9789177951834

tt E la ih mliv

3

CHRISTINA SCHOLLIN TILLSAMMANS MED MARIANNE WILÖF

5

Innehåll Förord 7 Christina i dag – en förebild 11 Barndomen och ungdomsåren 27 Teater för hela slanten 51 Mitt livs kärlek 59

Åren på privatteatrarna 177 Varuhuset och Tre Kronor 203 Åter till fadershuset 219 Vändpunkt 225 Det går an 231

Jag kom in på Dramaten! 73

Christinas Bod & Salong 239

Familjeliv på Björkhaga 107

Röster om Christina 247

Änglar finns dom?, Käre John och andra filmer 139

Änglar finns 261 Efterord 265

Viva Christina – lysande stjärna 171

År 1966 fick Christina en Guldbagge för bästa kvinnliga skådespelerska för ”den oglamorösa och utlämnande tolkningen av Irenes hjälplöshet och ömhetstörst” i Ormen.

Foto: Freddy Lindström/TT

Till mina älskade barn Peter, Niclas, Pernilla och Linus och mina underbara barnbarn Tim, Oliver, Bianca, Benjamin, Linn, Theodor, Colin, Kit och Hugo.

Och naturligtvis min make och livskamrat under alla år, Hans.

F

Förord

ör Christina Schollin har skrivandet, både som brev och dagböcker, varit en viktig del av livet. Att sätta ord på upplevelser har varit ett sätt för henne att lära känna sig själv. ”Det är rätt tid i livet att ge ut mina memoarer nu, när jag fortfarande minns och, förhoppningsvis, har mycket kvar att hinna uträtta och uppleva. Jag brukar säga att jag har så mycket att göra nu, att jag inte har tid att göra bokslut.”

Christina är även känd som mormor och mamma i Wahlgrens värld, men har en lång och fantastisk karriär under decennier från Dramaten, filmer som Änglar, finns dom?, Käre John, Fanny och Alexander. Hon är en mycket folkkär artist.

Man skulle kunna kalla Christina för en mångsysslare som utöver den självklara titeln skådespelerska även kan kalla sig entreprenör, bodmadame och nu senast influencer. Men det är förstås för scenen hennes hjärta klappar, och klappat, som mest intensivt. Så länge hon kan minnas har hon drömt om och älskat teatern. Och den kärleken har varit besvarad, vilket väl kommer till uttryck i den här boken.

Då vi känt varandra i många år har jag fått förtroendet att plocka ur Christinas samlade dagboksanteckningar, artiklar och recensioner för att få delar av underlaget till den här bok-

ett himla liv

förord

en. Resten har fötts fram under utforskande samtal där den mångfacetterade bilden av Christina har tagit form.

”Jag brukar tänka att allt som har en framsida också har en baksida. Ljus och mörker; det är så det är i livet. Och så har även mitt liv varit: ett himla härligt liv!”

8

Nu när jag fördjupat mig i hela detta material har det återigen slagit mig vilken helt strålande och lång karriär Christina haft.

Dessutom bred. Så många olika roller hon gett karaktär och gestalt. Ändå skymtar en känsla av otillräcklighet fram, något som följt henne genom åren.

Christina har hela livet samlat på citat och aforismer. Kloka ord som inneburit något djupt personligt för henne. Varje kapitel inleds med ett sådant citat.

Egentligen är det Christinas pappa vi har att tacka för att det här memoarskrivandet har blivit möjligt. Han började tidigt att samla allt som skrevs om dottern. Hans kamerala talanger kom väl till pass och han blev den som först tog hand om alla tidningsartiklar och skötte fancluben med alla beundrarbrev. Han katalogiserade och ordnade fint i åtskilliga pärmar.

Sedan fortsatte Christina själv, och nu finns det en ansenlig dokumentation. ”Det är det som gör att jag nu kan gå tillbaka och läsa mina egna kommentarer från aktuella tidpunkter. Det är ganska spännande och jag kan konstatera att det är mycket som jag, nu så här långt efteråt, inte skulle ha kommit ihåg utan den här dokumentationen.”

Christina må ha passerat 80 år, men är fortfarande yrkesmässigt aktuell. På tv möter vi henne i Wahlgrens värld och som tomtemormor i Julkalendern i SVT 2019. Dottern Pernilla gör rollen som tomtemor.

Christina och Pernilla som Tomtemormor och Tomtemor i 2019 års Julkalender Panik i tomteverkstan.

Foto: SVT

9

10

ett himla liv

kapit el 1

Christina i dag --- en förebild ”Se åldern som en gåva. Pensionera dig från din pensionering. Fortsätt att engagera dig i livet.”

S

olljuset är gyllene, det är fortfarande varmt, trots sen eftermiddag. Christina sitter i sin blommande, grönskande trädgård i Nerja, i södra Spanien. På håll ser vi det blå Medelhavet. Hon pekar mot sin orangefärgade bougainvillea och ser belåten ut. ”I snart 20 år har Hans och jag dragit hit när hösten kommer hemma i Sverige och dagarna blir kortare. Att få möjlighet att leva här halvårsvis är underbart. Vi brukar säga att vi har det välförtjänt bra. Jag hade länge längtat efter sol och värme under vinterperioden. Numera älskar vi att vara här i vårt fina hus Casa Angel, Änglarnas hus, och vi njuter varje dag av livet i Spanien med nytt umgänge och goda vänner. Jag har myntat detta uttryck: när man blir äldre då blir det plötsligt väldigt bråttom att hinna ta det lugnt.

Min mor hade gröna fingrar och jag har alltid sagt att när

Christina älskar sitt hus i Nerja, Spanien.

Foto: Peter Knutson

12

ett himla liv

jag blir gammal ska jag ha tid att odla och sköta en trädgård.

