Leonora Christina Skov
Den som lever stilla roman
Översättning Peter Stenson
Originalets titel: Den, der lever stille Bokförlaget Polaris, Stockholm Den, der lever stille © Leonora Christina Skov and JP/Politikens Hus A/S, København 2018 in agreement with Politiken Literary Agency Omslag av Simon Lilholt Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-150-6 www.bokforlagetpolaris.se
Till Annette Till Ingrid Och till Jannie, Kirsten, Maria och Sidsel
Under dödens inflytande Jag kunde inte känna igen min mamma där hon låg på hospisrummet med de äggula väggarna. Hennes hud stramade över kinderna och den kala hjässan, och munnen var som ett sårigt streck i ansiktet, ögonen var stora och svarta och stirrade på mig utan att blinka. Hon är död, tänkte jag, medan rummet snurrade och lukten av sjukhussprit stack i näsan. Jag hade inte nått fram i tid. Bakom mig kunde jag höra min faster Kirsten hänga upp sin kappa över en galge. – Visst känns det bra att Christina är här, Ingelise ? sa hon med sin lugna sjuksysterstämma som fick mig att tänka på nystrukna lakan, och till min förvåning gav mamma ifrån sig ett ljud. Ett djupt aaah, som kunde betyda vad som helst. Jag tog stöd mot väggen, tills rummet stod stilla. Mamma blinkade fortfarande inte. Det finns inga fler ord i henne tänkte jag. Hon kommer inte att berätta för mig vad som egentligen hände, hon kan inte anklaga mig mer, vem är hon ? Och jag såg mig själv utifrån, alltför färggrann och uppseendeväckande i mina perforerade guldskor. Min pappa prasslade med JyllandsPosten borta vid fönstret och reste sig. Han var grå i ansiktet, grå som sin randiga pullover. Hans armar hängde slappt utmed sidorna. – Jag sa till mor att hon inte får dö på din recensionsdag, och det gjorde hon inte heller, sa han. – Visst stämmer det, Kirsten ? Vi sa till henne att hon måste vänta tills Christina kommer. 7
Jag hade bytt Christina mot Leonora för femton år sedan, och Christina kändes inte längre som mitt namn, inte längre som jag. På det viset passade det bra, för jag kände mig inte heller som mig själv. Jag viskade till honom att min nya roman aldrig hade varit viktigare än min mamma, han skulle ha låtit mig komma på besök i går eller i helgen, som jag hade förslagit, eller så skulle jag kommit i alla fall, även om jag inte var välkommen. Jag var trots allt deras enda barn. – Kan du förstå att det är svårt för mig att mamma inte vill ha mig hos sig nu ? hade jag frågat honom i telefon varje dag den senaste veckan, och han hade svarat att det kunde han mycket väl förstå. Sett i backspegeln borde många av våra samtal ha varit längre än de var. Jag kastade en snabb blick på vägguret som hängde ovanför sängen. Klockan var lite över tolv på dagen. En riktig dotter hade vid det här laget kastat sig snyftande på sin mammas sjukhussäng, men jag hade varit den felande dottern i åratal, möjligen sedan jag föddes, och mamma var inte mycket för kroppskontakt. Jag gick försiktigt fram till henne, medan jag försökte utplåna chocken från mitt ansikte. Chocken över att se henne så här. – Hej. Jag skulle velat säga ”Hej mamma”, men ”mamma” fastnade i halsen. Sängen föreföll enorm, duntäcket var för tjockt, det vita påslakanet för vitt. En serie smärtor böljade igenom henne och fick benknotorna att tydligt träda fram under den vita sidenpyjamasen. – Aaah, sa hon och vände huvudet mot mig. Nära inpå var hennes blick akut klaustrofobisk, som om hon hade krympt och stängts in i pupillerna, som om hon ropade till mig där inifrån på ett språk jag inte förstod. Det slog mig att jag aldrig hade sett en människa med så kraftiga smärtor, inte ens i närheten, och 8
det enda jag ville var att sträcka fram en hand och stryka den över den avsvedda hjässan, där endast några tunna hårtofsar fanns kvar efter den senaste cytostatikabehandlingen. I stället tittade jag henne i ögonen. – Det kan inte vara meningen att du ska ha så här ont, sa jag och satte mig på den tomma stolen som Kirsten sköt in under mig. Hon visste vad hon skulle göra, till skillnad från mig, som bara hade mött döden i litteraturen och tidningarna och telefonen och trafiken och en enda gång mitt på Strøget, och det där sista ville jag inte tänka på nu. Kirstens rörelser var lika inövade som en professionell dansares. – Jag har gett din mor större och större doser morfin hela natten, men