Dödstvätterskan Sara Omar
Översättning Leo Gefvert
Originalets titel: Dødevaskeren © Sara Omar and JP/Politikens hus A/S 2017 in agreement with Politiken Literary Agency Omslag av Henriette Mørk Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Litauen 2019 ISBN: 978-91-7795-128-5 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
”Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor rituell orenhet, skall ni rena er. Den som är sjuk eller befinner sig på resa eller som just har förrättat sina behov eller haft beröring med kvinnor och icke kan finna vatten, skall ta ren jord och stryka över ansikte och händer. Gud vill inte lägga på er tunga bördor, men vill rena er och fullkomna sin nåd mot er – kanske känner ni tacksamhet.” al-Ma’idah, sura 5, vers 6, Koranen
Narrated ’Imran bin Husain: ”The Prophet said, ’I looked at Paradise and found poor people forming the majority of its inhabitants; and I looked at Hell and saw that the majority of its inhabitants were women.’” Hadith: Sahih al-Bukhari 4: 464 Book of Beginning of Creation; Book 54
Till Frmesk Flickan som under många svåra år levt som fånge i mitt hjärta.
Till Min mor av både ande och födsel. Det är med ordens kraft som vi blir tidlösa, som vi kan göra skillnad.
P er so n er
Kurdistan Frmesk: den nyfödda Anwar: Frmesks far Rubar: Frmesks mor Baban: Frmesks bror Gawhar: Frmesks mormor Darwésh: Frmesks morfar Aso: Frmesks morbror Sherzad: Frmesks morbror Bahra: Frmesks farmor och Anwars mor Fayaq: styvfar till Anwar Shno: Frmesks faster Tofiq: Frmesks farmors far, far till Bahra Rashid: Tofiqs styvson Muhammad: Frmesks morbror Sabri: Muhammads hustru Amal: Frmesks kusin, Muhammads dotter (i en syskonskara på fyra) Askol: Darwéshs kusin Kani: Askols dotter
9
Jairan: Fayaqs syster Hawré: Jairans man Hanar: Jairans och Hawrés dotter (i en syskonskara på tre) Manij: Gawhars granne och väninna Latif: Manijs man Ashti: Manijs dotter Nashmil: Manijs dotter Chra: Latifs nya hustru Hapsa, Shler, Shukri: Gawhars väninnor och medlemmar i hennes bönegrupp Hataw: Gawhars kusin Trifa: Hataws dotter Bakhtyar: Trifas man Faruq: Trifas svärfar, gift med Vian Vian: Trifas svärmor Fatima: barnmorska Osman: Fatimas man Sirwan: Darwéshs soldatkamrat som bor i Halabja Danmark Frmesk: den sängliggande Darya: ung medicinstuderande Jamal: Daryas far Shwan: Daryas fars kusin Lene: sjuksköterska
10
K a pi t el 1 10 augusti 2016 Skejby Hospital, Danmark
Khanda springer ut ur huset. Hennes klänning är fläckad av blod. Strax efter henne kommer fadern. Hans ansikte kokar av vrede. Han skriker om den skam som slagit ner mitt i familjens sköte. Min ära är kränkt, vrålar han. Vår familj ligger i ruiner, precis som husen omkring oss. Khanda skriker hest. Hon provade bara cykeln, och blodet kom av sig självt. Hon är rädd. Vill bara bli tröstad. Hon är rädd för blodet som plötsligt kom ur henne. Som tjockt, rött kiss. Rädd för fadern som exploderade så fort han såg henne. Han griper tag i hennes hår och tvingar ner henne på grusvägen. Fler människor samlas. Hon har ju bara cyklat, hörs en gäll röst bakom dem. Skona vår dotter. Skona henne, min man. Vårt lilla liv. Fadern slår flickan hårt och drar henne tätt intill sig. Jag kan inte leva med en skändad dotter, ropar han och drar fram en kniv från bältet. Allahu akbar, Gud är störst, ljuder rösterna runt dem. Värmen är kvävande. Männens pösiga byxor klibbar mot deras hud. Det ångar från kvinnornas kroppar i de tätt vävda, svarta chadorerna. Viskningar och spridda rop. Skona henne, skriker kvinnan bakom dem igen. Mannen slår kvinnan hårt i ansiktet så att hon faller ner på vägen. Kryp in i huset, väser han. Det är ditt fel. Kvinnan tar sig upp och springer tillbaka mot huset. Grus och sand från vägen dråsar från hennes klänning. Huvudduken har slitits loss av hans slag. 13
