Sockerormen
Smirre.indd 1
2021-04-13 13:18:15
Karin Smirnoff
Sockerormen Roman
Polaris
Smirre.indd 3
2021-04-13 13:18:15
Av Karin Smirnoff har tidigare utgivits: Jag for ner till bror, 2018 Vi for upp med mor, 2019 Sen for jag hem, 2020
s. 4, dikten av Elsa Grave från Höjdförlust (Norstedts, 1965) Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2021, Karin Smirnoff Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2021 ISBN: 978-91-7795-261-9 www.bokforlagetpolaris.se
Smirre.indd 4
2021-04-13 13:18:15
Mor, mor vad är mord ropar mina ofödda barn och jag svarar: mord är att föda barn till ett redan uppätet liv. Så överlämna min kropp åt mig och jag skall bromsa hungern där den flyger med famnen full av magsvällda småbarn genom påskhimlen.
Smirre.indd 5
Sång för döttrar Elsa Grave
2021-04-13 13:18:15
Ett
Hej det är jag. Hur står det till. Bara bra. Fick du paketet. Absolut. Tack. De var bättre än jag kunnat föreställa mig. Fint väder för september förresten. Verkligen. Men vi skulle behöva lite regn. Bara regn ingen sol. Nej det räcker med regn just nu. Jag ska se vad jag kan göra. Det har blivit komplicerat med åskan. Vi litar på dig. Du vet vad som gäller. Självklart. Självklart.
7
Smirre.indd 7
2021-04-13 13:18:15
Två
Ingen kan minnas sin egen födelse. Det har något med utdrivningsskedet att göra. Själva tunnelfärden mellan vattnet och världen som lär vara något av det värsta en människa kan uppleva. Hjärnan ser till att minnet raderas. Som den gör ibland med trauman. Jag glider ut på Södertälje BB en januarinatt nittonhundra sjuttionio. Vi är ovanligt många barn som väljer just den natten. Trängseln på sovsalen är påtaglig. Vissa sover andra skriker. Det är bra att skrika säger personalen. Ett barn som skriker andas. Några dagar senare åker vi hem i taxi. Den kör över klaffbron. Vi får stanna för en båt. Jag fortsätter skrika från en spjälsäng. Men någon annan skriker högre. Anitamamman. Hon som jag kanske kallar mamma från början. Eller bara Anita. Hon vill helst det. Det ringer. Hon svarar. Nu gråter hon. Mot en sådan gråt går det inte att konkurrera. Även om man är nyfödd och fryser. Sinom tar hennes tårar slut. Dörrar slår. Flaskor klirrar. Toner skvirrlar. Först några enstaka. De letar sig in till rummet med spjälsängen och vill säga något. De säger: Det finns en väg in. Hitta den om du vill överleva. Jag tror det är första gången jag hör musik. 8
Smirre.indd 8
2021-04-13 13:18:15
Varje morgon kommer mormor. Hon tar upp mig. Lirkar bort blöjan som är blöt och torr på samma gång. Förr i tiden användes avföring som cement. Snälla Anita säger hon. Du vansköter barnet. Nu får du rycka upp dig. Du är på väg att bli en skam. Jag har inte bett om flickan svarar Anitamamman varje dag. Det var han som ville. Och nu när hon finns är han borta. Om hon ska leva får han komma tillbaka. Hälsa honom det om ni råkas. Det är antingen hon eller han. Mormor skakar på huvudet. Tycker hon ska skylla sig själv. Det är sådant kvinnor får leva med när de inte kniper ihop säger hon och ger sig iväg. Kvar är vi två. Ett dygn tills mormor kommer tillbaka. Ibland kommer Anitamamman ihåg att jag behöver äta. Mina skrik kan bara leta sig in genom grammofonljud och gråt om det uppstår en paus. Som när en granne ringer på för att klaga. Vi ska se till att få er vräkta säger de ibland. Sätta er på bar backe. Det är inte kylan jag är rädd för. Eller att hamna i en korg på någons trappa. Min rädsla är lika logisk som det mesta i mitt korta liv. Utan näring kommer jag att dö. Alla människor föds med ett ordförråd. Det går inte att bevisa eftersom spädbarn inte kan prata. Jag förstår inte allt. Nya ord ska mogna i munnen. Jag ritar dem med fingret på en blöt madrass. Vissa ord är svåra att klura ut. Som depression. När det gått några veckor lever jag fortfarande. Men inte mer. Min kropp har börjat förbereda sig på det värsta. Rör sig knappt och skriker sällan. Mormor har åkt på hälsohem till Varberg. 9
