__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

SenForViHem_comp2.indd 9

2020-03-13 10:29

SenFo


3 10:29

SenForViHem_comp2.indd 10

2020-03-13 10:29


Av Karin Smirnoff har tidigare utgivits: Jag for ner till bror, 2018 Vi for upp med mor, 2019

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2020, Karin Smirnoff Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, tredje tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Litauen 2020 ISBN: 978-91-7795-202-2 www.bokforlagetpolaris.se


När jag ser en stjärna genom mörkret och begrundar hur länge sen det var tänker jag på dig Ge mig ett tecken Jag väntar

Elisabeth Rynell, Ur Nattliga samtal, Albert Bonniers Förlag, 1990


Ett

Bror dog och lämnade mig kvar. Repet lossnade. Vi gled. Vi föll. En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand. Som en orm försvann den över hällan. I andra änden av ormen fanns bror. Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort. Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall. Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att. Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna. Allt blev tyst förutom träden. De barrade i vinden. Jag bad dem hålla käften.

7


Två

Det fanns ett kort. När vi var små stod det på chiffonjén i salen. För varje årsdag lät modren ta ett nytt kort på oss. När vi var tolv ville fadren införa en ny tradition. Hela familjen kippo skulle vara med på bilden. Vi såg ut som vilken familj som helst. När vi var tretton slog bror ihjäl fadren. Vi hade just fyllt år. Fotografen var bokad. Vi hade bara inte hunnit dit. Att ta det här kortet var något vi såg fram emot. Vi delade ett hopp. Som om vi skulle kunnat vara som personerna på kortet. En familj. En sammanhållning. Barn som växte. Stolta föräldrar. Kunde du inte väntat med att slå ihjäl fadren tills efter fotograferingen frågade jag bror. Det blev som det blev sa han då. Kunde du inte väntat med att dö tills efter jul frågade jag nu. Att dö på julen är värdelöst. Du kunde tänkt på angelika. Nu sitter hon där med sina krams­lådor och vet int vad. Och hur blir det med mig sa jag. Ska jag klättra upp igen och kasta mig utför berget. Skjuta mig. Hänga mig. Eller dränka mig. Säg du som redan vet. Hur känns det att dö. 8


Tre

Vi måste väl ändå fira jul sa angelika. Hon hade burit ner kartonger med julsaker och ställt dem på salsgolvet. Nu satt hon i emman och satt. Jag satt i oscarn och satt. Jag vill inte fira jul sa jag igen. Där är vi inte överens sa hon. Angelika ville hålla på traditionerna. För att traditioner höll människor i balans som hon sa. Vad som helst skulle kunna hända om vi inte firar jul sa hon. Du kan få för dig att börja dricka. Jag kanske inte ens orkar baka. Ingen jul med pumlor glitter och gäster i alla fall sa jag. Hon höll en ängel i en tråd. Lät den snurra några varv och lade tillbaka den i lådan. En del av julsakerna kommer från min mamma sa hon. Hon tyckte också om julen. Din mamma sa jag och tänkte att jag aldrig frågat om hennes familj. Nu frågade jag om hennes familj och hon svarade fåmält. Vi bodde i västibyn sa hon. Nästgårds lantmanna. Farsan var bilmekaniker. Han hade verkstad på gården. Eller kanske har. Det var länge sedan jag var förbi. 9


