9789177952763

DEN TIGANDE ÄNKAN

DEN TIGANDE ÄNKAN

Översättning av Jessica Hallén

Originalets titel: Den tavse enke Bokförlaget Polaris, Stockholm © Sara Blædel 2018 First published by JP/Politikens Forlag, Denmark Published by arrangement with Nordin Agency ApS, Denmark Översatt av Jessica Hallén Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-276-3 www.bokforlagetpolaris.se

Chockad tog jag ett steg tillbaka och försökte förstå vad det var som just hade hänt. Paralyserad såg jag blodet som i slowmotion flöt ut över golvet och ned i springorna mellan de slitna plankorna. Tystnaden susade i öronen medan jag betraktade dammkornen som suddigt flimrade i ljuset från fönstren.

Min dag hade börjat tidigt och solen stod lågt på himlen när jag satt med morgonkaffet och gick igenom dagens plikter. Det fanns bra dagar. Och det fanns dåliga dagar.

Jag kände på mig att den här skulle bli bra.

Redan efter de första slagen visste jag att hon inte längre var vid medvetande. Adrenalinet från grälet pumpade i min kropp och musklerna i armarna darrade – ändå slog jag igen.

Det var ett ljud på baksidan någonstans som fick mig att komma till sans. Snabbt tog jag upp den tunga skär­ brädan från golvet och tänkte att det var förvånande att det rann så mycket blod från det kopparfärgade håret, för såret i bakhuvudet såg inte stort ut.

Jag hörde en bil köra förbi utanför, vardagens vanliga ljud kom långsamt tillbaka och jag insåg att jag måste där7

ifrån. Snabbt. Jag övervägde inte ens att städa bort mina spår. På sätt och vis struntade jag i det. Med skärbrädan under armen lämnade jag värdshuset. Tänkte att nu var det över. Nu kunde jag äntligen få ro.

8

”Jag känner inte igen ett enda namn på den här listan”, sa Louise Rick ursinnigt och kastade pappret över bordet till Søren Velin. ”Vi har pratat om den nya mobila enheten i en och en halv månad. Vi har planerat, diskuterat hit och dit. Vi har varit överens. Men vad fan hjälper alla för­beredelser när du ändå bara har skrapat ihop lite rester från olika poliskretsar och kallar dem för min nya enhet?”

Hon var så arg att hon tänkte gå därifrån, men hon lade band på sig och förklarade tålmodigt: ”Vi känner inte varandra. Ingen av oss har arbetat tillsammans förut. Vi har inga förutsättningar att kunna utnyttja varandras styrkor. Det här är precis det vi var överens om inte fick hända.”

Hennes allra första partner på mordroteln ryckte på axlarna. Søren Velin hade under många år stått högt i kurs hos Rigspolitiet. Han var en av dem som låg bakom tilltaget att etablera en ny mobil enhet – en ersättning för det gamla rikskrim som gått till historien för länge sedan.

Efter den misslyckade utredningen av mordet på en ung tonåring i Korsør hade ansvaret för fallet hamnat hos Velin 9

och han hade fått uppbackning och tillåtelse att etablera en särskild enhet, en speciell utredningsgrupp som kunde rycka ut och assistera landets tolv poliskretsar under synnerligen krävande utredningar. Poliskrets tretton kallades den mobila enheten i dagligt tal, eller rätt och slätt P13.

Och Louise hade blivit utvald att leda gruppen som skulle hjälpa till att klara upp grova brott runtom i landet. ”Du vet likaväl som jag att regeringen har bantat ned Rikspolitiet till hälften. Saker och ting har förändrats.” ”Och du kan ta dig i häcken”, fräste hon. ”Jag gav upp min anställning som chef för mordroteln för att leda din nya mobila enhet och nu när P13 äntligen är verklighet och vi ska köra igång gör du helt om och tar tillbaka allt du har lovat.” ”Sluta nu”, sa han och höll vädjande fram händerna mot henne. ”Hitta någon annan”, sa Louise och gick mot dörren. ”De väntar på dig i Odense.” ”Nu ska jag säga dig en sak!” Hon snodde runt och var med ett par snabba steg ansikte mot ansikte med honom. ”Jag har inte tackat ja till den här befattningen för att misslyckas, eller som en ursäkt för att slippa vara hemma med min son och de andra jag tycker om. Jag tackade ja eftersom jag tror att jag kan hjälpa till att göra skillnad, bidra till att öka andelen uppklarade fall. Att jag kan hjälpa de kretsar som har kört fast med någon utredning. Men det är ju för helvete inget jag kan göra på egen hand. Vi enades från början om att vi skulle bilda ett litet team med de allra bästa. Det gamla rikskrim var tio gånger större än det 10