Smirre.indd 9
2021-04-13 13:18:15
I Varberg köper hon godis och nya löständer. När hon kommer tillbaka ligger hennes dotter på en soffa och stirrar i taket. Mormor lindar in mig i en filt och bär mig till sitt. Ska hon bo här undrar morfar. Tillsvidare säger mormor. Morfar säger inte mycket. Han grymtar när han vill något. En sugga följer de lagar som naturen skapat. Det händer att hon föder arton kultingar fast hon bara har sexton spenar. Efter några dygn har de två klenaste dött. Själv har hon legat ihjäl fyra till. Nu finns det gott om mat. Att sörja och sörja för hänger ihop. Anitamamman har två bröst och ett barn. Ändå har hon nästan tagit ihjäl mig. Mormor sitter en stund bredvid min säng. För att det inte ska bli för tråkigt berättar hon saker. Hon kom till Sverige med buss. Det var krig. Hennes föräldrar vara redan döda. Med i bussen var även hennes syster men hon blev sjuk och gick bort. Jag undrar vart hon gick men att prata är svårt. När orden äntligen lyder munmusklerna är jag elva månader plus en dag. Vi firar advent. Mormor klär en ljusstake i mossa och tänder första ljuset. Hosianna Davids son säger jag. Hörde du säger hon. Jag hörde ett joller säger morfar. Hon sa Hosianna Davids son på första advent. Ge henne kulturdelen då säger han. Stora händer håller stora tidningar. Jag har precis förstått 10
Smirre.indd 10
2021-04-13 13:18:15
vad bokstäver är. Men jag får inte ihop dem till ljud. De ljud jag kan har jag alltid kunnat. Det är förmågan att säga dem som saknas. Att sätta ihop streck till ljud är något annat. Något viktigt har jag förstått sedan jag kom hit.
11
Smirre.indd 11
2021-04-13 13:18:15
Tre
Anitamamman ska komma på besök. Förstaadventmiddagen är lagad. Dillkött med potatis och inlagd gurka. Ordet. Depression. Finns fortfarande bara som ett ljud utan förklaring. Men mat är jag bra på. Särskilt att äta den. Hos mormor och morfar bor en till person. Susanna. Susanna lagar maten. Susanna serverar maten. Susanna och jag är mest i köket. Susanna och jag sover tillsammans tills mormor flyttar mig till spjälsängen. Skäm inte bort henne säger hon. Hon ska lära sig att klara sig själv. Men hon är inte ens året har Susanna slutat säga. När mormor och huset tystnat hämtar Susanna mig. Håller mig intill sig som om jag var ömtålig. Hon lägger mig innerst. Mot väggen där invånarna mellan väggarna hörs mest. De har sitt. Vi har vårt. Susanna byter om. Borstar håret. Sätter på sig ett nattlinne med hjärtan. Jag brukar låtsas sova när hon kryper ner. Hon lägger mig på sin arm. Sov gott lilla korpunge säger hon. Jag vakar över dig. Ögonblick kan förstöras med ord så jag svarar inte. Jag lägger handen mot hennes mage. Varje dag är den lite annor12
Smirre.indd 12
2021-04-13 13:18:15
lunda. Först känner jag det knappt. Mest bara som en puls. Nu behöver jag bara sätta fingertopparna mot magen för att känna handen bakom skinnet. Om Susannas mage var ett piano skulle vi spela fyrhänt. Det är vattnet mellan oss som gör det svårt att prata. Bara jag fick stanna här. Somna här. Vakna. Födas läras och växa hos Susanna. En sak vet jag säkert. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån eller vem som är ett barns ägare. Det är den som tar hand om som är en förälder. Sov säger hon när jag inte kan. I morgon är en ny dag. En ny dag ringer på dörren. Susanna släpper in. Skor klapprar över parketten. Jag känner på lukten vem det är. Luciahåret är annorlunda. Rösten densamma. Gråten skriken musiken. Det är så med ljud. De försvinner inte. De sorteras och arkiveras. Dyker upp när man minst anar. Som lukter. Det är bara Susanna som förstår hur rädd jag är. Anitamamman har en present till mig. Här säger hon. Den är till dig. Tack säger jag inte. Kan hon inte prata ännu säger Anitamamman. Det var sent. Jag kunde väl prata när jag var halvåret säger hon. Hon har precis sagt sina första ord säger mormor utan att gå in på hosiannadetaljer. Anitamamman har varit bortrest. Nu har hon kommit hem för gott. Hur mår du undrar mormor men Anitamamman vill inte svara. Istället tänder hon en cigarett och blåser röken på mig. Jag håller andan. 13
