Roselyn Road Agneta Liljeqvist
Det inledande citatet är hämtat ur Graham Greenes The Quiet American, Published by Vintage 2002. Copyright © Graham Greene 1955, 1973. First published in Great Britain by William Heinemann Ltd 1955 Citatet på sida 156 är hämtat ur Graham Greenes Den stillsamme amerikanen i översättning av Jane Lundblad (Norstedts förlag, 1955)
Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Agneta Liljeqvist Omslag av Anna Käll Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-061-5 www.bokforlagetpolaris.se
One forgets so quickly one’s own youth: once I was interested myself in what for want of a better term they call news. Graham Greene, The Quiet American
DEL 1
kapitel 1
2009, oktober Bagdad Det var i ett mögligt hotellrum i stadsdelen Karrada som jag plötsligt fick syn på en bild av honom. Matt och Ian hade just avslutat ett parti backgammon och det var min tur att spela. Jag stod vid anslagstavlan som Ian hade satt upp ovanför skrivbordet. Den var full med vykort, fotografier och tidningsurklipp. Ians rum var egentligen likadant som mitt men ingenting var sig likt ; fåtöljerna var draperade med paisleymönstrade filtar, utmed kortväggen stod en enkelt hopsnickrad bokhylla och ovanför sängen hängde en inramad affisch som gjorde reklam för någon Francis Bacon-utställning på Tate Britain. Bara den mossgröna heltäckningsmattan och de tunga gardinerna avslöjade att det här var en exakt kopia av mitt eget rum en trappa ner. Matt höll upp whiskyflaskan mot mig. ”Fortfarande inte sugen ?” Jag skakade på huvudet. Han hällde upp det lilla som var kvar i glasen och reste sig. 9
”Jag tar en röka och hämtar en flaska till”, sa han och gick utan att stänga dörren efter sig. Ljuset från korridoren föll in i rummet, en långsmal strimma som påminde om minareten utanför fönstret. Vi var de enda gästerna på hotellet. Jag betraktade bilderna på anslagstavlan, det fanns flera fotografier av barn : mörkhåriga pojkar som spelade fotboll, en bild på en leende Ian med klängande ungar som drog i hans armar, hängde runt hans nacke, satt på hans rygg. Ett tidningsurklipp : en notis om en bomb i en förort, Amiriyah. En bild på en ung kvinna i skoluniform. ”Min dotter”, sa Ian som följt mig med blicken. ”Hon är 22 nu. Pluggar i Edinburgh.” Då fick jag syn på honom. Tom. Han satt där mitt i en grupp av kvinnor och män, alla skrattade, bredvid syntes flera barn. Han sträckte ut armen mot en liten pojke, som om han räckte honom något, handen var kupad. Pojken såg på Tom, men han själv var vänd mot kameran. Han log och tittade rakt på mig. Tom … ”Vilka är de ?” Jag nickade mot bilden. ”De där ? Kollegor. Eller hon där är reporter på Channel 4 och han där är frilans, tror han skrev för The Independent och …” ”Känner du honom ?” avbröt jag. 10
”… och Evening Standard. Va ? Tom. Ja. Eller nej. Vet du vem han är ? Tom Moore ?” Jag svarade inte. Jag kunde inte ta blicken ifrån honom, hans utsträckta arm tycktes vilja dra mig mot sig. Som om han kallade på mig. ”Han bodde på Palestine Hotel när jag och Matt arbetade med säkerheten där. Trevlig kille. Lite egen på nåt sätt. Ibland försvann han. Men barnen älskade honom. Han gav alltid några dollarsedlar eller godis till ungarna som hängde utanför hotellet. Vakterna brukade alltid jaga bort dom, sparka dom i rumpan … Det var så synd om dom där barnen. Men jag och Tom brukade smyga ut på baksidan av hotellet, genom köket, och ge dom tallrikar med frukt. Bröd som blev över efter frukosten. Rester från middagen. Tom var en schyst kille. Från London. En riktig aktivist. Känner du honom ?” ”Ja … eller jag kände honom, ja”, sa jag och gick och satte