Jens Henrik Jensen
YXSKEPPET Del 1 i Nina Portland-serien
Översättning: Leif Jacobsen
FÖRSTA DELEN
Första kapitlet
Leendet … det förbannade leendet brände mot hennes mage. Hon hade stoppat ner fotot innanför byxlinningen, mot den nakna huden, för att hålla det så torrt som möjligt. Hennes ben kändes iskalla. De slitna jeansen hade hunnit bli blöta innan hon hittade tak över huvudet, men hon frös egentligen inte. Den gamla fårskinnsjackan var visserligen plaskvåt utvändigt, men den höll henne varm och torr. Den hade åkt med i all hast, mest för att Estland lät som ett land där det kunde vara jäkligt kallt i mitten av oktober. Regnet smattrade mot taket och orsakade en metallisk resonans som nästan fick luften att vibrera. Hon satt på en planka på golvet i en utdömd fartygscontainer, i ett mörker så kompakt att det inte spelade någon roll om hon blundade. Hon satt där med ryggen mot väggen och avvaktade. Med jämna mellanrum tryckte hon på ljusknappen på armbandsuret – fortfarande en halvtimme kvar. Leendet … det förbannade leendet fick det att pirra i magen av nervositet. Hon tände en cigarett, den tredje på kort tid. Tändarens låga jagade bort blindheten, men där fanns inget annat att se än fyra metallväggar och molnet av cigarettrök, som lade sig som en böljande matta under taket, när hon lät röken läcka ut mellan läpparna. Det var först nu hon upptäckte att stängslet gjort en reva i ena byxbenet. Hon hade förberett sig noga innan hon satte igång. Till vänster om hamnen låg det försmäktande konserthuset likt en tillplattad betong pyramid, med breda trappsteg upp till huvudentrén och vidare över taket och ner på andra sidan, till den lilla kajen med sin helikopterplatta. 7
Byggnaden hade fått förfalla, men den kunde å andra sidan knappast ha varit vacker som ny. Sådana grå och tröstlösa klumpar kunde bara ha byggts av sovjetarkitekter, och om man föreställde sig kommunismen som en gigantisk underjordisk reservoar var det talande att det nu inte fanns mycket mer vatten kvar än till de få små fontäner på konserthusets sjösida, som knappt orkade resa sig. Sovjetunionen hade varit en jäkla luftbubbla … Uppifrån byggnadens tak hade hon fått sig en ingående överblick över området, innan det matta höstljuset falnade i skymningen. Hamnen var Tallinns pulserande hjärta och trafiken med både passagerare och gods var omfattande. Den stora huvudterminalen A och den något mindre B längst bort, flankerad av terminal C, hamnkontoret och den pastellblå tullbyggnaden omringade den stora parkeringen, där en svärm av turistbussar släppte av eller på folk, medan de stora långtradarna rullade över klaffarna och mullrande lämnade området. Hon hade gått runt där nere bland en hord finska och svenska passagerare medan hon registrerade detaljer. Likheten med danskarnas gatlopp i butikerna vid den tyska gränsen var slående. För finnarna var det bara några timmars färjetur från Helsingfors medan det för svenskarna var frågan om en dagsresa från Stockholm. Men målet verkade vara detsamma som danskarnas – alkohol. Beväpnade med den oumbärliga bagagekärran gick den med öl tungt lastade strömmen från hamnens stora köpcenter, Sadamarket, till färjeterminalerna. Sadamarket tronade mellan de breda på- och avfarterna. Innanför dörrarna fanns allt som kunde värma ett stackars turisthjärta vad gällde billiga kopior av märkesvaror och souvenirer, för att inte tala om den välsorterade spritbutiken där man bland annat fann den ena stapeln av danskt öl efter den andra, som med stor framgång slog sina åttaprocentsklor i folket. Längre bort vid terminal D, som låg som en ensam enklav med alla sina färjelägen, lyckades hon slutligen få en hamnarbetare att titta på 8