Hm, den tiden har visst inte kommit ännu … Min man brukar påminna mig om när vi var nyinflyttade i vårt hus Björkhaga i Stockholms skärgård och jag skulle rensa ogräs från rabatterna.

Jag var inte van vid sånt och plockade i min aningslöshet bort alla violplantor. Efter det blev jag portförbjuden i trädgården.

Här i Spanien växer det visserligen så det knakar utan mina insatser; bougainvillea, rosor, hibiskus, pelargoner. Och citroner, apelsiner, passionsfrukt och nisperos som jag gör kompott av. Men när jag blir gammal … ska jag kanske ha ett växthus som morfar hade.”

Nyligen fick Christina en fin utmärkelse i Nerja, Turista de Honor, för att hon bidragit till turismen. Hon hedrades vid en ceremoni med borgmästaren och flera av stadens höjdare i kommunhuset i Nerja. ”Jag höll mitt tacktal på spanska. Efteråt spelades Abba och ett fyrverkeri avfyrades till min ära. Det var stort!”

Nu lyser solen över Christina, men livet har stundtals varit hårt även mot henne.

2011 drabbades hon av cancer. Hon var just i färd med att flytta från sin butik i Gamla stan i Stockholm, Christinas Bod & Salong, dit turister kommit för att få en skymt av den legendariska stjärnan. Hon slet och släpade, bar kartonger och möbler. Det var dammigt och smutsigt. Hon kände sig mycket trött och stressad, både till kropp och själ. Det var förstås en chock när läkaren gav beskedet att de hade upptäckt en ovanlig typ av tarmcancer. ”Jag blir ganska rationell i sådana situationer och hanterade

christina i dag

–

en förebild

13

beskedet som ett projekt; ett projekt som handlade om att bli frisk. Först behövde jag förstå vad det innebar, hur prognosen såg ut. Sedan lyssnade jag dagligen på Louise Hays bok Tankens kraft och använde mig av affirmationer för att stärka mig och motverka rädsla. Jag la också om kosten. Parallellt med det strålbehandlades jag i sex veckor. Hans ställde upp och skjutsade mig till sjukhuset varje dag. Det var förstås en jobbig period, men allteftersom tiden gick mådde jag bättre och bättre. I dag är jag friskskriven.”

Dagens unga känner inte Christina som en Dramatenskådespelare. I stället tänker de nog på henne som Pernillas mamma och Biancas mormor. I oktober 2016 hade tv-serien Wahlgrens värld premiär på Kanal 5. Första avsnittet hade nästan 400 000 tittare och serien blev snabbt en succé. Som tittare får man framför allt följa dottern Pernilla Wahlgren och dotterdottern Bianca Wahlgren Ingrosso i deras vardagsliv, medan Christina och andra familjemedlemmar är med emellanåt. 2018 vann programmet Kristallen i klassen ”Årets tv-program”.

Christina är fortfarande yrkesmässigt aktiv. 80+ är inget som hindrar henne, till exempel i sin roll som så kallad influencer med drygt 65 000 följare på Instagram. Hon har två duktiga influencers på nära håll: Pernilla och Bianca. ”Att vara influencer handlar om att inspirera andra och dela med sig av tips och råd. Det kan också röra sig om samarbeten.

Spännvidden bland uppdragen är stor.

Jag mår bra av att dela med mig, ge av mig själv. I bästa fall får jag vara en förebild och god kraft i världen. Vara till nytta för andra. Jag har med åren blivit säkrare och det känns

Christinas familj samlades på hennes födelsedagsfest. Övre raden: Tim, Benjamin, Bianca, Oliver, Theo och Linn.

Nedre raden: Niclas med Kit i knäet, Peter med Hugo i knäet, Hans, Christina, Pernilla, Linus med Colin.

Foto: Charles Hammarsten

16

ett himla liv

både roligt och naturligt att få sprida information om sådant jag tycker är viktigt.”

Christina vill vara en god kraft i världen, särskilt för barn.

Hon har hittills skänkt närmare en halv miljon till Barnens Ö, Astrid Lindgrens barnsjukhus och ett barnhem i Thailand för tsunamidrabbade barn. I Thailand finns ett hus med inskriptionen: ”Donator Christina, Änglahuset.” I dag donerar hon en summa månatligen för svältande och undernärda barn i tredje världen.

Sommaren 2018 firade Christina sin 80-årsdag – ett halvt år efter födelsedagen – hemma på familjens Björkhaga på Norra Lagnö i Stockholms skärgård.

140 personer var med; var och en med en särskild roll i hennes liv. Det blev en osedvanligt varm och vacker kväll. Självklart var alla barnen och barnbarnen där. ”Med hjälp av vissa justeringar hade jag lyckats komma i min vackra röda sidenklänning som jag också bar på min 50-årsdag. Jag hade en krans av sommarblommor i håret och kände mig så lycklig över att få samla alla till en fest för livet.”

Bianca och Pernilla ordnade tårtor till festen.

Foto: Charles Hammarsten

christina i dag

–

en förebild

17

Christina ser fortfarande fräsch ut. Många har genom åren tagit henne för yngre än hon varit. Från början gillade hon inte det; hon såg för barnslig ut, tyckte hon, och var rädd för att fastna i en viss typ av roller. ”Jag välkomnade faktiskt rynkorna när de började komma och har aldrig gjort något för att ta bort dem, förutom en rynka mellan ögonbrynen. När jag blev trött och stressad brukade jag rynka pannan. Med tiden blev det en djup rynka. Andra årsringar har jag kvar. Men jag har alltid tagit hand om mig och min hy.

Alla är så fixerade vid ålder. Skådespelare borde få vara ålderslösa. Jag säger som Jarl Kulle: Jag är precis lika gammal som rollen kräver.”

