Jens Henrik Jensen
SPÖKFÅNGEN Del 3 i Nina Portland-serien
Översättning: Leif Jacobsen
Originalets titel: Spøgelsesfangen © 2014 Jens Henrik Jensen og JP/Politikens Hus A/S in agreement with Politiken Literary Agency Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN: 978-91-7795-253-4 www.bokforlagetpolaris.se
Papper fran
Första kapitlet
Förvandlingens sista fas var duschen. Efter att ha tvättat sig och sköljt av sig noga i exakt åtta minuter vred han ena kranen åt höger och den andra åt vänster. Reaktionen uteblev inte. Det kalla vattnet fick honom att flämta till när hela kroppen reagerade. Från den numera renrakade skallen, ner över ryggen, låren och vaderna. Han tittade på sitt armbandsur. Tre minuter och trettio sekunder skulle han stå där. Kylan var skoningslös mot den babylena huden, men nu noterade han den inte längre. Det iskalla vattnet var bara ett instrument för att väcka till och med de mest oåtkomliga cellerna till liv och samla dem till en stridsberedd enhet – en organism med skärpta sinnen. De tvåhundratio sekunderna med kallvattenkranen på fullt vred fullbordade förvandlingen. Han tittade på sin klocka, stängde av vattnet och klev ur dusch kabinen i sovrummet för att torka sig. Naken gick han de få stegen till toaletten och tillbaka igen. Bara på sättet som luften slöt sig kring hans kropp kände han den – förvandlingen. Han ställde sig framför den stora spegeln för att syna resultatet. Mest iögonfallande var förstås det renrakade huvudet. Han kände efter. Där det tidigare växt en tät kalufs var huden nu mjuk och slät. Han hade snaggat sig tidigare, men aldrig rakat huvudet. Händerna fortsatte ner över den glatta bröstkorgen, där mattan av krulliga svarta och grå hårstrån var borta, vidare ner över de renrakade skinkorna, låren och skenbenen och sedan tillbaka upp till skrevet. Det kändes så märkligt 7
blottlagt. Kulorna i handen var som ägg i en pergamentartad skinnpung, och pitten liknade en fet bortkommen struts som inte längre hade någonstans att gömma sig. Komiskt … Det var väl såhär han såg ut, men han var fullt medveten om vad han gjorde. Han var bara oerhört försiktig. Alla visste att dna-spår var osynliga – och att de aldrig ljög. Han hade läst om det och sett många dokumentärer, speciellt på favorit kanalen National Geographic. Där visades otaliga true crime-program om vårdslösa idioter som blir fällda på grund av sitt dna, även många år efter brottet. Ingen skulle hitta minsta lilla spår av honom. Och uppdraget han stod i begrepp att utföra denna kväll var förresten inget brott. Det var en god gärning. Faktiskt hans bidrag till en bättre värld. Men så skulle samhället förstås inte se det. Därav försiktighetsåtgärderna. Han studerade de digitala siffrorna på armbandsuret. 21.17. Uppdraget skulle inledas exakt klockan tio. I samma ögonblick som han hoppade upp på cykeln nere på gården. På sängen låg utrustningen och väntade i snörräta rader. Den första raden utgjordes av klädseln: svarta strumpor, svarta kalsonger, ett par tätt åtsittande långkalsonger och en långärmad undertröja – båda plaggen av ett svart nylonmaterial – en svart t-shirt, en uppsättning svarta regnkläder och en svart rånarluva med bara en smal springa för ögonen. Allt inhandlat i Hamburg, allt fortfarande i sina oöppnade förpackningar. Först skulle han sätta på sig kläderna i ett tomt utrymme nere i källaren, så att inte hår och annat dna-material virvlade upp och fastnade på utrustningen. Ett sovrum var fullt av osynliga spår: hår och hudavskrapningar. Den andra raden utgjordes av ett par tunna svarta skinnhandskar, ett par billiga tygskor med blanka sulor, mao-skor kallades de visst, samt de två små svarta snörväskorna som han själv sytt av ett tunt 8
