9789177952800

Bella Ellis

Systrarna på heden Ett Brontë-mysterium

Översättning Karin Andrae

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 3

2020-03-09 12:07

Originalets titel : The Vanished Bride Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Bella Ellis, 2019 The right of Bella Ellis to be identified as the Author of the Work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

Omslag av Fredrika Siwe Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN : 978-91-7795-280-0 www.bokforlagetpolaris.se

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 4

2020-03-09 12:07

Människohjärtat har dolda skatter, I hemlighet förvarade, i tystnad förseglade ; Tankarna, förhoppningarna, drömmarna, njutningarna, Vilkas förtrollning – om avslöjad – skulle brista.

— ”Kvällströst” av Charlotte Brontë

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 7

2020-03-09 12:07

Prästgården i Haworth, december 1851

Charlotte drog sjalen tätare om sig, ändrade pennans lutning en gång till och doppade stiftet i bläckhornet, med huvudet böjt och näsan alldeles ovanför papperet. Men som så många gånger tidigare förblev handen svävande över det tomma arket, för det kändes omöjligt att sätta pennan till papperet i ett hus som var så tömt på allt utom andarna efter dem som hon älskade.

Allt var mycket tyst nu ; till och med brasan i eldstaden tycktes dämpad, förstummad, och hon hade svårt att uppfatta någon värme från de lysande, dansande lågorna, nästan som om hon själv vore en gengångare.

Hennes far satt i sitt arbetsrum, som han alltid tycktes göra nuförtiden. Tabby och Martha var i köket och städade undan inför natten fastän klockan inte var mer än strax över sju, enligt golvuret som stod på trappavsatsen. Utanför lutade sig natten mot det lilla huset, tyngden fick fönsterrutorna att bågna. Men trots att vinden tjöt i skorstenen hörde Charlotte bara tystnad.

Allt hon kände var frånvaro. Allt hon visste var förlust.

Inte ens Emilys älskade Keeper var här längre och höll henne sällskap ; den snörvlande, skällande hunden som lekfullt satte tänderna i hennes kjolfåll och drog. Nu när hunden var borta behövde Charlotte åtminstone inte se de förväntansfulla ögonen som spanade efter matte varje gång bakdörren öppnades, inte känna sitt eget hopp väckas när en kall vindstöt drog in med löftet om att Emily var tillbaka efter en rask promenad över heden. Åh, så hon längtade efter kamratskapet som en gång hade känts lika självklart som hennes egen andedräkt.

8

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 8

2020-03-09 12:07

Det hade gått så kort tid, samtidigt var det tusen år sedan hon delade detta bord, detta hus, hela sitt liv, med syskonen. Här, med vad de hade känt som hela världen runt sig, hade de tre pratat, skrivit, retat upp sig, känt och älskat varandra med en så trofast styrka att den hade burit allt, tålt allt.

Här hade de skrattat och grälat medan hon hade skrivit Jane Eyre och hennes systrar hade författat sina egna stora verk, och ingen av dem hade anat vilken virvelvind de hade bjudit in i sina små anspråkslösa liv. Nu hade Emily, Anne och Branwell rest till en bättre plats, och för systern som blivit kvarlämnad var denna dödliga existens nästan outhärdligt ensam.

Och ändå …

Charlotte drog upp mungiporna i skuggan av ett leende när hon tänkte på äventyren de hade kastat sig ut i tillsammans, farorna som de hade ställts inför, de chockerande avslöjandena som deras vågspel hade lett till, och hemligheterna som de hade bevarat.

Från Londons eleganta salonger till New Yorks soaréer hade världen talat om ”de där Brontë-kvinnorna” som hade levandegjort sådan passion och stolthet på boksidorna. Till en början tvivlade många på att de var män, sedan vägrade många att tro att de kunde vara kvinnor.

Och när Charlotte tänkte på hur lite av sanningen de där människorna kände till, hur lite de visste om vilka hon och hennes systrar verkligen var, ja, då kunde hon inte låta bli att le.

