9789177952626

JOSEFINE FRANKNER med Cecilia Gustavsson

KRISTI BRUDS SLAV MITT LIV I SEKTENS HJÄRTA

© 2021, Josefine Frankner och Bokförlaget Polaris Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB Printed in Sweden, 2021 ISBN : 978-91-7795-262-6 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2021 www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

Förord

För inte så länge sedan var Knutby en liten ort på lands­ bygden, en by som vilken som helst. Som utkastad bland åkrar och skogar, några mil från Uppsala. Pizzeria, skola, idrottsplats och Ica. Hembygdsgård och kyrka.

I dag är Knutby ett begrepp nästan i paritet med Waco, sekthögkvarteret som belägrades, och Charles Mansons ”familj”.

Det har gjorts forskning och böcker, poddar, dokumentärer och spaltkilometer av artiklar långt utanför Sveriges gränser.

I allt det här är Josefine Frankner en speciell person. För första gången berättar hon nu sin historia om hur hon blev Kristi bruds allra närmaste tjänarinna. Hon är den anonyma kvinnan bakom rubrikerna om bett i ansiktet och gaffelhugg i handen. Hon är mamman till den 17-åriga flicka som blev sexuellt utnyttjad av en ledande pastor i Knutby.

Var hennes barndom svår? Har hon låg självkänsla? Det är frågor som kommer upp när det gäller någon som misshandlats psykiskt och fysiskt under lång tid, vare sig det gäller i en sekt eller i en våldsam relation.

Svaret är: Josefine var en helt vanlig tonåring när hon träffade sin ledare Åsa. En tjej med trygg uppväxt. Men hon var bara fjorton år, hängiven och lätt att forma.

5

Jag är djupt imponerad av hennes resa. När vi träffades på förlaget första gången, tidig vår 2019, var hon nervös och ­osäker. Josefines liv var en röra av terapi, obefintlig ekonomi och mardrömmar, och hon hade ingen aning om hur hennes framtid skulle te sig. Om jag hämtade kaffe till henne blev hon illa till mods, så ovan vid att inte själv sköta servicen åt andra.

Mitt under vårt arbete med boken kom rättegången mot tre av ­pastorerna, och hon ramlade ner i ett svart hål under ett par, tre månader. Men hon tog sig upp, precis som hon gör i sin nya tillvaro. Och en sak har hon hela tiden varit säker på: Det är dags att höja sin röst.

Hon kom till förlaget med en tjock bunt av anteckningar, fröet till en bok. Skrivet ungefär som en dagbok, känslo­ stormar varvades med berättelser om specifika händelser. Det var utlämnande och berörande. Vi har samtalat timme efter timme. Kaffekopparna har avlöst varandra. Josefine har vaskat fram sms och anteckningar från polisförhör. Hon har ringt upp otaliga berörda personer. Jag har läst förhör och domslut, artiklar och böcker. Och vi har skrivit, funderat och skrivit igen. Och vi har förstås åkt till Knutby – Josefine fick återse platsen där hon plågades i så många år.

Under arbetet med boken har jag häpnat, blivit ledsen och ibland glad, grubblat och fascinerats. Josefine har onekligen upplevt sådant som kunnat knäcka vem som helst. Men trots posttraumatisk stress och ångest över alla bortslösade år har hon gått vidare. Hon är pratglad, har nära till skratt, och kan till och med skämta om vissa absurda händelser i sekten. Hon ser pigg och levande ut. Hon har tagit tag i drömmen om att utbilda sig, och studerar beteendevetenskap.

6

Den här boken är också ett sätt för Josefine att gå vidare.

Att få ge sin version, sin sanning. Att visa andra som fastnat i destruktiva relationer – oavsett av vilken art – att det går att ta sig därifrån. Att det faktiskt är möjligt att bli sig själv igen.

Just att försöka betyda något för andra hjälper Josefine att inte se alla åren som förgäves.

Inte minst bestämmer hon över sitt eget liv. Och hon är inte rädd längre.

Cecilia Gustavsson

Vi har bytt ut en del av namnen, med hänsyn till de personernas privatliv.