fotot. Han menade att det rörde sig om en av Tallink-rederiets overaller. Därför riktade hon uppmärksamheten mot huvudterminalen. Därför satt hon där hon satt. Hon fimpade cigaretten mot metallgolvet och försvann på nytt i mörkret. Leendet … det förbannade leendet på fotot hade trängt in i hennes centrala nervsystem. Det var för sent att vända om. Hon ville förresten inte vända om. Den pirrande känslan i magen var inte nödvändigtvis obehaglig, snarare rörde det sig om en kittlande känsla av ännu oförlöst spänning. Det var omöjligt att nå de män hon behövde fråga inne på det hermetiskt tillslutna hamnområdet bakom sina höga stängsel. Vid tullkontrollen på terminalens högra sida, där långtradarna checkade in, satt tullarna på helspänn vid bommarna. Samma scener utspelade sig på vänster sida, där personbilarna släpptes igenom. Fotpassagerarna beträdde inte ens området. De gick ombord från terminalens översta våning via den långa övertäckta gångbron, precis som på en flygplats. Det hade bara funnits en möjlighet: att i skydd av mörkret smyga över den öppna ytan mellan konserthuset och hamnområdet och klättra över stängslet. Hon hade tagit sig ända ut till kajkanten, utom räckhåll för alla strålkastare, för att leta efter någonstans att ta skydd för regnet. Tre utdömda containrar, som dumpats där med annat gammalt skrot, blev hennes räddning. Dörrarna till två av dem hade rostat fast, men på den tredje lyckades hon sparka upp handtaget. Och nu satt hon där och avvaktade. En kakofoni av mullrande långtradarmotorer trängde igenom regnets ljudmatta. Hon ställde sig upp på stela ben, gläntade försiktigt på dörren och såg sig noga omkring, innan hon klev ut. Hamnområdet kring färjelägena badade i det starka ljuset från strålkastare i toppen av höga master. Det häftiga regnet, som blåste rakt in i ansiktet på henne, gnistrade i silver i det skarpa ljuset. Hon torkade 9
ögonen med de våta ärmarna och för en sekund försvann reflektionerna så att hon tydligt såg de svarta silhuetterna av jäktande arbetare, som likt flaxande skuggor sprang fram och tillbaka i sina förberedelser på kajen, alltmedan en svärm av truckar med roterande orange varningsljus bogserade fryscontainrarna på plats. Ute bland raderna av höga kranar gled ett regelrätt ljushav långsamt närmare. Det var Tallinks färja, Meloodia, som likt en överpyntad julgran punktligt stävade in i hamnen från Helsingfors. Hon tänkte vänta till den värsta rusningen var över och bilarna börjat rulla av färjan. Därefter skulle hon försiktigt närma sig honom, fråga på engelska, tvekande och ursäktande som en skeppsbruten kvinna i akut behov av hjälp från en stark sjöman. Regnet rann från hennes hår, innanför den uppfällda kragen och vidare nerför ryggen. Hon genomfors av en isande rysning. Kanske berodde den inte enbart på att hon frös. Hon såg sig nervöst över axeln och irriterades över att till och med hon slogs av dessa märkliga skuldkänslor, av att göra något hon inte fick. Hon var på förbjudet område. Om hon åkte dit skulle det få konsekvenser, men hon hade slutat försöka överblicka dem för länge sedan. Hon satte sig på huk vid containern. Nu måste hon följa med i allt som utspelade sig där och agera när tillfället infann sig. Olidligt långsamt gled färjan in mot kajen och även efter att den låg blickstilla på sin plats gick det en lång stund när inget hände, innan den likt en valfisk öppnade sitt gap och blottade ett kaotiskt garnityr av bländande strålkastare. Hon lät den första vågen av långa exportekipage rulla ut ur dess buk. Det var omöjligt att skilja hamnarbetarna från färjans personal på det här avståndet. Hon torkade på nytt ansiktet med ärmen medan hon stirrade med skärpt blick. Det var som om de flaxande skuggorna lugnade ner sig omkring bogvisiret. Tre av dem stod nu och kurade tillsammans medan de betraktade fordonen. När hon såg ett ansikte i det svaga skenet från en cigarettändare gjorde hon sig klar. 10
