Till hjärtegrynet – Emma
”Det finns ingen håla i hela världen som kan gömma en usling. Begå ett brott, och världen är gjord av glas.” Ralph Waldo Emerson
Prolog Själö, Finland, sommaren 1969 Tuku tuku lampaitani, Kili kili kiliäni, Päkä päkä puskuripässiä, Päkä päkä pässiäni ... Pojkens ljusa sångröst ekade mellan de höga granarna, och Ritva höjde ett ögonblick på huvudet och lyssnade. Han sjöng så klingande rent att hon fick gåshud, trots att solen stekte på hennes bara armar som lyste ljusbruna mot den vita, kortärmade uniformen. Hon sträckte på halsen i hopp om att få syn på hans lilla ljusa huvud, men han syntes inte till någonstans, bara hans sjungande röst avslöjade att han befann sig i närheten. Ritva koncentrerade sig på tvätten igen. Pojken kunde sjunga i timtal medan han vandrade runt på ön i sin eviga jakt på bär och svamp, och sången hade blivit ett fast inslag bland öns ljud, precis som fåglarnas skrin, vindens låga susande i björkarna ovanför henne och skärgårdens lätta vågskvalp som kluckade när det träffade klipporna. Det var inte bara Ritva som tyckte om att lyssna på honom. Doktorn och sjuksköterskorna uppmuntrade honom ofta att sjunga, för de tyckte att hans sångröst var en välsignelse när den överröstade de sjukas skrik och det ständiga surret av röster – flera av patienterna kunde hålla på och rabbla i det oändliga och därmed skrämma livet ur varje ny sköterska som vågade sig ut på ön. Nu dök pojkens magra gestalt upp mellan granarna på höjden, han tyckte om att stå där på klipporna och blicka ut över skärgården. Man kunde skymta Åbo vid horisonten, och hon visste att han drömde om att besöka den staden igen. Ett par gånger hade doktorn tagit med 1
honom dit, och pojken hade sugit i sig alla intrycken: husen, bilarna och butikerna, Aura å som slingrade sig genom staden, och båtarna – på en av dem fanns det till och med en restaurang. Doktorn hade nästan fått tvinga honom att följa med när de skulle åka tillbaka till Själö. Därinne ville han sjunga, hade pojken anförtrott Ritva. När han blev stor skulle han stå på torget framför Åbo Svenska Teater och sjunga så vackert att alla stadens invånare skulle komma springande och ställa sig runt honom, hurra och applådera och be honom att aldrig sluta. Pojken hade berättat om sin dröm en dag när han hjälpte henne med att bära ner trädgårdsmöbler till sjukhusets källare. Hon vågade inte gå ner dit själv, för ormarna gömde sig mellan lådorna och de kasserade möblerna – hon hade själv sett flera stycken som likt mörkgrå skuggor blixtsnabbt slingrade sig iväg över golvet. En gång hade en av dem till och med väst åt henne då hon var nere för att hämta en ny potta till en patient. Hon hade släppt pottan med ett gällt skrik och galopperat uppför trapporna medan hon skakade i hela kroppen. Pojken hade hört henne och sedan erbjudit sig att följa med när hon hädanefter skulle gå ner i källaren. Tacksamt hade hon sagt ja till hans erbjudande. Hur konstigt det än kunde låta så kändes hans närvaro lugnande. Och konstigt var det, för pojken var bara sju år gammal medan hon, Ritva, var 15 och nästan vuxen. Det låg ett helt liv mellan dem, eller i alla fall en barndom, men trots det hade hon inte känt så för någon sedan hon förlorade sin älskade mummi. Det var nu tre år sedan som hennes mormor dog, och Ritva saknade fortfarande det speciella bandet som funnits mellan dem, ett slags tyst förståelse, ungefär på samma sätt som hon kände för pojken. Ritva drog upp ännu ett vått lakan ur korgen. Hon gillade att hänga tvätt. Det var ett välkommet avbrott från arbetet med patienterna, en stund då hon kunde vara ensam med sina tankar och bearbeta den ständiga strömmen av intryck som hon fick av att bo på en isolerad ö mitt ute i skärgården, omgiven av ett femtiotal mentalsjuka kvinnor. Ritva hade varit livrädd de första veckorna hon bott här. Hon hade aldrig träffat någon som var mentalsjuk förut, och när hon samtidigt fick veta att många av dem var mördare, till och med barnamördare, då hade hennes mage knutit sig av ångest. Men rädslan hade sakta gett vika för nyfikenheten. Hurdana var de där människorna, de som hade så fruktansvärda saker på sina samveten? Hur betedde de sig, och kunde man se på dem att de dödat någon? Hon iakttog dem i smyg och insåg snabbt att det var lika stora skillnader mellan dem som det var mellan människorna ute i den vanliga världen. Många av de sjuka var ganska fridsamma när man lärt känna dem, några verkade till och med fullt normala. 2