7

Ett slut och en början.

Knutby 2016.

Åsa satt i den bruna fåtöljen i husets inbyggda uterum med det mörka midjelånga håret uppsatt med ett hårspänne. På väg mot henne passerade jag det förhatliga badrummet där jag utstått så mycket ont, där jag fått mitt huvud dunkat mot väggen och tryckt mot spegeln med orden ”Ser du din ondska?”. Genom den öppna dörren luktade det Diors J’adore. Jag kunde avgöra vilken av hennes fyrtiotal parfymer som var dagens doft, och ett lugn infann sig eftersom jag inte alltid lyckades.

Hennes hem var inrett med minutiös noggrannhet. Jag kunde detta hus utan och innan, varenda detalj, varje vrå.

Köket, vardagsrummet och badrummet hade special­designade stenväggar. Andra väggar pryddes av exklusiva tapeter och från taken hängde kristallkronor på rad. Inredningsdetaljer ifrån världens alla hörn trängdes med färgglada Tiffany­lampor. Jag hade ofta varit med när Åsa omsorgsfullt valde sina inköp, för att sedan tålmodigt bära de tunga shoppingbagarna. När vi var utomlands – resor som delvis betalades av oss, den ­innersta kretsen – ägnades timmar åt att planera packningen inför hemresan för att inget dyrbart skulle gå sönder. Väl hemma gladdes 11

hon över allt som hon – eller någon annan – handlat åt henne: kläder och smycken i enorma mängder, unika och ofta dyra märken. Det blommiga porslinet från Harrods i London, det handmålade röda porslinet från Asien. Stora och små opaler från Australien, liksom känguruskinn som nu låg över soffryggar och i fåtöljer. Tavlor från Asien, Kalifornien och England varvades med hennes egen konst på väggarna.

Nu satt jag nedanför Åsa på golvet som jag knäskurat i stort sett varje dag i åratal, och kände mig som en främling. Det var som om orden hon ropat ut några dagar tidigare ekade från väggarna: ”Efter att jag varit bortrest i en vecka är Jossan som förbytt!”

Hon hade rätt. Inom mig hade en distans börjat växa fram.

När höga avgudaskulpturer börjar krackelera kan det ta tid innan raset väl kommer. Men när det kommer, då går det fort och sedan återstår ingenting.

Snart anslöt delar av den innersta kretsen en efter en tills vi var sju personer samlade. Vyn från fönstren var vacker även denna kväll. Solen hade börjat gå ner över åkrar och ängar.

Tänk om allt kunde ha fått vara just så som det verkade, idylliskt och oskyldigt utan ondska.

Någon började prata. Jag såg ner i golvet tills jag ryckte till av en isande kyla – kallt vatten rann över mitt hår och mina kläder. Det som sagts hade retat Åsa så mycket att hon kastat sitt glas med vatten över mig. Om det var kylan eller mitt nya jag som gjorde att jag flög upp från golvet vet jag inte. Jag gjorde något jag aldrig kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi – jag ställde mig rakt framför Åsa och tog ett stadigt tag om hennes fåtölj. Jag spände ögonen i henne. Redan då bröt jag mot en rad regler. Utan att vika undan med blicken skrek jag: 12

”Nu räcker det! Nu räcker det! Nu räcker det!” År av kvävd smärta trängde upp inom mig likt en vulkan, det var omöjligt att hålla tillbaka. Under några minuter ropade jag ut min ångest. Det forsade ord ur mig, ord som jag själv inte vetat fanns där. Trots att jag precis börjat reflektera och hade långt kvar till att inse hur jag levt, så brast det: ”Nu tar jag inte mer. Så många gånger har jag fått sminka över blåmärken som jag fått av dig. Nu är det slut, jag är inte din slaskhink längre.”

Där och då slet jag av mig det mentala rep som virats runt min hals i tjugofem år, och som nästan blivit min död. Jag hade levt i total skräck för att Åsa skulle skicka mig till helvetet. Jag hade som ett gift i min kropp, ett gift som i små doser tagit över hela mig, som gjort att jag stått ut i alla år och gett precis allt för Kristi brud.