skinntyg. Dem skulle han trä över skorna när han väl var framme, för att förhindra att han lämnade efter sig minsta lilla fotavtryck som polisens tekniker sedan kunde säkra. Allt detta också inköpt under resan till Hamburg och förvarat i plastförpackningar. Rad tre bestod av tre föremål – hårdvaran. Det var hans halvgamla Walther P1 med fullt magasin och tillhörande ljuddämpare. P1:an var en modell som användes av polisen och försvarsmakten i forna Västtyskland och som han för ganska många år sedan nu lyckats komma över under ett besök i en av Berlins mer dubiösa stadsdelar. Båda hade naturligtvis rengjorts, desinficerats och placerats i varsin plastpåse. I en mindre påse låg den specialnyckel som han låtit göra på en klackbar i ett kvarter i Hamburg där man inte ställde onödiga frågor. Det var en Ruko-nyckel av det gamla slaget, som kunde kopieras mot rätt betalning. Den hade gjorts utifrån de två avtrycken i modelllera som han haft med sig, och en vecka senare hade han kunnat åka ner igen och hämta nyckeln. Det kom inte på fråga att de skickade den med posten. Det var ett spår som kunde koppla honom till brottsplatsen. Han lät blicken glida fram och tillbaka över de tre raderna. Allt var klart. Inga detaljer förbisedda. Inte ens under shoppingturen till Hamburg hade han släppt på säkerhetstänkandet. Han hade burit peruk, solglasögon och keps. Affärerna var säkerligen kameraövervakade. Det var som med nyckeln. Det fick inte finnas en möjlighet att koppla ihop honom med inköpen i Tyskland. Han tänkte visserligen elda upp all utrustning efter uppdraget, men man kunde ändå inte vara för noggrann. Nyckeln och pistolen skulle hamna i en liten mosse i en skog utanför stan. Inte heller i det avseendet tog han några risker. Dessutom hade han ju fler vapen. Han tittade på klockan igen. 21.23 … Om trettiosju minuter var det dags att inleda Mission Delete – Part One. 9
* Regnet hällde obönhörligen ner och vinden utifrån havet var så hård att den slet löven av träden. De virvlade igenom luften och fastnade på gator och trottoarer. Det hade mörknat för länge sedan. Vädret var hans bundsförvant. Om det varit bättre skulle han ha avvaktat till nästa onsdag. Nu minimerade det tunga regnet risken för att stöta på folk på vägen. Hans observationer och anteckningar om objektets beteende uppvisade ett tydligt mönster: Av någon anledning som han inte kände till kom objekt A alltid hem punktligt på onsdagar från sin styrketräning, nämligen någon gång mellan klockan halv tio och tio som senast. Inom kort skulle han veta om det förhöll sig så den här onsdagen också, ifall hans svarta nedsänkta BMW med spoilrar och tonade rutor stod i parkeringsrutan utanför porten. Cykeln ställde han bakom ett buskage fyrahundra meter från höghusen. Där drog han också skinnskydden över skorna och drog åt regnjackans huva, så att den slöt sig om ansiktet. Han hade noga valt ut vägen dit i ingenmanslandet av träd och buskar. Först vid tredje höghuset tog han sig igenom den våta muren av blad och grenar och stannade upp. Ett tryck på klockan fick urtavlan att lysa upp. 22.23. Mycket nära hans egen uppskattning. Det var helt folktomt på parkeringen mellan höghusen. Som tur var stod den svarta BMW:n där den skulle. Han lät blicken glida fram och tillbaka mellan husväggarna. Folk satt och kurade i sofforna framför teven medan regnet rann nerför de upplysta fönsterrutorna. Lugnt tog han sig över en gräsmatta till den stenlagda gången. Han tittade sig vaksamt omkring igen, men inte heller nu såg han skymten av andra människor. Han tog upp en trasa ur fickan och torkade noga av skinnöverdragen på skorna. Sedan gick han bort till den andra porten, öppnade dörren och gled ljudlöst in. 10
