9789177952008

ANDREV WALDEN JÄVLA KARLAR POL ARIS

WALDEN, Jävla karlar.indd 3

2023-09-12 16:21:16

Av Andrev Walden har tidigare utgivits: Ditt lilla mörker i ljuset, 2018

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Andrev Walden 2023 Omslag: Sara R. Acedo Första upplagan, fjärde tryckningen Tryckt hos: ScandBook UAB, Litauen 2023 isbn: 978-91-7795-200-8 www.bokforlagetpolaris.se

WALDEN, Jävla karlar.indd 4

2023-09-12 16:21:16

Till mamma (Obs. ej passivt aggressivt)

WALDEN, Jävla karlar.indd 5

2023-09-12 16:21:16

en gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren.

Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.

Som det där med råttan och hamstern. Eller hon med clownläpparna av grillkrydda. Jag tänker inte hitta på något särskilt för det särskilda fäster i minnet och behöver inte hittas på. Om jag hittar på något så är det gömt i det allra vardagligaste, som i färgen på en solstolsdyna i en sjöbod där något särskilt hände.

WALDEN, Jävla karlar.indd 7

2023-09-12 16:21:16

del 1 VÄXTMAGIKERN I vilken: en tomte blir slagen, en hemlighet trillar ut, män och stenar byter namn.

WALDEN, Jävla karlar.indd 9

2023-09-12 16:21:16

han går ner på huk och ser mig i ögonen. ”Du har två näsor”, säger han.

Jag känner efter, som om det vore nödvändigt för att avfärda påståendet. Jag förstår inte vad han menar men jag förstår att han ska förklara för jag ser ett leende krypa omkring i skägget.

Han är vacker när han ler. De ljust gråblå ögonen ser inte ut att höra till resten av huvudet för de sitter monterade i en ram av svarta lockar. Men färgerna skär sig inte. Tvärtom.

Han är ljuset i sitt eget mörker. Blicken gnistrar som en laxrygg i tångskogen och skänker honom förmågan att trollbinda. Och nu är jag trollbunden igen. ”Gör som jag”, säger han och håller upp en hand i glipan mellan våra ansikten. Växtsaft i nagelbanden. Han tänker lära mig en sista sak innan vi skiljs åt för alltid.

Och jag gör som han men är noga med att hata honom.

Det är bara några månader sen jag fick veta att jag aldrig har varit hans son och ibland glömmer jag bort att jag har befriats från plikten att älska honom. Jag övningskör fortfarande hatet men jag börjar bli bra på det. Jag har hittat grundtonen och låter den ringa i mig medan jag lyfter min hand och placerar den framför hans.

11

WALDEN, Jävla karlar.indd 11

2023-09-12 16:21:16

Växtmagikern ska lära mig en sista sak men jag kan inte börja där. (Det har jag väl förvisso redan gjort men jag tänker att ansatsen kan ligga kvar för den duger som brofäste till en dramaturgisk båge.)

Jag vill börja med dagen då han slutade vara min pappa för den var så besynnerlig och jag har så finkorniga minnen av det besynnerliga.

Men först måste jag nog förklara vad en växtmagiker är.

12

WALDEN, Jävla karlar.indd 12

2023-09-12 16:21:16

jag befarar att din inre blick redan vilar på någon sorts druid i vadmalstunika och så gick han inte klädd. Mannen jag kallade pappa hade blå hängselbyxor och handskar av matjord. Om sommaren bar han ingenting annat, om vintern Graningekängor och en tröja av växtfärgad ull över hängslena. Ullen hade min mamma färgat.

Medan du målar om din inre bild vill jag understryka det där om att han var vacker. Du måste göra honom vacker. Annars faller logiken kring honom sönder. Han var den sortens man som vackra kvinnor stickar tröjor av ull till. Han var den sortens magiker som får ligga. Det vet jag säkert för jag såg honom göra det. ”Kärleken ska inte gömmas för barnen”, sa han och lät oss skvalpa omkring i sängen medan han låg med vår mamma.