Din mamma då sa jag. Mamma hängde sig på vinden. Jag ärvde julsakerna. Hon masade fram kroppen tog sats och reste sig. Bror mamman och det som växte i henne hade lagt sig som veck i pannan. Är det brors frågade jag. Troligtvis inte sa hon. Men han åkte direkt till mig. Och jag förlät honom. Men du tror inte det är hans sa jag. Nej svarade hon. Det kan ha varit ängelngabriel också. Hon vaggade vidare till köket. Kom tillbaka med en bricka med förning. Mjukkaka med drivflott skinka och saltgurka. Linbärsdricka kaffe och kakfat. Här sa hon. Ät. Du måste äta. Jag tog en tugga. Idisslade skinkan. Pressade ner den med kaffe. Det knackade på dörren. Komin ropade vi utan att resa oss. Göranbäckström dunsade in med famnen full av julgran. Han hade tagit den på skiftet ner mot havan. Pulsat genom snön med yxa rep och såg. Vi såg framför oss hur han kämpat. Nästan riskerat sitt liv för angelikas gran. Det finns ju knappt snö sa jag. Den där hade du kunnat ta med finskor. Angelika och göranbäckström bytte blick. Jag ville bara hjälpa till sa göranbäckström. Men tack för det sa jag och gick upp på vinden. Lade mig på kammarsängen och stirrade upp i taket. Det hade blivit en vana. Att ligga på sängen och stirra upp i taket. Om och om 10


igen spelade jag upp det som hänt. Från det att jag klev ur bilen vid sågen och väntade på john till dess att samma john bar mig nerför berget och stuvade in mig i jeepen. Jag hade kunnat gå. Det var inget fel på mina ben. De var bara frusna. Du måste till lassa sa han. Nej sa jag kör mig till ansia berget. Jag måste veta vad som hänt bror. Jag hörde inte längre hans tankar. Nedanför aftaberget hade byborna samlats. Ellagran stod med armarna en bit runt angelika. Ambulansen är på väg sa hon när hon fick syn på oss. Till­ ochmed finskan stod där och huttrade i fuskpäls. Vad gör hon här sa jag till john. Hon har inget med saken att göra. Hon bor hos mig nu sa han. Hon vill väl veta vad som hänt hon med. Nåja sa jag och försökte ta mig ur bilen. Hon tröttnar snart och åker hem till byxkjoleland. Om du är tyst gör det mindre ont sa john och knöt en halsduk som mitella runt min arm. Jag kände ingen smärta. Men jag lät honom hållas. Hans händer var försiktiga. Det var de sällan. Som om jag var ömtålig. Det var jag inte. Göranbäckström och gunnargran hade hittat brors kropp nedanför storstenen. Just vid ingången till det övergivna rävgrytet. Han hade inga synliga skador förutom ena foten som pekade åt fel håll. De hade lagt honom på en ackja och dragit 11


honom ner till anderssons gårdsplan. Jag satte mig bredvid. I fjärran hörde vi sirener. Jag hukade mig över honom och pratade rakt in i hans öra. Det var inte första gången. Han hade nästan dött förr. Han hade alltid vaknat. Bror sa jag du kan inte ligga här. Du vet ju hur det är. Om man somnar i en snödriva kan man dö. Jag strök hans hår bakom örat omochåter. Kinden kändes frisk som på vinterutflykt till havan. Framåt vårkanten när isen fortfarande låg. Och snöglimmer mot aprilsol brände fram fräknar. Men nu var det decemberkväll just innan jul. Även om blian fått opplega att rasa från träden var kylan på väg tillbaka. Du minns modrens gyllene regler sa jag. Drick aldrig kallmjölk. Lägg dig inte mellan kalla lakan. Gå aldrig ut utan mössa. På sommaren blir du knottäten. Och på vintern. Jag sa att han var en idiot. En klenräka som klantat sig igen men att allt skulle bli bra. Jag tog av min egen mössa och trädde den över hans huvud. Om han skulle dö skulle jag också dö och det ville han väl inte. Han svarade inte. Jag lade mig intill honom. Makade armen runt honom. Ellagran bredde en filt över oss. Såja sa jag när värmen mellan oss började stråla igen. Ljuden omkring oss. Människors prat och trädens sissel tystnade. Bara vår gemensamma lunga hördes. Luft in. Luft ut. Luft in. Luft ut. Jag berättade om sirius. Hur egyptierna dyrkade osiris och vikingarna offrade till odin. Jag visste att bror skulle invända. Att odin var en gud och inte en stjärna men han sa inget. Tor hette egentligen bror sa jag också. Det är en myt att 12


han besegrades av ormen. Int heller var det berget som tog han. Han var odödlig. Som du. Ljuden kom tillbaka. Smalångerbornas tjatter billjud och blåst som friskade på. Reflexklädda ambulansmän närmade sig med en bår. De lättade på filten. Klämde över mina armar. Lyste i ögat med ficklampa. Sa att de skulle flytta mig men jag borrade mig fast. De fick bända loss mina händer. Ni får inte ta honom sa jag. Om ni delar på oss dör vi. Med snabba snitt skar de isär oss.