Kvinnorna hade ett bra liv på ön. Varje patient hade ett eget rum, en liten kammare där väggarna dekorerats med ljus- och mörkbruna kvadrater som enligt doktorn skulle verka lugnande oavsett hur plågad man var. En smal järnsäng med läderremmar och tillhörande tvångströja, en potta och en träbyrå där det låg ett exemplar av Bibeln. En del av patienterna fick vandra runt fritt på ön, bara de mycket sjuka hölls inspärrade bakom ett högt stängsel som gick runt sjukhusets ljusgula väggar. Ritva bredde noggrant ut det våta lakanet. Hon hade lyckats få bort avföringen, hon var ju ung och stark, vilket var nödvändigt när man arbetade på sjukhuset. Några av de sjuka var hemska på att svina ner allting, de lät pottorna svämma över och tyckte inte om att byta kläder eller få rena lakan i sängen. Ibland fick hon handgripligen tampas med dem vilket skrämt henne i början, men hon hade insett att hon själv riskerade att skadas om hon inte snabbt och effektivt kunde oskadliggöra dem. Allt eftersom tiden gick blev hon mer och mer tacksam över att hon var så pass lång och kraftigt byggd som hon var. Pojkens sång blev svagare, men hon kunde fortfarande skymta honom där han strosade runt den flera hundra år gamla träkyrkan. Det skulle bli bra för honom att börja skolan när sommaren gick mot sitt slut, tänkte hon. Det kunde inte vara nyttigt för ett barn att skrota runt för sig själv år efter år, enbart omgiven av mentalsjuka kvinnor och sjuksköterskor i vita uniformer. Pojken hade ingen far. En gång hade hon frågat honom, men han hade bara ryckt på de magra axlarna och sagt att hans far var en ryss som stuckit när pojken legat i magen. Hans mor hette Mirja, och hon fyllde Ritva med obehag. Hon visste inte mycket om henne, undvek henne alltid, men hon kände till att Mirja hade tagit livet av minst tre av sina barn, och att pojken bara hade överlevt eftersom Mirja fött honom här ute. En gång hade Ritva frågat doktorn om det inte var farligt för pojken att bo med en sådan mor. Doktorn hade skakat nedlåtande på huvudet. ”Så länge Mirja befinner sig i en skyddad miljö som vår är det ingen fara, lilla Ritva.” Ritva hade nickat eftertänksamt, men innerst inne hade hon ändå tillåtit sig att tvivla en smula på doktorn. Guds ord och alkohol var standardbehandlingen på Själö, både doktorn och sjuksköterskorna anmodade kvinnorna att njuta av den hembrända alkoholen, men det var långtifrån alla som kunde hantera berusningen, och Mirja var en av dem. Vansinnet tändes i hennes ögon när hon drack. Det var som om spriten väckte hennes slumrande dåliga humör, och hon kunde få för sig att hota de andra kvinnorna. Ett par gånger, om hon blev riktigt full, hotade hon pojken
3
också. Men trots att Mirja ibland skrämde sin son, var det tydligt att hon var stolt som en tupp över honom, särskilt över hans vackra sångröst. Hon lät honom uppträda för de andra patienterna, föste in honom på deras rum där han sjöng så högt och klart att rutorna klirrade, och han fortsatte sjunga från rum till rum längs hela den långa korridoren, medan hon hängde efter honom som en skugga och samlade in mynt. Men det var inte bara pojkens sångröst som verkade lugnande på patienterna. Det var även hans blotta närvaro. Han behövde bara lägga sin lilla bleka hand på en orolig patient, och ett par minuter senare kom den sjuka till ro. Ritva hade sett det hända många gånger, och sjuksköterskorna kallade ofta på honom om de inte själva kunde lugna en av patienterna. Det tydligaste beviset på att han hade speciella talanger var kvinnan som de kallade för Kärringen. Kärringen var ökänd i hela sydvästra Finland. Det som hon hade gjort överskred folks värsta föreställningar om vilka brott som mentalsjuka människor var kapabla att begå. Ritva visste inte exakt vad Kärringen var skyldig till, men hon vågade inte fråga kollegorna om det, eftersom hon anade att det var så hemskt att ingen tyckte om att prata om det. Alla vek undan för Kärringen. Till och med doktorn, som annars alltid var så vänlig, fick ett spänt uttryck i ansiktet när han tittade till henne. Kärringen raglade runt som ett vilddjur, armarna och benen fäktade hela tiden åt alla håll, och hon vred konstigt på kroppen som om hon dansade. Men det allra värsta var hennes mimik. Hennes lilla ansikte, där den gamla huden låg i veck som påminde om skinkskivor, var ofta förvrängt i