Klar att ta ett språng tillbaka i tiden. Visst hade jag kunnat rycka på axlarna … ”Du har fel, raring, du är bara en envis lus. Lägg det åt sidan, bara glöm det.” Men jag kan inte glömma. Jag jagar nämligen ett leende som hemsökt mig i elva år. Då måste det väl för fan vara okej, eller? Det förbannade leendet är en del av mitt liv. Det kom in från havet och blev början till den viktigaste tiden i mitt liv. En tid, fastetsad i mitt minne; några dagar, några veckor, några månader då jag upplevde alldeles för många sömnlösa nätter. 1993 är min tid, mitt årtal. Jag är Nina Portland. Bara en helt vanlig trettionioårig kvinna. Kriminalassistent vid Esbjergspolisen, så vad i hela friden gör jag här, frågar ni er? Jag står helt enkelt här i regnet för att jag inte har något val. Jag har en oplockad gås med 1993, och det är jävligt enerverande. Hon började springa, en lång spurt mot terminalbyggnadens långsida, som låg i sin egen skugga. Hon pressade sig mot väggen medan hon försökte återfå andan. Sedan smög hon vidare bort mot hus knuten, klev ut i ljuset som om hon just stigit ut genom dörren några meter bakom henne. Som alla utsatta för hällregn gick hon med raska steg, uppdragna axlar och händerna i jackfickorna. Hon genade över mot de tre männen vid klaffen, som alla var klädda i Tallinks färger. Hon påminde sig själv om att hon var en kvinna i nöd och slog av på farten. – Hello! Excuse me, I’m sorry … Can you help me, please? De tre männen vände sig frågande mot henne. Hon drog ner jackans dragkedja, tog fram fotot och höll jackan över det till skydd mot regnet. Med orolig röst fortsatte hon: – Jag letar efter den här mannen. Känner ni honom? Hon pekade på fotot och den äldre av de tre klev ända inpå henne och mer eller mindre borrade in huvudet innanför hennes jacka när han skulle titta på det. Hon studerade hans minspel, men det gav henne 11
inget. Mannen synade misstänksamt henne, innan han vände blicken mot sina kolleger för att beklagande skaka på huvudet. Detsamma gällde för nummer två – en liten medelålders man. Med ett ”no, sorry” konstaterade han att han inte kunde hjälpa henne. Hon tog ett steg mot den tredje mannen, en ung, bred kille, och slog upp jackan. Även han stoppade in huvudet och det var först då hon uppfattade den vaga smärtande känslan av frusna bröstvårtor som gneds mot den tajta t-shirten. Hon var för fokuserad för att tycka att det var pinsamt, så istället riktade killen nu sin uppmärksamhet mot fotot. Han kände igen mannen på bilden, mannen med leendet, det var hon säker på. Det var något konstlat med den likgiltiga minen och tonfallet när han på förvånansvärt god engelska sa: – Nej, ingen jag känner igen. Är han sjöman? Vad heter han? – Ja, jag tror att han fortfarande är sjöman. Han heter Vitalij. Vitalij Romanjuk. – Varför letar du efter honom? – En god vän som jag inte träffat på många år. – Nej, tyvärr … Romanjuk … säger mig inte ett piss, sa den unge mannen när han utan några som helst försök att dölja det sänkte blicken mot hennes bröst. – Okej, men tack ändå. Hon stoppade tillbaka fotot innanför jackan och såg sig omkring. Sedan sprang hon in mellan två passerande långtradare till den motsatta sidan av klaffen, där hon fått syn på ytterligare två män i rederiets overaller. Resultatet var detsamma – misstänksamhet, huvudskakningar och beklagande axelryckningar. Tvekande började hon gå in över klaffen trots att en av männen skrek och gestikulerade mot henne. Hon stannade några meter in på bildäcket, där de fräna dunsterna av diesel låg tung och tät i det starka ljuset. Med en lätt knackning på axeln gav hon sig till känna för en yngre man som pratade i en walkie-talkie. 12