det ska nog till starkare medel nu ? sa hon och klappade mig på axeln. – Läkaren kommer snart. – Men han måste komma nu. Den föregående natten hade lämnat mörka skuggor över Kirstens ansikte. – Jag tror att de håller på med dokumentationen, sa hon. – Din mor kom hit in för bara en halvtimme sedan. Senast jag såg mamma var tio dagar tidigare. Hon hade på sig sin grå peruk och en rödrandig sjal och satt i det nybyggda huset i Svendborg, i sin vanliga stol i det lilla mörka rummet, som mina föräldrar använde som vardagsrum även om mörkret alltid hade gjort min mamma deprimerad. Av det skälet hade de låtit bygga en stor, ljus glasveranda men den använde de bara när de hade gäster, vilket var sällan. På fönsterbrädan bredvid mammas stol stod en rosa orkidé omgiven av fyra porslinsfigurer som föreställde De Fyra Plågorna. – Är det inte lite overkill att ha plågorna stående här inne ? frågade jag. – De stackarna har ju ont överallt ? Har du inte nog med sjukdom om dagarna ? 9
– Nej, det har jag inte tänkt på, sa mamma och betraktade den figur som vred sig i smärtor med händerna för öronen. – Far fick den av sina systrar innan vi gifte oss, men du kan ju mycket väl ha rätt. OxyContinen gjorde henne närvarande och frånvarande på samma gång, men mindre på sin vakt. – Man kunde sätta på dem var sin fluga, sa jag. – Eller fez. – Ja, det kunde vara fint, sa hon, och vårt småprat fyllde rummet. Mitt kommande romansläpp, hennes strålbehandling. När det gällde kunde jag fortfarande putsa och polera på ytan så att den glänste, och man kunde knappt märka att mamma andades omkring de växande metastaserna och hela tiden tvingades flytta vikten från det ena liggsåret till det andra. Pappa serverade lunch, kaffe och kaka, medan vi höll på formerna och fick ut det bästa av det, och nu en halvannan vecka senare var döden klar för servering. Bakom mig sa pappa att det var ju härligt ljust här på hospiset. Och vilken utsikt ! Till sommaren kunde man kanske till och med sitta ute. – Det är bra att hon har kommit hit, sa han. De äggula väggarna gav mammas hud en grönaktig ton. – Nu ska hon bara få smärtlindring, så kan det bli … Men det kunde inte bli, inte när mamma låg där med ansiktet stelnat i ett skrik som var för stort för att tränga fram. Hon såg fortfarande ut som en främling, och det var hon också tänkte jag och försökte spola tillbaka tankarna och tänka något annat. Bara utifall att hon, som nu befann sig i ett annat tillstånd, hade tillgång till mina tankar. Ett ögonblick kändes det så. – Det finns också alla möjliga aktiviteter här på hospiset, sa pappa i den lätta ton han hade haft gentemot mamma i alla år. Hans Du får inte gråta-röst. Om vi låtsas som ingenting, har det nästan inte hänt-rösten. 10
– En sjuksköterska kan visa dig runt. Allting är alldeles nytt. – Det låter bra, svarade jag, och ställde mig framför panoramafönstret som skilde ödemarken från undantagstillståndet omkring mig. Ingetdera var det minsta bra. Pappa kom fram till mig. – Var är Annette ? frågade han med låg röst. Annette var min flickvän sedan tolv år tillbaka och min äkta hälft sedan de senaste åtta. – Hon är hos Kirsten, svarade jag. – Vi utgick ifrån att hon inte var välkommen. Ingen av mina flickvänner hade varit välkomna från det att jag var tjugoett till nu. I många år innebar det att jag bara träffade mina föräldrar vid större familjeangelägenheter eller inte alls, men när cancern hade spritt sig från mammas bröst till hennes lungor till hennes rygg till hennes skelett till hennes lever hade jag besökt henne och pappa ensam. När han ringde till vår fasta telefon och Annette tog luren nöjde han sig med att presentera sig och bad att få tala med mig. Mamma ringde aldrig upp. Jag hade trott att hon skulle dö inom loppet av några få månader, att det var vad terminal cancer betydde, men nu hade hon haft terminal cancer i två år och fyra månader. Den här gången hade Annette insisterat på att hyra en bil och följa med. – Inte för dina föräldrars skull, men för din, sa hon. – Du har varit med om tillräckligt ensam. Det räcker nu. Min far gav med sig. – Annette kan naturligtvis följa med, sa han. – Mor är ju inte längre den hon var. Så det har hela tiden varit mamma som haft problem med att jag är homo, och inte du ? tänkte jag, och knappade in Annettes nummer och bad henne komma med detsamma.