du har lovat mig, budgeten var också en helt annan. Och jag har gått med på att vi ska använda oss av lokala kriminaltekniker och rättsmedicinare och att det ännu är för tidigt att knyta en fast åklagare till enheten. Men jag vill fan i mig ha gräddan, de allra duktigaste utredarna, inte några sorgliga stofiler som polisdistrikten runt om i landet jublar över att bli av med.” ”Du ska träffa Grube i Odense, han kommer nog att sätta dig in i folks styrkor och svagheter”, sa Velin lugnt.

Louise skakade på huvudet medan hon stirrade på honom. ”Vi har pratat om det här i en och en halv månad”, upprepade hon. ”Vi har noggrant planerat hur vi ska få det att lyckas, så att det slutar med att den här mobila enheten blir permanent. Så att vi skapar en nationell utredningsavdelning som vi kan vara stolta över. Och så sviker du så nära målet.”

Velin hann inte svara innan hon lämnat rummet. Han hade rätt på så vis att ingen visste att Rigspolitiet skulle drabbas av en politisk spariver när de lade grunden till den nya mobila enheten. De visste inte heller ifall den på sikt skulle fortsätta att tillhöra Rigspolitiet. Det berodde helt på åt vilket håll vindarna blåste vad gällde de tilldelningar polisen väntade på. Men faktum var att enheten inte hade blivit nedlagd. Och Louise var fortfarande chef, så hon gick från Velins kontor mot polisens garage för att hämta ut den civila bil som den nya utredningsenheten blivit tilldelad.

11

Louise hade suttit på Velins kontor på förmiddagen när samtalet om assistans kom. Offret var en trettioåttaårig värdshusinnehavare från Tåsinge. Kvinnan hade ett dygn tidigare hittats mördad på golvet i värdshusets restaurang.

Det var en ortsbo som ringt larmcentralen klockan 10.48.

Mycket mer än så visste Louise inte, än hade inga vittnen hört av sig. Polisen i Odense och Svendborg arbetade utifrån hypotesen att det kunde handla om ett rånmord, men de hade fortfarande inte lyckats rapportera vad som hade blivit stulet. ”Är du hemma?” frågade hon i samma ögonblick som Jonas svarade i telefonen. ”Inte än”, sa fostersonen. ”Men jag har kommit överens med Eik om att jag kan vara hos honom medan du är borta.”

Louise hade skickat ett meddelande till honom när hon fått veta att hon skulle i väg till Tåsinge. ”Nej”, sa hon kort. ”Det kan du inte. Du stannar i lägenheten och tar hand om Dina.”

Hon hörde genast hur hårt det lät. Deras döva labrador var helt nöjd med att passas av Melvin, men grannen hade tillräckligt att stå i nu när hans sambo, Grete Milling, låg till sängs med svår lunginflammation. De påverkades svårt av sjukdomen båda två, Gretes infektionsvärden var alldeles för höga och hon hade legat inne ett par dagar men blivit hemskickad igen, trots att det var uppenbart för vem som helst att hon fortfarande var rejält medtagen. Det tog på den sjuttionioårige Melvins krafter att ta hand om henne, även om han försökte att inte låtsas om det.

12

”Ja, men jag tar bara med Dina ut till Eik, det har jag gjort förut”, protesterade Jonas. ”Hon och Charlie går bra ihop.”