Nu var hennes systrar och hennes bror Branwell döda, alla tre. Med undantag för henne själv fanns det inte en enda levande själ på denna jord som kände till allting. Inte ett enda minne av de underverk och fasor som de hade upplevt och genomlevt hade någonsin överförts på papper, och all korrespondens som kunde avslöja dem hade noggrant bränts av Charlotte.

När det en dag blev Charlottes tur att förena sig med sina syskon i Guds nåd, skulle också allt som hade hänt under de där få, lysande åren – de sista åren de hade haft tillsammans – dö med henne. Ingen skulle någonsin höra talas om deras äventyr.

9

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 9

2020-03-09 12:07

Utanför den här fönsterrutan, som skälvde och skakade i sin karm där hon satt ensam vid bordet, drev ett universum av mänsklighet lika oförsonligt som vinden i en oändlig virvel av liv och död. Och allt som krävdes för att avtäcka dess mörkaste hemligheter var att man visste exakt var man skulle söka.

Det kan till och med sägas, tänkte Charlotte för sig själv med ett leende, samtidigt som hon äntligen satte pennans stift mot papperet och började smida ord av bläck, att ingen någonsin hade levt så spännande, farliga och upphetsande liv som de tre kvinnorna vilka växte upp i en by som ingen någonsin hade hört talas om, i utkanten av en vindpinad och ödslig hed.

De hemligheterna skulle aldrig avslöjas, men åh, vilka underbara hemligheter det var.

10

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 10

2020-03-09 12:07

Inledning

Det första Matilda French såg var blodet. Det var sådana mängder att det tog en liten stund innan hon förstod vad det var, den svartaktiga pölen som sakta växte under den stängda dörren, inte förrän lukten av järn slog emot henne och hon påmindes om dagen då hennes mor hade dött och lukten av hennes blod hade blandats med doften av nyplockade violer.

Inte förrän då började våldet i det hon såg gå upp för henne, inte förrän då började insikten om att något fasansfullt hade hänt krypa genom hennes ådror som en infektion.

Och samtidigt var den så fullständigt oväntad, denna upptäckt i ett hus i den perfekta tystnaden före gryningen, att hon varken skrek eller svimmade. Chocken höll henne trollbunden i ett transliknande tillstånd, kroppen skild från tankarna, så hon gjorde det hon alltid gjorde eftersom hon inte visste vad hon annars skulle göra : hon knackade två gånger på dörren. ”Madam ?” Golvplankorna var klibbiga under hennes skor, rummet var fortfarande mörkt och fyllt av skuggor. Gryningen hade ännu inte gjort himlen där ute ljusare. Hennes röst var knappt mer än en viskning. Det hon sa därnäst var närmast obegripligt inför denna fasa : ”Mrs Chester, är allt som det ska ?”

Hon sköt upp dörren och fann att rummet var tyst och tomt och så överflödande av blod att hon tänkte att hon kunde drunk­ na bara genom att dra efter andan.

När hennes ögon hade vant sig vid det svaga ljuset såg hon att sängen var tom och att madrassen var fläckig : en stor samman11

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 11

2020-03-09 12:07

hängande mörk fläck som likt en monstruös fjäril spreds utåt från centrum och nådde från huvudänden till fotänden.

Darrande, med återhållen andedräkt, gick Mattie fram till fönstret där hon drog ifrån de tunga gardinerna och öppnade för att släppa in lite fuktig kall luft som hon girigt drog i sig. Det första svaga morgonljuset silade in över rummet, och när hon till sist vände sig mot sängen gick den fasansfulla sanningen upp för henne.

Mord.

12

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 12

2020-03-09 12:07

1 Haworth, 1845

Charlotte ”Du kan inte bara stanna, Emily”, sa Charlotte mitt emellan förebråelse och skratt när hon snubblade in i sin längre systers rygg. ”Det finns varken utrymme eller tid för att stanna.”

Det hade blivit systrarnas ritual under de senaste veckorna, vandringen runt matsalsbordet medan de diskuterade sina idéer, slängde upp dem i luften tills de kunde se orden ta form över sina huvuden, upplysta av eldstadens lågor och skapade av röken.