Redan som barn drömde Christina om att bli skådespelare. ”Jag har ofta undrat vad som drev mig. Äldre kollegor sa till mig för länge sedan att jag måste veta varför jag ägnar mig åt det här yrket. Men jag kände inte att jag hade något val. Jag bara måste. Först och främst var det nog en längtan att komma bort från mig själv och min tråkiga, intetsägande och hämmade person. Ett sätt att få fly in i en fantasivärld, där allt kunde ske som jag var övertygad om aldrig skulle hända mig i verkliga livet. Men det var aldrig ett medvetet val, utan mera en stark önskan efter något som låg bortom min egen verklighet.

En sak som säkert påverkat mig är också att jag är sladdbarn med ett behov av att bli accepterad. Inte så att jag har haft en tråkig eller olycklig barndom, tvärtom, jag hade det säkert bra. Och bortskämd blev jag nog, minstingen som jag var. Men kanske är det just däri det ligger – att jag var yngst. Det var aldrig någon som räknade med mig; inte ens när jag hade växt upp till tonåring. Nej, jag behandlades fortfarande som Lillan och

18

ett himla liv

ingen tog notis om vad jag sa. Ingen lyssnade på mig. Följden blev att jag aldrig vågade säga något av rädsla för att det skulle vara fel eller dumt.”

En längtan föddes inom Christina. En önskan att visa att hon var någon att räkna med. Här finns nog en förklaring till mycket i hennes liv och till de val hon gjort. Hur många succéer hon än har haft – och hur många män som än bedyrat henne sin kärlek – har hon kämpat med den där känslan att inte vara riktigt accepterad. Kanske är det till och med den som är och har varit hennes verkliga drivkraft och – i hög grad – bidragit till hennes framgångar? ”Det är först när man vågar vara sig själv som man kan fungera bra med andra i sin omgivning. Framför allt hände det tidigare att jag ofta deppade, åkte ner i skorna och allting kändes nattsvart. Inget var bra och mest av allt var det mig det var fel på. Jag gick och ältade. Med tiden har jag lärt mig att de där svarta stunderna går över. Jag tror att jag haft stor hjälp av min dagbok där jag skrivit av mig. De här depparperioderna hänger antagligen ihop med min osäkerhet.

Länge, länge tvivlade jag på min kapacitet och trodde inte att jag hade något att ge. Nu på ålderns höst har det blivit bättre.”

Det dåliga självförtroendet har satt käppar i hjulet för Christina och gjort henne sårbar. Det har varit svårt för henne att hitta en linje, både i livet och i sitt konstnärskap. Långt upp i åren var hon osäker och led av mindervärdeskomplex. Hon tyckte att allt hon gjorde, sa och tänkte var fel. Hon kunde sitta på en middag och fundera: ”Nu skulle jag vilja säga så här, men det är nog inte värt att jag gör det för då tycker de andra att jag är dum. Så det är lika bra att jag är tyst. Numer tar jag

christina i dag

–

en förebild

19

inte mig själv på lika stort allvar längre, utan kan bjuda på mina tillkortakommanden. Jag har jobbat med mig själv och mitt självförtroende har blivit bättre. Jag är inte så beroende av vad andra tycker och tänker. I stället känner jag mig stolt och kan se tillbaka på mitt liv och vara glad och tacksam över allt som livet har gett mig.”

Det är väl känt att många skådespelare lever med dåligt självförtroende och vacklande självkänsla. Kanske är det samtidigt ett skäl att tvinga sig upp på scenen, gång på gång, för att i bästa fall få bekräftelse från publiken. Bekräftelse på att duga, att ha något att ge. Kanske är ordet tvinga inte rätt, det är nog snarare fråga om en stark lust och drift. Den här kampen – en osäkerhet kontra en obändig vilja och stark målmedvetenhet – går som en röd tråd genom Christinas liv. ”Jag tror att teatern har hjälpt mig att förstå mig själv och andra människor bättre. Mina yrkesmässiga framgångar har också bidragit till att jag fått en grund att stå på, helt enkelt.”

Christina har skrivit dagbok ända sedan de tidiga tonåren, vissa perioder flitigare. Från början funderade hon mest över killar och framtidsplaner. Senare blev det ett behov att stanna upp och reflektera över sitt liv som snurrade så snabbt. Hon tyckte om att formulera sig och upptäckte att hon mådde bra av det.

När hon nu letat bland sina dagböcker inför memoarerna noterar hon hur hon förändrats. Naiva funderingar och osäkerhet har övergått i erfarenheter. Ibland tar hon sig för pannan när hon bläddrar i sina dagböcker eller tittar på gamla filmer. ”Är det verkligen jag som varit med om allt detta?” ”Ibland tycker jag att mina anteckningar är ensidiga. Jag klagar på mig själv, har en negativ självbild. Jag ville så gärna att

20

ett himla liv

christina i dag

–

en förebild

21

livet skulle vara fint och romantiskt. Men så var det inte alltid, det var jobbigt att vara ung, tycker jag. Andra uppfattade mig nog som glad och positiv. ” Efter ett helt liv i rampljuset har Christina självklart fått många beundrare, både kvinnor och män. ”Det fanns förstås några killar i mitt liv innan jag träffade Hans. Men det är länge sedan. Däremot har det funnits män som haft stor betydelse för min yrkesmässiga utveckling. Regissören Alf Sjöberg var den förste som såg min potential och gav mig möjlighet att spela med i föreställningar på Dramaten redan som elev. Jarl Kulle var en annan. Han var så uppmuntrande som motspelare. Lars-Magnus Lindgren som regisserade Änglar, finns dom? och Käre John en annan. Ingmar Bergman är ännu en som bidragit till min utveckling.

En lustig incident inträffade när en tidning gjort en intervju med mig på just temat männen i mitt liv. Jag nämnde även då Ingmar Bergman, men i den artikeln fanns en antydan till att vi skulle ha haft något privat ihop. Och så var det aldrig.