Jo, det kunde Louise minsann föreställa sig. Inga tvivel om att det skulle bli mysigt med Eiks stora schäfer, en pensionerad polishund av ansenlig storlek, deras egen Dina och Jonas, Eiks dotter Steph och dessutom Eik själv i Eiks lilla etta i Sydhavnen. En enorm motvilja stockade sig i bröstet på Louise. Hon hade fortfarande inte träffat Eik sedan han kom tillbaka från resan.

Den sex månader långa semesterresan de tillsammans gett sig i väg på. Drömresan med deras två stora tonårsbarn som skulle svetsa samman den lilla nyligen hopfogade familjen, men som i stället krossat Louises hjärta.

Hon hade känt både sorg och vrede när Eik tillkännagav att han trots allt inte kände sig redo att gifta sig, fastän det var han som hade friat. ”Du stannar hemma”, avgjorde Louise. ”Melvin behöver din hjälp, han orkar inte ensam ta hand om Grete nu när hon ligger till sängs.”

Tystnad i luren. ”Det blir trevligt”, fortsatte Louise försonande. ”Ni kan lägga pussel och läsa böcker om historia. Ni brukar ju alltid kunna roa er tillsammans.” ”Mamma, jag har fyllt sjutton!” avbröt Jonas. ”Ja, men då kan du väl ägna dig åt den där musiken du brukar hålla på så mycket med”, föreslog hon i stället.

Hennes hjärta smälte fortfarande när han kallade henne 13

mamma. Jonas hade bott hos henne sedan han var tolv och de hade blivit ett team. Han hade blivit hennes familj, men Melvin som bodde på våningen under var också en del av det teamet och Louise visste att Jonas betraktade honom som en morfar och kände att hon kunde trycka på för att få honom att stanna hemma. ”Det var länge sedan jag slutade göra musik”, svarade han lågmält.

Det blev tyst, men Louise gav sig inte. Hon stod inte ut med att han hellre ville till Eik. ”Ni kommer nog på något att göra”, sa hon sedan. ”Ni kan ju till exempel bara umgås. Han saknade dig mycket när du var ute och reste.” ”Okej”, kom det till slut. ”Jag stannar här med Dina och hjälper Melvin, jag kanske kan köpa hämtmat och så kan vi se en film.” ”Precis”, sa Louise och kände det som om hon vunnit ett slag mot Eik. ”Jag är just på väg hem för att packa lite kläder, men jag hinner inte gå med Dina. De väntar på mig i Odense och jag lär fastna i eftermiddagstrafiken, så jag måste i väg på en gång.” ”Jag går med henne”, sa han utan att tveka och återigen blev hon rörd. Det var en kamp de aldrig hade behövt utkämpa. Jonas hade ända sedan den ljusa labradoren flyttade hem till dem infriat sitt löfte om att rasta hunden. ”Du får en IT-utredare från min avdelning”, sa poliskommissarie Grube när hon satt mittemot honom på ett könlöst kontor på Hans Mules Gade. Det var första gången 14

Louise träffade Grube och hennes första intryck var att han inte verkade vara mycket att ha. Nu fick han det att låta som om polisen på Fyn just erbjudit P13 en ovärderlig gåva i form av en trettioettårig utredare.

När Louise kom fram till polisstationen i Odense visade det sig att hon var den enda i gruppen Søren Velin hade skrapat ihop åt henne som kommit.

Irritationen fick henne att flytta fram stolen onödigt häftigt till bordet. Och den första i teamet var alltså en ung svenska som skulle ansvara för all digital information, telefonupplysningar, mastupplysningar och övervakning – om det nu fanns en enda övervakningskamera på Tåsinge; det kunde Grube nämligen inte riktigt upplysa henne om. ”Vad har hon för erfarenhet?” frågade Louise och betraktade hans grånade tinningar och trötta blick medan hon försökte låta neutral. ”Lisa Lindén är en av de bästa. Hon kommer från polisen på Mittjylland, jag lyckades knipa henne för ett och ett halvt år sedan. Det är ju inte precis någon hemlighet att vi har vissa problem med droger och gängbrottslighet här i stan.”

