9789177951995

katarina frostenson

ALMA

POLARIS

I_Alma.indd 3 O_Frosten_Alma_ORIGINAL_5okt.indd 7

2023-10-10 17:24:46 2023-10-08 16:48

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Katarina Frostenson 2023 Omslag av Nina Ulmaja Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2023 ISBN: 978-91-7795-199-5 www.bokforlagetpolaris.se

I_Alma.indd 4

2023-10-10 17:24:46

Vida gatan

I_Alma.indd 5

2023-10-10 17:24:46

Krig. Ordet kommer ur luften här – krig som var, som är, och vad mer? Vad ledde till de nya trakterna? Flykt eller glömska, längtan till okändhet?

Det är i en stad, i ett av de vida kvarteren. Det finns på en höjd, nedanför ligger en slänt och bortom den öppnas vyn mot ett töcken av tak, himmel och moln, som kan likna ett hav.

Det är vidsträckt där, sa en vän som kom hit: där du är nu.

Där: det är här nu.

Här är ett ord från en ramsa, eller en sång. Ett mantra för länge sen var: »Jag är här.« En besvärjelse. Det var inte på vägar i dessa kvarter som orden stod upp: det var djupare ner i staden där det strömmar av liv, vid en lång och bred gata, en så kallad boulevard.

Strömmar av liv, heter det så? Det som pågår nu, hela tiden, i denna rolöshet, som heter stad.

7

I_Alma.indd 7

2023-10-10 17:24:46

Jag är här hursomhelst, påtagligt och i samma stad, på en plats som är anonym. Det som ledde till de okända och vidsträckta trakterna kan heta öde, eller tillfällighet. Eller krig. Hemmet långt borta blev obeboeligt en tid, alla platser och riktningar försvann; inte rummen, men det som fanns utanför dem. Därute var det främmande eller bara tyst med skuggor av hot. Och vad är en människa om hon inte vill lämna sitt hus?

Vänskapen sträckte ut sin hand och en boning, ett tillfälligt hem fanns, i en stad.

Men »hem«, kunde ett ord vara mer främmande nu.

Det är längst ner i ett hus som är vitt och fem våningar högt.

Utanför far bilar förbi, lyktornas sken kommer in nattetid. Ett ljus tänds i närheten och varnar när något passerar eller står still utanför.

Det går att vänja sig, säkert går det att godta det kalla skenet som sprids gång på gång. Allt går, det med. Vad? Att vänja sig.

En bit himmel skymtar ovanför, fri från minne och tid, liksom grönskan från träd.

Härinne bor kroppen. Här står och går den omkring, här ligger den i sin säng. Här blev ett hem för en tid i två rum längst ner i ett hus. Utanför är några tallar som tuktats hårt för att de växte

8

I_Alma.indd 8

2023-10-10 17:24:46

för vilt. Det ena reser sig högt med sin vippiga krona, det andra är kluvet och har likt en lyra i sin topp.

Ett vintergrönt träd med okänt namn finns likaså, det är långt och har stora och feta blad. Den ormlika stammen slingrar sig upp och liksom bort. Högt, så högt att den knappt syns till slut.

Kronan söker ljuset, som växterna gör. Även här, eller särskilt här mitt i en stad, längst ner i ett hus med ett galler med vassa spetsar runt sig. Nu syns det: att det sitter små spjut högst upp på … inhägnaden. ­ Det är nedre botten alltså, så heter det – får det heta så än? Eller kan någon såras av uttrycket, av begreppet längst ner: ta anstöt av det? Kräva att det förs bort ur världen och tiden – Som om ord kunde avlägsna det där tillståndet: botten nådd.

Att nödgas lägga sig ner, eller stå där man är. När man har förlorat norr, som det heter här. Det vill säga alla riktningar.

Ute på gatan går det, ja, att se långt. Bortom kullen, i gattet bland töcknet av tak skymtar några höga hus. I fjärran, verkligen avlägset, kanske finns de bortom stadens gräns. En skyskrapa liknar en silo. Ibland ser det hela ut som en inka-stad. Är tornen vita? Det är svårt att urskilja på så långt håll. Ljusa är de allt.

Liksom ditsatta. Eller utställda där. Kastade ner på en mark, främmande – En ödslighet präglar trakten trots flödet som finns överallt i denna stad som inte är en stad, men en värld. Strömmar av vad? Av

9

I_Alma.indd 9

2023-10-10 17:24:46

män­niskor, fordon. Ansikten. I ett dis, svävande, avlägset drar världen förbi.

Som på en annan planet – Det finns någonting i känslan … av att vara en alien här. Känslan, den är vid, som det skådade, ett liksom stelt utseende.

De där väldiga verken, raden av ljust bruna hus som kantar den runda platsen i närheten, den med ett klingande namn efter ett slag i ett avlägset krig, Trocadéro.

Som jättars verk är dessa byggnader.

Verkligen.

På kolosserna står ord till mänsklighetens lov; det är stora ord.

Jag lyfter mitt huvud och kisar, orden står högt: de är vackra och de talar om människans verk, hennes mäktiga skapelser. Det talas om »nästan« här med. Och om »konstnären«, hon som är »égale et rivale de sa pensée« och ingenting är utan en annan människa.