Så jag skrev, något generad, ett brev till honom och förklarade bakgrunden.

Jag fick det här svaret: Kära Snurran (han kallade mig så), tack för ditt rara brev. Det förstår du väl att jag inte blev det minsta arg (möjligen nå-

Både Hans och Christina älskar livet i Nerja, efter att Christina fått idén att köpa hus där.

Foto: Peter Knutson

Det är klart att den allra viktigaste personen och mannen i Christinas liv har varit maken Hans Wahlgren, som hon träffade tidigt i livet, redan 1957 som 19-åring. De har varit gifta i drygt 60 år, fått fyra barn och nio barnbarn.

För båda har familjen varit det viktigaste, ett fundament. De har förstås, som alla andra, haft det svårt emellanåt. Men rädslan att splittra familjen har fått dem att rida ut kriserna tillsammans. I media har de ofta framställts som en ”gullegull”-familj.

Det är naturligtvis bara en liten del av sanningen. Verkligheten har varit mera komplicerad. Som alltid.

got smickrad) trots att jag inte haft förmånen att vara någon ”man” i ditt liv. Jag tycker ditt ansikte blir allt vackrare och jag hoppas du ska få göra roller som gör din skönhet och din stora begåvning rättvisa. Kanske får vi jobba ihop en dag. Det vore fint! Din tillgivne vän Ingmar.”

”Kärlek är det vackraste ord jag vet. Jag har strävat efter att bli en kärleksfull människa för att kunna dela med mig till andra.

Jag har alltid försökt jobba med mig själv, spanat bakom rollerna, sökt mening för att gå vidare. Kriser undgår ingen, men det

22

ett himla liv

gäller att mobilisera kraft att komma ur dem och fylla på med positiv energi.

Jag är en känslig och känslosam människa med ett behov av att prata om det jag funderar över. Det är på gott och ont. Å ena sidan är jag sårbar, å den andra mer intensivt levande. I perioder har jag fått kämpa för att komma över en tröskel, då det varit frestande att ge upp. Men jag har velat hitta nya vägar.

Motluten hör livet till, liksom smärtan.”

Vissa perioder har förstås varit viktigare i hennes liv. För Christina kom framför allt Dramaten att bli som ett hem och åren där den bästa av skolor. Hon fick fina roller, hade flera filmer på gång – och var bara några och tjugo. Under den perioden behövde hon ofta stanna upp, reflektera, och kunde konstatera att hennes drömmar höll på att förverkligas. ”Det var allt tur för mig att jag hade Hans, som höll i mig när jag virvlade iväg som mest. Han gjorde mig medveten om – och höll mig fast i – verkligheten på ett sätt som jag är mycket tacksam för.”

Trots alla yttre framgångar, ansattes hon fortfarande av tvivel.

Ur dagboken, 1 mars 1959, när Christina var 22 år: Vill jag spela teater, egentligen? Varenda föreställning är en form av plåga. Det har visserligen skrivits så mycket om skådespelare som hatar att spela teater, men det är faktiskt så att jag frågar mig varför jag håller på. Samtidigt som det är så tjusigt att kunna ge andra människor en upplevelse att ta med sig och minnas. Är det inte värt mycket? Kanske det är därför det är så plågsamt att spela. Det känns aldrig fullkomligt, det kan alltid bli bättre. Och så känner jag mig otillfredsställd.

Christina och Hans inför guldbröllopet. Foto: Privat arkiv

24

ett himla liv

Christina funderade på vem hon var och vad hon ville åstadkomma. Ur dagboken 1966: Att leva ett rikt liv, att inte låsa fast sig i konventioner, att spränga sina gränser, att inte resignera, att söka värden i livet, att känna och uppleva varje sekund, ATT LEVA!

christina i dag

–

en förebild

Många år senare skrev hon följande om sitt yrkesval: Jag älskar, älskar, älskar teater! Det är så skönt att få arbeta med något som är så engagerande och som kräver hela ens jag. Mitt yrke är fascinerande. Det plockar fram egenskaper som jag inte visste fanns. Jag utvecklas med rollerna och det är underbart.

Åh, om jag kunde vara som jag vill. Men jag känner att jag är på väg, kära dagbok. Jag känner mig sprängfylld och flygstark och färdig att spränga barriärer. Men det är mycket som hindrar, och ännu vet jag inte om det bär eller brister. Men huvudsaken är att det händer något. Och huvudsaken är att man finner sig själv, tar reda på vem man är.

Christina har formulerat sina känslor för teatern så här: Teatern är ett kall helt enkelt och man får vara beredd på att satsa allt och försaka det mesta. Man får låta sig uppslukas av denna förunderliga magi på de ”tiljor som skola föreställa världen” och – som Stanislavskij uttryckte det – blåsa liv i anden som bor i rollen och framföra den i konstnärlig form på scenen. Eller som någon annan har sagt: Man får ett liv till skänks, vid sidan av.

1957. Hans älskade att fotografera – och Christina var hans favoritobjekt ”Det var då det! Nu får jag tjata på honom för att han ska ta en bild på mig.”

Foto: Hans Wahlgren

25

26

ett himla liv

kapit el 2

Barndomen och ungdomsåren

”Jag tycker om att tänka att den dag man föddes fick man världen i födelsedagspresent. Ett underbart paket med fantastiska band! En del människor bryr sig inte ens om att knyta upp banden, ännu mindre öppna paketet.

Och när de öppnar det så väntar de sig att få se bara skönhet, mirakel och extas. De blir förvånade över att upptäcka att livet också är smärta och förtvivlan.