Nej, det är ingen hemlighet, tänkte Louise. Det var en av de saker Odense var ökänt för inom poliskretsar. ”Pratar hon danska eller bara svenska?” frågade Louise och oroade sig redan för vad som skulle kunna gå förlorat ifall Lindén blev ansvarig för avlyssningar.

Han tittade oförstående på henne innan han långsamt nickade.

15

”Givetvis talar hon danska, hon kommer från Holstebro. Hon är uppvuxen i Herning, men bodde i Holstebro när jag övertalade henne att flytta till Odense. Nu bor hon i Ringe tillsammans med sin pojkvän. Som är urdansk, om det har någon betydelse.”

Touché, tänkte Louise. De hade verkligen hamnat på kant med varandra från början och det var mest hennes fel. Hon tog sig samman. Men besvikelsen över att allt hon blivit lovad mynnade ut i ett hopskrap av människor hon skulle förmå att lyckas, överskuggade glädjen hon som hastigast känt när den mobila enheten kallades ut för att hjälpa till. Och hon kände sig själv tillräckligt väl för att veta att besvikelsen framför allt handlade om en sak. Hon var galet rädd för att misslyckas, inte räcka till, inte klara upp sitt första fall. Prestationsångest.

Hon insåg att Grube pratade med henne samtidigt som hon höll sin inre dialog. ”Lange”, upprepade han tålmodigt. ”Han kommer från Hjørring. Erling ringde precis innan du kom och frågade om ni skulle ses här eller om han skulle ansluta på Tåsinge.” ”Och hur ser Langes profil ut?” frågade Louise och lutade sig lite framåt på stolen, fast besluten att lägga ned sin negativa attityd.

Grube flätade samman fingrarna och stirrade på pappren som låg framför honom, men det verkade inte som om han behövde läsa på, snarare som om han var angelägen om att orden skulle låta rätt. ”Han är bra på detaljer. Han ser allt och han förstår vad 16

det är kriminalteknikerna hittar. Dessutom kommer han ihåg vad folk berättar för honom.”

Louise nickade. Det var guld värt, det måste hon hålla med om. Den enda gången hon själv hade varit utlånad till det gamla rikskrim hade det utöver IT-utredaren funnits en administratör, en person som höll koll på alla rapporter och på det hela taget hade överblick över alltihop.

Det hade dessutom funnits en utredare som tog hand om förhör och samtal och en som hade fokus på familjen, och därutöver en grupp tekniker. Plus en person som fokuserade på brottsplatsen. ”Så du och Velin tänker er att han ska sköta förhör och brottsplats”, konstaterade hon. ”Vem tar sig an familjen?” ”Det gör du”, svarade Grube på ett sätt som fick det att låta som att det var självklart. ”Och du tar hjälp av kriminalteknikerna från Fredericia.”

De satt lite under tystnad medan Louise väntade på att han skulle fortsätta, men det kom inte mer. ”Och vi tar givetvis hand om de som ringer in”, sa han och fick det återigen att låta som en ynnest.

Hon nickade. Det var nödvändigt att ha någon som tog emot alla upplysningar som kom in om fallet. Någon som hade överblick och kunde avgöra vilka tips som skulle tas på allvar och ageras på. Och det måste vara en person och inte tio olika. ”Betyder det att det inte sätts in någon som sköter det administrativa utan att ni hanterar alla rapporter här­ ifrån?” frågade hon och såg på honom.

17

Han nickade. ”Det är enklast för alla.” ”Och den personen rapporterar sedan till mig på daglig basis, eller hur hade du tänkt dig att det ska koordineras, så att vi inte tappar bort information?” ”Man rapporterar direkt till mig, så sorterar jag bland upplysningarna och skickar de relevanta vidare till dig”, svarade han.

Hon tänkte protestera, men lät bli. ”Vem ingår mer i teamet?” frågade hon. ”Kommer resten av utredarna härifrån, eller plockas de också från andra poliskretsar?”

Först verkade han inte förstå vad hon menade, men så skakade han långsamt på huvudet.