11
Jag hade ofta tröstat mig med att min mamma och jag hade samma mellanrum mellan tänderna och likadana händer och fötter, så på det viset var hon alltid hos mig. Nu var hennes hand på täcket vitare än min, en hand av vax som plötsligt rörde sig. Kirsten sträckte fram sin hand och klappade den, som om hon ville tala om för mig att jag kunde göra detsamma, så jag lade prövande handen över mammas. Hon drog den inte till sig. Kanske betydde det att hon inte kände avsky för mig längre, eller också var hon för svag för att flytta handen, eller nej, för nu lyfte hon benet under täcket och flyttade en aning på sig. Jag for upp, till hälften i ren förskräckelse. – Vill du ligga lite högre ? frågade jag och arrangerade om kuddarna under henne medan jag hörde mig själv säga att jag borde ha läst medicin i stället för litteraturvetenskap. Vad hade jag egentligen tänkt på ? Litteraturvetenskap måste vara världens mest oanvändbara ämne. Mamma hade sagt ungefär detsamma när jag blev antagen. Vilket lyxämne ! Nere i Afrika utbildar de knappast folk i något sådant. – Är det bättre så här, frågade jag. – Vill du ha fler kuddar ? Mamma stirrade på mig, och jag sjönk tillbaka på stolen. – Vad du kan använda det till, sa hon i mitt huvud. – Dig, dig, dig. Det är det enda du tänker på. Först mig själv och sedan mig själv och så mig själv igen, är det inte så ? – Din mor är en verkligt god människa, fyllde pappa i, fortfarande i mitt huvud. – Hon tänker alltid på alla andra, inte på sig själv. Om du anstränger dig kan du ha turen att bli en lika god människa som hon. Mammas hand sökte sig fram över täcket och slöt sig om min. Kanske tog hon fel på min hand och någon annans. Jag väntade, men hennes hand höll sig fortfarande kvar. Jag är ledsen för att jag inte kunde vara den dotter du önskade dig, tänkte 12
jag. Att åren har gått utan att vi har talat med varandra om det. Att jag lämnade dig vid vägkanten och fortsatte ensam, för så har det känts. Som om jag sprang ifrån mitt ansvar och det jag var satt till världen för, nämligen att göra dig lycklig, eller att försöka göra det. Kommer du ihåg den gången du var lycklig, eller såg du bara så ut, på de gamla fotografierna från innan jag föddes ? Då när du var färdigutbildad husmor 1970. Du och din väninna Inga sida vid sida på första raden, lika vackra, lika strålande med era höga håruppsättningar och vita rockar. Min telefon surrade i väskan. Min väninna Maria frågade om jag hade sett de fina recensionerna för Hvor intet bryder vinden, min nya roman, och ville jag ha citat så hade hon bifogat ett par stycken. Jag lät telefonen glida tillbaka ner i väskan och såg min mamma framför mig. Det svartvita fotografiet jag hittade, på henne och pappa, nyförälskade 1971. Jag skickade det till henne för ett par månader sedan, och hon sms :ade mig att kjolen var blå och att skorna matchade. Mamma tyckte om matchande kläder och symmetri i inredningen. Jag tog det som ett dåligt tecken att hon inte avslutade sitt meddelande med diverse emojier, som hon brukade, och det var det också. Hennes sista meddelande till mig för en månad sedan, ett svar på ett meddelande från mig : Väskan har varit mormors. Den köptes i Marocko i slutet av sjuttiotalet. Pappa lade första delen av Jyllands-Posten ifrån sig och slog upp sportdelen framför ansiktet, och mammas blick verkade glasartad, som om ropen var på väg att förstummas inom henne. Det var nu jag skulle be de andra gå ut så jag kunde tala om för henne att jag älskade henne, och läsa högt för henne ur Höga visan och allt annat mina vänner hade berättat att de hade gjort när deras föräldrar dog. Men jag satt bara helt stilla 13
medan deras historier förvandlades till kalkerpapper med mer och mer otydliga streck. Jag kunde inte avgöra om det gått en minut eller en timme.