en gräslig grimas som gjorde hela munnen sned. Kärringen pratade inte, men hon utstötte med jämna mellanrum höga, gurglande rop medan saliven sprutade ur hennes tandlösa mun. Ritva kände sig alltid orolig i närheten av Kärringen och undvek henne helst om hon fick chansen. Men pojken lät sig inte skrämmas. När han lade sin magra hand på den gamla kvinnan mildrades hennes spasmer, och ibland kunde han sitta så länge hos henne att hon föll i en dödsliknande sömn som var så tung att det nästan såg ut som om hon inte andades, och flera gånger hade Ritva kommit på sig själv med att hoppas att så var fallet. Ritva skakade ett ögonblick på armarna och lät blicken vandra över omgivningarna: björkarna, granarna, de stora mossklädda klippblocken och vattnet runt ön, blått och blankt. Pojkens skönsång låg som en underton till det vackra landskapet. En rovfågel dök ner mot vattnet, och Ritva drog upp det sista våta lakanet från den flätade korgen, satte två klädnypor i munnen och började skaka ut det vita tyget. I samma stund förvandlades sången till ett högt skrik. Ritva stelnade till med det våta lakanet i
4
händerna, tills ännu ett skrik fick henne att släppa taget, slita ut klädnyporna ur munnen och rusa ner mot den gamla träkyrkan som låg vid fårhagen. Pojkens skrik övergick i en häftig gråt. Hade han klivit på en huggorm? Det vimlade av huggormar på ön, och hon försökte minnas vad man skulle göra om någon blev biten. Så mindes hon att man måste binda något hårt omkring det ställe där ormen huggit. Nu hade Ritva hunnit ner till den röda träkyrkan. Hon stannade tvärt i gräset framför den medan hon hämtade andan. Hon kunde inte se pojken någonstans, och hon kunde inte heller höra hans gråt, för pulsen dunkade så hårt i hörselgångarna att den blockerade alla andra ljud. Hon flämtade efter luft, tvingade sig själv att samla sig lite, lyssnade. Sedan kom pojkens gråt svävande mot henne igen, blandad med ett lågt nynnande. Ritva rynkade pannan. Den nynnande rösten lät som Mirja. Hon följde ljudet till den lilla kyrkans baksida där gravarna låg. Insekterna svärmade runt ansiktet, och hon viftade bort dem med ena handen medan hon spanade över de ojämna raderna med vita träkors som stod uppställda i det höga gräset. Men hon kunde inte få syn på pojken och Mirja, trots att hon hörde dem. Nuku, nuku, nurmilintu Väsy, väsy västäräkki ... Mirjas gälla sångröst steg mot himlen, Ritva vände sig hastigt om, och där i skuggan vid kyrkväggen satt de.
Nuku, kun mie nukutan Väsy, kun mie väsytän ... Mirja sjöng med slutna ögon, och mellan hennes ben till hälften satt, till hälften låg pojken. Hans huvud dinglade åt ena sidan, och han utstötte ett rosslande ljud. ”Vad är det som har hänt?” skrek Ritva och närmade sig. Mirjas ögonlock öppnades långsamt, och hon stirrade på Ritva med sina svarta, gnistrande ögon medan hennes hand slöts om en blodig kniv. Ritva stannade tvärt. Och fick syn på blodet. Pojken var naken på underkroppen, och mellan hans tunna, bleka ben forsade blodet fram – bredde ut sig under honom som en mörkröd matta.
5
Köpenhamn, våren 2015 Rebekka fick nästan smyga sig in i polishuset, och när hon gick uppför stentrappan till Våldsroteln höll hon tummarna för att varken hennes chef Gundersen eller hans högra hand, Simonsen, skulle få syn på henne. Ända sedan hon blivit utskriven i förra veckan hade hon ringt hit varenda dag – hon kunde inte låta bli, för hon höll på att bli galen av att sitta hemma och glo. Kanske fanns det något som hon kunde hjälpa till med? Men Gundersen hade varje gång avvisat erbjudandet och sagt åt henne att stanna hemma. Men nu stod hon inte ut längre. Hon behövde vara en stund på kontoret och uppleva känslan av att åstadkomma något. Något viktigt. Hon sköt försiktigt upp dörren till sitt arbetsrum. Tatjana tittade överraskat på henne, och även om det stack till i hjärtat att se henne sitta på Rezas plats, så blåste Tatjanas varma leende genast bort vemodet. ”Skönt att se dig, Rebekka. Vill du ha lite kaffe eller nåt?” ”Det kan jag hämta själv. Jag vet ju …” ”Jo, jo, naturligtvis. Det vet jag mycket väl.” Tatjana slog ut med armen som träffade den fulla kaffekoppen på hennes skrivbord. Hon tjöt till när den välte och kaffet började rinna ut över bordet, en pappershög och datorns tangentbord. ”Fan också … Det var tur att det inte var en bärbar”, utbrast Tatjana. ”Här.” Rebekka tog en bunt servetter från det slitna mötesbordet