Det var inte någon pampig matsal, tvärtom – nästan hela utrymmet upptogs av det vackra matbordet och en ganska sliten svart soffa. Charlotte hade valt tapeten, i dovt rosa och grått, lika blygsam och dämpad som en duvas fjäderdräkt. På väggen hängde ett porträtt av lord Horatio Nelson, militärgeni och nationell hjälte, ännu fyrtio år efter sin ärorika död i fält beundrad i prästgården. Charlotte tyckte om att tänka sig hur han blickade ner på dem från sin upphöjda position, hur han höll uppsikt över dem i deras sysslor ; hon fann det trösterikt. ”Jag slogs av en tanke, Charlotte.” Emily vände sig mot sin syster och såg på henne med sina avundsvärda gråblå ögon. ”Och den är bra också, så bra att jag genast måste skriva ner den, innan den försvinner. Flytta på dig.”

Charlotte betraktade förskräckt Emily medan hon ursinnigt krafsade ner några ord på ett läskpapper som låg direkt på den polerade bordsytan.

13

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 13

2020-03-09 12:07

”Men Emily”, sa hon, ”tycker du inte att du har skadat det här bordet tillräckligt ? Stackars moster Branwell skulle vända sig i sin grav om hon kunde se hur obetänksamt du fördärvar en halv livstid av bivax och armbågsfett.” ”Charlotte, det var många år sedan den där incidenten med ’E’, och jag var bara ett barn då”, svarade Emily, men hon tog lydigt läskpapperet och lade det på skrivskivan. Charlotte såg på medan systerns tumme sökte sig till bokstaven, som hade ristats in i bordsytan med en fruktkniv för många år sedan, och gned den som om hon hoppades på tur. ”Det finns vissa som skulle betrakta mitt ’E’ som en form av utsmyckning …” ”Men inte moster Branwell”, sa Anne milt, utan att titta upp från dagstidningen som hon var fördjupad i. ”Minns du, Char­ lotte ? Emily försökte dölja sitt brott genom att lägga handen över och vägra flytta den under hela förmiddagen. Moster Branwell skrek högt när hon såg vad som hade hänt.” ”Jag tycker mig minnas att pappa var ganska imponerad”, mumlade Emily, redan försjunken i sin syssla. ”Ja, vi får nog betrakta oss som lyckligt lottade som har en far som är så upplyst att en förstörd bordsskiva väger lätt mot dottern­s kunskaper i skrivning”, sa Charlotte tillgivet. ”En annan pappa skulle ha gett dig en rundlig omgång smörj, säkerligen påhejad av vår moster, eller vad säger du, Anne ?”

Charlotte försökte fånga Annes blick, men hennes yngsta syster vägrade låta sig avledas. Med Flossy, Annes pyttelilla hund, som enda sällskap i den lilla paraden fick Charlotte nöja sig med att sucka tungt och trampa på ensam medan hon avundsjukt betraktade Emily som krafsade ner sina bokstäver på papperet med samma rasande energi som hon ägnade resten av livet. Om ­Charlotte ändå kunde drabbas av en lika stark inspiration så att hon inte behövde grubbla, så att hon slapp ifrån den starka olycks­känslan som fyllde henne. Om hon bara kunde få sina systrar att distrahera henne med prat.

Hon borde vara nöjd, till och med lycklig. För det var många år sedan de tillsammans hade bott under samma tak. Elden som 14

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 14

2020-03-09 12:07

sprakade i den öppna spisen och kastade ett varmt dansande sken över väggarna var, förutom en oljelampa, den enda ljuskällan i det ombonade, lätt rökdoftande lilla rummet. Där ute öste regnet ner, slog mot prästgårdens fönster, som om någon kastade nävar med grus mot dem. Nedanför dem kurade Haworth ihop sig mot den grymma vinden.

