H Å K AN Ö STLU NDH
PROFETENS
SISTA
Av Håkan Östlundh har tidigare utgivits: Profetens vinter (2018) Den falska profeten (2019) På andra förlag: Bromanserien: Släke (2004) Dykaren (2005) Terror (2006) Blot (2008) Inkräktaren (2011) Laglöst land (2012) Män ur mörkret (2014) Fristående: Vita ansikten (1981) Sommarsnö (1985) Infödingar (1986) Galnopappan (tills. med Bea Uusma, 1996) Jag ska fånga en ängel (2010) Till Sara, sedan bränns allt! (2016) Slummer (tills. med Lena Ollmark 2020)
Copyright © Håkan Östlundh 2021 Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN 978-91-7795-094-3 www.bokforlagetpolaris.se
Älskade han henne verkligen? Eller hade han övertygat sig själv att han gjorde det för att rättfärdiga det han utsatte henne för? Spelar det längre någon roll? Ulrika är inte kvar i livet. Sprängd i bitar. Död. Elias har valt ut ett tvåstjärnigt turisthotell, stjärnor det förärades för tjugoett år sedan. Förutom för att komma billigt undan är det i förhoppning om att de ska vara mindre nogräknade med identitetshandlingar vid incheckningen. Entrén till Hotel Liberty ser överraskande inbjudande ut, ett välvt glastak över dörren inramat av frodiga palmer och lyktor i svart smidesjärn, men väl inne i receptionen luktar det av matos, damm och rengöringsmedel. Den blåmönstrade mattan är fläckad och nernött ända till varpen där gästerna stått för att skriva in sig. Det har gått fyra år sedan han var i San Remo senast. När han klev av på perrongen där han stått så många gånger förr kunde han se sig själv som åttaåring, trettonåring, artonåring … Besöken blev glesare ju längre tiden gick efter mammas död. Sju år nu. Och mormor var inte den som gav sig ut på några äventyr. Senast hon varit i Sverige var på mammas begravning. Då hade morfar fortfarande varit i livet. Minnet är starkt och tydligt. De två gamlingarna med mjuka, krumma händer och milda, ömsinta ögon, lugna och trygga hemma i Ligurien, men vilsna och bortkomna i ett annat land med ett annat språk. När han tänker på åren som gått fylls han av en ödslig känsla av förgängelse. Motsägelsefullt nog gör det honom nästan upprymd. Han trodde inte han var kapabel att känna något mer utöver sorgen och uppgivenheten han redan bär på, men tydligen gick det att lasta på ytterligare en negativ känsla på den redan tunga bördan. 7
Det är inte mer än en timmes bilresa till hans mormors hus en bit in i landet, men han kommer inte att besöka henne. Han vågar inte ta den risken. Om någon följer efter honom dit och kopplar ihop Tom White med Elias Ferreira Krantz kan det få ödesdigra konsekvenser både för honom och hans mormor. Och ändå är han här i San Remo. Är det en slump? Knappast. Kanske är det hans identitetslöshet som drivit honom hit. Här finns en del av hans rötter, det går inte att komma ifrån. Elias går fram till den obemannade marmordisken och slår till på klockan precis som han uppmanas av en fasttejpad papperslapp med text på engelska och italienska. En stilig men trött kvinna i trettioårsåldern med färgat och rakpermanentat hår kommer ut från ett rum bakom receptionen. Hon ler och frågar vad hon kan hjälpa till med samtidigt som hon lägger upp en hand med fem skulpterade naglar i korallrött på disken. – Finns det ett enkelrum för två nätter? undrar han. – Det gör det, säger hon. Femtiotvå euro inklusive frukost. Ett kap. – Det låter perfekt, säger han glatt. Utan ett röra en min skjuter hon över en ljusgul blankett i A4- format och smäller ner en penna ovanpå papperet. Elias skriver in sig som Andreas Johansson, en avlägsen bekant från gymnasiet, men uppger en helt annan adress ifall hon skulle få för sig att gå in på facebook och söka efter honom. Det måste finnas tusentals Andreas Johansson, tillräckligt många för att hon ska rycka på axlarna och ge upp eventuella efterforskningar. – Jag behöver ett kreditkort och ett pass eller annan legitimation, säger hon när han lämnat ifrån sig blanketten. Elias ler besvärat. – Jag är ledsen, men jag har varken eller. Hennes ögon vidgas en aning. – Men jag har kontanter, jag kan betala för mig. – Men ingen legitimation? – Nej. Jag blev rånad i Nice, blev av med mobil, plånbok, pass, allt utom kontanterna jag hade i fickan. 8