Jag tystnade, men inom mig steg ropet: Nu går jag och kommer aldrig mer tillbaka till dig.

Så blev det. Jag såg på den som styrt hela mitt liv, jag gick ut och bort från hennes rike.

13

En framåt tonårstjej

Sommaren 1991 var jag 14 år och ovetande om att det kommande året skulle bli livsavgörande. Jag, min 12-årige lillebror, mamma och pappa hade flyttat till Uppsala från Falun. Vi är en stor familj, mina tre storasyskon var redan utflugna. Hela tillvaron andades nystart.

Pappa var hög chef inom skolväsendet och jobbade hårt, men var samtidigt högst närvarande i hemmet. Mamma fanns för familjen dygnet runt. Hemma var det ofta sång och musik.

Vårt hem var gästvänligt, med mysiga testunder på kvällarna.

Genom sitt sätt att leva lärde mina föräldrar mig att uppskatta olika slags personer och deras erfarenheter. De var med i pingstkyrkan, och jag fick med mig en sund, människovänlig tro på Gud. Mamma och pappa sträckte alltid ut en hjälpande hand och trodde på allas lika värde. Det satte spår i mig och blev till en styrka och räddning senare i livet. Båda mina föräldrar gjorde allt för familjen. Aldrig kunde jag ana hur jag skulle svika dem.

När det gällde min tro hade en speciell händelse under en sommar i slutet av 80-talet etsat sig fast i mitt minne. Min familj 14

reste till Narvik i Nordnorge där min farmor var född. På resan upp färdades vi längs Norrlands fjäll och skogar, och på ett av våra stopp fick vi sova i ett kapell i Jokkmokk. Den man som tog emot oss hade händer stora som dasslock och berättade fängslande historier från sitt liv. Det var sent på kvällen, vi fick smörgåsar med tjocka skivor falukorv på, och han började tala om sin personliga tro. Det var så äkta och jordnära – en helt annan tro än den jag skulle möta långt senare. Hans vackra ord om vad tro innebär påverkade mig mycket, nämligen att det är något naturligt som alla kan få uppleva på sitt eget sätt.

Jag tyckte genast om min nya hemstad Uppsala. Området som vi flyttat till var nybyggt och modernt. Vårt radhus hade tre badrum, det var inrett i ljusa färger och rummen var luftiga.

Tomten hade en liten gräsmatta och gränsade till ett skogsområde. Grannarna hälsade över staketen och atmosfären var lugn och trygg. Väl på plats i vårt nya hem föddes sladdisen i familjen, en gullig lillasyster. Jag fick åtminstone vara med på hennes start i livet. Den tiden var enormt dyrbar – sedan fanns jag inte där för henne på över 25 år. Under hela min lillasysters uppväxt fick hon veta att hon hade en storasyster som heter Josefine. En storasyster som valde att hellre vara någon annanstans och knappt träffa sin familj.

15

Mötet som förändrade allt

Månaden efter att vi flyttat till Uppsala såg jag Åsa för första gången. Hela familjen besökte mötesplatsen ”Café Foajé” i pingstkyrkan. Kyrkan finns mitt i centrum, och eftersom caféet låg i foajén var det lätt för alla som hade lust att slinka in. Jag hade piffat till mig lite extra, mån om att göra ett gott intryck eftersom jag var nyinflyttad. Håret var noggrant borstat, makeupen perfekt och kläderna helt rätt enligt det som gällde då. Jag var spänd inför allt det nya och längtade efter att få nya vänner.

Direkt fick jag syn på en ung kvinna med mörkt, tjockt, långt hår och varma ögon. Någon presenterade mig för henne, hon var kvällens solist och talare. Hon hade en dragningskraft som gjorde att jag beundrade henne från första ögonblicket. Jag var ung och öppen och längtade efter att bli bekräftad och sedd.

Det som hände i mig när den längtan sedan kändes besvarad var att jag blev som förälskad, blind och helt uppe i min nya kärlek. Den blev det viktigaste i mitt liv och jag blev uppfylld av att vilja vara nära den kärleken.