mig i fåtöljen. Benen kändes plötsligt mycket svaga. ”Ja, världen är liten. Särskilt här i Bagdad. Jag kan sakna den där tiden ibland, direkt efter invasionen. Även om det är hemskt att säga det såklart. Då kryllade staden av journalister från hela världen. Och inte bara journalister, massa säkerhetsfolk, aktivister. Den där Tom kom med en sån grupp, galna fredsaktivister från London och Skottland som körde hit i en sån där röd Londonbuss. Helt galet. Jag har för mig att han kom med dom.” Jag placerade ut de runda spelpjäserna. Utanför hörde jag ett avlägset men ihållande smatter. En helikopter 11
som hovrade ? Eller var det ljudet av kulsprutor ? Det kom närmare, avtog sedan alltmer, sjönk in i mörkret som i ett nattens slukhål, och det blev alldeles tyst igen. ”Hursomhelst, den tiden är förbi”, sa Ian. ”Nu är det dött här i Bagdad. I dubbel bemärkelse.” Han slog sig ner i fåtöljen mittemot. ”Nu är dom på väg att ge sig av, amerikanerna alltså, men vad fan har dom gjort av landet … ? Om det finns ett helvete på jorden så är det Bagdad. Jag har varit här länge nu och konflikten har bara eskalerat. Allt snack om försoning, maktdelning, demokratiska val – det är bara fernissa. Dom hatar varandra, fattar du ? Dom hatar varandra mer nu än innan Saddam föll – då var dom bara ovänner. Fredens stad …” Han skakade på huvudet och skrattade uppgivet, såg ner i sitt glas. Den klara honungsfärgade vätskan darrade till och Ian ställde försiktigt ner glaset, hans blick var långt borta. Han fortsatte : ”När jag kom hit hade dom brittiska trupperna just invaderat Basra. Tänk dig, jag var här före al-Zarqawi, men det är väl ingen som kommer ihåg den tiden nu. När jag kom hit hette Sadr City fortfarande Saddam City och ingen hade hört talas om dödspatruller. Men kan vi inte prata om nåt roligare, Johanna ?” Jag kastade tärningarna och flyttade pjäserna. ”Din tur”, sa jag. ”Tänkte dom inte på det ? Kunde dom inte ha tänkt på konsekvenserna ? Och nu ska Tony Blair bli nån jävla fredsmäklare i Mellanöstern, medan folk här 12
mördar varandra värre än någonsin. Amerikanerna har till och med beväpnat dom sunnitiska rebellerna, dom som dom tidigare kallade ’motståndsmän’. Precis som dom gjorde med Mujaheddin i Afghanistan … Fattar du ? Jag är övertygad om att det här bara är början. Vänta bara. Det här kommer att få konsekvenser långt utanför Irak.” ”Din tur”, sa jag igen. Inte för att få honom att sluta prata, jag tyckte om att ta del av hans åsikter och berättelser, de kom från en källa djupt inom honom, som om det han sa bara var återberättelser av egna erfarenheter. Dessutom ledde hans ord tankarna bort från Tom. Men han hade blivit så röd i ansiktet att jag kände mig tvungen att lugna ner honom. Den där klädsamma irländska rodnaden hade hettats upp och i det varma ljuset från golvlampan skimrade ansiktet i mörkrött. ”Ja, just det …” Han tog upp tärningarna. ”Vart tog Matt vägen förresten ? Skulle inte han hämta nåt mer att dricka … ?” Tystnaden från korridoren trängde in genom dörröppningen och förstärkte ljudet av pjäserna som flyttades över brädet. ”Har du hört talas om al-Sahwa, Johanna, uppvaknandet ? Det är väl det enda positiva som har hänt här sen Saddam dödades. De sunnitiska stammarna har tröttnat på terroristerna från al-Qaida och … och slår tillbaka. Dom har fått nog av det här, förstår du ? När tror du att världens ledare kommer vakna upp ?” 13