Smirre.indd 13
2021-04-13 13:18:15
Lika oförskämd som alltid säger morfar när han lagt tidningen åt sidan och brett servetten över knäet. Låt henne vara säger mormor. Hon är ändå mycket bättre nu. Dockan var ju väldigt fin. Jojo säger morfar. Sa du inte att hon är bostadslös. Ska de bo här då tänker du. Det är inte Anitas fel säger mormor och låter arg. Ingen verkar veta var han är. Han kan vara död vad vet man. Men hans familj borde tagit sitt ansvar. Inte ställt henne på gatan som ett sopkärl. Så pratar de om Anitamamman. Förbi henne. Förbi mig. Jag skulle vilja veta vem som har dött. Anita och Agnes skulle kunna flytta in i Torkels lägenhet. Trevlig utsikt mot järnvägsstationen har den också säger mormor. Anitamammans bror Torkel är på jobb i annat land och kommer troligtvis aldrig hem igen. Han är mörd. Vilket är samma sak som något ingen vill prata om. Jag funderar på om ordet mörd är samma som död. Vi flyttar in i Torkels etta med kokvrå och bäddsoffa. Jag sover på madrass bakom bäddsoffan. Det bor en råtta i samma hörn så jag är inte ensam. Jag delar min mat med den. Finns det inte mat kan den nöja sig med bitar av skumgummi. Anitamamman har blivit bättre på att komma ihåg mig. Det händer att hon tar mig på promenad i vagn när hon ska köpa cigaretter. Samma röda kappa som hon själv hade som liten har nu jag och en grön mössa. Okända tittar på mig och ler. Jag ler tillbaka som en väluppfostrad jordgubbe. 14
Smirre.indd 14
2021-04-13 13:18:15
Det bästa är att mina ben håller för att gå med. På kvällarna ger hon sig av. Nu låser jag in dig säger hon. Hennes blick ligger alltid utanför min egen. Om hon inte hade låst skulle jag själv gått ut. Hon känner det kanske på sig. Jag tror det har hänt något med Susanna men vet inte vad. Anitamamman säger att jag inte ska fråga mer om henne. Susanna tog bort sig eller gjorde bort sig. Det finns kanske en skillnad. Jag behöver hitta henne för att fråga. Kvällen är mödosam. Först behöver jag dra fram en stol till skafferiet. Ändå når jag inte upp. Jag vänder upp och ner på slaskhinken också för att ta mig vidare till maten. Om jag inte hade ramlat. Det var hon som hittade mig. Just nu orkar jag bara säga hon. Eller egentligen var det inte hon utan han. Har du lämnat ett barn ensam hemma säger han till hon. Flickan sov när jag gick svarar hon. Det är ett litet barn säger han. Småbarn behöver en mamma. Småbarn behöver en pappa också svarar hon och blåser rök. Han bär ner mig till bilen. Jag sitter i hans knä. Vi väntar. Kön är lång. Hur gick det här till frågar den vita rocken. Jag gick ut med soporna säger hon. När jag kom tillbaka låg flickan på golvet. Mitt namn ryms inte i hennes mun. Liksom hennes inte ryms i min. Ni får bo hos mig säger Karl-Henrik. Om flickan vill får hon kalla mig pappa. 15
Smirre.indd 15
2021-04-13 13:18:15
På tal om fäder säger han sedan. Han är död svarar hon så nu vet jag det också. Död inte mörd. Det verkar finnas en skillnad. Min nya pappa har ett hus. Jag får ett rum. Han sitter på min säng ibland. Hon står i dörren och tittar på oss. Ni är lika säger hon. Om man inte visste skulle man kunna tro. Samma tattarhår. Tattarhår säger jag och det blir muntert. Kan hon verkligen prata redan säger pappa. Äsch då svarar hon. Sa väl bara daddadå. Varje kväll tänker jag på råtta. Den hade också precis lärt sig prata. Det har blivit ensammare nu.
16
Smirre.indd 16
2021-04-13 13:18:15