Det var en typisk sommardag i Yorkshire. ”Ingenting vill komma i kväll.” Charlotte suckade irriterat, stannade upp och såg på gravstenarna som störtade huvudstupa nedför kullen mot kyrkan och byn där nedanför, som om de döda hade bråttom med att återvända hem. ”Mitt huvud är lika tomt som ett oskrivet blad och lika värdelöst. Det är alldeles för mycket … känsla som kommer i vägen för mitt tänkande. Att ens sätta ihop två vettiga meningar känns omöjligt.” ”Då kanske du skulle försöka tänka i känslor”, sa Emily föga hjälpsamt medan orden rann ur stiftet på hennes bläckpenna i det kaotiska och bläckfläckiga klotter som drev den prydliga Charlotte till förtvivlan. Synbarligen utan ansträngning fyllde Emily sida efter sida i sina skrivböcker med svartsjukt bevakade rader. ”Du kanske fortfarande finner inspiration i barnsliga fantasier, Emily”, fräste Charlotte innan hon hann hejda sig. ”Men jag har vuxit ur våra fantasivärldar. Gondal och Angria betyder inte längre något för mig. Mitt liv tyngs av mer vuxna bekymmer.” ”Och ’vuxna bekymmer’ är tydligen en nymodig omskrivning för ’kärleksbekymmer’”, muttrade Emily utan att titta upp. ”Och jag bryr mig inte om vad du tycker om mig, Charlotte, för Gondals invånare lider nu under de första krigen och jag måste se till att de segrar, annars kommer många av dem att förgås.” ”Du är omöjlig, Emily”, sa Charlotte, men utan hätskhet. Om sanningen skulle fram längtade hon efter tiden då hon fortfaran­ de var som sin syster, för överallt där Emily rörde sig, vart hon än såg, definierades hon av Gondal ; dess folk betydde lika mycket för henne – om inte mer – som de av kött och blod med bultande hjärtan. Emilys fantasi var hennes frihet, tänkte Charlotte avundsjukt, och önskade att hon också kunde lämna den molande 15

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 15

2020-03-09 12:07

smärtan i denna jordiska existens bakom sig och stiga in i en värld där alla lydde hennes minsta vink. I den världen skulle hennes hjärta aldrig brista. ”Försök stanna upp lite nu, kära Charlotte”, sa Anne. Hon lade äntligen ifrån sig sin tidning och betraktade Charlotte med så stark medkänsla att systern fann det nära nog outhärdligt. Hon ville inte bli ömkad. Charlotte visste att Anne aldrig skulle nämna det namnet, och själv försökte hon undvika att uttala det högt. Ändå ljöd det ständigt inom henne. ”Kom och sätt dig med mig och läs Times från London, den är bara några dagar gammal och det finns mycket intressant här.

Brunels ångfartyg Great Britain har påbörjat sin resa över Atlanten till New York, och de förväntar sig att vara framme inom mindre än två veckor. Kan du tänka dig ? Andra sidan av världen på mindre än två veckor.” Anne hejdade sig ett ögonblick innan hon vände blad, hennes vackra ögon lyste vid tanken på äventyret. ”Och titta här, det verkar som om det finns åtta poliser i London som har fått specialutbildning i den exklusiva konsten att upptäcka spår. De tränar sina intellekt så att de snabbare kan lösa brott och spåra den skyldige. Deras framgångar som detektiver är så stora att Times skriver om behovet av sådana individer över hela landet. Fast det verkar finnas andra som säger att ett fritt land bör förbli fritt från polisens övervakning. Man måste fråga sig om de människorna har begått brott som de hellre skulle vilja förblev oupptäckta. Titta här, så får du se !” ”Det ser väldigt intressant ut, Anne.” Charlotte nickade, satte sig vid bordet mittemot Emily och drog till sig tidningen men utan att lyckas koncentrera sig på texten.

Charlotte kunde inte låta bli att tänka på det senaste brevet hon skrivit till sin före detta lärare, monsieur Héger. Hon hade lagt ner hela sin själ i det, och ändå svarade han inte. Det spelade ingen roll hur omsorgsfullt hon tecknade bilden av sitt brustna hjärta och bönföll om minsta smula av barmhärtighet, han svara­ de ändå inte. Hur kunde han ? Visserligen var han en gift man, men ändå … Charlotte slöt ögonen och koncentrerade sig på 16