Det är ensamhet och förvirring. Allt detta ingår i livet. ” leo buscaglia

C

hristina föddes den 26 december 1937 klockan 11:20 på Allmänna BB i Stockholm. Hon kom till världen fyra veckor för tidigt och fick tillbringa den första tiden, enligt den tidens rutiner, i värme i glasskåp på bomull. Familjen var stor och Christina yngst i en syskonskara på sex, ett sladdbarn med elva och ett halvt år till närmaste syskon, enda systern Kajsa.

Christinas mamma, Henny, var redan fyrtiotvå år och pappa Gustaf på väg att fylla femtio.

Christina som 20-åring.

Foto: Privat arkiv

28

ett himla liv

Christina döptes den 12:e maj 1938 när hennes far fyllde 50 år. Övre raden från vänster: Svante, Jack och Hans. I soffan: Kaj, mor med Christina i famnen, far och storasyster Kajsa.

Foto: Privat arkiv

De fyra bröderna, Svante, Hans, Jack och Kaj hade beställt en lillebror att spela fotboll med och var säkert besvikna i början. Storasyster Kajsa, däremot, var överlycklig över sin nya docka och tog sig an systerskapet på största allvar.

Christina minns sin mor som mild i sin framtoning. Hon läste mycket, tyckte om att hålla tal och var duktig på att skriva vers och att rimma. Hon var en riktig matmamma och arbetade gärna med sina händer, virkade och handarbetade. Christina har fortfarande vackra sängöverkast som hon gjort. ”Hon lärde mig tidigt att sticka och virka, och handarbete har alltsedan dess varit en hobby. Jag tror att jag stickade mitt

barndomen och ungdomsåren

29

första alster när jag var bara sju år. Mor var mycket omtyckt som lärarinna och i arbetet var hon sträng men rättvis.

Jag hörde henne aldrig beklaga sig, men nog har jag en känsla av att hon hade haft högre vyer om sitt liv en gång. Men att föda sex barn under ofta små omständigheter är ett heltidsjobb, så eventuella drömmar fick kanske gömmas längst inne i hennes hjärta.

Jag minns min uppväxt som lugn och trygg, samtidigt som jag kunde känna mig ensam och utanför. Kanske för att mina syskon var så mycket äldre, men kanske också för att jag var ett känsligt barn.”

Fadern kom från en välbärgad familj i Karlskrona. När farföräldrarna avled fick han ärva en ansenlig summa pengar, som han placerade i Krügeraktier.

Och sedan blev det som det blev. Krügerkoncernens ekonomiska sammanbrott och konkurs år 1932 ledde till en enorm kris i Sverige. Många enskilda personer som investerat i aktier drabbades hårt. Däribland fadern.

Från att ha varit en välbärgad familj blev det knappt om pengarna. Modern som varit hemmafru efter de första barnen fick nu återgå till sin småskollärartjänst för att dryga ut hushållskassan. Fadern tog ett jobb som kamrer och revisor.

Fem, så småningom sex barn att försörja, krävde att de vände på slantarna.

Den ekonomiska förlusten var inget Christina märkte av; det hade hänt innan hon föddes. Det var syskonen som senare berättade hur pappan varje dag samlat familjen och redovisat hur mycket som skulle betalas av i olika butiker, eftersom allt handlades på kredit. Barnen fick hjälpa till att tjäna pengar genom att arbeta som cykelbud, golfcaddy eller andra extrajobb.

ett himla liv

barndomen och ungdomsåren

Fadern gjorde sitt bästa för att se det positiva med situationen och sa: ”Vet ni barn, jag är så tacksam att jag har fått uppleva glädjen av att kunna köpa en sak som jag har sparat ihop till och inte bara kunna köpa allt jag vill.”

tersom mina äldre syskon också hade bestämda åsikter om hur jag skulle fostras. De tyckte att far och mor var alltför släpphänta med mig. Jag minns fortfarande alla diskussioner om min uppfostran, som tydligen hela familjen intresserade sig för.”

”Jag tror att mor och far hade ett lyckligt äktenskap. Jag hörde dem aldrig gräla. Det var en kärleksfull stämning i hemmet.

Far skojade ibland med mor och sjöng ’Jag är så kär i dig. Hur härligt vore ej om du en gång sa samma ord till mig’.”

I familjen kallades Christina Lillan, eller Ungen. När hon blev något äldre fick hon smeknamnet Ninna, som familj och nära vänner fortfarande kallar henne. Hon härdades i hårda lekar av de fyra bröderna, som tyckte att de fått en kul leksak. En favoritlek var då fyra tonårsgrabbar stod i var sitt hörn av rummet och kastade Christina från ena änden av rummet till sängen i den andra änden. Christina studsade högt och tjöt ännu högre av förtjusning, ”kasta ongen, kasta ongen”, skrek hon.

Döm om mammans förfäran när hon kom på vad de gjorde. ”Jag var säkert ett mycket lillgammalt barn, omgiven som jag var av vuxna hela tiden. Mina syskon var av naturliga skäl inte mina lekkamrater och flyttade också hemifrån tidigt, så på sätt och vis växte jag upp som ett endabarn. Jag var inte särskilt blyg då, det kom först senare.”

Pappan, som under de äldre syskonens uppväxt varit sträng, hade mjuknat betydligt när Christina kom till världen. Han betraktade den yngsta dottern som sin lilla ögonsten. Visserligen hängde käppen, som syskonen hade fått smaka på när de var olydiga, kvar i tamburen, men nu mera som en varning. Ända tills den gång då Christina hade kommit för sent till skolan och inte vågade gå in i klassrummet. I stället skolkade hon och sprang till skogs. Då blev det stryk från pappan, en örfil från lärarinnan. Och nedsatt ordningsbetyg. Ett minne som fortfarande gör ont i Christina. ”Jag upptäckte tidigt att jag kunde linda far runt mitt lillfinger. Ibland tyckte till och med mor att han var för snäll mot mig när jag fick min frukostbricka i sängen av honom. Det är tokigt att skämma bort ungen, sa mor.”