Jag sökte mig till fotänden och lyssnade till deras andhämtning. Jag tyckte inte om det. Han fick henne att låta som en häxa. Jag blev rädd att hon skulle ha en häxas ansikte om jag såg efter så det gjorde jag inte. Jag lät blicken klättra på väggarna i stället.

Det hängde en märkvärdig tavla över sängen. Årstidernas gud. Han hade ärtskidor till ögonlock, majskolvar till öron, axlar av salladslök och en väldig grågrön pumpa till bröst-

13

WALDEN, Jävla karlar.indd 13

2023-09-12 16:21:16

korg. Han var fruktansvärd att se på. En äppelkindad demon.

Men Växtmagikern bedyrade att han var god. När häxljuden hade tystnat reste han sig och rörde vid tavlans ram, som för att tacka demonen innan han klev ner i sina hängselbyxor och försvann ut i trädgården.

Han hade alltid mycket att stå i och hans uppdrag på jorden var viktigt. Så viktigt att staten gav honom lön för att ägna sig åt det. Mannen jag kallade pappa var statligt avlönad växtmagiker.

Den meningen behöver man inte vara stämd som en moderat för att tappa luften av, så innan du blir blå om läpparna vill jag tillägga att staten inte riktigt visste vad min pappa gjorde. Och att han nog hade fått sparken från tjänsten som skattefinansierad växtmagiker om staten bara hade fått veta vad han ägnade sina arbetsdagar åt. Eller om staten ens hade fått veta att dagarna ägnades åt arbete för någonstans i statens byrålådor låg ett papper där det stod att min pappa var oförmögen att arbeta och att han måste få betalt för att inte göra det.

Han var invalid men bara på det där papperet. I verkligheten var han märkvärdigt rörlig. En morgon vaknade han med en plötslig längtan efter att springa till Västervik och efter frukost gav han sig av. Vi bodde i Gamleby på den tiden men det var ändå långt till Västervik och han tog sig nästan hela vägen dit. Framåt eftermiddagen ringde en främling från Hermanstorp och sa att det låg en man i hans trädgård och att vi måste komma och hämta honom. Mamma och främlingen hjälptes åt att bära honom till bilen. Han kunde inte gå men han strålade som en vinnare.

Växtmagikern strålade ofta som en vinnare eftersom han

14

WALDEN, Jävla karlar.indd 14

2023-09-12 16:21:16

var en vinnare. Han hade överlistat och besegrat systemet och belåtenheten över denna seger var alltid starkare än rädslan för att ertappas som rörlig. Han var en stolt och oförsiktig motståndsman. Så fort han hittade ett öra som ännu inte hade hört historien om hur det gick till när han besegrade systemet drog han efter andan och berättade.

Nu vill du säkert höra den historien och veta mer om själva magin – med all rätt, det var ju du eller åtminstone dina föräldrar som finansierade den – men allt det där får jag kila in på vägen för nu måste berättelsen berikas med rörelse och riktning.

Så låt mig berätta om dagen då jag slutade vara hans son.

15

WALDEN, Jävla karlar.indd 15

2023-09-12 16:21:16

snön faller som i en saga den dagen. Flingor stora som bålgetingar myllrar tyst över Vrinneviskogen och sjön men de försvinner så fort de når barmarken i trädgårdarna. Det ser märkligt ut, som om vintersagans himmel vore inklippt i motivet. Det är bara någon vecka kvar till julafton 1983 och dagen som ska bli min sista som Växtmagikerns son är nästan över.

Det har redan börjat mörkna när jag öppnar badrumsfönstret och viker ut ett ben i kylan.

Växtmagikern hamrar på badrumsdörren och ropar att nu blir maten kall. Det är bara andra gången han säger till men rösten brinner redan. Jag håller för munnen för att han inte ska höra skrattet. Han hör det ändå. ”Vad skrattar du åt?” ropar han genom dörrvirket och nu är rösten en öppen eld men jag kan inte vända. Båda fötterna är redan på marken och jag är för liten för att klättra tillbaka upp. Om jag bara skyndar mig kommer elden att slockna.

