9789177952749

Page 1

P O LAR I S

GUSTAF SKÖRDEMAN är född 1965

i Kalix och jobbar som manusförfattare, regissör och producent. Han har även medverkat i Stockholm Live och varit verksam som serieskapare. Geiger är hans skönlitterära debut.

NÄR HON VINKAR av barnbarnen ringer den fasta telefonen. Ur luren kommer ett ord, »Geiger«. I decennier har hon vetat att detta skulle kunna ske och allting gungar till. Hon vet vad det innebär, letar fram vapnet, skruvar på ljuddämparen och smyger fram bakom sin man. Sedan trycker hon av. Mordet i Bromma är inte ett fall för Sara Nowak. Men hennes poliskollega vet att Sara känner de drabbade, de tillhör hennes uppväxt, och därför behövs hon. Sara trotsar reglementet och kliver in i utredningen, ett förmörkande förflutet intar henne och kastar in henne i en förödande plan som väntat i en evighet på att få iscensättas.

G U S TA F SKÖRDEMAN

Geiger är en extraordinär roman. En spänningsläsares dröm och Gustaf Skördemans storslagna debut.

SPÄNNINGSROMAN

ISBN 978-91-7795-274-9

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphotos Författarfoto: Benjamin Thuresson

9 789177

952749

GUSTAF SKÖRDEMAN

Hon tittade honom djupt i ögonen, såg bara panik. Inga hemligheter. Medan hon fattade det enda möjliga beslutet stoppade hon handen i fickan och kände efter. Skulle hon visa honom vad hon hade där? Skulle han få veta varför hon gjorde som hon gjorde, varför han måste dö? Nej. Hon byggde en värld han aldrig skulle få se.


Geiger Gustaf Skรถrdeman

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 3

2019-12-16 15:49


1 Kaffekopparna från Royal Copenhagen stod kvar på bordet med bara små slattar i botten, kakfaten var länsade och saftglasen tömda. Blåprickiga servetter låg oanvända och nersölade om vartannat. Duken var full av kaffefläckar och smulor, och här och var hade glasen lämnat ljusröda ringar efter sig. Stolarna stod utskjutna från bordet, från när de yngsta rusat iväg. Nu uppehöll sig hälften av barnen i soffan från Josef Frank. Den andra hälften sprang omkring och skrek, sockerstinna och uppjagade. Från ingenstans kom en tennisboll som lyckligtvis träffade mellan minnestallrikarna från olika orter i Europa som hängde på väggen : Berlin, Prag, Budapest, Paris, Rostock, Leipzig, Bonn. Sista skolveckan hade barnbarnen bott hos mormor och morfar, så att deras föräldrar kunnat åka på semester till Bretagne. Systrarna Malin och Lotta ville gärna passa på innan sommarlovet började och halva Sverige åkte till Frankrike. Under veckan som gått hade morfar Stellan tagit sin tillflykt till arbetsrummet medan mormor Agneta lagat frukost och middag och skjutsat barnen till och från skolan och fritidsaktiviteterna. Och övervakat badandet från bryggan de osedvanligt varma försommarkvällarna. Det var också mormor som samlat ihop och packat ner snorklar, simfenor, badkläder, simglasögon, kubbspel och det som återstod av solkrämen. Och sen alla kläder, surfplattor, laddsladdar och skolböcker. Och nu var båda systrarna där med sina män för att hämta hem sina barn igen. Det var nästan som om huset drog en lättnadens suck över att lugnet snart skulle lägga sig och allt återgå till det normala. Dörren till trädgården stod öppen och där ute gick Lotta vid sin åldrande faders sida medan han pekade ut de senaste nytillskotten i rabatter och planteringar. De flesta blommorna kunde hon redan, men några hade tillkommit. Pappa Stellan tyckte om att ha några fasta favoriter och variera resten. 5

