Page 1

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Översättning : Cecilia Franklin

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 3

2020-10-12 09:20


Originalets titel: Ne lâche pas ma main © Presses de la Cité, un département de Place des Editeurs, 2013. Översättning: Cecilia Franklin Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2020 ISBN : 978-91-7795-138-4 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 4

2020-10-12 09:20


Få de döda å resa sej (”Det är farligt att återuppväcka det förflutna”, ordstäv från La Réunion)

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 7

2020-10-12 09:20


Saint-Gilles-les-Bains, Ăśn La RĂŠunion

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 8

2020-10-12 09:20


I

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 9

2020-10-12 09:20


Saint-Gilles-les-Bains, île de la Réunion

Fredag den 29 mars 2013

1 Några blöta steg 15.01

”Jag går upp en sväng till rummet.” Liane väntar inte på svar, hon upplyser bara sin dotter och sin man, hon är upprymd, strålande glad, och redan på väg från bassängen. Gabin, som står bakom bardisken, följer henne proffsigt diskret med blicken. Den här veckan är Liane den vackraste tjejen på Hôtel Alamanda. Åtminstone på avstånd … Fast hon tillhör inte direkt det slags kvinnliga turister som han brukar gilla att spana in. Kort, väldigt slank, nästan inga bröst, men hon har något alldeles särskilt ; klass. Hennes hy är fortfarande blek men det har börjat dyka upp en svärm små röda fläckar i ryggslutet, precis ovanför den smaragdgröna och guldfärgade bikinin. Han iakttar hennes fint rundade bakdel när hon avlägsnar sig. Hon är barfota och tycks gå över gräsmattan utan att knäcka minsta strå. Gabin ser efter henne när hon passerar de vita solstolarna och fortsätter till innergården som till hälften döljs av en mager palm. Den sista gången han såg henne, kommer han senare att säga till

11

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 11

2020-10-12 09:20


kommissarie Purvi, var när hon diskret tog av sig bikiniöverdelen och han som hastigast skymtade hennes sexiga nakna rygg, ett blekt bröst och lite av bröstvårtan innan hon snabbt tog upp sitt badlakan och svepte det om sig. 15.03

Naivo, som sitter bakom det stora mahognyskrivbordet i receptionen, återgäldar så gott han kan Lianes leende. ”God eftermiddag, mademoiselle …” Hon passerar ett vykortsställ och ett torkställ med höftskynken och blommiga skjortor i den belamrade foajén. Hennes blonda hår droppar på handduken hon virat om brösten. Naivo tycker att hon är vacker med sina släta bleka axlar. Hon är barfota och går försiktigt för att inte halka. Det är egentligen förbjudet, men Naivo är inte den som skäller på turister. Vattnet rinner längs hennes ben. En sekund senare har hon försvunnit i riktning mot hissen och det enda som vittnar om hennes närvaro är några små pölar. I den stunden tänker Naivo på den gråtande Amélie från Montmartre. Han vet inte varför. Det är vad han kommer att tänka i efterhand. Under de timmar och nätter då han plågas av minnena. Tjejen gick upp i rök, bokstavligt talat. Men det vågar han inte prata om med snutarna. Inte säkert att de förstår sådana saker. 15.04

Hissen slukar Liane. Andra våningen. Den far upp till paradiset och när dörrarna öppnas har hon, genom de stora fönstren i korridoren, fri utsikt över poolen rakt i söder och bortom den kan hon skymta L’Ermitage. Den långa, gyllene bukten som ligger inbäddad under järnträden tycks oändlig, och de försynta vågorna från lagunen, som dämpas av korallrevet som brusar på avstånd, nafsar bara på stranden.