Han slår lätt på höger byxficka för att indikera var han har pengarna. Hon suckar lätt, ser på byxfickan, höjer blicken och ser honom i ögonen, tummar på papperet en stund, men stoppar sedan in det i ett fack under disken. Med tanke på de mörka ringarna under ögonen har hon annat att tänka på än sina hotellgästers identiteter. – Du får betala i förskott för båda nätterna, vill du stanna längre måste jag få se ett provisoriskt pass eller en polisanmälan. – Tack. Han ger henne etthundratio euro, får sex i växel, men inget kvitto. Han säger inte mer, går inte in på några detaljer, men hon borde dra slutsatsen att blåmärkena i ansiktet är ett resultat av rånet.
9
Den inre säkerhetsdörren öppnas med ett metalliskt klick och Örjan Mardell gör entré i Kontorets lokaler på Floragatan tio minuter försenad. Det är inte likt honom att vara sen, i synnerhet inte utan att ha meddelat sig. – Ge mig fem minuter, slänger han ur sig. Karolina Möller och Vendela Bark nickar införstått, men han har redan vänt ryggen till, på väg till sitt rum. Karolina och Vendela bor fortfarande kvar i det nötta sextiotals huset i hörnet Blekingegatan /Östgötagatan dit de flyttades av säkerhetsskäl sedan en man brutit sig in i Karolinas lägenhet på Långholmenoch försökt döda henne, men de har fått grönt ljus att komma in till jobbet igen. Mordförsöket på Karolina är en händelse de fortfarande utreder, övertygade om att det finns andra bakom den inkompetenta mördaren, möjligen samma personer eller åtminstone samma terroristnätverk som sköt ner Air France flight 1562 under inflygningen mot Arlanda sex veckor tidigare. Mycket har förändrats sedan dess. De är ytterligare fem personer i lokalerna, två på datasidan som Vendela basar över, för tillfället sysselsatta med att systematisera och analysera all data som de fick fram ur Atlas system med hjälp av Profeten, och tre personer som sorterar under Karolina. De har en skyddsvakt nere på gatan, Örjan Mardells rum, det vill säga den inglasade delen av det innersta rummet som är hans kontor, ska alltid hållas låst, tjänstevapnen ska bäras hela tiden, även inne i lokalen. Utredningen av attentatet mot det franska trafikflygplanet, den värsta terrorattacken någonsin i Sverige, är en enorm apparat. Kontorets hemliga del av arbetet rör endast en liten, men inte obetydlig detalj: det vapen som använts. Med all säkerhet är det ett militärt, 10
portabelt luftvärnsvapen, och det kan ha koppling tillbaka till industrimannen Eric Hands och Atlaskoncernen. – Jag förstår inte hur Profeten tänker, säger Karolina. Varför försvann han från sjukhuset? Vi gör allt vi kan för att hjälpa honom, trots att han spelat dubbelt med Lambert, och så smiter han iväg som en efterlyst bankrånare. – Du är fortfarande förbannad. Vendela ser roat på henne vilket gör Karolina ännu argare. – Ja, varför skulle jag inte vara det? Profeten hade gett sig i lag med Emmanuel Lambert från CNRLT, vad som närmast kunde beskrivas som Frankrikes nya Homeland Security, utan att informera Kontoret. Det hade inte skadat dem, men det spelade mindre roll. Lambert hade dragit nytta av dem. Profeten hade blivit en dubbelagent. En förrädare, helt enkelt. Och det gick inte med bästa vilja i världen att hävda att han inte