Khanda gråter. Hon stirrar på munnen som mässar fortare än vad hon kan uppfatta. Han slår henne igen i ansiktet och tvingar upp hennes mun, medan han ropar om ära och kränkning. Spottet far. Bismillah. I Guds namn. Allahu akbar. Han drar ut tungan på sin dotter och skär av den i ett enda hugg. Allahu akbar, Allahu akbar hörs det från åskådarna som hysteriska rop. Khanda faller ihop på vägen och spottar blod. Hennes röst är ohörbar. Det blir bara oartikulerade läten. Tungan nervrycker i gruset. Fadern böjer sig fram och tar ett hårt grepp om hennes långa hår. Han rycker hennes huvud mot sig, tar tag i ena örat och skär av det tätt intill kraniet. Sedan det andra. Khanda rullar ihop i gruset. Hennes mor kommer springande tillbaka mot dem. Den här gången med en dunk i händerna. Hon stannar upp. Skriker konstant. Hela hennes kropp skakar. Ögonen är upplösta. Hon tömmer dunken över sig själv. Tänder i nästa ögonblick en tändsticka och är inom några sekunder insvept i lågor. Hon springer vidare mot dem som en levande fackla, men faller ihop på vägen innan hon når fram till sin blödande dotter. Stämmorna stiger och sjunker och blir allt hetsigare. Khandas ögon sluter sig. En röst tränger igenom. En ny kurdisk röst. Frmesk kände mardrömmen lösas upp. Hon såg Khanda och hennes mor dö varenda natt. Blodiga, hemsökande förnimmelser från barndomen i Zamwa. Hon hade följt med Khanda då blodet kom. Hon såg det framför sig. Hela tiden. Flickan som blödde ihjäl. Modern som brann ihjäl. Männen som jublade och skrek om Guds straff över skökorna. Kvinnorna som dolt mumlade: Inna lillahi wa inna ilayhi raji’un. Vi tillhör Gud, och till Honom ska vi återvända. Det var inte bara en mardröm. Det var verklighet. ”Vad vill du?” viskade den nya rösten. Frmesk öppnade försiktigt ögonen. Hennes lungor drog in luft i hastiga stötar. Munnen var torr. Huvudet tungt. 14
”Nej, jag är på jobbet”, fortsatte rösten. ”Det vet du. Det finns bara kvinnliga sjuksköterskor och läkare här. Bakhuda, jag svär vid Gud.” Dörren till rummet sköts upp av en sjuksköterska. ”Ärligt talat, Darya”, sa hon. ”Du kan inte gå runt och prata i mobilen hela dagen.” ”Jag måste lägga på, far”, sa den unga kvinnan, nu på danska. ”Jag får inte prata i mobilen på arbetstid.” ”Det är tredje gången idag”, sa sjuksköterskan. ”Och ingen av oss andra vet vad du säger.” Hon stod stilla ett ögonblick medan Darya avslutade samtalet. ”Jag blir tvungen att rapportera det.” ”Nej”, sa Darya. ”Gör inte det, Lene. Min far … jag vill inte förlora mitt jobb.” Lene skakade på huvudet. ”Jag kan inte fortsätta skydda dig om du inte skärper dig.” ”Men jag får problem om jag inte svarar.” ”Det får du även om du tar samtalet.” ”Ursäkta, kan jag få ett glas vatten och något smärtstillande”, avbröt Frmesk. De två kvinnorna vände sig om. ”Ja, självklart”, sa Lene. ”Vad bra att du har vaknat nu. Vi har varit lite bekymrade över att du sover så oroligt.” Hon gick fram till Frmesk. ”Du är ju alldeles blöt av svett. Ska vi inte byta dina kläder?” ”Bara något smärtstillande”, sa Frmesk. Lene nickade och rättade till en av de två droppslangar som satt i Frmesk vänsterarm. ”Jag kommer med ett par tabletter alldeles strax.” Frmesk följde sjuksköterskan med blicken. Hennes rygg var rak och slank, och hennes rödblonda hår samlat i en fläta som låg mellan skulderbladen. Hennes träskor klapprade på det blanka golvet. ”Ska jag inte vädra din filt lite”, sa Darya och drog till sig Frmesks uppmärksamhet. En vit huvudduk ramade in den unga kvinnans gyllene ansikte och mörkbruna ögon. Frmesk ordnade till sjukhusskjortan under täcket. ”Går det bra att jag lyfter nu?” 15