Han kommer att skratta när han förstår.

Jag har en tomtemössa på huvudet. Ingen såg att jag hade den med mig in i badrummet. Jag höll den gömd under tröjan innan jag satte den på huvudet och klättrade ut. Jag har en liten tygpåse i handen också. Den är fylld med klossar och ska likna en julklappssäck.

16

WALDEN, Jävla karlar.indd 16

2023-09-12 16:21:16

Nu ska jag springa runt huset och ringa på dörrklockan. ”Finns det några snälla barn här?” ska jag fråga när dörren öppnas och då kommer han att skratta. Och när han skrattar kommer mamma också att skratta. Lillasyster kommer inte ens att vänta på hans skratt innan hon släpper ut sitt eget för hon kan inte reglerna och skrattar åt allt jag gör. Lillebror skrattar bara om man kittlar honom men det kan tomten ordna.

Jag rundar första husknuten. Rör mig försiktigt utmed kortsidan för att inte halka ner i slänten mot uthuset. Uthuset är Växtmagikerns verkstad. Där låser han ibland in sig själv för att äta svampar och röka bolmörtsfrön. Han gör det för att öppna dörrar till andra världar och han skriver ner allt han ser i stora anteckningsböcker med svarta pärmar.

När han går till uthuset kan han vara försvunnen i timmar och de timmarna tycker jag om för då kan man skratta och bära sig åt hur man vill uppe i huset. Då kan man äta mackor mellan måltiderna och tugga med öppen mun och vi hade säkert fått titta på teve också om vi bara hade haft en.

Men de bekymmerslösa timmarna har ett pris för det händer att han öppnar fel dörrar där nere. Det händer att han återvänder från sin verkstad jagad av varelser som bara han kan se för att sen ramla runt naken på alla fyra i köket och yla av skräck. ”Hjälp mig!” ylar han, blank av tårar och svett. Och så får mamma hålla honom i famnen tills han blir lugn. Inte ens en statsavlönad växtmagiker kan öppna dörrar hur som helst.

Det är så mörkt att jag måste famla utmed husväggen för att hålla kursen. Jag begriper inte hur det kunde bli så mörkt så snabbt men jag ska bara ta mig runt huset och ringa på dörrklockan och sen ska vi skratta tillsammans. Det borde gå

17

WALDEN, Jävla karlar.indd 17

2023-09-12 16:21:16

snabbt men här ute lutar allt. Hela byn är byggd i en sluttning ner mot Ensjön i dalens skålbotten och vår trädgård saknar terrasserade ytor. Det är egentligen bara själva huset som inte lutar och nu är gräset snorigt för vintern har kommit av sig.

Jag halkar i slänten och kanar ut i mörkret. Bort från huset där nässelsoppan kallnar på köksbordet.

Det knyter sig i magen där nere för jag tycker verkligen inte om mörkret. Jag är rädd för allt eftersom jag tror på allt och allt jag tror på gömmer sig i mörkret.

Jag tror på vittror, vättar, älvor, troll, varulvar och häxor.

Särskilt häxor. Och så tror jag på Gud och på andra gudar och på Djävulen. Skogsrået. Näcken. Bäckahästen och mylingarna. Jag är ett litet uppslagsverk över olika väsen. En monsterskådare. Vissa har jag sett med egna ögon fast bara när jag har feber. Jag får alltid hög feber när jag är sjuk. Så hög att jag ser saker och gör mamma rädd. ”Han brinner upp”, brukar hon säga medan Växtmagikern lägger lökomslag och silar hett vatten genom hästhovsblad. Jag brinner och ser häxor. Och män med ärtskidor till ögonlock. ”Det finns inga monster”, brukar hon säga men jag vet att de finns. Jag har sett min pappa yla av skräck när de kommer efter honom.

Jag kryper tillbaka uppför slänten och griper om stupröret vid nästa husgavel. Jag är blöt och säkert smutsig men tomtemössan sitter kvar på huvudet och snart ska alla skratta.