12

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 12

2020-10-12 09:20


”Se upp, det är blött !” ropar Eve-Marie till hissen innan hon ens vet vem som kommer att stiga ut. Eve-Marie gör en grimas. Det är den blonda från rum 38 ! Bar­fota så klart. Tjejen spelar blyg och förvirrad i sitt badlakan, hycklar precis så mycket som krävs inför den obetydliga personalen. Hon trippar på tå intill väggen, en meter från hinken och skurtrasan, och ursäktar sig. ”Det är ingen fara”, muttrar Eve-Marie där hon står böjd över sin skurborste. ”Kom du bara, jag torkar upp efter dig.” ”Ursäkta, verkligen …” Blondinen drar in baken och tar små balettsteg av rädsla för att halka på det blöta golvet. Fast snarare konståkare än balettelev på Operan, tänker Eve-Marie. Men att göra en trippel axel när det är trettio grader varmt i tropikerna vore ändå för mycket ! Iakttagen av städerskan lyckas skönheten häva ytterligare en sladd och hejdar sig utanför sitt rum, nummer 38. Hon sätter nyckeln i låset, öppnar och försvinner. Det enda som återstår är avtrycken av blöta fötter på de gråa golvplattorna. Spåren börjar redan torka, som om det svala golvet hade slukat tjejen med fötterna sist. Ett slags högteknologisk kvicksand, tänker Eve-Marie egendomligt nog. Hon suckar, ensam i den enorma korridoren. Hon har ännu inte dammat tavlorna som hänger på väggarna, akvareller av Hauts de la Réunion, småöarna och urskogen, de vackraste delarna av ön där turisterna aldrig sätter sin fot. Hon har fullt upp med korridoren hela eftermiddagen. I vanliga fall kan hon ta det lugnt där uppe efter siestan. Ingen kommer dit, alla är vid poolen eller i lagunen. Utom den vackra flickan. Eve-Marie tvekar innan hon drar skurtrasan över tjejens fotspår. Hon kommer säkert ut igen om två sekunder med en ny bikini­ överdel därför att hon inte blev brun på rätt sätt i den första.

13

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 13

2020-10-12 09:20


2 Hög sjö 15.31

Rodin, hans grej är att tämja vågorna. Enbart med ögonen. I motsats till vad fyllbultarna i hamnen i Saint-Gilles tror är det långt ifrån enkelt. Det tar tid. Kräver tålamod. List. Man får inte tappa koncentrationen, ens om man som nu hör ljudet av en bildörr som slås igen bakom sig. Aldrig titta ned i backen, alltid se mot horisonten. Havet är någonting helt galet. En gång när Rodin var ung var han på ett museum. Ett slags museum i alla fall. I norra Frankrike, nära Paris, hemma hos en gamling som iakttog solens spel på en damm hela dagarna, det fanns inte ens några vågor, bara näckrosor. I ett land där det dessutom alltid är kallt, där huvudet snuddar vid himlen när man ställer sig upp. Den enda gången han varit ifrån ön ! Det gav honom ingen lust att göra om det. I museet bredvid huset fanns tavlor med landskap, solnedgångar, gråa himlar och ibland hav. De mest imponerande var säkert två gånger tre meter. Det var mycket folk där, mest äldre kvinnor, som tycktes kunna stå i timmar framför en målning. Märkligt. Nu hör han en bildörr bakom ryggen igen. Han kan bedöma både varifrån ljudet kommer och avståndet, enbart genom att

