__MAIN_TEXT__

Page 1

BEATA & MALENA ERNMAN, GRETA & SVANTE THUNBERG


Dikten av Werner Aspenström är hämtad ur Ty (Bonniers, 1993) Citatet av Stefan Sundström har tidigare publicerats i Dala-Demokraten (26 oktober 2017) Citatet på sida 194 är hämtat ur Factfulness av Hans Rosling, Anna Rosling Rönnlund & Ola Rosling (Natur & Kultur, 2018)

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Malena Ernman & Svante Thunberg Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-127-8 www.bokforlagetpolaris.se


1. BAKOM RIDÅN

Ty dagen lider. Solen skall dö klockan sju. Säg, experter på mörker, vem skall lysa oss nu? Vem tänder ett västerländskt motljus, vem drömmer en österländsk dröm? Kom vem som helst med en lykta! Helst du. Elegi, Werner Aspenström


Det här skulle kunna vara min historia. Nästan som en självbiografi, om man hade velat skriva en sån. Men jag är inte så intresserad av självbiografier. För mig finns det andra saker som är viktigare. Den här historien har Svante och jag skrivit tillsammans med våra döttrar och den handlar om den kris som drabbade vår familj. Den handlar om Greta och Beata. Men det är framförallt en berättelse om krisen som omger och påverkar oss alla. Den som vi människor har skapat genom vårt sätt att leva: bortom hållbarhet, avskilda från den natur som vi alla tillhör. Somliga kallar det överkonsumtion, andra klimatkris. De allra flesta verkar tro att den här krisen pågår någonstans långt härifrån och att den inte kommer att drabba oss på väldigt länge än. Men det stämmer inte. För den är redan här och den pågår runtomkring oss hela tiden, på många olika sätt. Vid frukostbord, i skolkorridorer, längs gator, i hus och lägenheter. I träden utanför ditt fönster, i vinden som rufsar ditt hår.

7


Vissa av sakerna som Svante och jag tillsammans med barnen, efter lång tvekan, bestämt oss för att berätta kanske vi inte borde ha talat om förrän senare. När vi fått mer distans. Inte för vår skull utan för er. Det hade säkert uppfattats som trevligare. Lite mer lagom. Men den tiden har vi inte. Om vi ska ha en chans så måste vi börja synliggöra den här krisen nu. Några dagar innan den här boken gavs ut i augusti 2018 så satte sig vår dotter Greta Thunberg utanför Sveriges riksdag och inledde sin skolstrejk för klimatet – en strejk som pågår än idag, både på Mynttorget i Gamla stan och på många platser runtom i världen. Sen dess har många saker förändrats. Både för henne och för oss som familj. Vissa dagar känns det nästan som en saga. Men allt det ska vi berätta om i nästa bok. Den här berättelsen handlar om vägen fram till Gretas skolstrejk. Vägen fram till den 20 augusti 2018. Malena Ernman, november 2018 PS. Innan den här boken gavs ut för första gången så berättade vi att pengarna som vi eventuellt tjänar på den kommer att gå till Greenpeace, WWF, Lära med Djur, Fältbiologerna, Kung över Livet, Naturskyddsföreningen, Barn i Behov och Djurens Rätt. Och så är det. För det har Greta och Beata bestämt. DS. 8