Min blick drogs mot fotot på anslagstavlan. Tom. Han såg tillfreds ut. Fri. Kanske var det här i Bagdad som han hade varit som lyckligast. Ian gav mig tärningarna. ”Allvarligt Johanna, berätta hur du känner Tom. Är det en gammal kärlek, eller ?” Han smuttade på sitt glas. En rökig doft nådde mig, skingrade den unkna mögellukten. ”Det finns inget att berätta”, sa jag. Jag hade knappt pratat med någon om Tom. Ibland hade jag fått för mig att han bara existerade i mitt eget huvud. Och till viss del var det nog så. Jag hade ägnat honom så många tankar de senaste åren att hans verkliga jag antagligen bara var en skugga, en endimensionell pappfigur, av den Tom som jag skapat i mitt huvud. Nu när jag tittade på bilden var det som om en del av mig inte kände igen honom. Eller snarare: jag kände igen honom, men mer som en karaktär ur en film som jag sett ett otal gånger. Ett välbekant ansikte, men ändå en främling. Ian log. ”Du, vi sitter här som i ett fängelse, ingen av oss kan jobba. Kan du inte berätta nåt, jag har så tråkigt, dagarna bara flyter in i varandra. Jag ser ju att han har betytt nåt för dig.” ”Jag ska fundera på det”, sa jag och reste mig. ”Men nu är det alldeles för sent, vad är klockan egentligen ?” ”Ja, du har rätt”, sa han och lutade sig bakåt i fåtöljen. ”Men det är en dag imorgon också …” 14
Under de varma sommarmånaderna sover många utomhus i Mellanöstern. Folk drar ut sina madrasser på taken, ibland hela sängar och fåtöljer, och lägger sig under stjärnhimlen för att undkomma den kvävande hettan inomhus. Det har till och med hänt att människor blivit dödade på det sättet. En förlupen gevärskula som träffat någon stackars man som legat och sovit på sitt tak. Natten var alldeles klar. Jag såg ut över de platta hustaken. Här och var stack minareter och kupoler upp, som ratade pinnar och snäckor på en övergiven strand. Låg folk därute och vilade nu ? Draperade av den djupblå himlen som lyfte deras drömmar långt bort över rasmassorna, de överfulla sjukhusen, dammet och fruktan där nere på gatorna. På grannhusets tak stod en ensam vakt med geväret hängande snett över bringan. Han såg på mig. Jag skulle just vinka men ångrade mig, bättre att inte dra till sig uppmärksamhet. Jag kunde inte sova. Fotot av Tom hade rört om i mitt inre, som om jag andats in en sandstorm – nu rispade det i lungorna och halsen kändes som sandpapper. Hans leende med den jämna tandraden, hans mörka ögon där ljuset tycktes stråla inåt. Jag tänkte på det han sagt en gång, jag tror att det var på det där kaféet på tvärgatan till Baker Street – vår första dejt (det känns fortfarande inte som rätt ord att använda). Jag träffade en liten pojke som levde på Bagdads gator, sniffade lim och åt ur soptunnorna. Någon måste berätta lille Qasims historia. Var något av barnen på bilden Qasim ? 15
Levde han fortfarande härnere på gatorna någonstans ? Strök omkring i de utbombade husen tillsammans med de andra skuggbarnen, svart i ansiktet av smuts och med uppspärrade ögon. Var Tom här någonstans ? Hade han kommit tillbaka för att rädda de krigsdrabbade barnen ? Jagad av hoppet om att de goda gärningarna skulle hjälpa honom att sona sitt brott. En märklig, påträngande tystnad hade brett ut sig. Inga bilar som körde på avlägsna motorvägar, inga människor som pratade från något närliggande kafé, inga vanliga storstadsljud som jag inte insett att jag saknade förrän nu. Det enda jag hörde var det surrande ljudet av generatorer. Mannen på taket mittemot lyssnade efter något, han stod alldeles stilla med sträckt hals och blicken riktad mot öster. Jag visste att det var öster för Ian hade pekat ut väderstrecken åt mig. ”Rakt norrut ligger den gröna zonen. Och i den riktningen, österut, ligger Yarmouk och Amiriyah och sen flygplatsen.” Jag hörde en avlägsen smäll. Kanske en explosion. Mannen med geväret började gå fram och tillbaka igen. Han haltade lätt.
