__MAIN_TEXT__

Page 1

Vi for upp med mor


ViForUppMedMor_titelsidor_tryck.indd 6

2019-03-19 13:40

ViForU


9 13:40

ViForUppMedMor_titelsidor_tryck.indd 7

2019-03-19 13:40


Citatet på sida 28 är hämtat ur Ann Jäderlunds Kalender röd (Albert Bonniers förlag, 2000) Citatet på sida 69 är hämtat ur Lars Noréns Solitära dikter (Albert Bonniers förlag, 1972) Citatet på sida 69 är hämtat ur Björn Ursings Fåglar (Nordisk fotogravyr, 1960) Citatet på sida 271 är hämtat ur Gunnar Ekelöfs Färjesång (Albert Bonniers förlag, 1941)

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2019, Karin Smirnoff Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-140-7 www.bokforlagetpolaris.se


Ett

Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget. Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik. Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren bakom sig och satte sig på huk. Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand. När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort. Modren kommer efter i likbilen sa jag. Nordin kör henne. Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö. Synd att inte angelika fick ledigt sa jag. Märitljungqvist hade sagt nej. Det var illa nog med min egen ledighet. Två oplanerade bortfall från smalångers hemtjänst var otänkbart. En svärmodren räknades inte som närstående. Angelika hade bott hos oss sedan förra julen. Hon älskade lassestefanz och tvserier. Hon var stabil snäll och full av visdom. 5


Man vet vad man har men inte vad man får. Hur kan du veta att det är omöjligt om du inte försöker. Livet går inte i repris. Var saker hon gärna sa när det passade. Framförallt skötte hon bror som ett barn. Höll honom någorlunda nykter. Såg till att han åt och sov. Hon skötte bror som ett barn så att jag själv slapp sköta min bror som ett barn. Vi stannade vid ok och köpte cigg. Bror bläddrade i mellanbygden. Jag hällde upp en kaffe med mjölk. Är ni på väg till begravningen sa petra. Hon tittade upp från kyldisken. Jo sa jag. Den börjar tre. Det gick fort på slutet sa hon. Jag hade tänkt ringa men. Är det bra annars avbröt jag och tryckte ner en trekant till i kaffet. Är det väl sa hon. Jag passar pappas katt. Han är i finland. Jag flyttar i oktober. Har fått en tvåa på jugge. Jugge var ett föredetta flyktingområde. När balkankriget bröt ut stuvades hundratals exjugoslaver in i barackliknande tvåvåningsbyggnader. De hade satts upp i block på några månader. Aldrig hade smalånger varit så levande. Caféer p­ loppade upp. Icander fyllde på med kolonialvaror. Kyrkorna slogs om att få hjälpa till. Skänkte kläder och bjöd på finfika. Inför gud är vi alla lika sa prästen. Vissa hade sett sina föräldrar mördas av grannen. Andra sin dotter våldtas. På jugge bodde de dörr i dörr. Serber kroater montenegriner kosovoalbaner och bosnier. 6


Lika fort som de kommit fick de bryta upp och flytta vidare. Caféerna bommade igen. Icander sålde sina sista burkar ajvar för halva priset. Kvar stod barackerna. Med åren alltmer slitna. Enstaka socialfall flyttade in. Psyksjuka ensamkommande nyskilda. Jordbrukaränkor utan pension och nu petra. De ska tapetsera om sa hon. Jag får själv välja. Jag visste inte att john skaffat katt sa jag. Hon är siames sa petra. Och nu var han i finland. Petra ryckte på axlarna. Någon utställning antar jag. Vi höres sa hon och tog hand om en bensinkund. Jo sa jag. Vi höres. Bror höll en karta framför sig. Efyran till sangis. Sedan mot övertorneå. Han lutade sig mot dörren. Andedräkten spred moln över glaset. Han ritade ett kors. Strax utanför kräkånger stannade vi för en renhop på vägen. Jag tutade men de såg inte ens upp. Bror flyttade tillbaka sätet och blundade. Jag krypkörde förbi dem. Kör över en sa han. Renskötarna får ändå betalt av staten. De hade ringt från hemmet. Sa att modren blivit sämre. Jag visste inte att hon var dålig. När de ringde satt jag vak hos ingerdalgren. Under sommaren hade hon börjat tyna bort. Vi väntade på anhöriga att ta farväl. De hade långt att åka. Bodde spridda över landet. Kommer de aldrig sa hon. Jag är trött på aftnar och högtider. 7