Familjen bodde på Brännkyrkagatan på Söder i Stockholm tills Christina var tre år. Där lär hon ha varit kvarterets lilla kelgris som sprang och handlade med en lapp i näven. Det berättades att hon hade långa konversationer med tanten i mjölkaffären. ”Visst blev jag bortskämd av min stora familj, men jag tror säkert att jag också blev hårdare uppfostrad än andra barn, ef-

När Christina var fem år var det dags att flytta till en fyrarumChristina i 4-årsåldern. Fot o: Privat arkiv mare på Folkungagatan, också det på Söder. En riktig söderböna var hon. Det fanns en härlig park utanför huset med gungor, en plaskdamm och berg att klättra i, där det växte gräslök i skrevorna.

30

31

32

ett himla liv

För det mesta knatade den knubbiga lilla lintotten raka vägen till Folkungaparken på morgonen där hon tillsammans med lekkamraten och kusinen Helena Brodin – kallad Lena av släkt och vänner och som också bodde i närheten – byggde sandkakor och kajkade omkring. Helena Brodin blev också skådespelerska.

Det fanns möjligen en sak som kunde konkurrera med sandkakorna och det var att få följa med någon av bröderna på stadspromenad, särskilt näst äldste brodern när han hade sin sjöofficersuniform på.

I Europa pågick andra världskriget. Men det var Christina för ung för att vara medveten om. Det enda hon minns är att hon ibland måste springa ner i den bombsäkra källaren tillsammans med övriga familjen. Där hade pappan satt upp pappskivor för fönstren nattetid. Christina förstod inte varför, minns bara att hon tyckte det var otäckt och att hon var rädd för att ryssen skulle komma. Till råga på allt fick hon inga bananer under den här tiden, eftersom det rådde ransonering.

Christina fick tidigt följa med till Mariaskolan där mamma Henny arbetade som lärarinna. Hon sattes längst bak i klassrummet och förväntades vara tyst, rita och lägga pussel. Men hon lärde sig snabbt att både läsa, skriva och räkna, och när de andra barnen fick till uppgift att skriva ett ord till varje bokstav i alfabetet var Christina först att lämna in en felfri lista. Det här resulterade i att hon som sexåring, ett år yngre än sina kamrater, kunde hoppa över första klass och börja direkt i andra, fast för en annan lärarinna. ”När skolbarnen fick betyg tyckte jag inte att det var mer än rätt att mor också skulle få betyg så då fick hon detta av mig:

barndomen och ungdomsåren

33

Städning A+A Matkokning A+A+A Bäddning A Golvskurning A Strykning A+A Möblering A Möbelklädning A Skollärarinna A Strumpstoppning A Diskning A Rarighet A + A + A

Tidsandan i Stockholm under tidigt 40-tal skiljde sig naturligtvis mycket från våra dagars. Livet var tryggare. Redan som femåring kunde Christina åka spårvagn till skolan ensam. ”Jag fick en slant i handen och sattes ensam på spårvagnen för att ge mig iväg till skolan och mor. Gissa om jag var mallig!

Jag var säkert en mycket jobbig lillasyster som gärna ville vara med och höra vad syskonen pratade om. Jag minns en gång när min bror Hans hade kommit hem från en långtur med båten, där han var styrman. Alla var samlade i storasyster Kajsas lägenhet och vi satt och pratade. Jag var väl 13 år, tror jag, och tyckte att allt de pratade om var så spännande och lyssnade med stora öron. Så började de tala om flickor och drog väl några fräckisar, tills någon sa: ’Tänk på att Lillan är här, det där får vi prata om när hon har gått och lagt sig.’

Jag hade haft jättetrevligt fram till dess, men då fick jag en klump i magen och kände mig utestängd ur familjens gemenskap. Just den här längtan efter gemenskap och att vara ac-

ett himla liv

barndomen och ungdomsåren

cepterad – vara någon att räkna med – tror jag varit en stark drivkraft och nyckeln till mycket i mitt liv.”

Ett av dessa tillfällen slutade illa. Det var 1943 och Christina var drygt fem år. Hela familjen var på väg till badet. ”Jag minns att jag satt bak på Jacks cykel, barfota och sjöng, som jag alltid gjorde när vi cyklade hela familjen. ’Här är polisen, som mitt i gatan står …’ I en utförsbacke råkade jag få in ena foten i ekrarna på cykeln, som inte hade någon broms.

Jack kunde inte stanna med en gång utan hälen blev svårt sargad och det blödde kraftigt. Bilar stoppades och man försökte stoppa blodflödet med tygbitar, tröjor, schalar och allt möjligt i väntan på ambulansen.”

Sedan följde tre veckor på sjukhus för Christina. ”Jag minns inte mycket från tiden på sjukhus. Jag kommer mest ihåg att jag tyckte att det var ganska roligt. Alla var så snälla mot mig.”

När hon senare skulle berätta för sina vänner vad som hade hänt skrädde hon inte orden: ”Åsså förstår ni, slets hela hälen av och blev dinglande i en enda liten sena!”

34

Under sommaren förestod mamman en koloniverksamhet på Barnens Ö på Väddö i Stockholms norra skärgård. Dit fick Christina följa med, första gången redan som tre-fyraåring.

Hon minns den här tiden som ett pärlband av glada dagar med sol, bad, bus och lek. ”Jag kan fortfarande återkalla känslan att strosa barfota i det daggvåta gräset, gå och plocka blåbär i en liten spånkorg, hälsa på kor, kalvar och hästar i hagarna. Varje dag var fylld av liv och jag är så tacksam över de här fina minnena. Det är bara vattgröten, som serverades till frukost, som etsat sig fast som ett jobbigt minne. Jag minns hur jag kämpade. Dels skulle det vara tyst i matsalen och maten måste ätas upp innan man fick gå från bordet. Dels tyckte jag inte om gröt över huvud taget, och den otäcka vattgröten, ja, den vill jag helst glömma. Efteråt gick jag ofta ut bland buskarna och kräktes.”