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 16

2020-03-09 12:07

att undertrycka det utbrott av plågsamma känslor som för varje ögonblick hotade att bryta igenom fördämningarna. Hon vek ihop de där känslorna, och vek dem igen, tills de blev små, lika små som böckerna flickorna brukade tillverka som barn. När hon gjort det stängde hon in dem bakom en tjock mur av påtvingat lugn. För om hon inte gjorde det så skulle hon överväldigas av förtvivlan. Hon hade inget val, hon måste under fullständig tystnad uthärda smärtan i att älska någon som inte älskade henne tillbaka. ”Systrar ! Förbered er på det värsta !” Branwell stormade in i rummet, och med sig hade han en god portion kvällsregn som droppade från hans näsa och rann från det röda håret som låg smetat mot hans bleka hud ; det stod en doft av öl och rök kring honom, ögonen lyste av skvaller. ”Sluta upp med era barnsliga sysslor, jag har hemska nyheter att berätta !” ”Blev det slut på gin på Black Bull igen ?” frågade Emily utan att titta upp när han satte sig bredvid henne och ruskade på sig som en blöt hund. ”Nu får ni stålsätta er. Fina damer som ni kanske finner mina nyheter både förfärande och föraktliga. Det kan vara för mycket för era milda själar.” ”Berätta, Branwell.” Charlotte grep löftet om avledning likt en törstig kvinna som får syn på en källa. ”Vad är det som har hänt ?” ”Det går rykten i Haworth om att ett blodigt och förfärligt mord har begåtts.” Branwells svarta ögon glittrade av skräckblandad förtjusning, eldstadens lågor tycktes få ny energi av hans ord. ”Och det förfärliga dådet ägde rum bara några få kilometer från denna plats.” ”Ett mord ?” Anne drog ihop ögonbrynen. ”Det mest våldsamma mord man kan tänka sig, kära syster.”

Branwell böjde sig fram mot Anne, som snabbt drog sig bakåt för att undkomma stanken. Charlotte, däremot, lät sig inte påverkas. ”Berätta”, sa hon igen. ”Vi vill höra varenda detalj, nu genast.” ”Jag hörde det av springpojken, som hade hört det av kusken, 17

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 17

2020-03-09 12:07

som hade hört det av värdshusvärden i Arunton i närheten av platsen där händelsen ägde rum.” ”Arunton”, sa Charlotte tankfullt. ”Vi har säkert någon bekant i Arunton. När hände det här, Branwell ?” ”I går, det mest förfärliga och blodiga mord man kan tänka sig, och inte mer än ett stenkast från vår egen dörr. Är ni mycket rädda ?” ”Det enda jag är rädd för är att du aldrig kommer till poängen”, sa Emily och lade till sist ifrån sig sin penna. ”Vem har blivit mördad ? Och av vem ?”

Branwell ignorerade Emilys fråga. ”Och brottslingen har avvikit. Och han tog kroppen med sig. Det är fullt möjligt att mördaren smyger omkring i skuggorna utanför vårt eget hem just i detta ögonblick.” ”Släpande på en kropp ?” Emily rynkade pannan. ”Jag tycker inte att det verkar vara något bra sätt att smyga på. Svara på min fråga, vem har blivit mördad ?” ”En fin dam och mor. Mördad.” Branwell lutade sig tillbaka i sin stol. ”Det är åtminstone vad man antar.” ”Så förfärligt.” Anne slog ihop händerna framför bröstet. ”Vi måste be pappa att ta med den stackars kvinnan och hennes familj i sina förböner.” ”Man antar ?” Charlotte lät irriterad. ”Antingen är den stackars kvinnan mördad eller inte – det finns inga mellanting.” ”Och på den punkten, kära Charlotte, har du fel.” Branwell viftade med fingret mot henne. ”För det tycks vara så att man tidigt denna morgon fann mrs Chesters sängkammare tom, utan ett spår av den unga kvinnan eller hennes kvarlevor, utom stora mängder blod som har sprutat över varenda yta. Man fruktar att hon är död, självklart, men det går inte att med säkerhet fastställa eftersom hon är fullständigt försvunnen.” ”Bara bortförd från sitt hem ? Så fasansfullt. Jag blir alldeles kall.” Anne rös. ”Så intressant”, sa Emily. Hennes ögon sprakade av nyfikenhet.