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 5

2019-12-16 15:49


Allra vackrast tyckte han att blommorna var precis innan de slog ut. När knopparna började spricka. Där skilde sig far och dotter åt. Lotta lyssnade uppmärksamt på sin pappa när han entusiastiskt förevisade blomsterprakten. Rudbeckia, stockros, blå riddarsporre, besksöta som kommit av sig själv, oregano, mynta, rölleka och käringtand. Han älskade sina blommor, och Lotta tänkte på hur mycket tid han tillbringat i trädgården under hennes uppväxt. Man fick inte störa pappa här ute, men man visste alltid var han fanns. Medan pappa Stellan stannade upp för att hämta andan vände sig Lotta diskret om och låtsades granska huset – det stilrena, funkis­ inspirerade hem som hon kände utan och innan och egentligen inte hade någon som helst anledning att stå och titta på. De stora fönster­ ytorna och de två terrasserna med den fantastiska utsikten över Mälaren och Kärsön. Sen landade blicken på trädgårdsgången, de tolv tunga stenplattor som hon och systern sprungit över så många gånger och som pappa Stellan skämtsamt kallade tolvstegsmodellen till ett bättre liv för att de ledde fram till trädgårdsskjulet. Där inne kunde han ostört ägna sig åt det han älskade mest i livet. Stenplattorna hade varit så besvärliga att få på plats att Stellan sagt att nu skulle de ligga för evigt. Och fyrtio år hade det blivit hittills, så fadern kanske skulle få rätt i sin profetia. Hon såg på sin pappa. Han var åttiofem år, lika klar i skallen som alltid men trött i kroppen, och till åren kommen. Så pass att han numera missade vissa delar av halsen när han rakade sig. Han hade alltid varit lång, men nu var han böjd. De stora glasögonen som så långt tillbaka hon kunde minnas varit hans kännetecken hamnade lätt på sniskan, och blicken bakom bågarna var grumlig. Lotta var nästan lika reslig som Stellan, men annars var de inte särskilt lika till utseendet. Faderns hår hade varit cendréfärgat, dotterns var svart. Ett arv från den viljestarka farmodern, enligt Stellan. Och om hans blick var vänlig och varm så var Lottas granskande och skeptisk. ”Kan vi inte sätta oss ner en stund”, sa Lotta, för att hon märkte att pappan fortfarande var trött och visste att han aldrig skulle erkänna det. De slog sig ner på den flagnande gröna bänken utanför trädgårds­ 6

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 6

2019-12-16 15:49


skjulet. Stellan fläktade sig med en papperstallrik som det legat blomsterlökar på, och Lotta torkade svetten ur pannan. Hettan kändes nästan onaturlig. Den hade hållit hela landet i sitt grepp maj ut, och visade inget tecken på att mattas av nu i juni. Hur ofta hade de inte suttit här tillsammans. En bänk för vila, men med alla redskap inom räckhåll : här återhämtade man sig samtidigt som man var beredd. Åtminstone kunde man intala sig det. Inne i skjulet stod travar med utemöbler och trädgårdsredskap som inte använts på decennier. Ogräshackor, vattenspridare, vattenkannan i koppar, den nu mögliga randiga hängmattan och de knarrande gamla solbäddarna som systrarna älskat att leka med när de var små. De solade mellan snöhögarna redan de första vårdagarna, ”molnade” molniga sommardagar, lekte hela somrarna att solsängarna var båtar, bilar, flygplan, rymdraketer eller bryggor som de hoppade ner i det fantiserade vattnet från. När systrarna blev för stora för lek så åkte solsängarna in i trädgårdsskjulet, och där hade de stått sen dess. På dem hade i stället pappa Stellan i all hemlighet tagit igen sig under trädgårdsarbetet, men avslöjats av solsängarnas lätta gnisslande som hördes ut genom väggarna. Nu var skjulet mer som ett monument över en svunnen tid. Det var bara trädgårdsbordet som lyftes ut varje år, av trädgårdsmästaren Jocke som fortsatte att dyka upp regelbundet som ett urverk fastän han sen länge gått i pension. Inte gick han med på att få betalt heller. Han hade kommit varje vecka ända sen Stellan och Agneta som nygifta flyttade in i huset i början av 70-talet och så hade det fortsatt även efter pensioneringen, utan att han vare sig frågat eller blivit tillfrågad. Kanske behövde han den fasta rutinen för att inte tackla av. Lotta gläntade på dörren till skjulet och värmen slog emot henne. Sommarhettan gjorde att det kändes som rena bakugnen där inne. ”Ska ni inte ta upp det där fönstret igen ?” sa hon och pekade på plywoodskivan som satt spikad på den bakre väggen. ”Vi är ju inte små längre, ingen risk att vi spionerar.” ”Nej, men nu finns det nya små spioner”, sa Stellan och log. ”De bryr sig bara om sina skärmar.” ”Jag ska be Joa ta bort den. Fönstret vetter mot en jättefin paradis­ buske, men jag är ju inte här inne lika ofta längre.” 7