I de djupa skuggorna under trappan gjorde han sig redo. Drog på sig handskarna, monterade ljuddämparen, osäkrade vapnet och satte på sig rånarluvan. Därefter fiskade han upp nyckeln ur höger jackficka. Bara den tidskrävande proceduren med att skaffa fram en kopia av nyckeln visade hur rigorösa hans förberedelser var. Han hade egentligen bara behövt ringa på hos objekt A. Men tänk om objektet var lika försiktigt av sig och inte utan vidare släppte in vem som helst en sen kväll som denna? En osäkerhetsfaktor av den magnituden kunde han inte leva med. Således hade han dyrkat upp skåpet på gymmet, en enkel anordning, där objektet förvarade sina kläder och värdesaker under träningspasset. Det hade varit en måndag då objektet tränat mycket sent och då det i övrigt bara var ytterst få besökare där. På några få sekunder hade han skaffat sig tillgång till skåpet, gjort avtrycken av dörrnyckeln i den lilla asken med modellera han haft med sig och sedan låst efter sig igen. Han hade burit peruk, lösskägg, glasögon och keps under sitt korta besök på gymmet med sportbagen över axeln. Sin vana trogen var de anställda visserligen i full gång med städningen vid den tiden och hade inte noterat honom, men tänk om han fastnat på en övervakningskamera någonstans? Man kunde inte vara för noggrann. Han smög uppför trappan till fjärde våningen med nyckeln i handen. Efter ett djupt andetag och några tysta sekunder med örat mot dörren stack han nyckeln i låset och vred om. Volymen från teven ökade i styrka när han öppnade dörren bara så pass mycket att han kunde slinka in i hallen. Nu hörde han hur objekt A dessutom talade i telefon. Det kändes som en hel evighet innan samtalet avslutades med ett see you. Han hade varit i lägenheten en gång tidigare, för fem dagar sedan, när han skulle testa nyckeln och lägga viktiga detaljer på minnet. Därför visste han till exempel att vardagsrummet öppnade sig till höger i slutet av den lilla hallen. 11
I dörrspringan såg han hur objektet satt i skinnsoffan med benen på glasbordet, iförd en tajt undertröja och träningsbyxor. Han stoppade nyckeln i fickan och tog vapnet i höger hand. Dess tyngd kändes bra i handen. Han var fullkomligt lugn. Så ryckte han upp vardagsrumsdörren och steg in. Pistolen höll han utsträckt framför sig, riktad rakt mot på objektets ansikte. Samtidigt stängde han dörren bakom sig med vänster hand. Objektet for upp från soffan. – Stå still! Hans korta kommando fick objekt A att stelna till. Den gapande käken darrade och ögonen var uppspärrade av skräck. Han gick bort till soffbordet så att han kom att stå ansikte mot ansikte med objektet, men var noga med att hålla avståndet till honom. Vapnet med den korta ljuddämparen låg säkert i handen. Så började det som han förberett sig på under sina observationer. Munnen gick nämligen i ett på objektet. – Vad händer? Vafan är det som händer? Varför? Vem är du? Vad vill du? Vill du ha pengar? Det är lugnt, jag har gott om pengar! Du får hur mycket du vill. Bara nämn en summa … Objekt A skakade nu i hela kroppen. De stora överarmarna vibrerade och en våg av ofrivilliga ryckningar uppstod runt läpparna och ögonen i det märkligt fläskiga ansiktet. – Nämn ditt pris, kompis, men låt mig för fan få leva. Jag vill inte dö. Varför gör du det här? Varför? Säg något för helvete! Vad vill du ha? En miljon? Två? Han lät sig inte distraheras utan fortsatte hålla pistolen framför sig i sin utsträckta hand. När objekt A inledde en ny desperat harang satte han vänster pekfinger mot sina sammanpressade läppar och hyssjade åt honom. Han noterade hur en mörk fläck växte sig allt större mitt på byxorna och ögonblickligen fortsatte ner över låren. Nu var objektets ögon nära att sprängas av skräck. 12
Ingen anledning att dra ut på det. Han kände ingen större njutning i det han gjorde, å andra sidan noterade han inte heller en tillstymmelse till obehagskänslor. Han kramade fingret om avtryckaren och utförde sin goda gärning. Delete … Mission accomplished.