Läkaren trädde in i rummet och drog ett djupt andetag när han fick syn på mamma. Han måste ha sett hundratals människor dö och ändå förmådde döden fortfarande att överraska honom, tänkte jag. Han räckte mig handen. – Goddag. – Goddag, jag heter Christina. Jag är Ingelises dotter. Jag lät som en biperson, som precis hade sagt sin enda replik i en dålig tv-film. Han nickade neutralt. – Har du väldigt ont ? frågade han mamma, som utstötte ett klart aaah. Hon verkade med ens helt närvarande, och jag tänkte på hur ofta hon hade gett intryck av att vara svag. Ingen kunde förvänta sig något av henne, hon kunde inte begripa sig på någonting alls, tänk bara på hennes dåliga skolbetyg och alla de gånger hon blivit mobbad i skolan. Men ända tills i går hade hon viljestyrka nog att sitta i sin stol och utge sig för att vara helt vanligt cancersjuk, även om hon höll på att dö och OxyContinen hade slutat verka, och nu låg hon här och tvingade sig själv till att lyssna. Hon var lika viljestark som min mormor, slog det mig. Det hade jag gärna velat veta lite tidigare. – Vi har ett preparat som heter Ketamin, sa läkaren med allvar i rösten. Ännu en biperson i tv-filmen. Jag skulle ha stängt av den om jag hade kunnat. – Ett preparat som kan ta bort dina smärtor, men om du tar det kommer du inte längre att vara vid medvetande. Vill du det ? 14
Pappa lade ifrån sig tidningen och kom fram till sängen. – Men är det helt uteslutet att den palliativa strålbehandlingen kan verka på smärtorna i ryggen, så att hon kan få komma hem igen ? frågade han. Läkaren nickade. – Det är uteslutet, svarade han. – Men överenskommelsen var ju … – Ingelise håller på att dö. – Jo, jo, men överenskommelsen var ju … Min far spände käken som om han förväntade att läkaren skulle komma ihåg det han lovat för två veckor sedan : en tillfällig hospisvistelse för att stabilisera smärtorna, inte en permanent. Läkaren förhöll sig avvaktande. – Talar vi om dagar eller veckor, frågade pappa till sist. – Vi talar om timmar. Jag led med min pappa, som sköt fram hakan och stirrade rakt framför sig. De senaste åren hade han varit en planet i rotation kring mamma, snabbare och snabbare, allteftersom hon började brinna ut. – Jag är säker på att min mamma skulle vilja vara smärtfri, sa jag och försökte avläsa hennes blick. Jag hade ingen aning om vad hon ville. – Du ska väl inte ha så här ont ? – Aaah, sa hon, och det kunde fortfarande betyda vad som helst. Varför har du och pappa inte talat om det här långt tidigare ? tänkte jag. Du måste ha vetat att du skulle dö. Du har varit cancersjuk i tolv år, så varför överlåter du ett så stort beslut till mig, som du inte ens tycker om ? Du tog avstånd från mig när jag var tjugoett. Du sa att du inte längre hade en dotter, så varför ska jag sitta här och agera som ditt språkrör nu ? Alla de gamla historierna vällde fram, bara jag lättade en aning på locket. Det gick inte an, inte nu. 15