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 7

2019-12-16 15:49


”Inte alls, skulle jag säga”, sa Lotta och lät blicken dröja vid de rostande solsängarna. ”Den här är till dig”, sa Stellan Broman till sin dotter och höll fram en blomma. Varje gång hon hälsade på gav han henne en planta eller en lök från sin trädgård till hennes små köksodlingar, och hon tog tacksamt emot. ”Vad är det ?” frågade hon. ”Jag vet inte. Klerkia, tror jag. Det är Jocke som har satt den.” ”Skyller du alltid på.” Lotta log mot sin far. Joachim hade alltid varit en självklar del av hennes liv, och han och pappan hade alltid smågnabbats om vem som visste mest om blommor. Skulle hon vara ärlig så hade hon nog lärt sig mer om växter och planteringar av Jocke än av pappa Stellan. Men hon mindes ändå faderns trädgårdsintresse under uppväxten med värme, eftersom det gjort att han varit hemma. Inte på jobbet, och inte i huset omgiven av kolleger och vänner. Inget grandiost festande, inget jobb, bara ett stilla påtande i rabatterna. Så mycket lugnare hans liv måste ha varit de senaste trettio åren. Saknade han det gamla ? Att vara i centrum för all uppmärksamhet ? Om inte annat så hade det gett henne och Malin en annorlunda barndom, en uppväxt som alla deras vänner varit avundsjuka på. Och vad hade det egentligen gjort för skillnad om pappa varit hemma mer, om han inte stängt in sig i gillestugan eller flytt ut i trädgården så fort han kom innanför dörren ? De hade ju alltid haft mamma. Och det hade utan tvivel varit spännande med alla kända ansikten som dök upp i huset, med alla kalas och upptåg, och alla vuxna som gjorde konstiga saker. Kanske var det föräldrarnas intensiva sociala liv som gjort henne själv till en sådan enstöring ? Arbetsnarkomanen som bodde i henne hade hon definitivt efter pappa, men när hon inte arbetade ville hon helst inte träffa folk. Då ville hon sitta med en bok. Eller möjligen träffa en vän och prata. En vän. Ett gällt barnskrik signalerade att det var dags att gå in till de andra igen. Malin hade som vanligt stannat inne med mamma Agneta. Hon 8