13


Fyra

Sjukstugan var veckor från nedläggning. Saker låg i högar för att packas och forslas vidare. Nu satt jag på en brits och väntade på systernils. Det kommer göra ont sa han och gav mig piller i kopp. På sjukhuset kan de söva dig. John försökte också lirka. Det finns väl inget skäl att lida i onödan sa han. I helvete heller sa jag. Gör vad ni måste. Systernils var en blödig typ. Han såg på mig med blödar­ ögon. Lägg av sa jag och tittade bort. Man får gråta sa systernils. Jag koncentrerade mig på hans namnskylt. Eller hur sa han och tittade förmodligen på john. John hade inte blödarögon. Ur djupet av hans svarta hål kom möjligtvis sömntårar. Annars var han torr som aralsjön. Få det gjort bara sa jag. Du får hålla ett stadigt tag sa systernils till john. Han höll om min kropp. Hans hår kittlade i ansiktet. Vi kunde varit någon annanstans i en annan tid vid ett annat tillfälle. Johns kropp mot min. Hans hår i min mun. Hans doft som impreg14


nerade min hud. Ilningarna som började mellan benen och spred sig ut i venerna. Utlösningen kom när systernils drog tillbaka ledkulan på rätt plats. Smärtan sköljde över mig och begravde mig som jord över kistan. Jag vrålade rakt ut. För några sekunder var allt borta. Minnen ansikten händelser berget bror. Ur smärta föds ni sa gud.

15


Fem

I bilen mot smalånger var ickekänslan tillbaka. John var vem som helst trots att han ansträngde sig. Hon bor bara tillfälligt här medan hennes hus renoveras sa han och jag undrade vem han menade. Pirjo sa han. Jaså hon sa jag och följde den magra plogvallens linje längs smalångersbacken. Om snön legat som vanligt sa jag. Den kunde ha dämpat fallet. Det var inte snöns fel sa john. Han tog sig dit för egna ben. Du då sa jag. Kunde du inte gjort något. Du var ju i när­ heten. Det känns nästan som. Men gudförbannat sa han och tvärbromsade så häftigt att motorn dog. Jag såg en dåre. En vilde. Under luggen som han tvångs­ mässigt föste åt sidan en infödings blick. Ett par svarta hål som trängde bort resten av ansiktsdragen. Om du tror att jag har något med din brors död att göra så säg det bara. Jag såg dig i skogen. Du var kvar bland träden. Och repet lossnade. Bara sådär. Fast jag dragit åt det med en fadrenknop. Hade jag det. Eller ville jag bara. 16


Så du tror att jag knöt upp repet för att ni båda skulle skjutsa utför berget. Jag svarade inte. Inte bara bror din utan du också sa john. Han skakade på huvudet. Startade bilen och körde mot sågen där han lämnat fruntimmersbilen. Förlåt sa jag och lade handen på hans hand. Han drog åt sig handen klev ur jeepen och slängde igen dörren. Jag hasade mig över till förarsätet. Fruntimmersbilen for sin väg. På baksätet låg en halsduk. Jag sträckte mig efter den. Höll den mot ansiktet. Den luktade fortfarande bror. Levande bror. Men det var bara jag kvar nu. Jag och mördaren i no­country­ foroldmen. Där stod han. Med en syrgastub. Som om han hade emfysem eller nåt. En slang innanför ärmen. Och slangen kopplad till en bultpistol. Jag vevade ner rutan. Skjut mig sa jag. Det är inte dig jag letar efter sa han.