Det sägs vidare att alla människor skapar och utan att veta det, skapar som de andas, och att människan är mäktig nog att frambringa underverk.

Människan – Det som ska tala om detta mirakel är … kolossalt. Mastodontiska byggnadsverk, försedda med en gyllene skrift. Och en bit längre bort syns en väldig vit väggskulptur där en jättelik kvinna står

10

I_Alma.indd 10

2023-10-10 17:24:47

rest i en skara av män. De är soldater. De lutar sig fram och spejar ut, någon verkar nära att falla men hon står upp, rak som en lans, med en sköld mot sitt bröst. Ena foten höjs som för ett steg. Till våra hjältar, står det. Hon är kanske landsmodern. Till minne av slutet på ett av världens stora krig, vapenvilan den elfte november för drygt hundra år sen.

Nästan allt talar om kriget här. Vad ledde hit för min del – ​ frågan kommer igen. Flykt? Längtan efter anonymitet. Glömska, det där vackra, omöjliga tillståndet – glömskan som kallats en nåd.

För glömskans skull kom jag hit en liten tid. För att kroppen skulle orka … fortsätta.

Kroppen, den där som måste sitta eller stå. Lägga sig ner.

Eller gå!

I backen som tar vid efter kullen sprids en lukt som inte går att känna igen. Den är anis- eller lakritslik. Längs trottoaren i sluttningen sitter kvinnor och män och drar i sig rök, från deras långa pipor kommer ett gurglande ljud.

De är kanske hemlösa på ett annat vis, från en annan tid, ur ett verkligt krig för länge sen nu. Det kan vara en värld av igår i ett land med cedrar och kullar. Och krig i nästan all tid. Nu ett ödelagt land, berövat det mesta verkar det som, där till och

11

I_Alma.indd 11

2023-10-10 17:24:47

med koleran härjar mitt i allt elände.

Ser de som en gång kom därifrån kullarna liksom hägra i gatans gatt? Hur ser de dem? Hur ser de ut? Och träden, är pinjen här – som cedrarna där?

Röken de blåser ut är söt, nästan kväljande. Den är bara främmande. De som njuter den ser mot rökdonen, de små glödande kolen på locket, de långa stativen av trä och kärlen med vatten, och suger sakta i sig deras dunst. De tillhör knappast de fattiga, de flesta ser välnärda ut, det är kvinnor med vidgade läppar, män med guldlänkar runt armar och hals, de är människor födda någon annanstans. Nu här, i backen. Är de ännu hemlösa, eller har de glömt?

Hur syns hemlöshet? Luktar den? Om en människa inte är i sitt hem, var är hon då? Ingenstans? Och är ingenstans då hennes hem och – hur lång tid tar det att veta var man är? Vad som heter »här«?

Här. Som det som står inför mig. Ett namn, till exempel. Platsens namn.

Det första jag ser nedanför backen som går från kullen och bort från mitt hus är några bokstäver som står i versaler vid en rund plats som trafiken far kring. De bildar ett ord som skall vara ett namn på en ort. Som ser ut att kunna kastas om och bli vad som helst, som klossar i ett spel: I A N E. ​N A E I

12

I_Alma.indd 12

2023-10-10 17:24:47

IEAN NIAE

Vokaler. Lätta som luft är de – och så svävar ett namn över allt, och ett namn som inte betyder ett dyft. Inte än.

Det är bara aningar, tills det träder fram: I E N A. Står det.

Verkligen. Det är platsens namn. Och vad mer?

En man sitter till häst i rundeln med namnet som det går att kasta om minst fyrafalt. Statyn av krigaren tronar i platsens mitt, mannen har ett vapen i den högra handen som han sträcker mot skyn – är det ett spjut? En sabel är det.

Kanske han står till häst, och hästen lyfter sin hov, och det på den runda platsen där trafiken går moturs och nästan i sick-sack, sällan i ordnad filtrafik, en bil ibland tornar in i en annan, rutan vevas ner och en röst skriker arga, krigiska saker som »zouave!« eller »enculé!«, skällsord, runda, smutsiga okvädingsord som så lätt flyger ur munnarna här, och lika enkelt glöms bort.

Det händer att en cyklist eller gångare fälls till marken i ett plötsligt slag, ligger ett tag och i bästa fall reser sig, står upp igen och går iväg utan ett ljud. Medan en annan sticker ut skallen ur fönstret på sin bil och skriker det där ordet som liknar italienskans uttryck för mildhet och är namn på ett vin: soave, heter det, ett så mjukt ljud –

13

I_Alma.indd 13

2023-10-10 17:24:47

Men mannen reser sig på sin häst, i en krigisk pose. Han finns där som om inget har hänt och som om ingenting liknande det som har hänt händer mer: alltså krig.

Varför står just den herren här?

Och tänk, att han finns där. Att han står kvar – får han vara där?