14

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 14

2020-10-12 09:20


lyssna : parkeringen i hamnen, trettio meter från piren där han sitter på en sten. Antagligen en turist som tror sig kunna fånga vågorna med sin kamera, lika dumt som när en fiskare hoppas fånga en fisk bara genom att doppa spöet i vattnet. Idioter … Han tänker på den skäggige token. I grund och botten är de där konstnärerna precis som han själv, de försöker fånga ljuset, vågorna och rörelsen. Men varför släpa med sig dukar och penslar ? Det räcker att sitta vid havet och titta. Han vet mycket väl att folk på ön betraktar honom som en knäppskalle där han sitter och glor på horisonten hela dagarna. Men han är inte knäppare än de gamla tanterna på museet. Mindre knäpp till och med. Föreställningen är gratis. Som en skänk från en genialisk och generös målare där ovan. Ett kvävt skrik bryter tystnaden bakom honom. Ett slags jämrande. Turisten mår illa … Rodin vänder sig inte om ! För att förstå havet och uppfatta dess rytm måste man sitta stilla. Knappt andas. Vågorna är som skygga ekorrar, rör man på sig försvinner de … Tjejen på arbetsförmedlingen frågade vilket arbete han ville ha, vilken utbildning och kompetens han hade och hur han hade tänkt sig sin framtid. Han förklarade att han kunde prata med vågorna, förstod dem och kunde tämja dem. Han frågade också, på allvar, vilket yrke man kunde få i så fall. Ett jobb där man ägnade sig åt forskning ? Eller kultur ? Folk kan vara intresserade av konstiga grejer. Hon tittade storögt på honom som om hon trodde att han drev med henne. Hon var ganska gullig, han hade gärna tagit med henne ut på piren och presenterat henne för vågorna. Han brukar göra det med sin brors barnbarn. De förstår. Lite grand. Mindre och mindre. Skriket exploderar bakom honom. Den här gången är det inte bara ett jämrande. Det är ett tydligt rop på hjälp. Rodin vänder sig instinktivt om. Stämningen är ändå förstörd och att på nytt bygga upp samförståndet skulle ta timmar. Han bleknar.

15

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 15

2020-10-12 09:20


Han hinner bara se en bil, en stor svart sak. En skuggestalt också, kort och kraftig, nästan lika bred som lång och iförd kurta, ansiktet döljs av en underlig skärmmössa i kaki. Säkert en malbar, en öbo med indiskt ursprung. Rodin stammar. När han har varit för länge hos vågorna får han inte fram orden direkt, det tar en stund innan han kan prata igen. ”Ursäk… Jag sku…” Han kan inte slita blicken från kniven som mannen har i handen. Det röda knivbladet. Han hinner inte försvara sig. Det enda han egentligen hade önskat hinna med var att få vända sig mot havet och säga farväl till vågorna, ljuset och horisonten. Resten ger han fan i. Men mannen ger honom inte tillfälle till det. Rodin ser fortfarande på den öppna bagageluckan på bilen. En filt som hänger ut. Och en arm. En … Allting blir suddigt. En hand griper tag om hans axel medan den andra sticker kniven i hjärtat.

16

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 16

2020-10-12 09:20


3 Tomt rum 16.02

Solen hänger ovanför poolen som en enorm, ständigt glödande halogenlampa. Den välskötta djungeln med palmer och heliotroper, inhägnad av tre höga plank i teak, skyddar från minsta vindpust. Ovanför flyger vitstjärtade tropikfåglar och man kan bara ana havet och den svalare passadvinden. I Hôtel Alamandas trädgård står den heta luften stilla och de fåtaliga turisterna flyr till det klorerade vattnet eller de skuggiga hörnen med solstolar. ”Jag ska se vad Liane sysslar med.” Martial gör slag i saken. Han häver sig upp ur poolen. Gabin ser honom närma sig. Man kan inte påstå att Lianes make är så illa han heller ; muskulösa ben, väl synliga magmuskler och breda axlar. Typ gymnastiklärare, brandman eller ordningsvakt, något av de yrken där man får betalt för att tillbringa dagen på ett gym. Perfekt solbränna också, till skillnad från hustruns mjölkvita hy. De har inte varit där ens en vecka och han har samma färg som öborna med afrikanskt ursprung : den sköne Martial måste ha en droppe svart blod i sig, en liten kromosom från en förslavad an­­ fader, ett slumrande pigment som bara behöver lite sol för att visa sig, inte olikt en droppe blå curaçao som kan färga en hel drink. När han närmar sig bardisken iakttar Gabin vattnet som rinner ner över hans hårlösa överkropp. Martial och Liane Bellion är ett