17


Sex

Angelika var redan hemma. Satt på gustavianen och vojade sig. Jag förstår inte sa hon. Han hade ju kommit hem igen. Vad skulle han upp på berget och göra. Om jag inte åkt och jobbat hade han fortfarande levt. Om jag inte halat upp honom i repet hade han också levt tänkte jag. Brandkåren skulle kommit med stegbilen och räddat bror. Förvisso med förfrusna fötter och bruten ankel. Men vid liv. Hur hade jag. Det hade jag inte. Jag reagerade på instinkt. Han skulle räddas. Jag som räddat honom förut. Från alkohol överdoser pastorsilas gemenskapen och på sätt och vis fadren. Nu skulle han räddas från berget. Den här gången gick ni bet mullrade berget. Hos mig har ni lekt med döden både en och två gånger. Det var er tur nu. Vi måste ringa nordin sa jag till angelika. Beställa en kista och boka en tid i kyrkan. Hon svarade inte. Fortsatte bara att gunga med överkroppen som ett dårhushjon. Bror har dött sa jag när nordin svarade. Han är på väg till ume. 18


Nordin sa som vanligt inget särskilt för honom var döden vardag. Han hummade om jul och nyår. Vi skulle behöva vänta med begravningen tills efter helgerna. Prästen ska ha ledigt också sa nordin. Hon har ja vad säger man. Varit utbränd. Prästen hade gått in i kyrkväggen och bror låg i kylen på bårhuset. Jag bestämde mig för att åka dit. Utan att fråga angelika om hon ville följa med for jag mot ume. På vägen tänkte jag på diana. Jag ville inte tänka på henne just nu. Eller på jussi. Förr eller senare skulle de komma ifatt. De var inte människor man glömde. De var människor man förträngde. Bårhuset såg inte ut som på film. För det första hette det inte bårhus utan patolog och det gick inte att bara dyka upp oanmäld upplyste mig damen i informationsdisken. Men min bror är förmodligen död sa jag. Eller troligtvis. Hon ursäktade sig stängde glasluckan och tog ett samtal. När hon lagt på knackade jag på rutan igen. Du får ringa och boka en tid sa hon och räckte över en lapp med ett telefonnummer. De hade telefontid mellan åtta och tio. Måndagar och ­onsdagar. Mångrådig satt jag kvar på parkeringen och lät bilen gå på tomgång. Tillslut kom jag fram till att jag måste ringa diana. Hennes morbror var död. Själv hade hon kommit upp till ­kukkojärvi för att vara med på hans bröllop. Nu väntade hon på att jag skulle komma tillbaka till henne och jussi eller åtminstone höra av mig. 19


Jag hade ingen telefon. Den hade studsat utmed berget och begravts i snön. Inte för att jag saknade den. Kontaktlösheten var befriande. Jag körde mot centrum. Parkerade i en nerförsbacke och gick in på hotelletpåhörnet. Betalar du med kort sa receptionisten. Kontant sa jag och fick en blick. Är det något fel på sedlar frågade jag. Inte direkt sa hon. Men från nästa vecka är det bara kort som gäller. Fast nu går det bra sa jag. Jo sa hon. Då så sa jag. Rummet var inrett med havstema. Av korridoren blev man sjösjuk. Jag satt på sängen och läste hotellmanualen. I en låda hittade jag bibeln. Jag slog på måfå. Som när modren dog. Slog på måfå och sökte ord. Jag sökte tröst men fann ett vakuum. Som om jag aldrig upplevt sorg. Inte visste hur den kändes. Nog sörjde du mig sa hästen. Och oss sa korna. Ge er iväg sa jag. Om jag vandrar i dödsskuggans dal. Intet fruktar jag då. Jag önskade att jag var där istället för här. Att vi båda var antingen här eller där. När en rättrogen går mot döden ligger guds arm runt axlarna sa modren. Då finns det inget att rädslas. Men för den som inte tror. Väntar gehenna tänkte jag. Brors plånbok hade rymt en summa kontanter. Jag hämtade den ur jackfickan och spred ut innehållet över sängöverkastet. Förutom sedlarna hade han diverse kort. Okkort icakort körkort konsumkort kontokort lånekort och ett polaroidkort. 20