Något irriterad gick han med på att titta på fotot som hon gav honom. Hon såg hur han nickade svagt och skulle just ställa nästa fråga när hon upptäckte något i ögonvrån, en mörk figur längre bort på däcket. Det var som om deras blickar möttes en kort sekund, och nog tyckte hon att han log mot henne. Hade han inte också en tunn svart mustasch? Kunde det vara han? Sedan vände mannen snabbt bort ansiktet och med ett kort hopp försvann han in genom en dörröppning. Hon hann inte tänka utan handlade instinktivt när hon slet bilden ur händerna på walkie-talkie-killen och spurtade bort längs däcket. Halvvägs nådde hon den massiva metalldörren. Hon stannade så tvärt att hon halkade på en oljefläck och kände benen försvinna under sig, för att landa hårt på ena armbågen. Men hon var snabbt uppe igen, tryckte på knappen till dörren och rusade in när den gled upp, för att fortsätta uppför en ståltrappa i ett rasande tempo. Dieseldunsterna stack i ögonen, andetagen rev i halsen och hjärtat skenade, men det var inget hon noterade, bara en lätt yrsel när hon stannade på det översta trappsteget för att lyssna. Var det ljudet av kängor mot metall? Ja. Hon fortsatte uppför nästa etapp av trappan, hörde en dörr gå igen högre upp, för att kort därefter själv slita upp den och se sig omkring. Inte en själ. Hon steg försiktigt ut på den smala remsan av luggsliten heltäckningsmatta. Till vänster, rakt fram och till höger om henne löpte korridorerna anonymt iväg med rader av hyttdörrar. På var och en satt en vit skylt. Hon lyssnade noga. Inte ett ljud i den här delen av färjan, bara motorljud i bakgrunden. Vart fan hade han tagit vägen? Hade det verkligen varit han? Eller hade hon bara inbillat sig? Det fanns inget att göra. Han hade försvunnit långt in i valfiskens buk. Plötsligt öppnades en dörr längst bort i korridoren till höger och en kulmagad man i uniformskavaj med streck på axeln började rulla mot henne. När han fick syn på henne ropade han något med en vresig basröst. Hon hade förstås kunnat vänta in honom och förklara vad det 13
hela handlade om, men återigen reagerade hon reflexmässigt. Kanske var det den idiotiska känslan att ha gjort något olagligt som fick henne att agera så, men med ett par långa kliv var hon på väg nerför trappan igen. Bakom sig hörde hon svagt mannens tunga steg och ännu högre rop. Hon måste ut ur buken på detta ogästvänliga monster, ut i det befriande regnet. * Till höger om henne badade Vanalinn, den gamla stadsdelen, i ett mjukt gulaktigt ljus bakom stadsmuren när hon kom gående längs Mere puiestee. Regnet öste fortfarande ner och hon frös så mycket och var så genomvåt att hon knappt noterade kontrasterna mellan boulevardens bägge sidor – två skilda världar. Olavskyrkans upplysta gröna spiror med det gamla tornet och skottgluggarna i kvaderstenen kontra hamnens starka strålkastare och lanternor. Med en knapp kilometer kvar till hotellet ökade hon farten och korsade boulevarden rakt framför en skramlande spårvagn, för att fortsätta längs den vänstra trottoaren med träden som skydd. Hon stannade tvärt framför en blinkande neonskylt formad som en flaska. En spritbutik, öppen dygnet runt i likhet med alla andra spritbutiker, som var omöjliga att missa i stadsbilden. Alkohol verkade vara big business i Tallinn, och inför utsikten om en lång varm dusch i ett rum utan minibar var beslutet inte så svårt. Några minuter senare skyndade hon vidare mot hotellet med två stora ölflaskor innanför jackan. Inte många människor var ute på gatorna, men trafiken på den stora Narva maantee var trots allt livlig. Det var knappast nybilsförsäljningen som bidrog till att den lilla staten klättrade på marknadsekonomins stegpinnar. Hon tog sikte på den röda markisen längre bort på trottoaren. Hon skulle bara in genom porten, sedan låg hennes hotell, Reval Hotel Central, på den öppna 14