Frmesk nickade. ”Bismillah al-Rahman al-Raheem. I Guds namn”, viskade Darya. Hon tog filten och skakade den ett par gånger i luften innan hon lade den över Frmesk igen. Tyget kändes svalt. Frmesks blick gled runt rummet. I fönstret stod en kaktus och en orkidé, på hennes sängbord ett släckt stearinljus och på väggen framför henne hängde en teve. Darya sträckte sig över sängen och jämnade ut lakanen. Hennes ena ärm gled upp och Frmesk kunde se tre avlånga fingertjocka märken tvärs över hennes underarm. Darya drog undan armen. ”Du är kurd, eller hur?” Frmesk nickade. ”Det är vi båda, låter det som.” Darya tittade bort. ”Ditt namn betyder ocean”, sa Frmesk. Darya log generat. ”Jag är från Bagdad. Vi flydde när jag var liten.” ”Bagdad”, upprepade Frmesk. ”Mina farföräldrar är kurder”, sa Darya. ”Jag vet inte så mycket om varför, men de blev visst tvungna att flytta dit.” ”Så var det säkert”, fortsatte Frmesk och lyfte huvudet. ”Jag kan hjälpa dig med kuddarna”, sa Darya och puffade till de två vita dynorna bakom Frmesk. ”Så, nu kan du luta dig tillbaka.” Hon rätade på sig och justerade sin huvudduk. ”Hur mår du?” ”Jag har ont”, sa Frmesk och gned sig i tinningen. Darya nickade. ”Det var en stor operation.” Hon såg på Frmesk. ”Vad jag förstår har du varit inlagd flera gånger.” Frmesk såg ut i luften. ”Var du här innan jag vaknade?” ”Ja”, svarade Darya. ”Du både skakar och svettas när du sover.” ”Jag kan inte minnas när jag sov av mig själv senast”, sa Frmesk och drog sedan ett djupt andetag. ”Fast det behöver du inte tänka på.” ”Det verkar inte heller som att du får så många besök”, mumlade Darya. ”Det brukar annars komma rätt många när det är en av oss.” 16
”De kommer ju inte för att de bryr sig. Alla vill bara veta vad som är fel och varför man är inlagd, så att de har något att prata om.” ”Förlåt, det var inte meningen att såra dig”, sa den unga sköterskan. ”Sådan är ju vår kultur, inte sant?” Frmesk tittade på henne. ”Skvallertackorna”, svarade Darya med ett leende. ”Det brukar min mor kalla dem när min far inte är i närheten.” ”Männen är precis lika tarvliga”, sa Frmesk. Lene kom in. Hon bar en bricka med ett glas vatten och en liten bägare med två tabletter. ”Vi kan nog inte göra dig helt smärtfri, men du kan ta de här.” ”Tack.” ”Är allt bra annars?” Frmesk nickade. ”Det är ingen genomblödning”, sa Darya. ”Och du har inga svullnader på magen, så det finns inget som tyder på infektion.” ”Bra, då går jag igen.” Lene lämnade rummet. ”Kan du öppna fönstret lite grann?” frågade Frmesk då hon och Darya återigen var ensamma. ”Jag vill känna vinden.” Darya fick upp det ena fönstret. Hon stod ett ögonblick och såg ut över ängen. ”Drar det?” ”Nej”, sa Frmesk och slöt ögonen. ”Det får mig att tänka på vinden i Zamwa.” ”Zamwa? Var ligger det?” ”Det är Sulaymaniyyas ursprungliga namn.” ”Ah, så du är från Sulaymaniyya”, utbrast Darya. Frmesk slog upp ögonen igen och följde Daryas rörelser. ”Är dina skador därifrån?” ”Vad menar du?” ”Från ditt liv i Zamwa?” Frmesk vände bort huvudet. ”Förlåt. Det har jag inte med att göra”, sa Darya snabbt. 17
K a p i t el 2 21 augusti 1986 Zamwa, Kurdistan
Den nyckfulla östanvinden drog obevekligt fram genom Zamwas slingrande gator i sin jakt på offer som den kunde fälla eller dra med sig på färden längs stadens byggnader. Dess heta andetag piskade upp små, vassa sandkorn från vägarna och lät dem virvla runt i en dans längs de blästrade huslängorna. Vart och ett av fönstren stirrade ut i kvällsskymningen med sina markerade svarta ögon, som ansikten vars blick stel och genomborrande trängde fram genom mörkret, utan att berätta vad de såg och dolde. Plötsligt ändrade vinden riktning. Den kastade sig med full styrka över taken, och de kraftiga husbjälkarna under dem kved