begrep vad han gav sig in på. – Det är nog rätt rörigt inne i hans skalle just nu, säger Vendela. Det ligger liksom i sakens natur. Känner du dig paranoid? Ingen fara, ta de här tabletterna och stanna här på sjukhuset så ska du se att allting ordnar sig. Vendelas inkännande röst får det att klia i henne. – Vi borde ha låst in honom. – Hm, kanske det, men nu var det ju inte upp till oss. Han låg på ett franskt militärsjukhus. Vendela reser sig och borstar bort några pappersflagor från de svarta jeansen. Hon har obegripligt nog hunnit med ett besök hos frisören sedan de kom hem från Cannes. Den redan nätta gestalten ser ut att ha krympt en storlek när de omfångsrika lockarna reducerats till små bestämda flätor. – Ska vi? säger hon. De stannar upp utanför Örjans dörr. Örjan, som står upp bakom skrivbordet, framåtlutad med blicken nitad vid skärmen, får syn på dem och trycker in dem. En väl av äten hummustallrik från Reggev på Döbelnsgatan står längst ut på bordshörnan, en hopvikt servett och en trägaffel är de enda resterna. 11
allriken är placerad parallellt med bordskanten. Till och med när T han är sloppy är han noggrann, tänker Karolina. Örjan gör ett snabbt utfall mot lunchlämningarna och förpassar dem till papperskorgen under bordet som om han blir medveten om dem först när han får sällskap i rummet. Han knäpper upp kavajen som är ett halvt nummer för liten för den massiva kroppen och sjunker ner på stolen. Allt han sätter på sig ser ut att vara aningen för litet. Karolina och Vendela slår sig ner och Karolina börjar genast av rapporteringen. Utan känslomässiga utvikningar den här gången. – Profeten avvek från sjukhuset med en taxi. På vägen gjorde han sig av med en mobiltelefon och ett bankkort. Mobilen så snart han kom ut från sjukhuset, bankkortet släppte han ner i en gatubrunn efter att ha gjort ett kontantuttag från en bankomat. Vi utgår från att han var rädd att bli spårad om han behöll dem. Taxin fortsatte in till centrala Nice och där tappade vi spåret. Vi blev blockerade av en sopbil som slängde sig ut från en tvärgata. Jag tvivlar på att det var en slump. – Så vem skulle ha legat bakom det menar du? säger Örjan. Han sitter helt stilla bakom bordet, rör inte så mycket som ett ögonbryn. Något som tyder på ett skärpt intresse, vet hon av erfarenhet. – Mobilen och bankkortet hade han med sig när han kom ut från sjukhuset så de kan inte ha kommit från någon annan än Lambert, säger Karolina. Om Lambert underlättat för honom att ge sig iväg så är det inte helt främmande att han även sett till att ingen följer efter honom. – Kan han ha försett honom med en ny identitet? – Tyvärr hade vi ingen möjlighet att ta rätt på bankkortet, svarar Vendela. Jag har undersökt mobilen. Det fanns ett enda nummer lagrat, det var raderat, jag plockade fram det, men kom inte vidare med det. Ett anonymt franskt nummer. Örjan begrundar kort det han hört. – Vi släpper det, säger han sedan. – Va? Karolina ser tvivlande på Örjan och sneglar mot Vendela för att försöka pejla hennes reaktion. 12
– Ja, säger deras chef, låt honom löpa. Han har fullgjort sitt uppdrag åt oss. Vi har fått det vi var ute efter. De hade nått sitt mål, att ta sig in i Atlaskoncernens datasystem. Profeten hade blivit tvungen att döda en man i självförsvar, den svenska högerextremisten Simon Brinkman som sprungit en del ljusskygga ärenden åt Eric Hands, Atlas ägare. Med hjälp av satellitbilder hade Eric Hands avslöjat Profeten ett par dagar senare och genast stängt ner systemet. Men då hade de redan tankat hem allt som fanns att hämta. – Förlåt, säger Karolina, men är det verkligen rätt beslut? Du har inte träffat honom öga mot öga som vi. Han är ur balans. Det kan inte uteslutas att han på något