– Det är nog bäst att jag går ut och ringer till dina bröder, eller hur ? sa jag och reste mig. – Aaah, sa mamma och blinkade långsamt. En gång. Två gånger. Det är inte acceptabelt att få lust att slå till en döende. Det är inte acceptabelt att få lust att ruska om henne. Jag gick ut i korridoren och hittade en hörna där ett par stolar var placerade runt ett litet bord, som rekvisita för ett samtal ingen hade lust att föra. Att mammas yngsta bror skulle tycka att det var viktigt, var jag säker på. Jag hade aldrig ringt honom förut. – Det är Christina, sa jag. Det gäller min mamma, hon … Han harklade sig. – Jag sitter mitt i ett möte i Brøndby. Kan det vänta ? – Nej, min mamma är döende. Vi är på hospiset nu. Jag tror att du måste skynda dig om du vill säga adjö till henne. Det blev en lång tystnad i telefonen. – Vi besökte henne i helgen och jag kunde tydligt se vart det var på väg. Jag ser det som att jag tog farväl av henne då, sa han. Han lät varken vänlig eller ovänlig. – Så du kommer inte ? – Som sagt, jag sitter mitt i ett möte i Brøndby. Receptionisten reste sig när ett par begravningsentreprenörer kom ut från ett av rummen med en kista mellan sig. Jag reste mig också medan jag klickade fram mammas äldste lillebrors hemnummer på displayen. En gång var min mosters röst i telefon en av dem som höll mig kvar i livet. Nu lät den mycket långt borta. – Det är Anne-Marie. Jag satte in henne i situationen, och hon lämnade telefonen och kom tillbaka. Förbindelsen sprakade. – Carl Peter har gått och lagt sig, sa hon. – Han säger att han vill sova, vad ska jag göra ? 16
I mitt huvud hörde jag mamma säga att Carl Peter inte stod ut med sjukdom. Det vet du mycket väl Christina, du känner ju honom. Men han måste ta sig samman, tänkte jag. Klockan var halv tre på eftermiddagen, och hans storasyster höll på att dö. – Går det att väcka honom och säga att han ska komma med detsamma ? frågade jag Anne-Marie, men jag kunde höra på henne att inte heller de ville komma, att ingen i familjen ville komma förutom Kirsten, och kanske var det så mamma ville ha det. Kanske hade hon velat bli lämnad i fred i hela sitt liv.
1972, fyra år innan jag föddes, gifte sig mina föräldrar och flyttade till Helsinge, en timmes bilfärd norr om Köpenhamn. Helsinge hade en gammal stadskärna med kyrka och brunnshus och ett överflöd av livsmedelsaffärer som försedde de närliggande sommarstugeområdena, men annars hade staden mycket lite med det exklusiva badortslivet i Tisvilde och Gilleleje att göra. De välbeställda bodde utanför staden i Annisse Nord alldeles vid Arresø, och i själva Helsinge bodde folk med medelinkomster och lägre. På sjuttiotalet flyttade medelklassen in i villakvarteren, som sköt upp runt om stadskärnan, däribland mina föräldrar som flyttade till staden eftersom tomterna var billigare. Pappa hade sina sparpengar, mamma silverbestick för tolv. De lät bygga ett rött enfamiljshus på en hörntomt i ett nytt villakvarter mellan mataffären Brugsen och stormarknaden Aldi, där husen låg på rad bakom nyplanterade häckar och där villavägarna var uppkallade efter träd. Fyrrevej, Elmekrogen, Lærkevej, Granvænget. Vår väg hamnade utanför genom att heta Bymosevej och det berodde på att där en gång hade legat en mosse, som grannhusen snabbt började sjunka ner i. Men vårt hus som var byggt på en jordhög stod kvar, en aning upphöjt över de andra. 17