13
Andra kapitlet
Vad är snabbast? Tanken eller kulan? I en dödlig kapplöpning med en pistolkula hinner den mänskliga hjärnan generera en statusrapport med den uppenbara slutsatsen att slutet är nära samtidigt som ögonen stirrar in i mynningen, fingret kramar om avtryckaren och projektilen accelererar ut genom loppet? Inte nödvändigtvis en logiskt formulerad tanke kanske, bara en kort skymt av gränslandet till det omedvetna. Hinner hjärnans ägare registrera att systemet är på väg att stängas ner? Och vilket innehåll har den tanke som kanske väcks medan liemannen fortsätter sin vilda ritt i en framåtriktad linjär bana, där han grenslar projektilen? Innehåller detta tankefragment ånger? Besvikelse? Fatalism? Eller rentav en antydan till antingen helveteslågor eller harpklang? Frågor som var omöjliga att besvara. Uppställda i en ekvation borde de kända värdena vara avstånd mellan vapen och hjärna samt kulans utgångshastighet. Det hela beror förstås också i högsta grad på situationen. Får hjärnan bara en eller två sekunder på sig att skapa sig en överblick, ett litet försprång, hinner den kanske också skicka sin varningssignal: Kula på väg. Då kan en meningsfull tanke mycket väl hinna före. Eller? Kulan träffar Merzuk ”Muscles” Osmanovic mitt i pannan en regnig onsdagskväll. Ingångshålet utgörs av ett mindre rosafärgat märke. Efter att ha trängt igenom skallbenet expanderar kulan och lämnar efter sig ett 14
spår av förödelse genom hjärnan, innan den slutligen tränger igenom skallbenet i bakhuvudet och lämnar efter sig ett stort hål. Man ser inga tecken på tankar i de uppspärrade ögonen som tomt stirrar upp i taket. Men återigen … även om tanken verkligen har besegrat kulan ska man inte räkna med någon synbar skillnad i ansiktsuttrycket. Inget blinkande kuvert i pupillerna som ett kvitto för att Merzuk hunnit ta emot mejlet från sig själv innan kulan når fram. Tre meter. Ungefär så lång är den gemensamma tävlingsdistansen för tanken och kulan. Det är avståndet från Merzuks upprättstående position mellan soffan och glasbordet till den utsträckta armen och handens fasta grepp om vapnet. Trehundra centimeter mellan ett offer, som pissat på sig av skräck, och hans snustorra bödel. Tretusen millimeter mellan liv och död. Han ligger som han landat. Snett. På skinnsoffan. På rygg. Till hälften nedgliden. Med böjda knän. Båda armarna något ut åt sidorna. Hundrafem kilo fördelat på hundraåttiotre centimeter, med stammen kapad vid roten. Bröstkorgen är upphävd. Musklerna ringlar sig nerför armarna och latissimus dorsi, de breda ryggmusklerna som ger torson dess V-form, får den vita undertröjan att strama åt under armhålorna. Huden är oren och ärrad, från det anabola, lätt hamsteraktiga och plufsiga ansiktet ner över axlarna. De nakna fötterna sticker ut ur de blå träningsbyxorna av märket Adidas. På den gula tapeten ses fläckar av blod och hjärnsubstans. Kapplöpningens uppenbara vinnare – kulan – sitter också där, intill tavlan med det tarvliga motivet, där någon ritat en cirkel runt hålet i väggen med en krita. Hon samlade ihop fotona hon placerat ut på skrivbordet och stop pade dem i plastmappen igen. Egentligen var det oväsentligt om puckot hunnit tänka någon tanke. Det var mest hennes egen nyfikenhet som talade. 15
För hur skulle en hjärna reagera, hur skulle en tanke sprinta iväg – och med vilket budskap – när den visste att det var den sista handlingen den gjorde på den här jorden? Och varför hade …? Telefonen avbröt hennes djupa tankar. Hon tog luren. – Nina Portland. – Jag ringer från bilen. Jag är bara halvvägs över Fyn, så jag hinner inte tillbaka till polishuset idag. Hur gick det i eftermiddags? Något att gå på? Det var chefen, Birkedal. Hon hörde en högljudd röst i bakgrunden. Garanterat Paul Potts. – Ingen vill prata. Eller så vet de helt enkelt inget. Potts? – Ja … Nåväl, Portland, vi går igenom det i morgon. – Okej. Hej då. Hm, fortfarande Portland, inte Nina. Chefen var lika lätt att avläsa som en starkt lysande neonskylt i mörker. Portland innebar att han inte var på prathumör. Inga personliga ämnen, bara saker mellan chef och anställd – jag-frågar-du-svarar. Alltså fortfarande denna arktiska kyla mellan dem som funnits där en längre tid. Han satt knappast i några djupare funderingar. Hon log vid tanken: Polisinspektör Erik Birkedal, chefen för utredningsavdelningen, med en hand på ratten, kanske med fönstret något nedhissat och den grå lejonmanen fladdrande för vinden, i förmodligen en bra bit över hundra knyck på motorvägen, på väg hem till Esbjerg, tillsammans med bästa kompisen Paul Potts. Eftersom hon inte hade något intressant att komma med i fallet satt han hellre i godan ro med lyckans sjungande galosch. Inget ont i det. Potts stod även hemma i hennes cd-hylla, så långt hade det faktiskt gått. Ett väl övervägt sympatiköp efter att hon en sen kväll nått nya och pinsamt sentimentala höjder på Youtube, med det gamla klippet från Paul Potts första provsjungning i den stora brittiska talangtävlingen hon för tillfället inte kom ihåg namnet på. Susan Boyle skulle alltid framstå som en billig kopia. 16