och gav dem till Tatjana som skyndade sig att lägga dem på den växande fläcken. Ett ögonblick stod de och tittade på hur kaffet trängde igenom det stormönstrade pappret. ”Jag måste erkänna att jag är rätt klumpig”, avslöjade Tatjana med ett flin. ”När min fostermamma fick mig trodde hon ett tag att jag hade spasmer på grund av alla grejer som jag hade sönder hemma hos dem. Jag hoppas du inte blir avskräckt från att vilja ha mig som närmaste kollega?” Rebekka log avväpnande och sjönk ner på sin egen kontorsstol. Den var usel att sitta på, men den var välbekant, och det kröp i hennes fingrar av lust att sätta på datorn och kolla mejlen och dygnsrapporterna. I stället pillade hon på en trave med rapporter som hon inte hunnit arkivera före överfallet. Hon kände hur Tatjana tittade forskande på henne. ”Hur mår du? Det måste vara irriterande att gå runt med det där.” Tatjana nickade mot det numera rätt så eländiga bandaget som täckte högra halvan av Rebekkas ansikte. ”Känner du att såret läker som det ska …?” 6
Rebekka ryckte på axlarna. ”Det tror jag. Det stramar och kliar en del där under, och i morgon ska jag bort till Riget och ta bort bandaget. Jag är verkligen spänd på att få se hur jag ser ut.” Hon höjde försiktigt handen mot såret och fortsatte: ”Jag måste förmodligen göra ett par korrigerande operationer längre fram … men just nu ska det bara växa ihop fint, vilket innebär att jag inte får göra nånting. Jag får inte motionera, inte röka, inte dricka, och värst av allt – inte arbeta.” Hon suckade djupt. Fingrade lite mer på pappershögen. ”Det tar tid sånt där. Det vet jag mycket väl själv.” Tatjana gav henne en medkännande blick, och Rebekka undrade vad hon egentligen menade. Syftade hon på sin egen skallskada, den kraniefraktur som Tatjana fått när hon precis börjat på avdelningen och de två hade tagit sig in hos en seriemördare? Eller pratade hon kanske om något helt annat, något från sin barndom? När Tatjana anställdes på Våldsroteln för tre månader sedan hade Gundersen kort informerat Rebekka om Tatjanas bakgrund. Det visade sig att han som nyutbildad polisassistent hade arbetat med ett hemskt fall av barnmisshandel och då varit med och räddat Tatjana och hennes syskon från deras hem. Gundersen hade inte gått in på några detaljer om hur grovt fallet varit, eller vad Tatjana och syskonen egentligen blivit utsatta för, men Rebekka anade att det varit allvarligt. Efter det hade Tatjana blivit placerad som fosterbarn hos Gundersens syster, och med tiden hade hon bestämt sig för att viga sitt liv åt att hjälpa andra och bli polis, precis som sin räddare Gundersen. Det var allt som Rebekka visste om hennes förflutna so far, för de hade bara jobbat ihop vid ett tillfälle, den ödesdigra kvällen då Tatjana blev nerslagen och fick sin skallskada. Och det skulle gå minst en månad eller två innan Rebekka fick börja arbeta igen, och de verkligen fick en chans att testa sitt tillfälliga partnerskap. ”Hur är det med dig själv? Kan du arbeta heltid nu eller måste du fortfarande ta det lugnt?” frågade Rebekka och syftade på Tatjanas skador. ”Javisst. Inga bestående men eller nånting.” Hon gav Rebekka ett snett leende och tillade: ”Jag har förmodligen förlorat de sista hjärncellerna, men vad då …” Hon skrattade hest, och Rebekka gav henne ett leende och försökte bortse från de skarpa smärtorna som grimasen gav upphov till. En telefon ringde på kontoret intill, och Rebekka sneglade runt i det halvtrista rummet där hon tillbringat nästan sex år av sitt arbetsliv utan att göra ett enda försök att försköna arbetsmiljön. Tatjana hade däremot redan bidragit till att piffa upp den, såg hon. Det stod krukväxter i fönstret, på väggen hängde en reproduktion av en gammal Tivoliaffisch, och högen med blommiga servetter var en uppgradering jämfört med den hushållspappersrulle
7