Ett kort på oss taget på kippogårdsbron. Hur gamla kunde vi vara. Elva kanske. Vi var pojkklippta. Kortare bak och längre fram. Det gick inte att avgöra vem som var vem. Jag hade en döskallering på vänstra ringfingret. En present från fantomen. Annars likadana kläder och samma trotsmun. Ur en sidoficka pillade jag även ut några telefonnummer. Handskrivna lappar utan namn. Jag stoppade tillbaka allt utom tvillingkortet. Jag satte på teven. Zappade mig fram till en nyhetskanal. Jag letade efter krig och svält. Något att gråta åt. Flugangripna ögon i afrika eller ilandflutna barn på en strand. Men tillochmed på nyheterna stod julen för dörren. Årets julklapp. En elcykel. Den sista halvtimmen innan jag bestämde mig för att gå ner till hotellbaren funderade jag på olika sätt att dö. Tabletter hängning drunkning skjutning. Det fanns alternativ. Jag kom fram till att skjutning var bäst. Jag hade skjutit djur. Visste att ett rent skott gick fort. Frågan var vilken ammunition som var lämplig. Hammerhead var en favorit. Baren var halvfull av halvfulla människor. De flesta såg ut att ha kommit direkt från kontoret. Vissa var i grupp. Andra två och två. Ingen ensam vad jag kunde se. Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor så ska jag ge er vila. Han stack ut ur mängden utan att se direkt annorlunda ut. Det var något med blicken bara eller glasögonen. Finpratet slank ner lika lätt som vinet. Han ställde inte så många frågor. Pratade mest om sig själv. Själv svarade tillbaka. Ett ekorraschle säger intressantare saker sa jag efter ett tag. Vad sa du sa han och blinkade till. 21


Du har valt snygga bågar sa jag. Han tog sig åt glasögonen. Jag tvingade mig själv att inte se bort när han log. När han berättade om sina barn. När han berättade om sitt jobb. När han berättade om sin fru som åkt till oslo på tjänsteresa. Själv var han på konferens. Bodde söröver på obestämd plats. Ska vi sa jag. Ska vi vad sa han. Gå upp till ditt rum. Nu sa han förvånat. Ja när annars. Trehundratolv sa han. Jag kommer på en stund sa jag och gick upp till mig. Ställde mig i badrummet och såg på mig själv. Såg på bror. Var är du sa jag. Någonstans mörkt svarade han. I gehenna frågade jag. Nej det tror jag inte. Snarare i ingenting. Det är som att ligga i en tom kista i ett mörkt rum. Kallt som fan är det också. Du är på bårhuset sa jag. Jag kommer och hälsar på i morgon. Bra sa han. Ta med mig hem då. Jag är redan less. Jag gick trappan upp till våningsplanet. Typen som hette tobias och jobbade på försäkringsbolag öppnade i benkläder och tshirt. Hans mun smakade tandkräm och sprit. Skyddar du dig sa han. Självklart sa jag. Ja man vill ju inte ha några barn på byn om man så säger. Han skrattade åt sig själv och sa att man får skratta åt sig själv när ingen annan gör det. 22


Mitt barn på byn och jag fäste blicken utanför fönstret. För trots att stadshimlen förljusnades av gatlyktor och neon lyste sirius för oss. Alfacanismajoris. Åttakommasex miljoner ljusår från solen. Själv befann jag mig åttakommasex miljoner ljusår från jorden. Varför straffar du dig själv frågade mitt barn på byn. Om vi föds genom smärta sa jag. Kanske vi även kan återfödas genom smärta. Åtafram och åtabak. Han stönade en sista gång. Sedan var det över. Om han inte frågat om han fick kissa på mig. Självklart sa jag. Vi går väl in i duschen sa han. Man får tänka på städerskan.

23


Sju

Hur l책gt m책ste jag s채nka mig fr책gade jag gud och gud svarade.

24

Profile for Smakprov Media AB

9789177952022  

9789177952022  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded