg på honom. Det var något. ”Jag ska gifta mig.”

För två och ett halvt år sedan skulle det ha gjort ont. Nu var det strunt samma. Hon var själv upptagen, även om hon inte skulle gifta sig. ”Så roligt, vem är den lyckliga kvinna som alla borde vara svartsjuka på?”

Han såg undrande på henne. ”Jag menar det faktiskt, Lars. Jag var tänd på dig i tre år, men så försvann du och nu kommer du hem och ska gifta dig.” ”Men det har du aldrig berättat?”

17

Var han ironisk? Nej, han var kanske bara överraskad och förbryllad. Det var samma visa varje gång. Hon måste hala in dem, ta initiativet till dejter och sex, erövra dem – eller, som i Lars fall, stå och vifta med en självlysande jävla skylt där det stod ”jag är galen i dig” innan dumskallen fattade något. Om han alls fattade det. Det var enkelt att berätta det för honom. Nu. När det var över. ”Jaha, vad har du åt mig? Har du kommit in i telefonen?” ”Ja, det har jag.” ”Säger den något om när han dog?” ”Kanske. Den användes senast klockan 22.51 i går kväll. Då blev den uppringd från ett nummer jag inte kan spåra.” ”Vi måste få ut det klockslaget till alla”, sa hon. ”Ett ögonblick, bara.”

Hon skickade ett sms till Lennart, BB och berörda kriminalpoliser. ”Varför finns det ingen från organiserad brottslighet här? Är det inte deras jobb?” frågade Lars. ”De har fullt upp. De har hjälpt till vid Pusherstreet”, sa hon. Hon hade inte tid med polisiärt kallprat. ”Vad avslöjar telefonen?” ”Han kan arabiska. Han får en del mejl och sms på arabiska.” ”Och det har du väl inte lärt dig sedan sist?” ”Jo, det har jag faktiskt studerat i USA. Det är ju framtidens språk, eller hur?”

Hon visste inte om han menade att det snart skulle vara världens huvudspråk, eller att det i allt högre grad var de kriminellas modersmål, men det spelade ingen roll.

Hon tog fram mobilen och visade honom inskriptionen på nyckelknippan. ”Vad är det?”

Han kisade med ögonen. ”Det är shahadah, den muslimska trosbekännelsen.” ”Vad betyder det?” ”Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är hans sändebud.” ”Är man väldigt religiös om man har den på sin nyckelknippa?” ”Inte nödvändigtvis. I dag är ju islam den stora gemensamma nämnaren. Men man känner till shahadah, åtminstone. Om man är modern.”

18

”Det verkar väl lite ytligt? Vad har du annars fått ut av telefonen?” ”Det finns många sms, jättemånga. Jag har skummat igenom dem, men det finns ingenting misstänkt, inget som verkar vara kodspråk.

De flesta handlar om att stämma träff eller gratulerar till det ena eller andra.” ”Och har det kommit något under de senaste tre dygnen?” ”Ja, det är en del samtal, både till och från honom. Jag har gjort en lista över sms och telefonnummer. Han fick ett sms så sent som 21.47.

Från ett nummer jag inte heller kan spåra.” ”Och samtalet i natt, hur länge varade det?” ”En minut och tjugosju sekunder.” ”Får jag se listan?”

Han räckte henne datorn där ett excelark visade Abdels telefontrafik under de senaste fem dygnen. Vickis ögon gled över numren tills hon kom till det sista. Hon tog sin egen telefon och ringde upp för att se om numret var aktivt, så att det kunde spåras. Signalerna gick inte fram. ”Kan du försöka se om det var ett utländskt nummer och om det finns någon ägare registrerad?”

Han nickade.

Vissa nummer hade det ringts och sms:ats till många gånger, men hon granskade dem som fått bara ett eller ett fåtal samtal. Sex av dem var hemliga. ”Kan ni återskapa dem?” frågade hon medan blicken föll på numren som sparats i telefonens adresslista. ”Om det gäller kontantkort kan vi inte det, men vissa blockerar bara så att numret inte visas och dem kan vi hitta. Och ibland kan vi dessutom triangulera oss fram till positionen …”

Hon hade slutat lyssna.

Hon tittade på numret i adresslistan. AS, stod det framför. Så tog hon fram sin telefon ur innerfickan på jackan och letade upp namnet.

Hon tryckte på det så att numret blev synligt. Det var hans. AS stod för Axel Steen.

19

3

Axel Steen hörde det poppande ljudet av sten som smätte upp från ett bildäck på andra sidan huset. Han stod i trädgården med blicken åt väster. Himlen över VM-Bjerget var ljusblå och klar. Fåglar i luften och nyslaget gräs i näsborrarna, allt var frodigt grönt och blomstrande.

Han stod med spadhandtaget vilande mot sin bara mage. Han var lugn. Också när han hörde att motorn stängdes av. De skulle aldrig komma på det här sättet. På eftermiddagen i dagsljus. Fullt synliga.