ytan bakom några höghus. Nytt och modernt, men i ett prisläge som passade den danska statskassan. – Portland. Rum 207, inte sant? Den magra kvinnan i receptionen tittade upp från datorskärmen med ett leende. – Ja. – Ni har fått ett meddelande, mrs Portland. Kvinnan gav henne ett hopvikt gult papper tillsammans med ett nytt leende. – Tack. Mrs Portland? Fru Portland? Vad fick man inte stå ut med idag? Hon läste det korta meddelandet och drog en lättnadens suck. Morgondagens seminarium var framskjutet hela två timmar eftersom föredragshållaren, kriminalkommissarie Aro, fått förhinder. Då existerade alltså goda nyheter ändå. Istället för klockan nio behövde de nu inte infinna sig där förrän elva. Droppande och huttrande skyndade hon sig vidare in i foajén. Hon ville ogärna springa på några av kollegerna i detta våta och frusna tillstånd och behöva svara på en massa nyfikna frågor. Hon tog hissen upp till fjärde våningen och gick raka vägen in i badrummet för att ratta in högsta värmen på duschen. Sedan gick hon tillbaka ut i rummet, öppnade resväskan på sängen och plockade fram necessären. Några sekunder senare hade hon kommit ur de våta kläderna, som låg som ett spår efter henne ut till badrummet. Fotot hade hon lagt på elementet. Så länge stod hon i den ångande duschen att huden rodnade och nästan började ömma. Armbågen smärtade efter fallet på bildäcket. Hon uppfattade en svag doft av lavendel från schampot och en skön känsla spred sig sakta men säkert i kroppen, i takt med att musklerna värmdes upp. Hon stod kvar i några minuter till, innan hon stängde av vattnet och steg ut ur duschkabinen. Hon drog en handduk om sitt halvlånga kastanjebruna hår, och lade ännu en över toalettstolen. 15
Ångande av värme tände hon en cigarett och öppnade en av öl flaskorna med tändaren och hällde upp drycken i ett av tandborst glasen på toaletthyllan. Hon älskade öl och tog sig tid att studera den mörka karamellfärgen och bubblorna som steg från botten. Den första klunken sköljde hon runt i munnen. Det smakade himmelskt. Saaremaa, en lokal brygd på tio procent, vilket uppenbarligen inte var något unikum i de här trakterna. Hon tog en ny klunk, askade i handfatet och lutade sig blundande tillbaka med en nöjd suck. Så absurt att man måste ta sig ända till Estland för att ge sig tid att njuta och vara sig själv. Hon ställde ifrån sig det tomma glaset och lyfte så mycket på ändan att hon precis kunde knäppa ner cigarettfimpen i toalettstolen. Den genomskinliga gelen kändes skön mellan fingrarna och hon smorde in vaderna och skenbenen med ett tunt lager. Hon hade haft för mycket att stå i och stråna hade fått växa sig långa, svarta och hårda. Nynnande på ”Rule Britannia” rakade hon omsorgsfullt benen tills de kändes släta överallt, för att sedan motvilligt resa sig och skölja av dem i duschen. Därefter torkade hon av spegeln och avlägsnade med en bomullstuss resterna av den en gång diskreta mascaran som runnit ut kring de blå ögonen. Hon satte sig på toasitsen igen och övergick till marseljäsen medan hon smorde in hela kroppen med den dyra lotionen, som normalt förde en undanskymd tillvaro på översta hyllan hemma i badrummet och som hon i ett infall kastat ner i necessären på väg ut genom dörren. Hon knep tag i magen med tumme och pekfinger. Jodå, fortfarande så fast och platt som man kunde begära, även om hon förmodligen skulle ha varit mer kritisk för några år sedan och gjort något åt mjukdelarna. Brösten var lena och tunga av värmen, men de höll formen någorlunda och hon sände Jonas en öm tanke medan hon smorde in dem. Sonen hade varit vänlig nog att låta bli att dia dem till grytlappar som liten. Han hade inte alls varit intresserad av dem. Han ville hellre 16