sätt anklagar oss eller sig själv för vad som hänt. Jag är rädd att han kan få för sig att offentliggöra något av det han vet eller till och med skada sig själv. Örjan trycker sig bakåt mot stolens ryggstöd som om han försöker undvika någons dåliga andedräkt. – Jag hör vad du säger, brummar han, men jag tror Profeten mår tillräckligt bra för att veta sitt eget bästa. Alla de där försiktighets åtgärderna ni beskriver, det tyder ändå på någon som är i hyfsad balans. Och skulle han ... Örjan gör en paus, greppar om armstöden. – Ja, vad då? – Skulle han få för sig att ta livet av sig är det inte vårt problem. Örjan hostar besvärat och fortsätter: – Givetvis har vi ett ansvar för våra medarbetare, men om de anstränger sig för att slippa oss och dessutom ger sig i lag med en främmande nations underrättelsetjänst, då tycker jag faktiskt att vårt ansvar upphör. Håller du inte med om det? Det är svårt att säga emot, särskilt som det lika gärna kunde ha varit hennes eget argument. Men det känns inte bra att höra det. Trots sin ilska nyss måste hon erkänna att hon är orolig för Profeten och att hon faktiskt tycker att de har ett ansvar för det de dragit in honom i. Men det finns en gräns för hur mycket man kan säga emot sin chef. – Då så, säger Örjan. Vi avslutar Profeten och går vidare.
13
Det är mitt på dagen den tjugoandra oktober, Elias sitter i halvskuggan under en stor platan med långsamt gulnande blad, en dubbel espresso på det runda gjutjärnsbordet framför sig. För några minuter kan han glömma att han befinner sig på flykt, koncentrera sig på solen som hettar mot ansiktet, det bittra kaffet på tungan. Det har gått tre dagar sedan han lämnade sjukhuset. Under de två dagarna på Hotel Liberty mitt emot BorneoFlower Piercing Studio, som inte alls var den svartmålade halvkällare med bdsm-känsla man skulle väntat sig i Stockholm utan mer påminde om en exklusiv guldsmedsbutik, skaffade han en enkel mobil och bokade ett billigt airbnb-rum från ett internetkafé, något som fortfarande existerar på de här breddgraderna. Lägenheten är ett minimalt kyffe i den norra delen av staden, påvert möblerad med Ikea och rangliga loppisfynd, ett minimum av husgeråd, men givetvis wifi och en LG-skärm av grå plast. Han kan inte kosta på sig något bättre, måste få pengarna att räcka så länge som möjligt. Om det inte varit för hotellets krav på polisanmälan hade han hellre bott kvar där. Det kostade inte många euro mer och var betydlig trivsammare. Den kioskliknande lilla serveringen ligger på ett trekantigt torg en kort bit från lägenheten. Han hittade den redan första dagen på hotellet. Den soldatlikt rakryggade mannen med läderartad solbrännehud som arbetar ensam inne i kiosken har redan börjat behandla honom som en stamgäst. Det är inte bra att skaffa sig vanor, han vet det, men på något sätt måste han klamra sig fast vid livet, övertyga sig själv om att han existerar i ett sammanhang, om än aldrig så litet. Det är en sak att leva undercover och underkasta sig psykisk press och andra umbäranden när man vet att det har ett syfte, att man i slutänden kommer att uppnå något, men betydligt svårare att hålla 14
sig gömd bara för att hålla sig gömd. Han måste ha något att leva för om det så bara är några centiliter kaffe och en gnutta sol. Han behöver en plan, men än så länge undflyr den honom. Det bästa vore antagligen att återvända till Sverige, trots allt. Det kan han göra även utan id-handlingar så länge han färdas med lokaltåg och rör sig inom Schengen. Han talar perfekt engelska, svenska och franska och är för tillfället dessutom blond. Han kommer inte att sättas i förvar för att flygas tillbaka till ett krigshärjat område. Det värsta som kan hända om han stoppas vid någon