Den lille förskrämde mannen med de sneda framtänderna hade letat sig rakt in i hennes hjärta, som blev blödigare för vart år som gick. Nu stod han på en hylla bredvid den kompletta U2-samlingen och utgjorde ett omaka musikaliskt par med Bono. Hon upptäckte att ett foto hamnat utanför mappen. En närbild på resterna av det snaggade bakhuvudet där det låg i blodpölen på soffan. Släkt och närmaste vänner var nog de enda som skulle komma att sakna Merzuk ”Muscles” Osmanovic. Den unge exjugoslaven, eller rättare sagt bosniaken – från den muslimska delen av befolkningen i Bosnien-Hercegovina, vill säga – hade gjort sitt yttersta för att förolämpa sitt nya hemland och provocera fram kungarikets inre djävul. Osmanovic, med halva sin hjärna bortskjuten – här var det faktiskt på sin plats att ställa sig frågan om han överhuvudtaget haft en hjärna – var en företrädare för en mycket tråkig utveckling i Danmark. Nämligen den stigande kriminaliteten bland både första och andra generationens invandrare, och i en ålder av tjugosex år befann han sig faktiskt mitt i stormens öga. För var fjärde man av icke-västeuropeiskt ursprung mellan tjugo och tjugonio år hade förra året fått sin dom. Så lät de mycket nyktra siffrorna från Danmarks statistiska central byrå, och plötsligt hade alla invandrare blivit grus i det danska rättsmaskineriet. Det var en överrepresentation som väckte genklang ända in i re geringsbyggnaderna. Och inte blev det bättre av att gruppen av icke- västeuropeiska invånare stod för närmare sextio procent av alla våldsdåd. Det var förmodligen det närmaste Merzuk Osmanovic kom beteckningen mönsterbild. Saken var bara den att det inte var mycket till mönster. Hans liv hade bestått av en kavalkad av kortare fängelsevistelser. Det ena fallet av meningslöst grovt våld efter det andra, för att inte tala om den av allt att döma mer målinriktade karriären som försäljare av alla möjliga sorters droger – med leveranserna av anabola steroider till det skrotlyftande broderskapet som paradnummer. 17
Hon hade stött på honom ett flertal gånger, innan kulan fick honom att ställa tofflorna. Till och med i handfängsel hade han haft ett inställsamt leende, för att med jämna mellanrum explodera och kasta ur sig skällsord som hora, fitta och rasistjävel. Vid ett tillfälle hade det slutat med ett knä i skrevet på honom, och ärligt talat hade hon njutit av att se honom vika sig dubbel och ligga och gny som ett litet barn i fosterställning. Ibland kändes det som om hon stod med skit upp till hakan. Som om inte ens den mest gedigna insatsen gav några som helst positiva resultat. Kanske var det därför tårarna plötsligt börjat flöda den där kvällen framför Youtube … Merzuk ”Muscles” Osmanovic sålde knark och död. Paul Potts sålde mobiltelefoner och livsglädje. Eller förresten, det där med mobiltelefonerna hade han nog lagt bakom sig för länge sedan. Det hade slagit henne häromdagen. När hon tänkte tillbaka var det som om Josef Fritzl utlöst en lavin. Sedan avslöjandet om den gamle österrikiske psykopaten och familjemonstret med sin sexkällare var det som om världen befann sig i ett tillstånd av eskalerande vansinne. Man såg det ena vansinnesdådet efter det andra, både i Danmark och utomlands. Det skulle sluta med att alla blev immuna mot sådant som egentligen borde anses som avskyvärt. Och den sista gnuttan oskuld hade äcklet Fritzl tagit ifrån dem. I sådana bisarra tider fanns det ett behov av sagans renhet, ett behov av Paul Potts och hans otippade lyckträff med det banala framträdandet med Nessun dorma. Å andra sidan skulle ingen komma att sakna det ondskefulla aset Osmanovic, och det fanns brott som hon mycket hellre gav sig i kast med. Men nu var det ju så att det var fundamentalt förbjudet att springa runt och döda folk. Hon var polis, och polisen hade till uppgift att upprätthålla lagen. Likvideringen, för det kunde inte kategoriseras som något annat än en regelrätt avrättning, hade inträffat onsdag kväll förra veckan. Nu var det fredag och de hade i princip inte kommit någonstans i utredningen. 18