Sitta där eller vad man nu gör till häst, och som staty. Är det inte dags att ta ner denne … man. Eller själva historien. Göra världen fri från förflutenhet och från tyngd. Göra om den med andra ord, som en reningsprocedur. Ändra allt. Befria världen från den ­förflutenhet som heter krig. Våld. Makt. Invasion. Som heter Han. Ska vi glömma att det har varit krig, liksom tro att det sista kriget är utkämpat? Med andra ord: om vi tar ner honom, blir världen en annan, till och med bättre då? Renare?

Historien, med andra ord.

Så kom tanken, eller mer detta talesätt: att den som river upp det förflutna förlorar ett öga. Och att den som vill glömma det, mister två.

Den vida gatan, avenyn som tar vid efter platsen Iéna löper ner i riktning mot floden. Det skymtar flikar av vatten i gatt mellan hus. I mitten av vägen tar en marknad plats då och då. Nu ligger den tom i väntan på köttet, fisken och frukterna.

På en sida av vägen syns någonting som liknar en kulle; en

14

I_Alma.indd 14

2023-10-10 17:24:47

obekant, ovanlig form sticker upp. Jag närmar mig den. På trottoaren står som en hydda, hopsatt av vit papp och kartong. Den är överdragen med ett kraftigt plastskynke som hålls på plats med ett par rep.

Något reser sig en bra bit över bygget, står vid sidan av. Det är ingen staty: det är en människa.

En man står vid det lilla huset invid trafiken som ständigt och jämt drar förbi i en susande, tutande ström, avbruten av plötsliga vrål från trafikanter och gångare. Han ser ner, blicken är fäst vid den gråa asfalten.

Mannen är lång; gänglig är ordet för varelsen. Han erinrar om en fågel, en strandart, en häger där han står i dagen och kanske om natten vid randen av gatan medan trafiken flödar på med ett liksom evigt susande ljud. Stilla och väntande.

Klädseln är enkel och proper, jacka och byxor i blått, ett par väl använda skor av seglarsort, som gjorda för vandring i skog och mark, kanske jakt … Eller en färd på en flod.

Vilken underlig syn. En man tycks ha byggt sig en koja vid sidan av gatan och mitt framför ett palatsliknande hus. Skapat en hydda av bråte och skrot. Han har gjort väggar och anlagt ett tak som kan ha lagts på peu à peu, kanske under en lång följd av år.

Mannen har tagit plats, till synes för gott – ja, slagit ner sina bopålar här. Fattat ett beslut, tycks det som: det här är mitt hem.

Det är här, mitt i er väg – Tänka sig: att det får stå kvar, att ingen tar sig för att föra bort

15

I_Alma.indd 15

2023-10-10 17:24:47

huset eller förstöra det. Att det står emot stormar och regn.

Och mannen – han står, som mannen ska stå. Han har slagit sig ner, stående.

Orden »att slå sig ner« – de låter hårt. »Residere« heter det på ett språk. Att bli bofast, bestämma en plats. Är det det? Och vad mer? Att aldrig mer gå.

En vän, H, kom för att se på den nya trakten. Vi tog plats på serveringen med utsikt mot det tunga tornet med den fyragrenade foten, Eiffel, som står på den andra sidan av floden, vi satt vid den runda platsen med sina kolosser till byggnader, den med ett spanskklingande namn, efter slaget vid Trocadéro.

Vännen H hällde upp vatten ur en karaff. Han drack sakta en klunk ur sitt glas. Han hade sin telefon i ena handen, såg ett tag vilsen ut som om han frågade sig: var ska den vara, eller ligga någonstans, och då kom orden ur mig på ett språk H inte förstår: »Lägg den där.« H skrattade, han hörde det imperativa i språket, den underliggande ordertonen: utan att kunna språket fattade han hur styvt och befallande detta tungomål kan bli. Han upprepade orden, taktfast: »Lägg den där!« Vi skrattade.

Jag undervisade honom om verben sätta, ställa och lägga, tre

16

I_Alma.indd 16

2023-10-10 17:24:47

ord för rumshandlingar i mitt modersmål, så främmande här och svåra att skilja åt.

Jag sa: tornet där borta, det stora, det står. Säger du att det ligger faller drygt sjutusen ton över hela alltet i närheten och krossar det som är i dess väg. Alltså står det där.

Telefonen, den ligger här. Och glaset – det står. Annars rinner vätskan ut.

Människan – sitter, ligger hon eller står? Frågade H. Allt, hon gör allt det där. Ha! H skrattade till och sa: »Lägg den där!« Varför skrattade vi? Var det uttalet, det spänstiga sägandet av konsonanterna. Varifrån kom det order-lika i språket? Jag hade inte tänkt på den tonen tidigare, det var underligt.

Och du »slår dig ner«, sa jag sen. Det är samma verb för att göra sig illa och att göra ont. Att slå – H drack av sitt vatten och såg tankfullt på det halvfulla glaset och sa: jag ställer det där. Ställer det ner. Är det rätt?

Ja, nu blev det rätt.

Vad kan jag lägga … ner?

Skeden. Telefonen.

Och karaffen?

Nej! Till dig säger jag då, sade H: Stå kvar där du är.

17

I_Alma.indd 17

2023-10-10 17:24:47