här och var i långa klagande suckar, likt gråten från tusentals maktlösa existenser som för länge sedan förlorat kraften att kasta av sig angriparna från sin rygg. Månens blick fann en väg genom det molntäcke som lagt sig över himlen från bergrygg till bergrygg. Blåsten släppte sitt tag och for ner längs en gata i Malkandikvarteret. Dess uppvirvlande andetag lade sig mot husets gråbruna murverk och väste ilsket i natten. En kvinna stirrade ut i mörkret från sitt skyddande lä bakom ett dunkelt fönster. ”Ya Allah, bär våra vingar i denna stund”, viskade hon för sig själv och gned sina trötta kinder med två rynkiga fingrar. 18
Rummet bakom henne upplöstes i en ansträngd suck. Den gamla vände sig om och såg bort mot sin yngsta dotter som låg på en madrass på golvet. ”Kommer inte barnmorskan snart?” stönade den unga kvinnan. ”Fatima är på väg, min flicka”, sa den gamla lugnt och gick bort till Rubar med Koranen som hon höll hårt i sina händer. ”Men vinden är skoningslös ikväll.” Rubar lät ena handen glida genom håret. Hettan i rummet var kväljande. Lakanen och förlossningssärken klistrade mot hennes tunga och svettiga kropp, som hon denna natt gärna skulle ge bort om nu någon var så dum att vilja ta emot dess plågor. Tanken på att bli sig själv igen efter denna långa natt kändes omöjlig. Även om hon visste att hennes man inte fick vara där så var hon ändå arg på honom. Det var hans fel att hon nu låg här igen. Jämt skulle han krypa på henne. Hon knep ihop ögonen av smärta när en värk kom. ”Vad är det med mor, mormor Gawhar?” hördes en liten röst. ”Din mor väntar på att lillebror ska komma ut ur magen”, svarade den gamla utan att titta på pojken. ”Jag hoppas att han kommer snart då”, sa han. Rubar tvingade medvetandet tillbaka till rummet. ”Min gode son”, viskade hon. ”Min Baban.” Den lille pojkens bruna ögon flackade oroligt fram och tillbaka mellan de två kvinnorna. ”Ja”, sa Gawhar och nickade långsamt. ”Baban tar hand om oss ikväll.” Hon såg på pojken. ”Tänk att det är över fem år sedan du kom till världen just i det här rummet.” Pojken tog en liten Zil-lastbil som han hade fått av sin far. En dag ska du följa med på en tur i den stora lastbilen, hade fadern sagt. Baban hade lyst upp av tanken, men det var inte alltid ett leende som framträdde på hans läppar när ljudet av lastbilen signalerade faderns förestående hemkomst. 19
Baban brummade lågt medan han körde lastbilen runt mattan utan att riktigt se på den. Nära intill gick myror på rad, de följde ett osynligt spår där mattan mötte det polerade stengolvet. Rubar ville säga något till pojken men drogs inåt igen av en ny värk. ”Min dotter”, viskade Gawhar lågt för sig själv. ”Må Gud i sin barmhärtighet vaka över dig så du inte upplöses och flyter bort från mig mellan smärtvågorna.” Vinden slog hårt mot fönsterrutorna och drog för ett kort ögonblick till sig rummets alla uppskrämda ögon. ”Bismillah, i Guds namn.” Gawhar skakade bekymrat på huvudet medan hennes fingrar försiktigt pillade på den sida hon hade uppslagen i Koranen. Hon önskade att hennes tankars kraft kunde vara lika stark som de smärtor dottern genomled där på madrassen och på så sätt kalla hit barnmorskan, eller att hon i detta nu kunde lyfta smärtorna från sin dotter och låta dem försvinna in i sig själv. ”Hon kommer strax”, viskade hon. ”Om Gud vill det!” Rubar flyttade besvärat på sig. Madrassen hon låg på hade hennes man haft med sig hemifrån, och hon var orolig för att hon skulle förstöra den. ”Det kan väl inte ta så lång tid för det fruntimret att ta sig hit? Hon bor ju bara på andra sidan vägen.” Hennes röst sjönk till ett krasst konstaterande. ”Men de äter väl.” Gawhar, som hade börjat mässa på en sura från Koranen, blinkade instämmande men avbröt inte sin vers. Hon visste bara alltför väl att Fatimas man hade gäster, och de måste serveras innan hon kunde lämna hemmet och hjälpa en födande kvinna. Det hördes en svag knackning och Gawhar reste sig snabbt för att gå ljudet till mötes. Hela rummet, som under de senaste timmarna framstått som ett oklart töcken för Rubar, började nu tona fram. Rösterna från hallen drog i henne, men den främmande rösten bar inte med sig den förväntade tryggheten, och besvikelsen växte sig stor i henne då hon såg 20