– Det är Helsinges flottaste och finaste hus, herr Skov, sa mamma, och pappa gav henne rätt. Ingen annan kunde se det, men mina föräldrar visste det och det var det viktigaste. Där på sjukhuset vecklade huset ut sig framför mig som om minnena var av papper. Det var kvällen innan jag skulle börja skolan och mamma satt på badkarskanten i badrummet med de bruna kakelplattorna och berättade för mig om den gången mormor hade tvingat henne att bjuda alla sina klasskamrater på födelsedagskalas hemma på släktgården i Seest i utkanten av Kolding. Det var handskrivna inbjudningskort och findukat bord och tårta, allt var förberett, men ingen från klassen kom. – Ingen över huvud taget ? frågade jag. Anita och jag hade varit de populäraste flickorna i röda gruppen på förskolan, och när jag kom hem var det Françoise, tre hus neråt vägen, med sin holländska accent och sin far som bodde i Saudiarabien. Jag hade ännu inte tagit med i beräkningen att de andra barnen kunde vända mig ryggen på det sättet. – Nej, jag hölls utanför och självfallet kom inte någon, sa mamma och torkade mitt hår med en handduk. – På väg till och från skolan blev jag retad av Edel och Rita, som mor envisades om att jag skulle slå följe med. Det var fruktansvärt, men mor var alltför upptagen med gården för att lägga märke till det. Jag skulle bara vara ur vägen och låta henne sköta sitt arbete. Hon märkte inte att något var fel förrän jag vägrade att gå till skolan. – Vad gjorde hon då ? frågade jag och försökte se min mammas frånvarande mor i den kärleksfulla mormor jag kände. Det var omöjligt. – Mor och far flyttade mig till realskolan i Kolding, sa mamma och drog ut badkarsproppen så att det uppstod ett gurglande ljud. 18
– Jag och Anne Margrethe blev vänner men jag kände mig fortfarande utanför, och ingen hjälpte mig med lektionerna eller läste högt för mig. Om jag ville teckna fick jag göra det i en tidningsmarginal. Min pappa dök upp i dörröppningen. Han hade mellanbruna vågor i håret på den tiden, de fyrkantiga glasögonen var stålbågade. Ett välvårdat helskägg gav käkpartiet en mjuk rundning. – Mor har velat ge dig allt det hon själv inte fick, sa han. – Hon har velat vara hemma och försäkra sig om att du alltid ska ha massor av papper och pennor och böcker och leksaker och ordentliga kläder. Du ska inte behöva sakna något. Det är det som betyder allra mest för mor. Det sista sa han med eftertryck. – Och alla skuldkänslor, lade min mamma till. – Alla de gånger mor hotade med att dö av sitt dåliga hjärta eller blev besviken på mig, om jag inte dansade efter hennes pipa. Det ska du i alla fall inte behöva uppleva. Jag var inte säker på att jag förstod vad hon menade, inte den gången. – Men varför blev du retad ? frågade jag och bytte ämne när jag såg tårarna i hennes ögon. Men något hade gått upp för mig : jag fick försöka sluta lita på andra människor. De andra ville mig inte något gott, jag skulle vara försiktig, det bästa var att bli lämnad i fred, för det var viktigt att jag liknade mamma så mycket som möjligt. Annars var jag säker på att hon och pappa omöjligt kunde älska mig.