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 8

2019-12-16 15:49


hade aldrig gillat trädgården. ”Usch, maskar och gråsuggor”, löd hennes dom redan som sexåring, och vid den hade hon hållit fast. Mörka Lotta och blonda Malin. Duktiga storasystern och bortskämda lilla prinsessan. Som nästan parodiskt typisk lillasyster så hade hon inte hjälpt sin mor med vare sig städning, packning eller disk, konstaterade Lotta. I stället hade hon hämtat ner en låda med gamla kläder från vinden och letade efter vintagefynd till sina barn. ”Vill de verkligen ha gamla kläder ?” undrade Agneta. ”De är ju superfina”, sa Malin och höll upp en ljusblå byxdress i plysch från sin egen barndom. Malin var med sitt blonda hår och sina mörka ögonbryn en kopia av sin mamma. Det var uppenbart att Agneta hade varit en strålande skönhet, och vid snart 70 års ålder fick hon fortfarande blickar på stan. Även om hon inte noterade dem själv. Både mor och dotter var vackra på ett sätt som gjorde att folk de mötte instinktivt ville dem väl. Som om skönheten kom inifrån, och därför missunnade man dem den inte. Medan Malin och Lotta umgicks med sina föräldrar och barnen röjde runt så hade systrarnas respektive som vanligt dragit sig undan. Något om jobbet eller bilen eller en badrumsrenovering, som de kunde resonera om vid sidan av. Christian i välpressad skjorta och blanka skor, Petter i kortbyxor och sandaler. De var inte helt bekväma med varandra – en finansman och en kulturbyråkrat – men ingen av dem var alls bekväm med den store svärfadern, tv- och programledarlegenden, så de sökte sig till varandra. Ingen av dem var särskilt insatt i de frågor som fångade Stellans intresse : tv på 70- och 80-talen, resor i Europa eller hur mycket klassisk kultur, underhållning och folkbildning hörde ihop. Ingen av dem kunde citera Schiller. Efter att ha noterat att svågrarna följt sitt vanliga mönster kunde Lotta konstatera att barnen följde sitt. Hennes egna söner satt och hängde över sina mobiler, och Malins två barn bråkade. Molly skrek för att Hugo hade kastat tennisbollen mot hennes panna och sagt åt henne att nicka. Bollen hade studsat mot väggen och sen i bords­ skivan mittemellan två kaffekoppar. Hög tid att köra sönerna till träningen, och få slippa Malins ouppfostrade ungar. Hon hade massor av möten, att vara borta en hel vecka 9

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 9

2019-12-16 15:49


var mycket i hennes jobb. Tur att Christian kunde styra sina egna tider, och att barnen hade aktiviteter hela sommaren. ”Dags att åka. Tacka mormor och klä på er.” Leo slängde med luggen och gick fram till mormor, tog i hand och sa tack. Sixten behövde ytterligare en tillsägelse, men sen gick han också och tackade. Malin rafsade igenom det hon inte hunnit kolla, slängde ner några plagg i en påse och ställde ifrån sig kartongen. Gick inte upp på vinden med den igen, noterade Lotta. Och hon var övertygad om att den kasse med gamla kläder från deras barndom som systern packat skulle stå oöppnad i många år framöver. Lotta öppnade ytterdörren och släppte ut sönerna. Petter fattade vinken direkt, kom in och tackade sina svärföräldrar och gick sen ut och satte sig i bilen. Under tiden hjälpte Lotta Malins barn på med kläderna. Systern fick leta upp Christian och säga till honom att gå in och tacka, och sen vallade Lotta ut dem alla till de två bilarna på uppfarten medan Malin kramade om sin mor. Stellan drog sig tillbaka till läsfåtöljen i vardagsrummet. En väl använd Pernilla. Med skyddande ljudkuliss i form av Matteuspassio­ nen. John Eliot Gardiners klassiska inspelning från 1988, med Barbara Bonney. Agneta kom ut på förstutrappen för att vinka av de retirerande horderna. En ringsignal inifrån huset skar genom luften, och hon förklarade för döttrarna att hon måste ta det. Malin kunde inte låta bli att leende kommentera att hennes mor och far var de enda hon visste som hade fast telefon hemma. Hon sa att hon aldrig skulle kunna förklara för sina barn vad en fast telefon var. ”Det är din pappa”, sa Agneta urskuldande. ”Han vill absolut ha den kvar.” Så återvände hon in i huset, medan hennes yngsta dotter anslöt sig till familjen som väntade. Agneta gick in i arbetsrummet och lyfte på den stora luren med spiralsladd som hörde till en gammal Dialog med nummerskiva. Hon svarade med efternamn, som hon alltid gjort. ”Broman.” I andra änden sa en mansröst på bruten tyska : ”Geiger ?” 10