som Rebekka i vanliga fall hade stående i brist på bättre. Rebekka drabbades av en plötslig ömhet för sin nya kollega, trots att hon egentligen inte kände henne. ”Du har verkligen gjort fint härinne, vilket ju nästan är en omöjlig uppgift. Har du funnit dig till rätta på avdelningen?” Tatjana nickade ivrigt. ”Ja, det har jag. Folk är snälla och så där, och det passar bra med min personlighet att vara på ett ställe där det alltid händer nåt. Jag har lite ADHD, om man kan säga så.” ”Då har du kommit rätt”, log Rebekka. ”Folk slutar inte upp med att begå mord, tyvärr, även om det förstås håller oss sysselsatta. Men du …” Rebekka tittade allvarligt på Tatjana. ”Finns det nåt jag kan göra? Nåt fall som du sitter med där du skulle behöva ett par ögon till, eller …” Plötsligt öppnades dörren och Gundersen tittade in. Han backade ett steg när han fick syn på henne. ”Holm, vad gör du här?” Hon reste sig snabbt. ”Jag var ändå i krokarna, och då tänkte jag att jag bara skulle hälsa på och …” Hon tystnade när hon kände hur saliven samlade sig på den skadade sidan av ansiktet. Nu fick hon för allt i världen inte stå där och dregla. Det var viktigt att hon framstod som så frisk som möjligt. ”Jag har ju uttryckligen sagt till dig att hålla dig borta”, muttrade hennes chef med rynkad panna. ”Jo, men jag var som sagt ändå i närheten, och då ville jag bara höra om det fanns nåt som jag kunde göra. Jag menar nu när Reza är tjänstledig, och Tatjana är ny och …” ”Holm, du är sjukskriven. Du blev utsatt för grov misshandel.” Han tvekade, och hon slog ner blicken medan han fortsatte: ”Jag har sagt till dig att du inte behöver bekymra dig om hur vi klarar oss härinne utan dig och Reza, för …” ”Vad är det som händer här?” hördes det bakom Gundersens breda gestalt, och Rebekka kände genast igen rösten, den tillhörde avdelningens biträdande chef, Jan Simonsen. Simonsen klämde sig in över tröskeln, och blicken blev mörk när den landade på Rebekkas bandagerade kind. En kort sekund visste hon inte om det var hon som person eller det motbjudande bandaget som lockade fram obehaget i hans ansikte. Förmodligen båda delarna. ”Ja, förlåt om jag inte är så snygg”, kunde hon inte låta bli att häva ur sig. ”Jag ska ta bort bandaget i morgon, och då får vi se om det blivit bättre eller sämre.” Tatjana kunde inte låta bli att fnittra, men Simonsen såg fortfarande illamående ut.
8
”Jaha”, Rebekka knackade med knogarna i bordet, ”jag ska väl börja röra på mig.” Hon kände Gundersens stickande blick. ”Kom nu ihåg att jag inte vill se dig härinne igen förrän du är frisk. Och det menar jag.”
Forsmark, Sverige, oktober 2011 Trädammet kliade i halsen. Niclas lossade greppet om kvasten lite grann och tillät sig själv att hosta, varefter han återupptog arbetet med att sopa ihop träflis mellan de många maskinerna i sågverkets stora anläggning. När han var färdig här hade han fått order om att gå ut och spola trädstammarna rena från grus och jord innan de skulle vidare till sågen. Trots att det var iskallt ute tyckte han att det nästan var meditativt att stå där med högtryckssprutan. Men det var inne i fabriken, nära glasburen där Ludovic oftast uppehöll sig, som han helst borde vara. Ludovic var målet, och det var här som Niclas, om han hade tur, hade möjlighet att snappa upp viktig information. På ytan gick vardagen sin gilla gång på Forsmark Sågverk, som den gjorde på vilket annat sågverk som helst. Det hade drygt 20 män anställda – många av dem från olika länder i Östeuropa – för att utföra det slitsamma arbetet med träet. Under ytan däremot ... Niclas suckade tungt. Han och hans närmaste kollega, Håkan Delin, hade arbetat här i nästan tre månader utan att de lyckats hitta något på Ludovic. Niclas ingick i Operation Ringblomma, en grupp på åtta specialutbildade poliser som jobbade med att infiltrera litauerns organisation som misstänktes ligga bakom en omfattande vapensmuggling från Baltikum till Sverige. Officiellt var Ludovic en framgångsrik affärsman som ägde två stora sågverk i Sverige, ett i Finland samt en fabrik i Tallinn som producerade delar till sommarstugor. Men enligt flera källor var sågverken först och främst en mycket bra täckmantel för olagliga verksamheter. Ludovic köpte furu billigt från skogarna omkring sågverken i Sverige, varefter han skeppade den ena lasten efter den andra med det porösa träet till Tallinn, där det färgades så att det liknade det hårdare och mer efterfrågade lärkträet. Efter det blev det bearbetat och fraktat tillbaka till Sverige som delar till sommarstugor, och det var i den fasen som vapensmugglingen ägde rum. Anonyma källor hade berättat att smuggelgodset låg gömt i isoleringen i stugornas väggar, och att det skulle röra sig om flera olika typer av vapen: automatvapen, kulsprutepistoler och kulsprutor, bland annat från Sovjettiden. Två gånger hade den svenska polisen fått konkreta tips om att en viss sändning skulle innehålla flera automatvapen. Men när skeppen lagt till i Forsmarks hamn, och polisens operativa enheter undersökt lasten, hade det båda gångerna visat sig vara villospår, vilket var 9