SCEN 1. EN SISTA KVÄLL PÅ OPERAN

Det är plats på scen. Orkestern stämmer instrumenten en sista gång och ljuset går ner i salongen. Jag står bredvid dirigenten Jean-Christophe Spinosi, vi ska precis gå ut genom scendörren och inta våra positioner. Alla är glada ikväll. Det är sista föreställningen och imorgon får alla åka hem till sitt och de sina. Vidare till nästa jobb. Hem till Frankrike, Italien och Spanien. Hem till Oslo och Köpenhamn. Vidare till Berlin, London och New York. De senaste föreställningarna har gått lite som i trans. Alla som nån gång har jobbat med att stå på en scen vet vad jag menar. Ibland infinner sig ett slags flöde; en energi som växer i samspelet mellan scen och publik och bildar en kedjereaktion som håller i sig från föreställning till föreställning, från kväll till kväll. Det är som magi. Teater- och operamagi. Och nu är det sista föreställningen av Händels Xerxes på konsthallen Artipelag i Stockholms skärgård. Det är den 2 november 2014 och ikväll ska jag sjunga min sista operaföreställning i Sverige. Men det är det ingen som vet. Ikväll ska jag sjunga min sista operaföreställning någonsin. Stämningen är elektrisk och alla bakom scen rör sig några centimeter ovanför Artipelags nästan helt oanvända betonggolv. 9


Filminspelning är det också. Vi bandar föreställningen med åtta kameror och fullskaligt produktionsteam. Genom scendörren hörs ljudet av 900 knäpptysta människor. Kungen och Drottningen är där. Alla är där. Jag rör mig av och an. Försöker andas, men det går inte. Kroppen kränger liksom åt vänster hela tiden och jag svettas. Händerna domnar. De sista sju veckorna har varit en enda lång mardröm och ingenstans finns det vila. Ingenstans finns det minsta lilla ro. Jag mår illa, men är samtidigt långt bortom illamåendet. Som under en utdragen panikattack. Som om jag sprungit rakt in i en glasvägg och liksom fastnat i fallet tillbaka ner mot golvet. Jag väntar på dunsen. Väntar på smärtan. Jag väntar på blod, brutna ben och ljudet av ambulanser. Men ingenting händer. Det enda jag ser är mig själv hängandes i luften framför den där jävla glasväggen som bara står där utan minsta lilla spricka. »Jag mår inte bra«, säger jag. »Sätt dig ner. Vill du ha lite vatten?« Vi pratar franska med varandra, jag och dirigenten. Plötsligt bär inte benen längre. Jag faller. Jean-Christophe fångar upp mig i sin famn. »Det är ingen fara«, säger han. »Vi håller föreställningen. De får vänta. Vi skyller på mig, jag är fransman. Vi är alltid sena.« Nån skrattar. Jag har bråttom hem efter föreställningen. Min yngsta dotter, Beata, fyller nio imorgon och jag har tusen saker att fixa hemma. Men nu ligger jag där jag ligger. Avsvimmad i armarna på dirigenten. 10


Typiskt. Nรฅn stryker mig fรถrsiktigt รถver pannan. Allt blir svart.

11


SCEN 2. BRUKET

Jag är uppvuxen i ett radhus i Sandviken. Mamma var diakon och pappa jobbade som ekonomi- och skatteansvarig på Sandvik. Jag har en tre år yngre syster, Vendela, och en elva år yngre bror, Karl-Johan, som mamma döpte efter Loa Falkman eftersom hon tyckte att Loa var så stilig. Det är den enda kopplingen till opera och klassisk musik som jag bär med mig hemifrån. Vi sjöng mycket. Folkmusik, Abba, John Denver och vi var på det stora hela en väldigt vanlig svensk småstadsfamilj. Det enda som möjligen skilde oss från andra var mina föräldrars stora engagemang för utsatta människor. Hemma i Vallhov rådde humanism och det var alltid en självklarhet att man skulle försöka hjälpa människor som behövde det. En familjetradition som min mamma burit med sig från sin pappa, Ebbe Arvidsson, som var högt uppsatt inom Svenska kyrkan och en pionjär inom ekumenik och modernt biståndsarbete. Så min uppväxt var full av inneboende flyktingar och papperslösa. Det var lite bökigt ibland. Men det gick bra. Åkte vi nånstans var det för att hälsa på mammas bästa kompis som var nunna, och vissa somrar bodde vi på hennes kloster i norra England. Jag tror att det är därför jag svär så 12


ofta på scen. En sorts kronisk barndomsrevolt som aldrig riktigt vill gå över. Men bortsett från att vi tillbringade våra somrar i sovsalar på engelska klosterskolor och att vi hade flyktingar i garaget, var vi precis som alla andra. Som sagt, vi sjöng, och jag älskade att sjunga, jag sjöng hela tiden. Precis allting sjöng jag – ju svårare stycken desto roligare var det. Anledningen till att jag långt senare blev just operasångerska var nog helt enkelt att jag älskar utmaningar. Opera var till slut det svåraste och roligaste man kunde sjunga.