Louise var väl medveten om att polisen på Fyn var hopplöst eftersatt när det gällde personal och att man ofta tvingades lämna över ärenden till andra polisdistrikt. Hon visste också att Grube var känd för att säga en sak och göra en annan och att han inte ställde upp för sina underordnade. Därför hade hon så snart hon fick höra att hon skulle assistera polisen på Fyn bestämt sig för att ha så lite med honom att göra som möjligt. ”Det kommer ingen mer härifrån, men du får två av utredarna från Svendborg som var med ute på fyndplatsen i går. De har redan talat med gästerna som övernattade på värdshuset innan mordet skedde.”

Louise försökte sammanfatta det hela. Den nya mobila enheten bestod utöver henne själv alltså av en ung kvinna 18

med svenskklingande namn, en Lange från Hjørring, teknisk assistans från Fredericia. Och så två lokalpoliser från Svendborg. ”Du får ett arbetsrum här i huset och det är nog enklast för alla om jag hanterar kontakten med pressen.”

Louise rätade på sig på stolen och lutade sig fram över bordet. ”Det är inte aktuellt”, sa hon bestämt. ”Mitt folk och jag ska ha ett kontor till vårt förfogande på polisstationen i Svendborg. Vi ska inte lägga tid på att köra fram och tillbaka när det finns en polisstation där. Om du har problem med det, skulle du inte ha bett om vår hjälp.”

Hon såg honom länge i ögonen och till slut nickade han.

Louise lutade sig tillbaka igen. ”Kan du få fatt på Lindén så att vi kan komma igång med en briefing?” frågade hon. ”Jag förmodar att det är du som ska uppdatera oss innan vi åker ut till Tåsinge.” ”Lindén ansluter inte förrän i morgon”, sa han beklagande. ”Hon är hemma med sjukt barn, men har meddelat att hon är tillbaka på jobbet i morgon.”

Mållös stirrade Louise på honom. ”I så fall utgår jag från att du hittar någon annan, någon som kan börja i dag. Vi ligger redan ett dygn efter.” Hon orkade inte ens börja rapa upp det där om att de första tjugofyra timmarna var de viktigaste i en mordutredning, för så mycket måste han väl för fan ändå veta, tänkte hon irriterat. ”Jag har ingen annan”, sa han och tittade mot dörren som om någon kom, men det gjorde det inte.

19

Lisa Lindén var alltså inte förstahandsvalet. Hon var helt enkelt den han kunde undvara, eftersom man inte helt kunde räkna med en småbarnsmamma. ”Briefing?” upprepade Louise. ”Vem berättar för mig vad vi har så här långt? Eller föredrar du att vi väntar med att dra igång tills ditt folk är redo att börja jobba?” ”Det är bäst att du pratar med kollegorna i Svendborg”, sa han. ”Jag vet bara att det rör sig om en kvinna som fortsatte driva värdshuset efter makens död för något år sedan.

Hon bodde ensam i en lägenhet på övervåningen. Hon avled till följd av en blödning efter ett eller flera kraftiga slag i huvudet. Förmodligen med ett tungt föremål med vass kant. Hon ådrog sig ett tio centimeter långt, bågformigt sår i bakhuvudet som går ända in till skallbenet.

När man undersökte kroppen bedömde man att det tagit omkring en kvart för offret att förblöda. Den avlidna åt blodförtunnande på grund av en blodpropp i benet efter en flygresa hem från Thailand för två år sedan. Teknikerna arbetar fortfarande på värdshuset, men har fortfarande inte invigt mig i vad de kommit fram till.”