gränsövergång är att han får försöka på nytt nästa dag. Han är fortfarande trött och kroppen trög och motspänstig. Den ömmar efter misshandeln han utsattes för ombord på Eric Hands yacht, och det hugger till i de brutna revbenen om han rör sig oförsiktigt. Blåmärkena i ansiktet har tack och lov bleknat bort nästan helt. Elias sluter ögonen, hör trafiken ett par kvarter bort, ett samtal mellan två kvinnor på smattrande italienska. Han förstår inte ens hälften. En minnesbild tvingar honom att öppna ögonen, pulsen ökar tvärt: Ulrika står vid relingen, vinkar till honom med armen sträckt högt i luften, ropar att hon ska komma och hämta honom. Han känner vätan i kläderna, vattnet kallt så långt ute, smärtan från den ömmande, mörbultade kroppen. Sedan missilattacken, båten ett eldhav, Ulrika är borta och han själv fångad i en tillfällig dövhet efter explosionen. Han ser sig snabbt om på torget. Gubben framför espressomaskinen, de två kvinnorna på väg bort längs gatan, en duva kurrar högt upp i platanen. Hon dog framför hans ögon, upplöstes i atomer från en sekund till en annan. De är många nu, alla som dött i hans närhet: hans pappa i bombattentatet i Sarajevo, röjd ur vägen sedan han fått minneskortet med ljudinspelningen av visselblåsaren från Atlas. Det var så det började för Elias, där han drogs in i en malström av död och korruption, brott på en nivå som alltid undflyr rättvisan. Sedan Mari-Louise, hans styvmor, ihjälslagen på det som skulle vara en säker plats och Markus, hans styvbror, avrättad av misstag i Elias ställe och så Ulrika ombord på yachten. Den inhyrde mördaren, högerextremisten Simon Brinkman, hade Elias själv huggit ihjäl med en fransk köttkniv. 15
Var det Elias fel att Ulrika dog? Ja. Hans blotta närvaro hade dödat henne. Det var inte Elias som dragit till sig missilen som sprängde båten i luften, men om han inte varit där skulle Ulrika aldrig ha befunnit sig ombord, inte varit i Cannes, ens i Europa. Han var en mördare och när han inte dödade dog folk ändå av hans blotta närvaro. Han älskade henne. Det var fel förstås. Så fruktansvärt oprofessionellt. Men allt annat var omöjligt. Han hamnade där han hamnade för att det var meningen. Han träffade Ulrika, han blev kär, vann hennes förtroende för att känslorna var äkta även om de tvingats fram ur en konstruerad situation: att komma nära hennes pappa Eric Hands. Det var så det fungerade, det visste de på Kontoret även om de låtsades som om de inte gjorde det. Det var inte första gången, det hade hänt förut, det var så det gick, för att vi är människor och det var själva poängen. Elias var kanonmat. Känslornas kanonmat. Han höjer blicken mot himlen. Svirrar det ilsket av en missil i luften? Han blir torr i halsen, måste greppa tag i bordskanten för att inte ramla av stolen. Han biter ihop och räknar sekunderna innan allt exploderar. Men inget händer. Ingen raket, ingen explosion, ingen död. Sakta men säkert lägger sig pulsen och han kan släppa bordet med fuktiga händer. Huvudvärken som kommer och går gör sig påmind igen. Ibland tror han att det är tumören som är tillbaka, men han jagar undan oron, övertygar sig själv om att det har med misshandeln och missilattacken att göra. På ett eller annat sätt, fysiskt eller psykiskt, visst måste det vara så? Han reser sig för att gå hem till sin lägenhet. Baristan i kiosken ropar ett ciao efter honom. Han vinkar och ropar tillbaka. Det är som om den där gamla mannens hälsning, han som inte känner honom alls, är det enda som får honom att känna sig verklig. Han kommer ut från gränden som leder fram mot torget norr ifrån och fortsätter längs en enkelriktad gata med smala trottoarer och plats för en bil men inte mycket mer. En hund med sträv gråbrun 16