Några år var bröderna med på Barnens Ö, då som ledare.

De tog på sig uppgiften att lära Christina att simma och cykla.

En dag skulle Christina vara med och tävla i simning; 25 meter, från en ö till fastlandet. Hans, brodern, hade lovat att ro bredvid henne och plocka upp henne om hon inte skulle orka.

Men när krafterna började tryta rodde Hans bort ifrån Christina så att hon inte skulle kunna ge upp – han var fast besluten att hon skulle klara det. Det gjorde hon. På kvällen belönades hon med en fint snidad trägubbe som pris för sin prestation.

När familjen inte var på Barnens Ö åkte de ofta och badade på Flatenbadet utanför Stockholm. Då packades korgar med mat på cyklarna och det bar iväg för en skön dag på stranden.

35

Ännu värre blev det när hon senare samma år råkade ut för en olycka som kunde ha kostat henne livet.

Christina hade varit ute och lekt. När hon kom hem hittade hon modern i badrummet dit hon burit en balja med lut från spisen för att tvätta kläder. På den tiden användes lut, som är starkt frätande och absolut inte får komma i kontakt med huden. Christina ville hjälpa till, men mamman sa åt henne att gå ut från badrummet. På vägen ut halkade Christina på det våta badrumsgolvet och trillade pladask i baljan.

Hon hade visserligen en overall på sig, men katastrofen var ett faktum: Hon fick brännskador över nästan en tredjedel av kroppen.

ett himla liv

barndomen och ungdomsåren

”Jag minns bara att jag skrek och skrek och varken kunde sitta eller ligga. Det gjorde så ofattbart ont. Jag måste stå upp i ambulansen, som körde mig till närmaste sjukhus. Fem sköterskor och två läkare stod handfallna och kunde inget göra.

Jag forslades vidare till S:t Görans sjukhus där jag sövdes och behandlades med garvsyra. I en vecka svävade jag mellan liv och död. Det var stor dramatik och läkarna förberedde familjen på att jag kanske inte skulle komma att överleva.”

Först efter två hela månader på sjukhus fick Christina komma hem. Läkarna hade – utan att behöva transplantera – lyckats få huden att se nästan normal ut, även om vissa ärr fortfarande finns kvar som ett minne av den allvarliga händelsen. Ärr som Christina gjort sitt bästa för att dölja. ”När jag hade återhämtat mig lite tyckte jag att det var ganska roligt att vara på sjukhus den här gången också. Jag minns att jag satt med vänster hand som var illa skadad i vattenbad. Eftersom jag låg på en vuxenavdelning hade jag många som gullade med mig; både patienter och personal. Jag blev fast besluten att bli sjuksköterska som vuxen och fick med mig en sjuksköterskemössa av papper som jag lekte med hemma.”

Drömmen om att bli sjuksköterska fick så småningom konkurrens från den att bli hårfrisörska med egen frisersalong. Det berättade hon om i en skoluppsats. Då var hon nio år och hennes teaterintresse hade ännu inte slagit ut i full blom. Eller kanske ville hon inte avslöja sina innersta drömmar.

möblerande. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem och fann henne släpandes runt tunga möbler i våningen, alldeles ensam. Hon hade tröttnat på att ha det som det var, nu skulle här möbleras om, var hennes förklaring.”

Flytten från Söder gick till morfars villa i Enskede. Det var ett gult tvåvåningshus där morföräldrarna hade bott med hushållerskan Tora. Men nu var mormor död och morfar gammal, 90 år, och i behov av hjälp. De två döttrarna, Christinas mamma och moster, skulle dela på ansvaret och ta hand om morfadern nu när han var ensam.

Två familjer flyttade in. Christina och hennes föräldrar bodde på övervåningen; alla syskon var nu utflugna. Moster Dora och dottern Lena, kusinen, flyttade in i villans nedervåning.

Lena, två år äldre än Christina, är också sladdbarn och även hennes tre äldre syskon hade flyttat hemifrån.

36

Familjen flyttade ofta, sex gånger bara under Christinas uppväxt. ”Jag vet inte vad det berodde på, men mor var en orolig själ och det tog sig uttryck i alla våra flyttar och ett ständigt om-

37

Lena och Christina hade visserligen lekt tillsammans tidigare, men nu blev de som syskon. Christina med typiskt svenskt tunt, ljust hår avundades Lenas kraftiga mörka hårsvall. ”Jag bad till Gud att jag skulle bli mörkhårig. Men för att inte anses alltför ytlig, så la jag till ’och lite snällare’.”

Morfadern, som var präst, hade ett stort inflytande över både Christinas och kusin Lenas religiösa intresse. Vid middagsbordet bads bordsbön. Christina minns att Lena och hon, ofta tillsammans med kusinen Christian Högfors, inspirerade av morfaderns religiositet vandrade runt kvarteret i villaområdet och vid varje lyktstolpe böjde knä och bad en bön.

Det var här, i morfars villa, som Christinas och Lenas gemensamma intresse för teater på allvar blommade ut. Morfar, som också utbildade präster i talteknik, gav flickorna tallektio-

38

ett himla liv

ner och framhöll vikten av att tala tydligt när man framför ett budskap. ”Som barn drog vi oss alltid undan och lekte teater. Jag vet inte varifrån vi fick det. Det fanns ingen som uppmuntrade sådana intressen i våra familjer. Och ingen av oss vågade yppa något om dessa våra innersta drömmar till någon.” Även om Lena sa att hon ville bli inredningsarkitekt var nog sanningen den, tror Christina, att hon helst av allt ville till teatern. Precis som Christina, som påstod sig vilja bli fotograf.