Louise fick hejda sig från att skaka på huvudet. Vad fan spelade det för roll hur lång tid det tagit kvinnan att dö, om han inte visste när hon hade dött? ”Namn?” sa hon. ”Dorthe Hyllested.” ”På dina utredare”, avbröt hon. ”Personerna jag ska prata med. Var träffar jag dem, på polisstationen eller på Tåsinge? Var finns inkvarteringen? Är det någon här som 20

har sett till att jag har någonstans att bo? Jag tycker väl inte heller att Lange ska behöva åka tillbaka till Hjørring för att sova.” ”Ni ska bo på hotellet i Troense”, sa han. ”Rum är boka­ ­de. Lindén bor hemma.” ”Du får se till att vi får ett kontor till vårt förfogande i Svendborg och så får du kalla in poliserna jag ska jobba med så att vi kan hålla en gemensam genomgång”, sa hon. ”Jag måste förbereda dig på att de är hårt ansträngda i Svendborg”, svarade han. ”Det är mycket busliv i den staden och inte bara på kroggatan, Frederiksgade. De har alldeles för få poliser och vi pratar om slagsmål, våld och narkotika. Invandrargrabbarna härjar i Svendborg, de kommer från Odense och gör vad de kan för att slå sig in på drogmarknaden där, som är ett växande affärsområde.

Svendborg kanske verkar idylliskt, men nu har jag sagt som det är. Det är vad vi har att kämpa mot. Folk är rädda och de klagar över att vi inte är tillräckligt synliga och inte har fler poliser på gatorna, så för att vara helt ärlig har jag bett om er hjälp eftersom jag helt enkelt inte har tillräckligt med folk för att bedriva en mordutredning.”

Louise stirrade misstroget på honom. Så det här handlade alltså inte om att dra nytta av hennes specialkompetens. Det handlade kort och gott om att sno åt sig extra personal så att han själv slapp avsätta ett team till utredningen och därmed anstränga distriktets dagliga verksamhet ännu mer. ”Jag tror inte att det här kommer att ta särskilt lång tid”, fortsatte han oförtrutet. ”Förmodligen handlar det om ett 21

tillgreppsbrott. Om något har försvunnit från värdshuset kommer det snart att dyka upp till försäljning på nätet och om inte ligger det väl nära tillhands att titta på den mördades relationer, kanske är det så banalt att det handlar om svartsjuka. Hennes umgängeskrets återfinns förmodligen i närområdet. Hon har bott på värdshuset de senaste åtta åren, sedan hon och maken tog över stället.”

Louise hade rest sig upp. Han hade säkert rätt, en klar majoritet av alla mord kategoriserades som brott i nära relationer, där offer och gärningsman kände varandra. ”Har du någon adress till värdshuset?” frågade hon, nu när hon hade insett att hon inte kunde förvänta sig särskilt mycket hjälp från honom. Det enda hon med säkerhet v­ isste var att det viktiga första dygnet redan hade gått förlorat. ”När du kommer till Bregninge kör du mot Vornæs och sedan svänger du av vid Strammelse. Värdshuset ligger inte så långt från huvudvägen så du kan inte undgå att se det.”

Hon funderade som hastigast på ifall Fyns poliskår inte hade gps än, men tänkte att han nog bara inte orkade bemöda sig om att slå upp adressen utan tyckte att det gick snabbare att guida henne. ”Och så träffar jag ditt folk där?” frågade hon. Klockan var tre på eftermiddagen, så det skulle dröja ett par timmar till innan Lange kom dit från Hjørring.

För första gången såg Grube en smula beklagande på henne. ”Jag är inte säker på att det är någon där för tillfället.

Om teknikerna är klara så har de nog åkt.”

22

”Men utredarna då?” frågade hon. ”Har de plockat in folk för förhör på stationen, eller går de fortfarande runt i området för att prata med dem?” ”Jag ber Niklas och Lene att möta dig där, så kan de uppdatera dig. Kanske föredrar du att installera dig i Troense innan du åker ut till brottsplatsen, då passar det säkert också med Lange. Så kan ni ha en gemensam genomgång.”

Louise tog upp weekendväskan från golvet och skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon. ”Det passar mig inte bäst att installera mig först. Det passar mig att komma dit och se vad som har hänt. Se platsen och få en lista över alla som dina underordnade har pratat med. Var vänlig och se till att någon möter mig där. Jag tar över utredningen från och med nu.”

Hon höll kvar hans blick tills han långsamt nickade.

23