Jag blänger tillbaka ut i mörkret. Bortom slåtterängen lyser fönstren i huset där min enda vän bor. Han heter Blomma och vi brukar leka i skogen.

18

WALDEN, Jävla karlar.indd 18

2023-09-12 16:21:16

Jag kramar stupröret och hämtar andan. Det är bara någon minut kvar av min tid som Växtmagikerns son.

Jag fortsätter och nu stiger skrattet i mig igen. De kommer inte att tro sina ögon när pojken som gick på toaletten plötsligt står utanför dörren förvandlad till tomte. Jag piper av skratt när jag bestiger farstubron.

Jag är inte aningslös, jag begriper att det kan ha gått för lång tid, att han kan vara för arg nu, men han har i alla fall inte druckit. En annan jul drack han upp all sprit i huset och då gick ingenting för sig. Mamma hade bjudit in sina syskon för att fira med oss och hon hade köpt flaskor till julbordet.

Växtmagikern skulle bara smaka men när de kom hade han smakat alltihop. Han sprang ut på vägen och jagade bort dem innan de ens hunnit ut ur bilen. Mamma grät. Huset luktade såpa och kanel.

Jag ringer på dörrklockan och blåser upp mig när dörren öppnas. ”Finns det några …”

Jag vill säga det med tomteröst men det går inte. Jag skrattar för mycket. Orden liksom visslar ur mig och jag måste hämta ny luft. Jag är bara sju år gammal och barfota i vinternatten. Det är mycket begärt att jag ska kunna prata också. ”… snälla barn här?”

Han ser förbryllad ut. Det är bra. Vilket ansikte skulle han annars bära mellan elden och skrattet. Och nu säger jag det igen för säkerhets skull. Eller jag skriker. Det är inte ens en fråga längre. ”FINNS DET NÅGRA SNÄLLA BARN HÄR!” Jag borde inte ha skrikit. Elden äter skrik. Han kommer inte ens ihåg att öppna handen ordentligt innan han slår. Det

19

WALDEN, Jävla karlar.indd 19

2023-09-12 16:21:16

är nytt. Annorlunda i alla fall. Slagen brukar mest bränna i skinnet. Tusen nålar fast på kinden. Nu går jag sönder och det är nästan skönare än nålarna. Som när vattenblåsor spricker.

Men det ser värre ut förstås. Blodet väller fram ur ansiktet.

Mamma skriker. Det är också nytt. Inte skriket men ton­ arten. Någonting händer med henne. Hon går inte baklänges som hon brukar. Hon går mot honom. Hakan högt. In i lågorna. Solen hann gå ner innan den här dagen slutade vara en vanlig dag och nu kan den inte få nog av att vara ny. ”Han är inte din riktiga pappa”, skriker hon. ”En riktig pappa skulle aldrig göra så mot sitt barn.”

I samma stund som hon uttalar besvärjelsen släpper han mig. Som om hans befogenheter gått förlorade.

Och det dröjer bara några ögonblick innan jag begriper att det är sant. Jag har aldrig tänkt tanken men så fort den slår ut i mig så vet jag. Jag ser inte ut som honom och inte som mina småsyskon heller. Jag har inte deras gråblå ögon.

Inte deras rödblonda lockar. Inte deras fräknar. Och de har sällan mina blåmärken. Det är klart att det är sant. Växtmagikern har aldrig varit min pappa.

Jag rinner uppför trappan på besynnerligt lätta fötter.

Lägger mig på sängen och suger på handduken som mamma gav mig. De slamrar och småskriker där nere men jag hör inte orden. Jag är full av något annat. Först begriper jag inte vad men munnen flinar och bär sig åt där inne i handduken.

Det brusar i mig. Det verkar som att … jag älskar att inte vara hans son.

Ja, jag kan känna det i hela kroppen. En stor spänning.

Som om ett äventyr har börjat. Som att jag är pojken i en bok

20

WALDEN, Jävla karlar.indd 20

2023-09-12 16:21:16

om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt och fjärran land.

Ska jag bli upphämtad av anden nu?