Efter midsommar vill jag dö. Nu var det september och ingerdalgren menade allvar. Vi turades om att vaka. Jag hade ingen bil. Att gå den dryga milen till modrenboendet skulle ta för lång tid. Jag ringde både bror och angelika men ingen svarade. Göranbäckström och gunnargran hade stängt av mobilerna. Det var vägföreningsmöte i östra smalångerbyn. Angelika hade bakat hela veckan. Jag ringde taxi. Taxismalånger var god dröj. Var god dröj på vad frågade jag när n’taxianders äntligen svarade. Har du fullt upp en lördagseftermiddag. Jag kollar på travet sa han. Kan du köra mig till tallbacken frågade jag. Modren ligger och dör. Vad tråkigt sa han. Har du förbeställt. Nej jag visste inte att hon skulle dö idag. Då går det inte sa han. Men lycka till. Den enda person jag kunde komma på var john. Han skulle ta traktorn. Jag bytte några ord med sköterskan. Skynda dig tillbaka sa hon. Du vet hur det är. Vikarie en lördag. Det var en gammal traktor. Enda platsen var framför honom på sätet. Vi hade inte setts sedan i julas. Hytten ångade av utandningsluft. Slog imma på rutorna. John drog jackärmen över sidoglaset. Det är säkert inget sa han. Gamlingar får lätt infektioner. Han lutade sig framåt. Håret kittlade mot mitt ansikte. Av 8


vana drog jag in hans doft. Doften fyllde traktorhytten med rökelse och myrra. Jag ringde dig för att ingen annan svarade sa jag. John svängde ut på efyran och satte kurs mot ålderdoms­ hemmet. Håll ratten ett tag sa han. Böjde sig över mig och krånglade fram en ryggsäck. Hällde upp kaffe ur en termos och räckte mig en mugg. Våra händer fastnade i skarven mellan mugg till hand. Åtrå krängde traktorn ut i vägrenen. Han körde in på en parkeringsficka. Ställde ifrån sig koppen. Tog min kopp och satte ner den mellan fötterna. Jag har längtat efter dig sa han. Jag har lovat mig själv att aldrig vara med dig igen sa jag. Du har lovat att aldrig mer dricka och jag har lovat att aldrig mer vara tillsammans med dig. Jag har förändrats sa han. Det skulle han aldrig. Jag har också förändrats sa jag. Det hade jag inte. Skäggstubb rev. Naglar lämnade jack i huden. Efteråt. När vi dragit upp byxorna och kört ut på efyran igen drog han mig nära. Höll en arm runt min kropp och en hand på ratten tills vi stannade vid infarten till ålderdomshemmet. Det såg hemtrevligt ut med pelargonier i fönsterna. Härifrån kom ingen levandes.

9


Två

Lukten kändes redan i entrén. Den eteriska blandningen av urin pulvermos och desinfektion. Avdelningen var tyst. Gamlingarna sedan länge i säng. Hemtrevlighetssaker hängde på väggarna. Verktyg och vagnshjul att väcka liv i senila sinnen. Biblar och koralböcker på en allmogehylla anno artonhundranittioåtta. En dag skulle jag själv sitta här och försöka minnas mitt liv. I ett dagrum med billybokhyllor ektorpsoffor bakmaskiner champagnevispar självhjälpsböcker och leifmannerströms memoarer. Jag knackade på och gick in. Bror hade redan hunnit dit. Han satt på en stol och strök hennes arm. Jag satte mig på den motsatta sidan av sängen. Jag ville prata med modren en sista gång men nu uppstod ett problem. Modren var ett substantiv i be­stämd form. Siri konstigt. Äiti utrikiska. Mamma otänkbart. Hallå sa jag tillslut hör du mig. Hon är medvetslös sa bror. Varför är du sen. Jag satt vak hos ingerdalgren när de ringde. Det tog en stund att ta sig hit. 10