anledningen till att Niclas chef, Björklund, hade valt att bilda Ringblomma-gruppen med förhoppningen att vapensmugglaren skulle kunna avslöjas inifrån. Att arbeta i en värld av kriminella och poliser hade varit en fantasi som fötts under Niclas smutsiga sängtäcke i bostadsområdet i Gustavsberg. Pojkdrömmen hade varit en sköld mot uppväxten – ett försvar mot hans sjuka pappa som levde i sin slitna fåtölj där han satt och glodde på tv hela dagarna, endast avbruten av ett par svåra, dagliga epileptiska anfall. När Niclas kom hem från skolan var det hans uppgift att sköta om pappan, se till att han åt, drack och tog sina mediciner: en arsenal av olika tabletter som en gång i veckan blev noga fördelade i en stor doseringsask. Pappans svåra epilepsi innebar att Niclas mamma slet med flera olika städjobb, och när hon till slut kom hem var hon gråblek av trötthet och ville bara sova. Hon orkade inte handla eller laga mat, och ibland fanns det så lite pengar att de inte hade råd med någonting. Niclas mindes fortfarande det tomma kylskåpet som surrade mot honom när han med hungern rivande i magen öppnade dörren. Precis som han kom ihåg sin lillebrors gråt över den ständiga känslan av maktlöshet som låg som en underton genom hela deras barndom. En dag hade Niclas kommit hem från skolan och hittat pappan död i fåtöljen. Niclas hade inte känt någonting. Vare sig sorg eller lättnad. Han hade bara ringt till larmcentralen och bett dem skicka en ambulans. När pappans kropp hämtats, lillebror skickats hem till en kompis, och mamman informerats om situationen, hade Niclas dragit sig tillbaka till barnkammaren. Han hade stirrat på den rangliga våningssängen där de slitna skumgummimadrasserna var fläckiga av intorkad urin. De kala väggarna var fullklottrade med broderns ilskna streck, och i bokhyllan stod några trasiga leksaker som de båda två hade vuxit ifrån för länge sedan. Han hade stått i skymningsmörkret och tittat ner på den snötäckta gården medan mörkret lade sig som ett tungt täcke över höghusen. Gatlyktorna tändes och kastade sitt gula sken på den smutsiga, nertrampade snön där alla skoavtrycken i olika storlekar, mönster och riktningar liknade en enorm, kalejdoskopisk matta. Där, ensam i den halvtomma barnkammaren, hade han brustit i gråt. Han hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna som han brukade göra, de hade bara runnit nerför kinderna i en strid ström som kändes oändlig. Ett par månader senare blev han medlem i det lokala killgänget, en grupp med försummade och missanpassade grabbar som klottrade överallt, tände eld på containrar och stal allt de kunde komma över. När de åkte iväg på sina trimmade, ofta stulna mopeder, fick Niclas en känsla av att höra till, att vara någon, vad det nu var, trots att han innerst inne var mycket medveten om att
10
det var på väg att gå utför med honom. Men känslan av fara kändes bra i magen, den var i vilket fall bättre än den ständiga känslan av vanmakt som han annars gick runt med. Men utförsbacken rätades ut en eftermiddag när han ännu en gång höll på att snatta i mataffären. Han hade suttit på huk vid godishyllan och stoppat in den ena påsen efter den andra under t-shirten, och när det inte fick plats mer drog han upp blixtlåset på vindjackan. Han skulle precis resa sig när han kände en hand på axeln. Förskräckt hade han tittat upp i butiksägarens rynkiga ansikte. Överraskande nog hade den gamle mannen inte sett arg ut, bara bedrövad, och den sorgsna blicken hade träffat Niclas som ett slag i magen. ”Jag hade inte väntat mig att se en pojke som du göra sånt här”, hade gubben sagt med lugn röst. ”Du ser ut som en som är smart. Alldeles för smart för att slösa bort livet på det där sättet.” Niclas hade långsamt rest sig upp, dragit ner blixtlåset på jackan och lagt tillbaka godispåsarna, en efter en. Sedan hade han lämnat butiken utan ett ord. Från den dagen undvek han de andra pojkarna i gänget, även när de försökte skrämma honom till att komma tillbaka. Han tvingade sig själv att strunta i de små hotfulla lapparna som han fick i skolväskan varje dag, det färska hundbajset som trycktes in genom brevlådan och som fortsatte sprida sin hemska stank långt efter att han hade tagit bort det, samt deras provocerande och grova glåpord närhelst de såg honom. Hans bristande reaktion och inte minst avsaknad av rädsla