ha nappflaska, och denna salomoniska lösning hade gynnat nattsömnen för dem båda. Hon hade lite celluliter högst upp på insidan av låren. De hade smugit sig på henne de senaste åren och vägrade försvinna. Det var grymt irriterande varje gång hennes ögon fastnade på dem. Hon sträckte ut högerbenet och spände lårmusklerna. De var hårda och definierade och så framträdande att hon såg och kände dem hela vägen ner till knäet. De många timmarna av träning hade inte varit förgäves. Det ingick helt enkelt i hennes arbetsuppgifter att hålla sig i form. I värsta fall kunde det till och med utgöra skillnaden mellan liv och död, om det ville sig riktigt illa. Speciellt nu när hon närmade sig de fyrtio var det viktigare än någonsin att inte ge avkall på det där med fysiken. Det var långtifrån alla bland hennes kolleger som hyste sådana pliktkänslor, och deras lama ursäkter kunde reta gallfeber på henne. Det var bara det här med cigaretterna. Nåja, nu fick det räcka för den här gången. På vägen tillbaka lobbade hon med stor precision upp kläderna från golvet med högerfoten, så att hon kunde fånga dem i luften, för att hänga dem på elementet. Hon slet av sängöverkastet, kastade det över en stol och tog fram pyjamasen från garderoben. Den var svart och av siden. En gammal födelsedagspresent som hon i stort sett aldrig använt. Normalt sett sov hon i det som låg överst i högen av gamla urtvättade t-shirts. Pyjamasen hade precis som kroppslotionen åkt med i resväskan närmast av en olyckshändelse. Hon tog på sig den och satte sig i skräddarställning på sängen, där hon hällde upp mer öl. Med glaset i handen lutade hon sig långsamt tillbaka och blev liggande utsträckt på rygg medan hon njöt av doften av nytvättade stärkta sängkläder och lent siden. Hon reste sig inte igen förrän ögonlocken kändes tunga och hon började känna sig dåsig, ett resultat av den tilltagande kroppsvärmen. Hon tog fotot från elementet. Det var varmt och något veckat. Hon 17
satte sig till rätta på sängen igen, den här gången med båda kuddarna bakom ryggen. Motivet var från hamnen. Bilden hade tagits vid ett av färjelägena och man såg en färja i bakgrunden. Det var en mycket vardaglig situation – och ändå inte. Ute till vänster körde en långtradare fram mot klaffen, mitt på bilden stod två män i polisuniformer och pratade med två ur färjepersonalen. Till höger i förgrunden stod en tredje man i rederiets blå overall. Han hade av allt att döma fått syn på fotografen eftersom han stirrade rakt in i kameran – och log. Det ovanligt markerade ansiktet med de höga kindknotorna och den lilla tunna mustaschen. Var det honom hon sett på bildäcket för bara några timmar sedan? Hon blev alltmer tveksam, men så slog det henne hur den unge killen, han som stirrat på hennes bröst, reagerat på fotot. Som om han kände igen honom. Gjorde inte det henne än mer säker på sin sak? Jo. Och mannen med walkie-talkien hade också nickat, om än ganska omärkligt. Hon studerade hans ansiktsdrag gud vet för vilken gång i ordningen. Mannen på bilden var definitivt Vitalij Romanjuk. Det rådde det inget tvivel om. Fotot hade hon roffat åt sig under gruppens besök hos självaste poliskommissarien. Han hade högst hjälpsamt låtit cirkulera en bunt med bilder runt bordet, så att de skandinaviska gästerna fick se hur Tallinnpolisen organiserade sig inför de regelbundna tillslag man brukade göra mot smugglarligor i hamnen. Tillsammans med tullarna slog polisen en järnring runt terminalområdet och kontrollerade all utgående trafik minutiöst. Hon hade känt sig innerligt uttråkad eftersom det inte nämndes något om metoder som inte den minsta av kycklinghjärnor själv kunnat komma på. I likhet med de övriga hade hon hövligt bläddrat bland bilderna, när … boom! Plötsligt exploderade det avskyvärda leendet i ansiktet på henne. 18