Vid den här tiden var jag fortfarande framåt och utåtriktad. Utan min vetskap fick mamma för sig att anmäla mig som kandidat till Uppsalas lucia. Jag kom med, och var en av lucia­ 16

kandidaterna samma höst som vi flyttat in. Vi åkte runt och ­lussade i staden med omnejd. Det var kul och blev en dokumentation över min person innan jag utplånades som egen individ. I samband med lussandet intervjuades jag i lokal-tv och fick frågan om vad jag ville bli. ”Advokat!” svarade jag frimodigt. Jag var ung och fri att bli precis vem jag ville.

Mina föräldrar månade om att jag och mina syskon skulle få det bra i Uppsala. Det gällde allt ifrån val av skola till fritidsaktiviteter och kyrka. De hörde sig för i pingstförsamlingen om hur barn- och ungdomsarbetet var uppbyggt, och vände sig till ledarna för de olika områdena. På det viset kom den karismatiska unga kvinna som jag presenterats för in i våra liv – det var hon som var barnpastorn. Åsa var ung, bara 26, men redan magnetisk som person och ledare. Jag insåg snabbt att jag aldrig hade träffat någon som hon. Hon syntes överallt i frikyrkliga sammanhang: Som ledare på de största landsomfattande barn- och ungdomskonferenserna, på skolor där hon talade mot mobbning, och hon höll i delar av närradion. Hon hade varit sångerska i ett rockband, hon ledde körer och skrev sångtexter som publicerades i en av frikyrkans tidningar. Som barnpastor hade hon huvudansvar för barngrupperna och barnledarna. Hennes plattform var stor och jag beundrade hennes sätt att möta både unga och äldre. Jag drogs motståndslöst till hennes person och hennes predikostil. Hon var tydlig och lätt att förstå, och visade stor omsorg om dem hon mötte.

Trots sin roll som frontfigur såg hon mig på riktigt. Hon ville umgås med mig på fritiden, åka och simma och gå och 17

shoppa. På min 15-årsdag dök hon upp hemma och gav mig en papegojmönstrad necessär. Hon gjorde småsaker som inga andra ledare gjorde. Jag fick privatlektioner i piano av henne hemma hos mig, hon kunde stryka mig över håret och brydde sig alltid lite extra. Där fanns ingen distans. Hon sjöng fantastiskt och pratade om Jesus på ett sätt som inte liknade något jag hört tidigare – enligt henne kunde han göra skillnad direkt i människors vardagsliv. Just sådant hade jag längtat efter att få höra.

Efter ett tag i den stora staden Uppsala hade jag testat lite nya trendiga stilar. Mina skor var höga som hus, jeansen hade fransar längst ner. Vissa i kyrkan retade sig på mig. En av ungdomsledarna hade enligt Åsa sagt: ”Den där nya tjejen verkar dryg, kan inte du ta hand om henne?”

Och så blev det. Jag blev en av Åsas handplockade lärjungar, en av de yngsta med mina nyss fyllda 15 år. Att ”ta hand om” skulle förvandlas till ”äga” fanns inte i min värld.

När jag börjat gymnasiet fixade jag något som jag var stolt över.

Den dagen pirrade det i magen: Åsa skulle besöka min skola.

Jag stod vid mitt skåp, i ljusa Levisjeans och en blå stickad Peak Performance-tröja som jag valt ut speciellt för detta tillfälle.

Den stora entrédörren gick upp och in kom min idol. Hon bar jeans, röd jacka och vita gympaskor. Det långa håret glänste i solen. Hon log och gick rakt fram i korridoren med huvudet högt. Hon kramade mig till hälsning och vi strosade tillsammans mot mitt klassrum. Hon tog min lärare i hand och blev presenterad inför klassen: 18

”Barnpastorn i Uppsala pingstförsamling är här denna lektion för att tala om kristendomen. Och även för att svara på frågor om ni har några.”