resulterade i att trakasserierna gradvis minskade för att till slut upphöra helt. Under tiden försökte Niclas hänga med bättre i skolan, och när den var slut för dagen gick han direkt hem och stannade på rummet där han slet med läxorna medan han väntade på att bli vuxen. Pojkdrömmen om att bli något särskilt förändrades till drömmen om att bli polis för att – kanske på sikt – vara med om att göra något bra för samhället. Eller bara för någon. Han hade sökt in på polishögskolan i samma stund som han blivit tillräckligt gammal, och hade gått igenom utbildningen med högsta betyg. Efteråt hade han blivit anställd inom poliskåren, där han snabbt steg i graderna. Niclas slets ur sina minnen när en svart BMW med tonade rutor rullade fram längs sågverkets lageranläggning och stannade med knastrande däck i gruset. En lång, kraftig och mycket tatuerad man med mellanösternutseende klev ur på passagerarsidan, och från baksätet följde ett par män som såg brutala ut. Niclas visste instinktivt att alla tillhörde den undre världen och förmodligen hade kommit för att göra affärer med Ludovic. Den tatuerade sa något som Niclas inte kunde uppfatta, men som fick de andra att slå en ring runt mannen. Gruppen gick in genom de öppna dörrarna, och det uppstod genast en spänd stämning inne i fabriken. Ett par av arbetarna vände medvetet bort ansiktena, märkte Niclas som 11
sneglade bort mot glasburen där Ludovic satt vid ett stort bord tillsammans med de tre män som alltid följde honom. De hade ännu inte upptäckt att det kommit besökare. Så vred Ludovic och hans män samtidigt på huvudena mot de nyanlända, och deras händer gled in under de öppna kavajerna. Rörelserna var så subtila att de flesta troligen inte skulle ha lagt märke till dem, men för Niclas var det uppenbart. Han lät blicken vandra tillbaka till den tatuerade mannen och hans följeslagare som oberörda gick bort mot glasburen. I samma stund reste Ludovic sig och öppnade dörren. De två männen stod några sekunder orörliga mittemot varandra, och Niclas kände hur hans muskler spändes. Sedan tog Ludovic ett steg framåt, grep tag i främlingens ansikte och pussade honom på båda kinderna, innan han med en svepande rörelse bjöd in honom. Därefter stängdes dörren. Niclas rynkade förvirrat pannan. Det rådde inget tvivel om att Ludovic och den främmande hade något otalt med varandra, och han var nyfiken på att få veta mer. Han knöt händerna hårdare om kvasten. Han ville väldigt gärna vara den som fällde vapensmugglaren, men ibland tvivlade han på att det skulle lyckas. Det var som om Ludovic hela tiden var ett steg före, som om han kunde förutsäga deras nästa drag. Dessutom fanns det en överdödlighet bland dem som stod i vägen för honom. Enligt ryktena arbetade Europas bästa yrkesmördare för Ludovic, och de var mästare på att få ett mord att se ut som ett självmord och få folk att försvinna spårlöst. Ringblomma-gruppens förste informant hade hittats skjuten för ett halvår sedan, till synes var det självmord, och näste i raden hade anmälts saknad och fortfarande inte dykt upp. Niclas kastade en blick på klockan som hängde över ingången till den stora fabrikslokalen. Om exakt 43 minuter kunde han stämpla ut, sätta sig i bilen och köra ner till Norrtälje där han hade sin täckadress i ett av polisens skyddade boenden, och han kunde tryggt räkna med att Håkan skulle stämpla in och ta över övervakningen. Han såg fram emot att få byta till sina egna kläder, ta sin egen plånbok och hoppa in i sin egen bil för att tillryggalägga de nästan sju milen till Stockholm. Hem till Magdalena. Bara tanken på henne fick honom att börja le. Niclas sopade upp en stor hög med träspån på skyffeln. Han sneglade bort mot glasburen där han såg Ludovic och främlingen diskutera med yviga gester. ”Hördu … Jag pratar med dig. Heter inte du Jönsson?” Niclas ryckte till vid ljudet av den mörka rösten och fick syn på lagbasen Granvik, en man med obehagligt utseende, som nu stod och stirrade på honom med armarna i kors och ett hatiskt uttryck i ögonen. 12
”Jo”, svarade Niclas och rätade lite på sig. ”Jag har ropat på dig flera gånger, men du reagerar inte. Vad sägs om att hålla jacken för dig själv och sköta ditt jobb? Hade inte du några stammar som skulle rengöras?” ”Jo jo, visst”, mumlade Niclas, ställde kvasten mot väggen och skyndade sig ut medan han svor inombords över att han inte hade lystrat till sitt täcknamn. Skärp dig, Niclas Lundell.