13


SCEN 3. KULTURARBETARE

Jag har stått på scen och sjungit för publik sen jag var sex år gammal. Kyrkokörer, vokalgrupper, jazzband, musikaler, opera. Min kärlek till sången är gränslös – jag vill helst inte tillhöra någon genre eller bli placerad i ett fack. Jag spretar åt alla tänkbara håll och kanter. Jag sjunger precis vad som helst bara det är bra musik. Inom nöjesbranschen brukar man säga att ju tydligare du är som artist desto fler kokböcker får du göra – och mina kokböcker lyser förmodligen starkare med sin frånvaro än de flesta. Men de senaste 15 åren har jag, i alla fall i mina egna ögon, följt en ganska tydlig röd tråd där jag försöker kombinera konstnärlig höjd med publikmässig bredd. Jag har velat göra det svåra lite enklare, det finkulturella lite mindre fint, det smala lite bredare. Och tvärtom. Jag har gått min egen väg. Alltid mot strömmen och nästan alltid ensam. Förutom när Svante varit med förstås. Det som från början bottnade i instinkt och intuition blev med åren en metod. Nästan som ett ansvar, en övertygelse om att den som har möjlighet att vidareutveckla det den sysslar med också har skyldighet att försöka. Svante och jag tillhör det lilla fåtal som till slut fick den möjligheten. Och vi försökte. 14


Vi är kulturarbetare. Utbildade på opera, musik och teaterhögskolor, och med ett halvt yrkesliv av frilans- och institutionsarbete bakom oss. Vi gör det som alla kulturarbetare ytterst är programmerade att göra. Vi jobbar och sliter för att säkra vår framtid och nå vårt eviga mål: att hitta den nya publiken. Vi kommer från helt skilda håll men vi har alltid haft samma mål, ända från början. Olika men lika. När jag blev gravid med vårt första barn, Greta, jobbade Svante på Östgötateatern, Riksteatern och Orionteatern. Samtidigt. Själv hade jag flera år av bindande kontrakt framför mig på olika operahus runt om i Europa. På 100 mils avstånd från varandra resonerade vi i telefon om hur vi skulle få vår nya vardag att fungera. »Du är bland de bästa i världen på det du gör«, sa Svante. »Det har jag läst i minst tio olika tidningar och själv är jag typ basist i svensk teater. Och så tjänar du fan så mycket bättre än mig.« »Än jag.« »Du tjänar fan så mycket bättre än jag.« Jag protesterade lite lagom halvhjärtat men valet var gjort och efter Svantes sista föreställning så flög han ner till mig i Berlin. Dagen efter ringde Svantes mobil, han tog samtalet och stod på balkongen ut mot Friedrichstrasse och pratade i några minuter. Det var i slutet av maj och högsommarvärmen var redan tryckande. Vi hade inte ens varit ihop i ett halvår. 15