Charlotte, som var fascinerad och samtidigt skräckslagen, slogs 18

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 18

2020-03-09 12:07

av en annan tanke : ”Menar du mrs Elizabeth Chester, Robert Chesters andra hustru ? På Chester Grange ?” Hon sträckte sig efter Emilys hand. ”Det var ju där Matilda French fick tjänsten som guvernant ! Jag visste att vi kände någon i Arunton ! Emily, du minns Mattie från den där förfärliga inrättningen Cowan Bridge.

Vi var där samtidigt, tills pappa hämtade hem oss. Sedan dess har vi brevväxlat, fastän jag inte har hört så mycket från henne på sista tiden. Hon fick ju anställningen som guvernant och jag var i Bryssel.” ”Nu när jag tänker på det tror jag att det var guvernanten som gjorde den fasansfulla upptäckten”, tillade Branwell. ”Åh, kära söta.” Charlotte var slagen av fasa. ”Var det Mattie som först såg brottsplatsen ? Stackars kära Mattie, du minns hur känslig hon var, Emily ?” ”Matilda – söt och blyg, ganska dålig på det mesta – jo, jag minns henne”, sa Emily. ”Tänk dig att en mördare smög förbi din dörr viftande med en kniv medan du låg och sov. Förfärande !”

Emily kunde inte ha låtit mindre förfärad om hon så hade försökt. ”Vi vet inte om det var en kniv”, sa Charlotte och himlade med ögonen. ”Åh, stackars Mattie. Det här kommer hon aldrig över. Aldrig någonsin. Jag måste genast skriva till henne.”

Charlotte sträckte sig efter en penna men tvekade när en ny plan tog form i hennes huvud. ”Nej, jag tänker inte nöja mig med att skriva. Jag tänker be­­ söka henne, redan i morgon bitti.” ”Då följer jag med dig”, sa Emily. ”Jag har alltid varit så fäst vid Martha French.” ”Matilda, vännen”, rättade Charlotte. ”Chester Grange ligger inte mer än två timmars vandring över Penistoneheden. Var och en som önskar följa mig är välkommen, så länge den personen inte kommer för att frossa i våld.”

Emily tittade längtansfullt ut genom fönstret, regnet öste ner så att byn där bortom tycktes dold i ett dis av tårar, och det var nästan omöjligt att tro att sommaren fanns där bakom det tjocka 19

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 19

2020-03-09 12:07

molntäcket. ”Jag är trött på att sitta instängd här och höra regnet, och jag är trött på att se insidan av det här huset. Släpp ut mig så att mina fötter får bli genomblöta och kalla.”

Charlotte vände sig mot Anne, som satt med händerna prydligt knäppta i knäet och såg lika undergiven och mild ut som någonsin en liten fröken, vilket var exakt hur de som inte kände Anne uppfattade henne. Hon bar sin mildhet likt ett slags förkläd­nad, tänkte Charlotte ofta, en förklädnad som dolde krigaren inom henne. ”Nå, jag kan inte gärna låta er vandra omkring ensamma på heden”, sa Anne. ”Det är min plikt att sörja för er respektabilitet.” ”Och jag tänker också följa med”, sa Branwell storslaget. ”När allt kommer omkring behöver ni skyddas från en galen knivmördare.” ”Nå, kära bror”, svarade Anne lite motvilligt. ”Jag är rädd för att det är ganska osäkert vem som skulle skydda vem om du följer med oss. Vi är helt kapabla att ta hand om oss själva.” ”Är du fortfarande arg på mig, Anne ?” frågade Branwell som om det hade gått tusen år sedan Anne tvingades lämna sin anställning som guvernant på Thorp Green, där de haft varsin tjänst.

Affären med mrs Robinson, och den fullständiga förödmjukelsen, var nästan mer än någon i familjen Brontë stod ut med ; särskilt svårt hade det varit för deras far. Tanken på att Branwell hade inlåtit sig med sin arbetsgivares hustru i förehavanden som trotsade all beskrivning fick det att vända sig i magen på Anne. Och när skandalen kom ut och Branwell avskedades tvingades den oskyldiga Anne också ge sig iväg. Det verkade som om hon inte hade kommit över den förödmjukelsen.