Han frågade hur jag tagit mig hit och jag sa med taxi. Jag försökte igen. Flyttade mig närmare modren och tog hennes hand. Hallå. Det är jag. Hon rörde lite på sig. Strokeögat ryckte som om det kämpade för att öppnas. Pastorn sa hon. Kukkojärvipastorn. Bror och jag tittade på varandra. Det hade funnits många pastorer i modrens liv. Maria sa hon sedan. Hän elää upprepade hon. Hän elää. Är det ett namn sa bror. Jag vet inte sa jag och knappade in hännelä och kukjärvi som ett komihåg i mobilen. En personal ställde en kaffebricka på bordet. Strax efter kom sköterskan. Hur går det sa hon och lyfte på täcket för att ta sig en titt på modrens fötter. Kan du sluta med det där sa jag. Det spelar ingen roll vilken färg de har. Det är snart dags sa hon. Klappade modren på benet och gav henne mer morfin. Morfinet skulle skynda på det hela men hellre det än dödsångest. Jag såg människor dö. Med smärtlindring kom döden stilla. Det hände att sköterskan inte hann dit. Vad är det för fel på henne frågade jag. Vi vet inte säkert sa sköterskan. Hon hade lunginflammation för några veckor sedan. Vi trodde hon var på väg tillbaka men sedan blev hon sämre igen. Ibland är det bara dags. 11


Modren andades stötvis med öppen mun. De hade plockat ut löständerna. Hon såg annorlunda ut. Hon såg ut som ötzi. Bror fingrade på täcket. Torkade tår och snorsträng med skjortärmen. Jag vill inte att hon ska dö sa han och fortsatte stryka över modrenskinnet. Här sa jag och räckte honom en kaffemugg. Innan det blir likskändning. Rummet var kvavt. Elementen knäppte. Jag reste mig. Gick fram och tillbaka för att dämpa binnikemasken som börjat röra på sig. Jag skulle inte sörja. Men jag ville inte heller att hon skulle dö. Jag lade handen mot modrenpannan. Den var svettig som vid feber. Jag lättade på täcket. Kände doften av hennes hud. Barndomens lukter av luxtvål och fuse. Brukade vi kramas. Satt jag i hennes knä. Lutade jag mig mot hennes bröst och hörde hjärtat slå under rowellsklänningen. Strök hon mig över håret och sa saker. Jag reste mig och öppnade vädringsglipan. Bytte barndom mot höstkväll. Enstaka löv satt kvar på träden. En bil for förbi. Modren rosslade till och drog luft. Är det så här när människor dör viskade bror så att hon inte skulle höra. Jag nickade. Kroppen stänger av. Organ efter organ. Hon försvinner snart. Kan du inte läsa något sa han. Jag såg mig om efter boken. Den låg varken på bordet eller bredvid henne. Jag kollade till­ ochmed under täcket. 12


Döden kom så obemärkt att vi nästan missade den. En sista inandning och sedan var det slut. Jag slöt strokeögat och lade ihop hennes händer men det var som om hennes fingrar inte var med på att knäppas. Fader vår som är i himlen helgat vare ditt namn. Om modren övergett gud skulle han få jobba på att återvinna hennes förtroende. Tillkommer ditt rike. Vad löjlig du är sa bror. Gud är väl ingen människa. Nej svarade jag. Det var inte modren heller. Sköterskan kom in och vi tände ett ljus. Modrens hud låg slät på kudden. Jag bäddade runt täcket. Bror gnuggade ögonen. Jag kramade honom. Min egen sorg var ett tomt bröst. Vad gör vi nu sa bror. Ringer nordin. Vi packade hennes saker. I en byrålåda under trosor och strumpor hittade vi den heliga skrift. Många sidor hade hund­ öron. Två kuvert trillade ut. Det ena var till tvillingarna. Det andra till maria. Vid midnatt när nordin hämtat modren och hennes liv låg i jeepskuffen for vi hem och öppnade vårt brev. Det var skrivet med darrig modrenstil. Daterat tionde mars tvåtusensjutton. Kära barn. Som ni vet finns det en familjegrav i Smalånger. Där vill jag inte ligga. Det kan man ju förstå sa jag och läste vidare. Jag kommer från byn Kukkojärvi i Norrbotten. Det finns fortfarande ett hus där som är mitt. Eller rättare sagt snart ert. Förlåt. Jag vill inte skapa onödiga besvär. Prata med Jussi 13