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 10

2019-12-16 15:49


Som hon hade befarat. Herregud. Barnbarnen. Men hon hörde bilarna starta där utanför, och insåg att hon inte hade mycket till val. Hon gjorde ett snabbt överslag, sen svarade hon helt kort ”Ja” och la på. Därefter gick hon uppför trappen och in i sovrummet, drog ut nattygsbordslådan, lyfte på instruktionsböckerna till klockradion och badrumsvågen och tog fram en stor, svart pistol av märket Makarov och en ljuddämpare som hon sen skruvade fast på den. På väg tillbaka till vardagsrummet gjorde hon en mantelrörelse och konstaterade att vapnet verkade funktionsdugligt, trots att det legat oanvänt så länge. Rengjort och inoljat hade det i alla fall blivit. Hon närmade sig sin man snett bakifrån, satte mynningen mot sidan av hans huvud. Och så tryckte hon av. Blodstänk över boken, som sen ramlade ur handen på Stellan. Goethes Faust på originalspråk. Det hade inte smällt högt, men högre än hon kom ihåg, så för säkerhets skull sänkte hon vapnet och gick fram till vardagsrumsfönstret. Där ute verkade systrarna ha överlagt om någonting, för de hade inte kommit iväg än. Men nu gick Lotta från Malins bil till sin egen, och satte sig. Lotta tittade mot huset igen medan hon sjönk ner i sätet, fick se sin mor kika ut och vinkade glatt. Malin följde Lottas blick och gjorde detsamma. Med vapnet dolt bakom ryggen vinkade Agneta tillbaka med sin lediga hand. Hennes döttrar knackade på bilarnas bakre sidorutor, så att även barnen skulle vinka en sista gång till mormor. Det gjorde de, och mormodern log och tänkte att med så underbara barnbarn så måste hon ju ha gjort något rätt.

11

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 11

2019-12-16 15:49


2 ”De har ringt.” Karla Breuer tittade upp från sin bok och fäste blicken på Strauss. Den lille kanonkulan, som hon kallade honom. Kort, klotrund och dödligt effektiv. Hon visste att han kallade henne för Vita spöket. På grund av hennes långa vita hår, isblåa ögon och vita kläder. Och för att han såg henne som en rest från det förflutna, ett gengångare från en glömd tid. ”Vilka ?” sa Breuer. ”Och vart ?” ”Beirut. Till Stockholm”, sa Strauss, och såg på Spöket att hon inte hade väntat sig det. Det var ett av många nummer de bevakade, och ett som ingen hade trott skulle användas igen. Antagligen var det därför Strauss och Breuers avdelning skulle flyttas över bland de sista, för att ingen trodde att deras objekt var aktuella. Det kändes som att när säkerhetstjänsten övergav Pullach för Berlin så ville man lämna den gamla världen bakom sig. Men Breuer hävdade envist att det förflutna aldrig försvann. Breuer var den enda på avdelningen som varit på Författningsskyddet redan när numret i Stockholm räknades som aktivt. Och det var många år sen. Men nu var det tydligen aktivt igen, mot alla odds. ”Då måste vi åka.” Breuer reste sig och gick rakt förbi Strauss utan att titta på honom. De hade aldrig blivit vänner under de fyra år de jobbat ihop, men nu var det de som var ansvariga. Fast beslutet var Schönbergs. Strauss kastade en blick in i Breuers rum när hon svepte förbi. Inte en enda av bildskärmarna var tänd, ingen av datorerna var påslagen. Däremot travar med böcker och rapporter. Att en helt analog operatör fick vara kvar, det förstod han inte. Vem hade hon hållhake på ? Under hennes fyra decennier i säkerhetstjänsten hade hon 12