För en kort stund tycker jag synd om mina syskon som fortfarande tillhör Växtmagikern. Och jag tycker synd om honom. Han blev så skärrad och kraftlös när hon sa det. Jag såg hur han krympte, som om orden stuckit hål på honom.

Huset tystnar.

Hon sitter på sängkanten och lovar att det är över nu. ”Vi ska inte bo här längre”, viskar hon medan jag pillar med fingret i sänglampans gallerfront. Hon lovar att hon ska ta mig härifrån.

Jag frågar inte om min riktiga pappa men hon berättar ändå. Bara lite. Hon säger att han bor i ett land långt bort och att han har långt svart hår. Som en indian. Hon tecknar med handen mot armbågen för att jag ska förstå. Sen säger hon ingenting mer om min riktiga pappa men det räcker så.

En indian i ett land långt bort.

Det är det bästa jag hört och nu vill jag bara somna så att jag får korsa slåtterängen och berätta för Blomma.

Mamma släcker lampan när hon går. Jag tänder den igen när hon har gått. Det gör jag alltid. Hon säger att det inte finns några monster men det hjälper inte. Vi har ett trovärdighetsproblem i huset. Det är något som rör sig i skuggorna.

Jag viker in täcket under mig själv och drar det över huvudet. Täpper till alla vägar in och sparar bara en smal tunnel att andas genom. Luften blir varm och tung där inne men det är det enda sättet jag kan somna på. I en kokong där jag kan bevaka den enda vägen in.

21

WALDEN, Jävla karlar.indd 21

2023-09-12 16:21:16

på morgonen säger han förlåt. Han slog för hårt. Det blev fel. Han var orättvis och det är inte likt honom. ”Jag brukar vara rättvis”, säger han och det är nog en fråga så jag nickar för det är nog svaret.

Han håller om mig och lovar att ingen ska flytta någonstans. Då tycker jag synd om honom igen. Vet han inte att mamma redan har lovat att vi ska flytta? Att hon lovade först? ”Nu firar vi jul.”

Han säger det som om han tyckte om att fira jul men det gör han inte. Han tycker inte om att fira någonting förutom sin egen födelsedag. Jag kommer aldrig att träffa en annan människa som tar sin egen födelsedag på samma allvar som Växtmagikern.

När mamma hade lillasyster i magen och gick 13 dagar över tiden blev han förtvivlad eftersom han hade lovat sina vänner en stor fest på sin födelsedag. Födelsedagen kom, lillasyster kom inte. Han bäddade ner mamma och mig på övervåningen medan bottenvåningen fylldes av människor och musik. ”Ligg bara stilla och ta det lugnt”, sa han och sen rasade festen hela natten. En orkester bildades med Växtmagikern på sång. Han sjöng Heart of gold och tutade i munspelet me­

22

WALDEN, Jävla karlar.indd 22

2023-09-12 16:21:16

dan mamma låg stilla med en hand över mitt öra. Hon drog långa andetag genom näsan men andetagen blev kortare framåt gryningen. Lillasyster var nära att födas i bilen för han var så berusad att han måste krypköra till lasarettet. Han var där när hon föddes men när han fick se henne blev han så rövarkungslycklig att han måste köra hem och blåsa nytt liv i födelsedagsfesten. Morgonen därpå återvände han till lasarettet med hela orkestern. De spelade Heart of gold för lillasyster och han tutade i munspelet och sen blev de utslängda.

Växtmagikern älskar att fira så länge dansen går runt honom. Danser kring annat förstår han sig inte på. I hans hus är det han som är granen.

Men nu sitter han på min sängkant och säger att vi ska ha en gran från skogen och att det ska ligga paket under den.

Han gör sig till. Och på vägen ut ur rummet vänder han sig om en sista gång. Laxryggarna skymtar i tången. ”Jag är fortfarande din pappa”, säger han och sen någonting om att det inte är så viktigt vems pung man kommer ifrån.

Han försöker ta bruset ifrån mig. Han är inte klok.

Min pappa är indian och nu ska jag berätta det för Blomma.

23

WALDEN, Jävla karlar.indd 23

2023-09-12 16:21:16