Köpenhamn, våren 2015 Som en bred stig löpte såret i sicksack över halva hennes ansikte. Hon hade suttit i timmar framför sin stora viktorianska spegel och stirrat på sig själv, oförmögen att förstå att det verkligen var hon där i spegeln. Det hade gått ett halvt dygn sedan hon kom hem från Rigshospitalets plastikkirurgiska klinik. Innan hon varit där hade hon, trots att såret ömmade och kliade, levt lyckligt ovetande om hur illa det var. Det gjorde hon inte längre. Såret var tjockt och mörkrött och gick från högerögats mitt, hela vägen ner längs kinden och slutade på hakan. Sårskorpan stramade så mycket att den drog ögats nederkant och underläppen neråt, vilket gjorde att hon såg asymmetrisk ut. Försiktigt prövade hon att le mot sig själv, men såret gjorde så ont att det blev mer en grimas än ett riktigt leende. Hennes ansikte var förstört. Hon skulle aldrig se ut som sig själv igen. Men hur hon skulle se ut i framtiden kunde ingen veta än. I stället fortsatte de berätta för henne att hon hade haft tur. Stor tur. Högerögat hade klarat sig med nöd och näppe, detsamma gällde den stora ansiktsnerven. Hon var tacksam för båda de sakerna, men samtidigt var hon förkrossad över hur mycket fulare hon var, hur mycket ansiktet hade förändrats. Inte heller visste hon hur det skulle påverka hennes liv på sikt. Hon hade alltid tagit sitt utseende för givet, i själva verket hade hon aldrig lagt ner någon större möda på det. Bara konstaterat att folk uppfattade henne som snygg, och att hennes mörka hår, ögonbryn och fransar innebar att hon inte behövde sminka sig. Hon kunde dra på sig jeansen och en vit tshirt, rufsa runt lite i det tjocka, bruna håret – och sedan kliva ut i världen utan att tänka mer på det. Men det var definitivt slut med det nu. Rebekka drog ner en lock framför ansiktet i ett försök att dölja såret, men hon visste att det inte skulle hålla i mer än ett par sekunder. Med tiden kunde hon kanske lära sig att täcka över ärret med smink, men det var inte möjligt just nu, och frågan var om det ens var realistiskt. Hon hade helt enkelt ingen talang för att sminka sig, och de få gånger som hon 13
försökt använda foundation, rouge och ögonskugga, hade hon mest sett ut som en clown. Bara att lägga på ett fint lager med nagellack skapade problem. Hon var för otålig för att låta det torka ordentligt, så därför blev det alltid repor i lacken, och färgen hamnade dessutom på olika ställen i lägenheten – och på kläderna. Hon suckade tungt. Glodde ännu mer intensivt på såret medan hon funderade över hur Niclas skulle reagera när han fick se henne. Han hade flugit ner så fort hennes kollegor kontaktat honom och berättat om den brutala misshandeln som hon utsatts för. När han kom hade hennes ansikte varit inpackat i bandage, och trots att det redan då var tydligt att hon blivit illa tilltygad, skulle han nog ändå få en chock när han såg skadans omfattning. Ett ögonblick vällde tårarna upp i ögonen, men hon gav inte efter för gråten. Hon hade bara gråtit en enda gång sedan överfallet, och det var när hon vaknade efter den fyra timmar långa operationen och fick veta vad som hänt. Sedan dess hade hon förhållit sig torrögd till situationen. Ljuset förändrades utanför – från skiffergrått till mellangrått – och Rebekka flyttade uppmärksamheten från sitt ansikte till ljuden där ute. En ny dag hade grytt, det svaga bruset från morgontrafiken runt Toftegårds Plads var lugnande en liten stund, tills insikten att hon inte skulle gå och jobba övermannade henne. Hon var inne på sin andra vecka som sjukskriven. Och det skulle hon vara i minst en månad till. Plötsligt blev hon rädd. Vad skulle hon göra med den här dagen och alla de följande? Arbetet som mordutredare var hennes livlina. Det upptog hennes dagar och slukade ofta även kvällarna – utan det kändes livet som ett tomt skal. Rebekka bet sig hårt i läppen. Och längtade efter sina cigaretter. Eller ett glas rödvin, trots att hon i vanliga fall inte skulle drömma om att på dagtid dricka något som innehöll alkohol. Men inte ens de lasterna fick hon ägna sig åt, för läkarna hade understrukit att det var viktigt för sårläkningen att hon varken rökte eller drack. Hon tänkte förstås följa deras råd, även om det kändes som om hon hade förlorat två goda vänner. Nåja, kaffe fick hon dricka, som tur var. Hon reste sig och gick ut i köket, tryckte ner tre Nespresso-kapslar i maskinen, en efter en, värmde en skvätt mjölk i mikron, blandade ihop allt och smuttade försiktigt på den starka drycken. Det stramade och sved i såret när hon rörde läpparna, och den stickande smärtan fick håren att resa sig på armarna. Om hon bara hade haft jobbet att fokusera på skulle det ha varit lättare att orka med allt. Hon tog ett djupt andetag. Det fanns så mycket att tänka på, men ingenting alls att göra. 14