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 12

2019-12-16 15:49


säkert samlat på sig en hel del. Sen vände han och skyndade efter henne. De var inte många kvar i byggnaderna nu, tänkte han och såg sig om i korridoren. De flesta hade redan flyttat till det nya komplexet i Berlin. Landets största administrativa byggnad, till en kostnad av en och en halv miljard euro. Storleken och placeringen mitt i Berlin borde ha fått arkitekterna och uppdragsgivarna att tänka på den östtyska säkerhetstjänsten Stasis­gamla huvudkontor, men det hade de uppenbarligen inte gjort, eller så hade de bara inte brytt sig. I ett öppet samhälle var den slutna verksamheten inte lika skrämmande. Sex dörrar ner i korridoren knackade Breuer på Schönbergs dörr, och gick in innan Strauss var framme. Schönberg satt med en trave mappar framför sig, tre av dem upplagda bredvid varandra men med stängda pärmar. Han måste ha slagit igen dem när det knackade. Även här på insidan hade man hemligheter för varandra. ”Geiger är aktiverad”, sa Breuer. Schönberg svarade inte utan gav henne en blick som sa ”Än sen ?”. ”Det betyder att Abu Rasil blir aktiverad”, sa Breuer. ”Nu kan vi ta honom.” ”Du tror att han fortfarande lever ?” sa Schönberg. ”Efter mer än trettio års tystnad ?” ”Han lever. Han drog sig tillbaka, men nu blir han aktiverad igen. De skulle inte ha ringt Stockholm om inte Rasil levt.” ”Och vad kan han göra i dag ?” ”Om han aktiveras efter tre decennier så lär det vara något spektakulärt. Vi måste åka.” Schönberg satt tyst. ”Vad är det för mening med vår avdelning om vi inte tar våra varningssystem på allvar ?” Schönberg bara tittade på henne. ”Det är just det här de räknar med”, fortsatte Breuer. ”Att ingen tror att Rasil lever. Att ingen gör något.” ”Hur säkra är ni på indikationen ?” sa Schönberg till sist. Breuer tittade på Strauss. 13

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 13

2019-12-16 15:49


”Helt säkra”, sa Strauss, för att han förstod att det var vad Breuer ville att han skulle säga. Praxis var att den avgående enhetschefen fick rekommendera sin efterträdare, och Strauss skulle gärna ta över efter henne. Sen var det inte många år tills Schönbergs post som avdelningschef skulle behöva fyllas. Strauss såg sin karriärväg tydligt framför sig. ”Du har fyra månader kvar till pensionen, Breuer. Skicka Strauss.” Breuer bevärdigade inte den kommentaren med ett svar. Schönberg suckade. ”Hur länge har du jagat Abu Rasil ? Fyrtio år ?” ”Jag jagade honom i tio år, sen försvann han. Och jag var nära att ta honom flera gånger.” ”Det är vad du tror i alla fall.” ”Ska vi låta den störste terroristen vi någonsin varit på spåren slippa undan ?” Schönberg tog av sig läsglasögonen och gnuggade sig över näs­ roten. Sen tittade han på sin underordnade. ”Abu Rasil är en myt”, sa han. ”En legend som palestinierna lanserade på 70-talet för att skrämma väst.” ”Och det är exakt det Abu Rasil vill att du ska tro.” ”Den övermänskliga terroristen. Att en och samma hjärna låg bakom i stort sett alla terrordåd i Europa på den tiden, det är helt enkelt en för bra historia för att vara sann.” ”Som en avskedspresent då ?” sa Breuer, och spände ögonen i sin chef. Både Schönberg och Strauss insåg att hon inte skulle ge sig. ”Åk”, sa Schönberg. ”Ta med dig Strauss och Windmüller. Men ni får bara en vecka på er.” ”Vi åker på en gång.” ”På en gång ?” sa Strauss. ”På en gång. Rasil är naturligtvis redan på väg.” Breuer vände och gick och Strauss sprang in på sitt eget rum och greppade kavajen och tjänstevapnet. Allt annat kunde han köpa på vägen. Så icke en Glock 17 eller en måttsydd Zegna i storlek 60. I Strauss rum låg inga boktravar, i stället fanns här samma mängd datorskärmar som hos alla andra, men påslagna till skillnad från hos Breuer. Och så affischerna med Nick Cave och Strauss älskade Devialet Phantom Gold, världens bästa trådlösa ljud­anläggning för 14