»Så jävla typiskt«, sa han och skrattade när han hade lagt på. »Vem var det?« »Det var Erik Haag och nån annan kille. De var på Orion och såg föreställningen i förra veckan.« Svante hade spelat med Helena af Sandeberg i en pjäs av Irvine Welsh som skrev Trainspotting, alla knarkade och de lindade in lik i gladpack. »Knulla mig!« var en replik som Helena hade skrikit till Svante flera kvällar i veckan sen pjäsen gått upp. Jag var fruktansvärt svartsjuk. »De håller på med ett humorprogram på Sveriges Radio och tycker att jag verkar rolig så de undrade om jag ville vara med, lite på prov. Det var precis det där samtalet man går och väntar på …« »Vad sa du? Det måste du ju göra!?« Jag spände ögonen i honom. »Jag sa att jag är hos min gravida flickvän och att hon jobbar utomlands.« Han spände ögonen i mig tillbaka. »Du tackade nej?« »Ja. Så måste det bli. Vi gör det här tillsammans, annars kommer det ju aldrig att funka.« Och så blev det. Några veckor senare satt vi på premiärfesten för Don Giovanni på Staatsoper och Svante förklarade för Maestro Barenboim och Cecilia Bartoli att han numera var hemmafru. »So now I´m a housewife.« Sen fortsatte vi så i tolv år. Det var slitsamt men också fruktansvärt roligt. Vi bodde två månader i varje stad och sen åkte vi vidare till nästa. Berlin, Paris, Wien, Amsterdam, Barcelona. Varv på varv. 16


Somrarna tillbringade vi i Glyndebourne, Salzburg eller Aix en Provence. Som man gör när man är bra på att sjunga opera och annan klassisk musik. Jag repeterade kanske 20–30 timmar i veckan och resten av tiden var vi tillsammans. Lediga. Inga släktingar, förutom farmor Mona. Inga vänner. Inga middagar. Inga fester. Bara vi. Beata föddes tre år efter Greta och vi köpte en V70 för att få plats med dockhus, nallar och trehjulingar. Sen fortsatte vi. Varv på varv på varv. Det var fantastiska år. Om vintrarna satt vi på golvet i ljusa och vackra sekelskiftesvåningar och lekte med flickorna och när våren kom så strövade vi runt i lummiga parker tillsammans. Vår vardag liknade ingen annans. Vår vardag var alldeles underbar.

17


SCEN 4. UNIKA MÖJLIGHETER

»Att vara med i Melodifestivalen är lite som att få barn. Man kan berätta för andra, man kan beskriva varenda detalj. Men bara de som har varit med förstår hur det känns.« Anders Hansson är musikproducent och vi ska snart börja arbeta på mitt nästa album tillsammans. Nu släpar vi våra väskor över Stortorget i Malmö på väg till Stockholmståget och Anders skrattar när han förklarar läget för Svante och mig. Det är morgonen efter min schlagerdebut och en stor bild på mig, Petra Mede och Sarah Dawn Finer pryder Aftonbladets förstasida. Bildtexten lyder: »Malmö Arena kl 21:23.« Jag utstrålar total chock. Ska man vara med i Melodifestivalen så ska man vinna. Och man ska vinna bra. Man ska vara tippad att komma sist. Man ska ha alla stora, bra artister med sig i finalen – och sen ska man vinna med minsta tänkbara marginal, helst helt och hållet med hjälp av folkets röst. Som jag. Svårare än så är det inte. Sen var det bara börja jobba. Förutsättningarna kunde inte ha varit bättre. Melodifestivalen gav oss en unik chans – en möjlighet som med stor sannolikhet aldrig skulle komma igen. Publiken strömmade till. Kulturministern pratade om en »Malenaeffekt«. 18


»Operans väg från salongerna tillbaka till folket«, kunde man läsa i Expressen. Och Dagens Nyheters kulturchef skrev att »Det är för bra för att vara sant. Men, så är det sant«. För ett kort ögonblick trodde jag nästan att det var möjligt: det gick att göra opera folkligt. Men när hösten gjorde sitt intåg var allt som vanligt igen. Inga svenska operainstitutioner hörde av sig och ville utnyttja tillfället. Publiken fanns där, men det var som om ingen ville ha den. Så då gjorde vi allting själva istället. Titelroller utomlands och artist hemma, egenproducerade konserter, turnéer och föreställningar. Allt i vår jakt på den nya, breda publiken. En kväll två veckor innan sista Xerxesföreställningen satt Svante och jag hopsjunkna på badrumsgolvet hemma i Stockholm. Det var sent, barnen hade somnat. Allt började falla ihop omkring oss. Lägenhetsväggarna betedde sig annorlunda. Sprickor löpte över taket och det kändes som om hela kvarteret när som helst skulle ge vika och rasa ner i Klara sjö. Greta hade precis börjat femman och hon mådde inte bra. Hon grät på kvällarna när hon skulle sova. Hon grät på väg till skolan. Hon grät på lektionerna och på rasterna, och lärarna ringde hem nästan varje dag. Svante fick kasta sig iväg och hämta hem henne. Hem till Moses, för bara Moses hjälpte. Hon satt med vår golden retriever i timmar och klappade honom och strök honom över pälsen. Vi försökte allt vi kunde, men inget hjälpte. Hon försvann in nåt slags mörker och slutade liksom fungera. Hon slutade spela piano. Hon slutade skratta. Hon slutade prata. 19