19
Jag tog ett djupt andetag där jag stod i korridoren på hospiset. Detta var bara ett pappersminne, ett undantagstillstånd, en parentes som tillfälligt hade omgett mig. Så jag ringde till mina föräldrars grannar och bad dem komma förbi. – Är du säker ? frågade grannfrun. Hon lät överraskad, förståeligt nog. Särskilt väl kände hon ju inte mamma. – Ja, pappa och jag sitter här ensamma, sa jag och vinkade till Annette, som steg ur bilen ute på parkeringsplatsen. Hennes leopardmönstrade kappa och rosa mockastövlar närmade sig entrén. – Min Annette är också på väg. – Och din mors bröder då ? – Den ene sitter i möte och den andre har gått och lagt sig. Det här är så fattigt att jag inte står ut, tänkte jag. Vi är tre människor kring mamma och ingen av oss känner henne. Vi kan omöjligt fylla ut undantagstillståndet, som är så enormt att jag känner mig som en knappnål i det. Men jag nöjde mig med att säga att det vore fint om vi var ett par stycken till. Det blev tyst i telefon. – Vi kommer med detsamma, sa grannen, samtidigt som en äldre böjd man kom ut från ett av rummen tillsammans med en sjuksköterska. Hon ledde fram honom till ett litet altare med ett blockljus i mitten och räckte honom en ask tändstickor. Annette kom fram och kramade om mig. Hennes kinder var kalla. Hon hade varit ute och tagit bilder av diverse fåglar när jag ringde. – Är du okej ? frågade hon och höll mig framför sig. – Är din mamma fortfarande i livet ? – Ja, men jag kan knappt känna igen henne, sa jag och såg in i Annettes lätt tårade, blågrå ögon. Jag vill så gärna göra något gott för henne, men vet inte vad. Jag vet inte ens om hon vill att jag ska vara här. 20
Annette hade lyssnat till mina ändlösa analyser av min mammas möjliga tankar, känslor och motiv alla år vi hade känt varandra, men det hade inte fört min mamma närmare. Inget hade fört henne närmare mig. – Det är väl trots allt viktigare att du själv vill vara här, sa Annette och nickade mot mammas rum. – Är det där inne hon ligger ? Jag nickade. – Jag är så glad att du är här, sa jag och gick före henne in. I många år hade jag varit det enda vittnet till min egen historia. Den som maniskt tog bilder och daterade dem, skrev tusentals sidor till mig själv och kom ihåg viktiga händelser, årtal och månader, som om jag riskerade att försvinna om jag själv glömde minsta detalj. Mitt minne var mitt säkerhetsnät. Även långt tillbaka i barndomen mindes jag tydligt vad som hänt och när. Mamma såg på oss och blinkade långsamt en gång, två gånger, och Annette blev stående helt stilla. Därefter vände hon sig diskret om och torkade ögonen med sin ärm.
En timme senare lämnade vi mammas rum för att hon skulle få en kateter fastsatt, och medan de andra satt och drack kaffe i dagrummet hittade jag något som såg ut som ett sammanträdesrum längre ner i korridoren. – Jag sätter mig där inne och gör klart författarintervjun med JyskeVestkysten, sa jag till Annette och pekade. – Ifall det händer något. Det tar inte så lång tid. – Det verkar ju ändå ganska lugnt just nu, sa hon, och det var sant. Mamma hade slutit ögonen, och smärtorna verkade mindre akuta. Jag hade varit tvungen att skjuta upp intervjun sedan i morse och journalisten sa att vi utan problem kunde 21
vänta till i morgon, så bråttom var det inte, men jag insisterade. Det var viktigt för mig att min roman inte dog, den också. Det var jag säker på att mamma skulle hålla med mig om, sa jag, även om det enda jag var säker på var att jag längtade till den vanliga världen där journalisterna ställde frågor till mig och jag svarade, och allt nästan var normalt, bortsett från att en volontär från hospiset normalt inte brukade avbryta mig mitt i en intervju och meddela att mamma var döende. Jag skulle skynda mig. Det var nära förestående. – Ursäkta mig men min mamma håller på att dö, så jag måste rusa, sa jag till journalisten och stormade in på mammas rum, som ännu inte hade hennes namn på dörrskylten och nu heller inte skulle få det. Pappa och Kirsten stod redan böjda över sängen, Annette och grannen höll sig alldeles bakom mig. – Var blev du av ? utbrast grannen, hennes ton var anklagande, och jag gjorde vad jag kunde för att ignorera henne. Mammas bröstkorg höjde sig fortfarande. Vi väntade. Ett andetag, två andetag, tre andetag. Mammas bröstkorg höjde sig inte längre. – Hon är väl inte död ? frågade jag, för högt, för gällt. – Är hon död ? Det kan hon väl inte vara ? Ingen sista djup utandning, inget fönster som slogs upp av sig självt eller dimmigt prat om släktingar som stod och vinkade på den andra sidan hade förekommit. Någon frid hade inte lagt sig över hennes ansikte. Hennes ögon var halvt öppna, munnen hade stelnat i ett stumt skrik. – Hon hade precis sagt hej, sa pappa. Hans röst befann sig inom samma höga frekvensområde som min. – Kirsten kallade in mig på rummet för att Ingelise hade vaknat. Jag kom in och hon slog upp ögonen och sa hej, och så dog hon. Jag kunde se att hon dog där och då. 22