Rahanni om ni behöver hjälp. Ni är kusiner. Gravplatsen i Kukkojärvi är betald. Den har kyrkogårdens bästa utsikt. Här vill jag begravas. Det finns plats för er också. Ni är lika. Det är lätt att se er som en och samma person. Därför vill jag ge er varsin sista mening. Bror. Fadersarvet är en börda. Var inte som din far. Jana. Modersarvet är en börda. Ta hand om Diana. Sedan en sista sak. Brevet till Maria. Se till att hon får det. Gud välsigne er. Äiti. Bror började gråta igen. Nu grät han för maria en annan sorts gråt. Hon hade inte övergivit gud när hon skrev brevet sa jag och undrade vad som hade hänt med den rättrogna modren. Hondenna som förlåtit fadren för blåtiror våldtäkter djursparkar och barnmisshandel. Sista gången vi träffats var en augustidag vid havan. Jag hade hämtat henne i jeepen. Drog rullstolen längs stigen mot klipporna. Vi hade fika i korg. Någon tog sommarens sista dopp. En pappa och två barn låg på en filt och solade. Visste du att fadren räddade mig från att drunkna sa jag. Hon glanade mot finland och drack kaffe i sugrör. Jo jag minns sa hon. Frubäckström kom förbi och anklagade n’erik för rent horribla saker. Du var ett barn. Han hade räddat dig det var huvudsaken. Sonen honses var int att lita på. Bränt in bror sin och allt. Så du trodde varken på henne eller john frågade jag. Nej sa hon. Men för syns skull frågade jag n’erik om det var sant. Hon ställde ner koppen på stenen bredvid sig och rättade 14


till sjaletten. Vände ansiktet mot solen och blundade. Värmefläckar hade slagit upp på kinderna. He lönsch int tänkte jag. Det är för sent. Däri låg försoning. Att inse att det inte gick att återuppväcka hennes skuld och förvandla den till stoft.

15


Tre

Två matsäckar. En till bror och mig. En till fadren. Saft till oss. Annan saft till fadren. Ha det så kul på stranden säger modren. Vi står på bron och vinkar. Fadren backar ut bilen från garaget. Kan du inte följa säger bror. Jag tål inte värmen säger modren. Rättar till solglasögonen. Inte vi heller säger bror. Badbyxorna hänger i baken. Han krafsar mig på armen. Tror du att han säger han. Nej då säger jag. Jag mår lite illa. Borde kanske stanna hemma. Fadren tutar åt oss att hoppa in. En söndagseftermiddag med fadren. Det har aldrig hänt förut. Han somnar på en handduk. Vi leker i sanden. Sedan vadar jag ut. 16


Fyra

Vi svängde av mot kukkojärvikyrkan och parkerade bredavid nordin. Kyrkan låg på en kulle. Gravstenarna strävade mot älvbanken i snörräta rader. Modrens släktingar hade sörjt för begravningen. Vi behövde bara infinna oss. Frosten hade ännu inte tagit all växtlighet. Lövträd blossade på den yttersta färgskalan. Solens sista strålar slokade över kyrkan. Vi gick in och satte oss längst fram. Människor fyllde på i bänkarna bakom oss. Kostymer stökade vid altaret. Jag sneglade bakåt och mötte ansikten jag inte kände. Åldringar ungdomar familjer och barn pratade lågmält och nickade mot oss som om vi delade en sorg. Kvinnornas hår var täckt med sjalett. Var är vi sa jag till bror. Jag fattar inte. Vi är i modrenland sa han. Hon berättade om gemenskapen. Tydligen lever traditionen kvar. Han såg sig omkring. Besvarade beklagande leenden. Satt så nära intill mig att jag kände hans beniga axel mot min lika beniga axel. Vilka är alla människor sa jag. Hon kan ju inte känt hela det här gänget. 17