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 14

2019-12-16 15:49


att spela upp musik. I takt med att kollegerna flyttade över till Berlin hade Strauss kunnat skruva upp volymen allt högre. Han tvekade en sekund på tröskeln, men sen kunde han inte hålla sig. Han slog på sin Phantom med fjärrkontrollen och drog igång ”The Good Son” från sin mobil. ”One more man gone. One more man gone. One more ma-an …” Himmelskt. Sen fort ut igen och skynda ner i korridoren för att meddela kollegan att han skulle med dem till Sverige. Windmüller var en av alla dessa vältränade operatörer vars uppgift var att garantera säkerheten och vakta deras liv. Breuers fixering vid Abu Rasil var välkänd och ifrågasatt på hela BND. Det här skulle vara hennes sista chans att bevisa att legenden var sann, och att hon haft rätt hela tiden. Strauss visste inte vad han skulle tro, men han skulle aldrig våga ifrågasätta Vita spöket. I alla fall inte öppet och så länge hon fortfarande var i tjänst. Breuer kände väldigt många väldigt högt upp. Ingen av de tre hade någon familj att meddela, så det var bara att åka. Windmüller klev in i den mobila sambandscentralen medan Strauss öppnade dörren till BMW :n åt Breuer. Han kunde inte bedöma hur seriöst uppdraget var. Men om Abu Rasil fanns och om han nu var aktiverad så var det något stort på gång. Något riktigt stort.

15

19-57 Polaris Geiger 16 dec.indd 15

2019-12-16 15:49


P O LAR I S

GUSTAF SKÖRDEMAN är född 1965

i Kalix och jobbar som manusförfattare, regissör och producent. Han har även medverkat i Stockholm Live och varit verksam som serieskapare. Geiger är hans skönlitterära debut.

NÄR HON VINKAR av barnbarnen ringer den fasta telefonen. Ur luren kommer ett ord, »Geiger«. I decennier har hon vetat att detta skulle kunna ske och allting gungar till. Hon vet vad det innebär, letar fram vapnet, skruvar på ljuddämparen och smyger fram bakom sin man. Sedan trycker hon av. Mordet i Bromma är inte ett fall för Sara Nowak. Men hennes poliskollega vet att Sara känner de drabbade, de tillhör hennes uppväxt, och därför behövs hon. Sara trotsar reglementet och kliver in i utredningen, ett förmörkande förflutet intar henne och kastar in henne i en förödande plan som väntat i en evighet på att få iscensättas.

G U S TA F SKÖRDEMAN

Geiger är en extraordinär roman. En spänningsläsares dröm och Gustaf Skördemans storslagna debut.

SPÄNNINGSROMAN

ISBN 978-91-7795-274-9

Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: Depositphotos Författarfoto: Benjamin Thuresson

9 789177

952749

GUSTAF SKÖRDEMAN

Hon tittade honom djupt i ögonen, såg bara panik. Inga hemligheter. Medan hon fattade det enda möjliga beslutet stoppade hon handen i fickan och kände efter. Skulle hon visa honom vad hon hade där? Skulle han få veta varför hon gjorde som hon gjorde, varför han måste dö? Nej. Hon byggde en värld han aldrig skulle få se.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.