Definitivt inte när hans fru och dotter var borta.

Trots det sökte sig tankarna till skåpet där pistolen fanns. I tankarna öppnade han luckan, slog in låskombinationen och såg sin H&K framför sig, räknade ut hur lång tid det skulle ta innan han kände pistolkolven i handen. Han tog fram mobilen och kontrollerade övervakningskamerorna som täckte uppfarten och vägen framför huset.

Luft ända ned i magen, djupa andetag, svetten från trädgårdsarbetet hade kallnat på huden. Han torkade av fingrarna på en trasa, ställde ifrån sig spaden, drog på sig T-shirten och kastade en sista blick på rosenbuskarna. Sedan tog han de tre trappstegen upp till uterummet, såg sig omkring medan han samtidigt höll ett öga på mobilskärmen.

Han såg bilen som stod vid trottoarkanten utanför huset, dörren på vänster sida öppnades och en kvinna klev ur. Han gick in i vardagsrummet, hade tänkt stanna där och vänta tills det ringde på dörren.

Trots det gick han ut i hallen.

Hon var snabb. Det hade gått sjutton sekunder. Han öppnade dörren med detsamma. Sa ingenting. Vicki Thomsen log på det där lite oskyldiga sättet hon hade. Han lade märke till hur hon först granskade hans ansikte, därefter hans kropp.

20

”Axel. Får jag komma in?”

Han sa ingenting, men klev åt sidan och slog ut med handen mot husets inre.

Hon var sig lik.

När de steg in i vardagsrummet stannade hon till och såg sig om­­ kring, han följde hennes blick och såg sitt hem med hennes ögon. Var hon förvånad?

Hon vände sig till hälften mot honom. ”Får jag sätta mig?” ”Ja.” Hon hade en väska under armen. Lade den ifrån sig på soffan och satte sig ned. Hennes tättsittande bruna ögon studerade honom igen.

Ekorrblicken, brukade han kalla den förr i tiden. Hon hade utslag i ansiktet. Hon teg, som om det var hans tur att säga något, men han tänkte inte göra henne till viljes.

Han blev stående. ”Hur har du det?” frågade hon. ”Det är snällt av dig att fråga, men det var inte därför du kom.”

Hon suckade. ”Nej, men jag är nyfiken. Hur går det med Emma?” ”Det går.” ”Och hur är det att vara gift?” ”Vicki …”

Hon såg på honom. Eftertänksamt. ”Som du vet har jag blivit chef för sektion två.” ”Och du har inte kommit för att berätta om dina karriärsteg heller.” ”Nej. Det har jag inte.” Hon tvekade. ”Ditt namn har dykt upp i en mordutredning.”

Axel såg på henne. Han ansträngde sig för att se oberörd ut, men han var förvånad. Han hade väntat sig något annat. En förfrågan om han ville komma tillbaka. En bön om hjälp. Inte det här. Han gick igenom vad det kunde betyda. Hon kanske bara var ute efter en simpel förklaring. Hans åsikter om vissa personer i utredningen. Det kunde 21

också vara ett ifrågasättande av hans trovärdighet som utredare. De stirrade på varandra tills hon bröt tystnaden och samtidigt vände bort blicken. ”Abdel El-Hassan. Säger det dig något?” ”Kanske.” ”Tjugofemårig andragenerationsinvandrare. Kallas även för Hashan. Knivmördad. Vid Urbanplanen. I en källare under höghuset.” ”Jaha.” ”Han figurerade i ett ärende du utredde för en fem, sex år sedan.” ”Varför frågar du om jag kände honom? Du har väl läst rapporten från utredningen?”

Hon reste sig ur soffan, stack händerna i jeansfickorna och gick fram till bokhyllan. Kastade en blick på honom. ”Hur går det i säkerhetsbranschen?” ”Det går bra. Vad är det du vill, Vicki?” ”Jag vill höra vad du vet om Hashan.” ”Jag har inget att säga om honom. Du kan läsa dig till allt i rapporten och det har du ju redan gjort också.”

De hade känt varandra i många år. Det var Axel som lärde upp Vicki och deras umgänge borde präglas av deras tidigare relation, men hon betedde sig inte så. Hon betedde sig som om hon var chef, som om hon hade rätt att tränga sig in i hans liv och ställa frågor. ”Jag behöver dina kunskaper om honom, om hans miljö. Och gå igenom fallet med dig.” ”Det vill jag inte.” ”Kan du inte eller vill du inte?” ”Båda delar.” ”Men det är något som är märkligt.” ”Det här är också märkligt.” ”Jag förstår det, Axel, men jag behöver din hjälp.”

Han stod med armarna i kors. Vad är det jag håller inne med, frågade han sig. Är det min tillvaro jag vill skydda eller försöker jag tygla min önskan om att få veta mer?

22