Modren hade nio syskon sa han. Mor var bortglömd. Det känns inte bra att hon ligger ensam i en trälåda sa han. Den är inte ens hyvlad. Snart skola maskarna finna sa jag att hon är lika mager om benen tillika om armar och hals. Sluta sa bror. Jag vet att du känner likadant. Jag vet alltid vad du känner. Han hade rätt men det sa jag inte. Jag ville ta av mig begravningskavajen och bre den över kistan som en pläd. Klockor ringde. Vi väntade på preludiet till första psalmen men inget preludium kom. Församlingen reste sig. Vi reste oss. Sedan sjöng vi blott en dag utan orgel. Det var inte oävet. Bara eljest. Två av tre kostymer gick och satte sig. Den tredje och vad det verkade mest betydelsefulla knäppte på sig en mikrofon och såg ut över publiken. Han verkade njuta av situationen. Scenen var hans. Makten var hans i evighet amen. En människas dagar är räknade sa han. Vi kan inte påverka hur länge vi ska leva. Men vi kan påverka hur vi lever våra liv. Är inte det samma sak sa jag. Schyyy sa bror. Lyssna på en predikare som verkar ha något vettigt att säga för en gång skull. Synd och välsignelse hänger samman sa kostymen. Vi syndar och vi blir förlåtna. Synden följer oss vart vi än går. Djävulen följer oss vart vi än går. Öppnar sina fällor för oss att falla ner i. De flesta av oss faller dagligen. I den vita lögnen kvinnan säger till sin man när hon misslyckats med maten. Barnet som 18


säger emot sina föräldrar. Tonåringen som inte kommer hem på överenskommen tid. Det är små synder. Man ber om förlåtelse. Gud förlåter men kräver också att de inte upprepas. Upprepade synder lägger sig på hög. Bygger sitt eget babelstorn. När det störtar sitter ni betydelselösa människor och ber om förlåtelse. Piskar era kroppar med ris och lovar att ni aldrig mer ska begå den lilla människans synder. Men aldrig mer blir alltid mer. Om och om igen öppnar djävulen sina hål för er att ramla ner i. Ni rår inte för det. Djävulen ligger steget före och det har ett syfte. Utan synd finns ingen välsignelse. Utan bekännelse finns ingen nåd. Han höll sina utsträckta kostymärmar över oss. Utan synd finns ingen välsignelse ropade han ut över kyrkosalen. Utan bekännelse finns ingen nåd. Och församlingen svarade. Utan synd finns ingen välsignelse. Utan bekännelse finns ingen nåd. Kyrkosalen var inte oberörd. Bakom oss snyftade människor över sina syndfulla liv. Ojade sig och vaggade som om de precis dömts till stening. Kvinnan i kistan hade de förmodligen redan glömt. Jag lutade mig mot bror. Först hörde han inte vad jag sa. Vilket skitsnack sa jag lite högre. Han makade sig bort från mig. Kostymen hade stegvist höjt rösten. Sirirahanni sa han. Eller sirikippo som hon kom att heta sedan hon trotsat gemenskapen och gift sig med en sörlänning tog aldrig tag i sin synd medan hon levde. Tvärtom slängde hon 19


sig med anklagelser för att framstå som syndfri. Istället för att böja sitt huvud inför mannen till vilken hon skänkt sin kropp och ta sitt syndastraff förblev hon fången i djävulens garn. Istället för att be om syndernas förlåtelse och få åtnjuta benådningen hävdade hon sin oskuld och skyllde på en helig man. Svetten glänste på hans panna. Ögonen flammade och kroppen ryckte. Så hänförd var han av sina egna ord att han riste och stönade som om det gick för honom. Det gräts och snyftades i bänkraderna. Över brors ansikte rann stillsamma tårar. I mitt inre växte en ilska. Den ville välta dopskålen och bryta kollekthåven i delar. När jag synade bror närmare såg jag att han inte grät av sorg. Han var inte ledsen. Han var saligflinsberörd. Jag stötte honom onödigt hårt i sidan. Vad gör du sa han. Måste du förstöra det fina sa han. Män­ niskor sörjer med oss hör du inte det. Jag hade saker på hjärtat just när församlingen reste sig. Oändlig nåd mig herren gav Och än idag mig ger. Jag kommit hem jag vilsen var. Var blind men nu jag ser. När psalmen var slut bad vi tyst. Kostymen bad med öppna ögon och slog åter igen ut med händerna. Han påminde om allsångpåskansen. Han var allsångpåskansen i kukkojärviversion. Efter fyrtionio år valde siri att komma hem igen. Tillbaka till oss. Hon valde att be om syndernas förlåtelse. Sirirahanni sa han. Du har syndernas förlåtelse. Du är benådad. Din väg till herren är fri. 20

Profile for Smakprov Media AB

9789177951407  

9789177951407  

Profile for smakprov