Att jag var stolt, det var bara förnamnet. Jag tänkte på hur skönt det var att hon skulle kunna förklara och svara så bra på mina kompisars frågor. Och så blev det. Med glimten i ögat pratade hon om tro och bemötte alla funderingar, så där säkert som bara hon kunde. När lektionen var över följde jag och några av mina vänner med henne till bilen. När hon kört iväg i sin vita Saab 900 konstaterade de: ”När hon tittade på en kändes det som att hon såg rakt igenom en.”

Tänk om de vetat hur rätt de hade.

När jag blev allt mer aktiv i församlingen där min familj var medlemmar fick Åsa mig att känna mig viktig. Jag fick hjälpa till i kyrkans café och med barnverksamheten. Hon tog mig på allvar på ett sätt som jag var glad för, men som egentligen var allt för vuxet för min ålder. Hon anförtrodde mig vad som hänt i konflikter med andra ledare, och öppnade sig om problemen i sitt dåvarande äktenskap. Åsa spelade på mina känsliga sidor, som min omtänksamhet. Jag var ivrig och nitisk, och genom henne upptäckte jag min tro på nytt.

Trots Åsas karisma var inte alla imponerade. En dag stängde caféföreståndaren dörren om sitt kontor och bad mig att slå mig ner i besöksstolen. ”Trivs du i Uppsala?” ”Ja, det gör jag verkligen!” ”Skönt att höra, jag har förstått att du kommit in bra här 19

i kyrkan. Men det är en sak jag vill att du ska veta som gäller Åsa, eftersom du är en hel del med henne i olika sammanhang.”

Mannen reste sig lite nervöst upp och satte sig mer ledigt på kanten av sitt skrivbord. ”Åsa har en ledarstil som vi övriga här på kontoret anser vara för kramig. Vi har talat med henne om det.”

Instinktivt gick jag i försvarsposition. Dessutom hade Åsa vid det här laget hunnit smyga in några negativa kommentarer om caféföreståndaren, och de lade sig som ett filter över det han sa. Jag tyckte att hon var fantastisk, och att det snarare var de andra ledarna som inte förstod sig på hennes stil. Av det jag hunnit se hade Åsa en enorm pondus som hon kombinerade med empati. Jag slog dövörat till, redan lojal.

Tanken med att varna mig var god. Men varningen fick mig i stället att anförtro mig ännu mer till min favoritledare, och bli mer avvaktande till de övriga. När det gällde kramarna kunde jag se hur det stärkte andra, vare sig det var en kille som mist en förälder eller en ung tjej med dåligt självförtroende. De – likt mig – lyftes av Åsa och blev sedda på ett sätt de var ovana vid.

Jag var starstruck. Ingen kunde som Åsa lyssna och ta sig tid för människor och deras behov av själavård. I de stunderna struntade hon i om hennes kläder blev blöta av tårar och svart mascara. Hon tog varv på varv av samtal med människor som ville få ställa frågor, de som var sårade och behövde lätta på trycket. De där som många andra ledare tittat snett på och tyckt varit upprorsmakare, dem fick hon att öppna sitt inre och visa känslor.

20

Jag var väl bevandrad i Bibelns värld och frikyrkans miljö. Men den kristna livsstil som Åsa introducerade mig för var på ett helt annat, innerligare plan. ”Jossan, du kan få lära känna Jesus personligen”, förklarade hon.

Personligen? Vad innebar det? Jag blev mer och mer nyfiken på hennes sätt att leva med Gud. När hon undervisade utifrån evangelierna blev Jesus verklig för mig. Hon hade förmågan att predika så levande att det hon talade om blev till dramatik framför mina ögon. Det jag såg och hörde var att Åsa verkligen kände Jesus och hade kontakt med honom. Hon hörde vad han sa, här och nu. Hon kunde säga saker som: ”Jesus vill leda dig inom varje område av ditt liv. Han bryr sig om vad du lyssnar på för musik, han vill berätta för dig vilket jobb du ska ha framöver och var du ska bo. Jesus kommer snart tillbaka till jorden, han är ingen diffus gudom. Han är människosonen, mer verklig än någon av oss.”

21