Och. Hon slutade äta. Vi satt där på det hårda mosaikgolvet och vi visste precis vad vi skulle göra. Vi skulle göra allt. Vi skulle ändra på allt. Vi skulle hitta tillbaka till Greta, kosta vad det kosta ville. Men det räckte inte. Vi var tvungna att göra någonting som innehöll mer än bara ord och känslor. Ett bokslut. En brytning. »Hur känner du?« frågade Svante. »Vill du fortsätta?« »Nej.« »Okej. Jag tycker vi skiter i det här nu«, sa han. »Man kan inte göra opera folkligt när operainstitutionerna inte vill att opera ska vara folkligt, Och det spelar ingen roll om nån hittar den där nya publiken när ingen jävel vill ha den.« »Jag håller med. Jag är färdig med det här nu.« Och det var jag. »Om det inte räcker att få tjugotusen människor att åka ut i skogen till en konsthall på Värmdö, tre kilometer från närmsta busshållplats, alltihop utan hjälp av sponsorer eller ett enda öre i bidrag. Om inte ens det räcker kommer fan ingenting att räcka.« Svante har ett temperament som inte alltid är till hans fördel. Men hans slutledning hade jag inte så jättemycket att invända emot, där och då. »Vi har tagit det så långt det går«, sa jag. »Jag tror ärligt talat inte att jag skulle överleva om vi fortsatte.« »Då ställer vi in allt. Vartenda kontrakt«, fortsatte Svante. »Madrid, Zürich, Wien, Bryssel. Allt. Vi skyller på nåt. Så gör vi annat istället. Konserter, musikal, teater, TV. Sjung opera. Sjung musiken, men inga fler föreställningar.« 20


»Jag gör den sista föreställningen om två veckor. Sen aldrig mer.« Jag hade bestämt mig. »Ska vi säga nåt? Det är dumt va?« »Ja«, sa jag. »Det är dumt.« Så vi sa ingenting.

21


SCEN 5. XERXES – KUNG AV PERSIEN

Jag var borta i nästan tio minuter, fick jag veta i efterhand. Publiken meddelades att föreställningen tyvärr var några minuter försenad. Bakom ridån följde såklart en massa prat fram och tillbaka om hur situationen skulle hanteras, men det var ingenting som angick mig för jag visste precis vad jag skulle göra. Det var dags att avsluta det här en gång för alla. Jag tog en klunk vatten och nickade åt dirigenten. »Kan du resa dig?« »Nej.« Jag reste mig upp. »Kan du gå?« »Nej.« Jag började röra mig mot scendörren. Oroliga blickar möttes runtomkring mig. »Men kan du sjunga?« »Nej«, sa jag, nickade åt scenmästaren och gick in på scen. De som var där säger att applådtacket efteråt var nåt extra. Folk stod upp och skrek på ett sätt som de inte brukar göra. Bakom scenen flöt alla fram i ett slags lyckorus. Som på film. Kungen och drottningen hurrade och alla liksom skrattade fram orden när de talade. Som i slow motion. Ultrarapid. Pernilla hjälpte mig av med kostym och peruk. 22

Profile for Smakprov Media AB

9789177951339  

9789177951339  

Profile for smakprov