att det bara var hennes fars kusin, Askol, som hade trotsat blåsten för att bistå dem. Baban hoppade upp från mattan och sprang fram till Askol. Han kramade hennes ben. ”Min fina raring”, sa Askol lågt och tog fram en slickepinne. ”Kommer far hem?” ”Inte just nu, min blomma”, svarade Gawhar. ”Män ska inte vara med i en förlossningsstuga.” ”Jag är också en man.” ”Ja”, log Askol. ”Men bara en liten en.” Rubar pressade ihop ögonen och höll om den undre delen av magen. En kraftig vindstöt grep tag i huset. Den nakna fotogenlampan fladdrade till och fick kvinnorna att förskräckt titta upp. I sitt inre förbannade Gawhar det faktum att strömmen hade gått i staden, medan hon rörde sig oroligt på stolens hårda träsäte. Hon kände Rubars stönande ända in i sitt underliv. Sex gånger hade livet vuxit sig starkt i hennes mage. Tankarna gjorde henne illamående. Hon såg försiktigt upp från sin sura. ”Det här är ju hopplöst”, utbrast hon frustrerat och ställde sig upp från stolen med ett stelt ryck som fick henne att svaja till ett par sekunder. Försiktigt placerade hon sin koran överst i bokhyllan och lät för ett kort ögonblick fingrarna vila på dess gyllene rygg. Den skulle alltid placeras högre än henne själv. Alltid. Högre än människan. Hon kikade mot Rubar på madrassen och rättade till sin huvudduk så att den satt tätt och dolde vartenda hårstrå. ”Jag går och ser om hon inte är färdig snart med att ge manfolket dolmar och baklava till iftar”, sa Gawhar. ”Min gode son Muhammad har ju kallat till aftonbön länge nu”, fortsatte hon och svepte sin svarta, tunga chador tätt om kroppen. 21
Någonstans i närheten rev ett dundrande ljud från en granatkrevad upp nattens mörker. Ekot mullrade som illavarslande åska mellan bergssidorna. Askol såg på Gawhar. ”Ska jag inte följa med dig? Det där lät alltför tätt inpå.” Den gamla skakade på huvudet. ”Nej, stanna hos Rubar, kära Askol. Hon behöver dig mer.” Gawhar såg på sin dotter. ”Må Gud vara med oss.” Redan när hon kom ut på den uppiskade vägen och kände sanden sticka hårt mot den glimt av ansiktet som var blottat visste hon att den här korta promenaden skulle bli en prövning. Vinden lyfte och slet i hennes chador så att hon bara med stort besvär kunde hålla sig på benen. ”Förbannade vare denna natts prövningar”, mumlade hon för sig själv. Hon kunde inte se barnmorskans dörr snett över dotterns hus men hon visste att den var där, att hon kunde hitta den även om blåsten grävde ur hennes ögon. Hela tiden sköt den rasande vinden henne åt höger, och flera gånger höll hon nästan på att ge efter och låta vinden ta henne. Men hon fortsatte på sin utstakade kurs. Det fanns ingen annan på gatan. Alla satt inne nu och njöt av maten efter en lång dags fasta. Skriet från en siren spreds från någonstans i mörkret och påminde henne om alla de lemlästade döda hon hade förberett för graven efter granatangrepp. ”Barmhärtige Gud”, suckade hon. ”Låt mig få tryggt komma fram till dörren. Jag har bara en halv själ kvar, ta den du, men bara om du skonar min dotters liv!” I samma ögonblick tog en kastvind tag i henne och tvingade nästan ner henne på knä. I sitt stilla sinne förbannade hon de fyra bergen som låg som en sluten näve runt staden och skapade de våldsamma 22