Kanske för att hon inte ville bli utskrattad för sina idéer om skådespelaryrket?

Christina hade nämligen en moster som varit vid teatern och som det inte ansågs riktigt fint att tala om. Så att drömma om ett liv på scenen var inget hon vågade avslöja. Ännu. På skolavslutningar hoppades hon alltid att få vara med i teaterföreställningen, men var för blyg för att säga något om det. I stället fick hon sjunga.

På dagarna efter skolan repeterade flickorna i morfars källare.

Det var en blandning av revysketcher, tragedier och komedier.

Sedan bjöd de in kvarterets barn till en föreställning. De hade släpat ner stolar från huset till källaren. ”Vad vi inte hade räknat med var att morfar inte skulle visa någon som helst förståelse för vår förtjusning för teaterkonsten.

Vi fick, helt sonika, släpa tillbaka alla stolarna till sina platser och publiken fick gå hem. Så blev det med den föreställningen.”

Det bakslaget lyckades inte ta kål på flickornas passion för scenen. På de årliga släktträffarna på juldagen fick de uppträda. De var likadant klädda i shorts som de själva sytt och vita blusar. De svävade och dansade mot varandra i piruetter och

barndomen och ungdomsåren

39

Helena Brodin och Christina, kusiner och nära väninnor genom alla år, vid Helenas filmpremiär av Av hjärtans lust 1960. ”Vi har alltid varit varandras största supportrar.”

Foto: Privat arkiv

sjöng i stämmor. Man kan väl anta att publiken, som bestod av släktingar, applåderade artigt. De spelade också ”radioteater” för sina familjer. Då gömde de sig bakom en dörr som stod på glänt, så att publiken skulle höra men inte se dem.

Christina kommer ihåg vilket intryck radioteatern gjorde på henne. ”Jag minns hur jag låg på golvet, med örat tätt tryckt till radion, och kunde i min fantasi föreställa mig hur rollfigurerna såg ut och hur de rörde sig i rummet. Det var högtidsstunder för mig.”

Det var inte vilken repertoar som helst som fascinerade. Jean Anouilhs samlade dramatik tillhörde favoriterna. Det måste ha

ett himla liv

barndomen och ungdomsåren

varit en upplevelse för familjerna när flickorna spelade Orfeus och Eurydike, En vildfågel eller Leokadia för dem.

Lena och Christina gick ofta på biomatiné och spelade upp scener ur filmerna för varandra efteråt. Favoriter var Tarzan och Helan och Halvan. ”En annan film som gjorde starkt intryck på oss var Hjortkalven med min store idol Gregory Peck. Den handlar om en liten fattig pojke som tar hand om en hjortkalv, som skulle skjutas.

Det var så sorgligt och vi grät hejdlöst, både Lena och jag. Att jag många år senare skulle få träffa Gregory Peck kunde jag aldrig i min vildaste fantasi drömma om. Än i dag kan jag inte låta bli att röras till tårar om det är något sorgligt på film, tv eller teater. För att inte tala om när det är romantik. Då flödar mina tårar, hur banalt det än är, vilket roat min familj omåttligt.

Lena är, och har under alla år varit, min allra bästa vän. Med henne pratade jag om allt mellan himmel och jord; särskilt killar, förstås, när vi kom i den åldern. Långt senare skulle hon agera äktenskapsmäklerska när hon presenterade Hans för mig.”

blev tillsagd att vara tyst och stilla. Svante var försvunnen, kanske till och med död. Sedan följde en sorgens tid! Alla grät, allra mest Britta, som var nygift med Svante och väntade deras barn. Jag drömde ofta att Svante kom tillbaka efter att ha blivit prejad av ett ryskt plan och suttit i fängelse, men blivit frigiven.

Men det var, tyvärr, ingen sanndröm. Svante var och förblev borta. Det var naturligtvis en stor sorg i familjen, men vi pratade alltid om Svante som om han fanns hos oss.”

De andra bröderna gick också till sjöss. När de kom hem var det rena julafton. Christina kommer ihåg att hon bland annat fick nylonstrumpor och Coca-Cola. Under efterkrigstiden var det varor som inte fanns i Sverige. ”Jag hade nylonstrumpor med söm när jag gick på skolteater och kände mig så fin och vuxen. Men Coca-Cola var inget för mig; det smakade diskvatten.”

40

Den första oktober 1945 inträffade den stora tragedin i familjen. Äldste sonen Svante försvann i ett flygplan över Östersjön.

Han, utbildad sjökapten, var vid tillfället ute på spaningsuppdrag som flygare i ett plan med två mans besättning. Flygledningen förlorade kontakt med planet och sände upp ett annat plan för att leta. Men inga spår fanns efter vare sig flygplan eller besättning, trots draggning i vattnet där planet kunde tänkas ha störtat. Inga vrakdelar, inte ens en oljefläck hittades på vattnet. ”Jag var sju år när det hände. Jag kom hem från skolan och

41

Tidigt en morgon hörde Christina någon komma in i sitt sovrum. Hon visste att bror Kaj skulle komma hem från Sydamerika, men det här var en rödskäggig, storväxt man som såg ut som en vilde. Först blev hon skräckslagen. Sedan blev återseendet kärt. Den här gången hade han med sig en present, en ring av elefanthår. Hennes allra första ring. Kaj var den av bröderna som stod Christina närmast och som senare stöttade henne i vått och torrt.

Det var alltid högtidsstunder i den Schollinska familjen när alla syskonen var tillsammans. Hemmet var välkomnande och syskonens vänner samlades gärna där på fester med mycket glam och stoj. Föräldrarna var ofta med vid dessa tillfällen. ”Den familjegemenskapen har jag tagit med mig och värnat om i min egen familj.”