Visst hade Anne rätt att känna åtminstone lite oro över förlus­ ten av inkomst – för att inte tala om den vanära som hade dragits över familjen – och ändå märkte Charlotte i samma ögonblick som hon såg Branwells uttryck av ånger och modfälldhet att Anne redan ångrade sin kommentar. ”Kommer du alltid att hata mig bara för att jag blev förälskad ?” utbrast han. ”Snälla, jag bönfaller dig att hjälpa mig att 20

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 20

2020-03-09 12:07

förflytta mig så långt bort som möjligt från det som krossade mitt hjärta ! Låt mig följa med på era utflykter som förr i världen !”

Han såg på sina systrar, i tur och ordning. ”Får jag följa med ?” ”Ja !” sa Emily genast. ”Nej, det tycker jag inte”, invände Charlotte omedelbart.

Emily blängde på henne. På sista tiden hade Branwell uppvisat stora svårigheter att motstå dragningskraften hos Black Bull, och uppriktigt sagt alla utskänkningslokaler i Haworth, och Emily ansåg att allting som kunde hålla honom borta från starkvaror, om så bara under några timmar, var bra för honom. Det var en fullt rimlig tanke, men Charlotte tvekade fortfarande. ”Varför inte ?” envisades Emily och tog Branwells hand. ”Trots att Anne hävdar motsatsen är vi tre försvarslösa kvinnor som tänker ge oss iväg på en lång vandring utan en man som skydd.” ”Som om detta faktum någonsin hade bekymrat dig för ett enda ögonblick under hela ditt liv, Emily.” Charlotte skrattade, och hennes röst mjuknade när hon vände sig mot Branwell. ”Kära bror, inte den här gången. Den här gången skulle din närvaro, även om den är önskvärd, avslöja att vårt besök innebär något särskilt, och vi vill inte bli uppmärksammade. Det har alltid varit så att folk lägger märke till en man som ser så bra ut som du. Men lantlollor som vi tre, ingen ser oss överhuvudtaget … Och vid det här tillfället är det till fördel för oss. Kanske kan vi tre till och med upptäcka sanningen om det som hände Elizabeth Chester.”

Charlotte undvek Annes blick, väl medveten om att hennes lillasyster frågade sig om besöket hos Matilda French dikterades av äkta omsorg om väninnan, eller om det snarast berodde på ett behov av förströelse. Hur det än var med den saken, tänkte Charlotte, kunde man inte avstå från att besöka en vän vid en så olycklig tidpunkt bara för att det samtidigt var ganska spännande. ”Jamen då så”, suckade Branwell. Han rasade ner på soffan och slängde det ena av sina långa ben över armstödet. ”Då får jag väl hitta på något annat sätt att roa mig medan ni är borta.

Kanske Black Bull.” ”Kanske kyrkan ?” föreslog Charlotte.

21

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 21

2020-03-09 12:07

”Kanske Black Bull är min kyrka.” Branwell småskrattade när Charlottes ögon blev stora av förfäran. ”Det är verkligen hemskt”, sa Anne allvarligt i ett försök att avleda sin syster, ”men jag tycker faktiskt att det är lite spännande att tänka på oss som tre osynliga kvinnliga detektiver på jakt efter sanningen. Vi kanske till och med är de enda sådana varelserna i hela världen.” ”Detektiver ?” frågade Charlotte. ”Vilket märkligt ord.” ”Javisst, det kommer från en artikel i Times, den som jag berättade för dig om. Detektiver – det, mina kära systrar, är vad vi ska bli.”

Det pratades mycket den kvällen, historier berättades och skratt ekade långt efter att golvuret på trappavsatsen hade slagit tolv. Och medan de pratade och skrev och skrattade lade inget av syskonen märke till hur mörkret samlades runt deras upplysta lilla hus, hur det hotade att uppsluka det.

22

20-07 Polaris Systrarna 9 mars.indd 22

2020-03-09 12:07