När hon hämtat sig från den första chocken väntade hon tills tillfället infann sig att smyga ner fotot i handväskan under bordet. Och nu satt hon varm, mjuk och avslappnad efter den våta turen till hamnen och studerade bilden av en leende man – en leende dråpare, om man fick tro hans egen utsaga om hur han i nödvärn dödat två kolleger med en yxa. Eller leende femdubbel mördare, om man fick tro anklagelserna om att han röjt hela besättningen ur vägen och kastat deras kroppar överbord. Mördare var han hur som helst, i alla fall enligt de flesta av hennes kolleger hemma i Esbjerg. Det var förresten med vanliga ögon sett något missvisande att kalla det ett leende, men pressen hade kategoriserat det som ett leende, och då fick det bli så. Det var något speciellt med leenden. De kunde vara glada, beskedliga, generade, överväldigade, falska, äkta, lyckliga, okynniga, förföriska och en massa annat trams. Diskuterade inte en hel värld hur Mona Lisas leende skulle tolkas? Vanligtvis sa leenden henne inte ett smack; hon hyste inga romantiska föreställningar om dem. Hur skulle en kriminalpolis kunna göra det? I synnerhet när det gällde ett leende? Men det var en annan sak med den leende mördaren Vitalij Romanjuk, den ryske sjömannen från Yxskeppet, som lotsats in i hamnen i Esbjerg för mer än elva år sedan. Egentligen var det inte frågan om ett riktigt leende. Det nådde nämligen inte hans ögon. Det var ett outgrundligt, gåtfullt och tankeväckande uttryck för ett totalt malplacerat obekymrat sinnestillstånd. En ogenomskinlig mask framför ett mysterium som ingen lyckats lösa. Med en misstänkt – men som inte var skyldig i lagens mening. Därför hade man till sist också släppt honom. Hon tände en cigarett. Bara idioter ägnade sig åt sängrökning, som dessutom tagit sin beskärda del av liv, men just nu måste hon bara ha en. Fundersamt blåste hon ut ett antal ringar, följde dem med blicken 19
tills de upplöstes uppe vid takplattorna. Vissa år, kanske de allra flesta, var som just rökringar. De bara löstes upp. Gjorde aldrig några avtryck. Men så var det inte med 1993. Det slog henne att hon kunde frammana just det här året närmast som en film i minnet. Hon kunde projicera det för sitt inre, medvetandegöra scenerna, komma ihåg replikerna och musiken och känna stämningarna vibrera under huden, alltifrån de heta känslorna till vreden, förvirringen och besvikelsen. 1993 hade två huvudrollsinnehavare förutom henne själv. Den ene var den ryske sjömannen. Den andre, som blev hennes stora och korta förälskelse, var den engelske geologen som jobbat på en oljerigg i Nordsjön. Som ett ödets nyck gled de båda in från havet och rakt in i hennes liv nästan samtidigt. Hon tömde innehållet i glaset. Ett kort ögonblick övervägde hon att gå ut i badrummet och borsta tänderna, men hon orkade inte. Hon slöt ögonen igen och såg framför sig den dagen hon inställde sig för tjänstgöring för första gången vid Esbjergspolisen 1993. Det var vår, grönt och ljumt när hon började den första måndagen i maj. Det var på den tiden unga poliser tvångsförflyttades till Köpenhamn under hela sin utbildning. Hon hade inte tvivlat en sekund på att hon skulle söka sig tillbaka till Västjylland och Esbjerg så fort hon var färdig. Det fanns alldeles för många människor i Köpenhamn, för mycket trafik och jäkt och alldeles för många hipsters. Himlen var för låg, det fanns inga breda stränder, inga sanddyner och ingen västanvind som syresatte omgivningen. Arbetet i Esbjerg var spännande och kollegerna snälla, och hon kunde på nytt vårda de gamla vänskaperna som sträckte sig ända tillbaka till skoltiden, och dagarna, av vilka många tillbringades hos fastern och farbrodern på Fanø, bara flög förbi. Återseendets glädje och tillvarons kravlösa lätthet präglade sommaren. Fram tills torsdagen den 19 augusti, vill säga. Fram till dess att hon väcktes in på småtimmarna och kallades ner till hamnen, där hon som grön kriminalassistent, helt 20