17

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 17

2020-10-12 09:20


vackert par som vilar ut i tropikerna. Sexiga och rika turister. Kul för dem, tänker Gabin. Win-win. De vita, förälskade och välbärgade parens lycka utgör grunden för försäljningen av resor till mål som betraktas som paradisiska. Bra för affärerna … Martial är framme vid bardisken. ”Gabin, har min fru kommit ner ?” ”Nej, jag har inte sett till henne …” Gabin tittar på klockan bakom sig. Det är över en timme sedan Liane åkte upp med hissen. Han är säker på att han såg henne gå förbi, det är sådant man minns. Martial vänder sig om och går mot poolen där folk plaskar omkring. ”Margaux, kan du hålla ett öga på Sofa ? Jag ska kolla vad Liane pysslar med.” Gabin iakttar scenen, noterar varenda detalj på ett sätt han inte är medveten om i stunden. Exakt hur mycket klockan är. Kropparnas placering i vattnet, gästerna som sitter eller ligger i solstolarna. Polisen kommer att tvinga honom att beskriva allting ingående och att upprepa det tio gånger. Han kommer inte att motsäga sig själv en enda gång. Margaux, som simmar fram och tillbaka i poolen, vänder sig halvt om mot Martial ; Margaux är makan i ett annat turistpar, hustru till Jacques, advokaten som ligger och läser i en solstol. Eller sover. ”Ni förstår, kommissarien”, kommer Gabin att ursäkta sig, ”med solglasögon på …” Margaux och Jacques Jourdain är inte ett lika glamoröst par som Liane och Martial, de är minst tio år äldre. Tråkigare också. Han ägnar sin tid åt att läsa mejl på datorn i foajén. Hon simmar fram och tillbaka i poolen. Kilometer efter kilometer. Den är tolv meter lång, så det blir vanvettigt många längder. Värre än för en igelkott infångad i en låda av ungarna i Les Hauts. Jourdains har det skittråkigt, till och med i tropikerna. Gabin vågar inte ens tänka på hur de har det i Paris …

18

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 18

2020-10-12 09:20


Sofa är Liane och Martials dotter. Sofa är egentligen ett smeknamn, hon heter Josapha. Hon åmar sig i poolen och låtsas kunna simma med sina simkuddar runt armarna. Gabin blev varse den lilla blonda flickans tyranniska natur redan första dagen ; ungen verkar ha tagit som sin enda uppgift att förpesta föräldrarnas semester. Hon är överbegåvad på det området. Bara sex år och redan blasé. Hur många franska ungar i hennes ålder har fått prova på trettiogradigt vatten i skuggan av casaurinaträd, sett fluorescerande koraller och känt clownfiskar slinka mellan tårna ? Medan Gabin funderar över det bortskämda, enda barnet går Martial in på hotellet. 16.05

Naivo kommer bara att minnas Martial Bellions ryggtavla vid hissen. Han måste ha vänt sig om när Bellion gick förbi i foajén, eller så var han upptagen med räkenskaperna. Men ingen tvekan, det var han. Hans badbyxor, hans rygg, hans hår. Det blir inte lätt att förklara för polisen hur man med säkerhet kan känna igen någon bakifrån. 16.06

”Det går bra, varsågod !” ropar Eve-Marie till Martial som tvekar inför det skinande rena golvet. ”Det är torrt.” Martial kastar en blick ut på hotellets trädgård genom de oklanderligt putsade fönstren på andra våningen. Sofa sitter ensam vid poolkanten. Margaux nöjer sig med att titta till henne vart tredje simtag. Martial suckar och går bort till rum 38. Han knackar försiktigt på den mörka trädörren. Han väntar. Knackar igen. Efter några sekunder vänder han sig om och förklarar för Eve-Marie, som inte har frågat : ”Det är min fru som har nycklarna … Hon verkar inte höra … Jag ska fråga i receptionen om de kan öppna åt mig …”

19

20-34 Polaris, Se dig aldrig 9 okt.indd 19

2020-10-12 09:20