16
kapitel 2
Hyde Park, fyra år tidigare
”Se upp ! Gå inte där !” Jag var just på väg att trampa på ett vitt skynke när killen ropade. Han satt på huk och skakade en sprayflaska, de svarta bokstäverna flöt ut på det vita tyget : Bush, Blair – mördare, krigsförbryt… Jag gav honom en ursäktande blick och fortsatte planlöst nedåt. Det var folk överallt, spridda klungor som rörde sig över gräsmattan som flockdjur på savannen, livrädda att skiljas från gruppen. Gräsmattan var sårig av lerpölar, jag försökte undvika de största. Jag hade aldrig varit på någon demonstration tidigare, jag undvek allt som hade med första majtåg och pridefestivaler att göra. Jag visste att det var löjligt men jag hade en känslomässig och fullständigt ogenomtänkt aversion mot kollektiva manifestationer. Jag tvivlade på att engagemanget var äkta. En man med krusigt, duvgrått skägg som sålde Bushoch Blair-masker sökte ögonkontakt, men jag låtsades inte om honom. Istället såg jag bort mot några barn 17
som kom springande mot mig. De blåste i visselpipor och hade små irakiska flaggor i händerna. Jag tog upp telefonen och ringde honom. Det var fjärde försöket den här förmiddagen, eller kanske femte, men han svarade fortfarande inte. Samtalet kopplades direkt till en telefonsvarare. Någon ryckte mig hårt i armen och jag höll på att tappa telefonen. Jag vände mig om. Den unga främlingen tittade på mig med förvånad blick, en slinga av det råttfärgade håret föll ner över ena ögat, resten var virat i en slarvig knut på huvudet. ”Oj, ursäkta”, sa han och drog undan hårslingan med en nervös gest. En mild, sötaktig doft slog emot mig. ”Jag trodde du var nån annan …” Han vände sig om och försvann in i myllret av människor. Alltmer folk pressade på, upprymda ansikten som var omöjliga att se skillnad på. Vad gjorde jag ens här ? Det var omöjligt att hitta honom, en man som jag aldrig hade träffat. Jag gick tillbaka till Karen, trängde mig förbi några ungdomar med slaginstrument hängande runt nacken. Hon stod innanför pressinhägnaden, om man nu kunde kalla den det : någon hade knutit ett plastband mellan ett par stolpar och ett träd och hängt upp en handskriven lapp : PRESS. ”Du”, sa hon lågt och nickade mot två män som stod ett par meter bort, ”kan det vara han ?” Jag vände mig om och såg ryggen på en man med en systemkamera över axeln. Han stod och pratade med 18
Robert Owen, grundare av Stop the War Coalition. Ja, visst kunde det vara han. Han påminde faktiskt om Ben Moore : samma resliga gestalt, samma svartbruna, lockiga hår. Ben var min lärare på universitetet, han hade ett vackert, ståndaktigt utseende som drog blickar till sig, och mycket rak hållning. Men jag hade ingen aning om hur hans bror såg ut. Mannen med systemkameran vände sig om och gav oss en oseende blick. Han lyfte på bandet och gick sin väg. Uppenbarligen inte Tom Moore. ”Vad ska vi göra ?” frågade jag. Karen ryckte på axlarna och började plocka ihop kamerautrustningen, räckte mig stativet. ”Han dyker säkert upp …”, sa hon. Det var något med det där korta telefonsamtalet i korridoren utanför Ben Moores rum som hade fått mig att hoppas. På vad visste jag inte. Var det hans djupa röst, hans smått ironiska tonfall ? Hans leende som jag hörde genom telefonen ? Jag hade aldrig träffat honom, jag visste ingenting om honom – ändå hade jag en känsla av att det redan fanns en sorts spänning mellan oss. En förväntan. Jo, något visste jag om honom förresten : jag visste att han var krigskorrespondent. Att han hade tillbringat de senaste åren i Irak och troligen var på väg tillbaka dit när som helst. Det var i alla fall vad Ben hade sagt när han gav mig numret till sin lillebror : ”Ring honom snabbt. Han är på väg tillbaka till Bagdad. Om han inte har åkt redan …” 19
Omkring mig hade folkmyllret obemärkt samlat sig till ett led och börjat röra sig framåt på den breda grusstigen. Jag drogs ofrivilligt med, som drivved i en flod av människor. Trafiken var avstängd på Park Lane, i gathörnen stod poliser som dirigerade oss i rätt riktning. När vi svängde in på Grosvenor Street tilltog de upphetsade skriken : Skäms ! Mördare ! Bush – din krigsförbrytare ! Barnamördare ! Orden böljade genom tåget som vågsvall över ett vindpinat hav. Jag hade tappat bort Karen. Längre fram skymtade en stor amerikansk flagga som hängde från den anspråksfulla ambassadbyggnaden. Poliserna hade spärrat av gatan och bildade en mur framför avspärrningen. Jag höll mig vid sidan av tåget, försökte skapa ett avstånd mellan mig själv och demonstranterna. Deras likriktade blickar gjorde mig illa berörd. Eller var det kanske avundsjuka ? Ändå hade jag satt på mig de smutsvita Conversen och militärjackan innan jag gick ut i morse, för att smälta in. En polisman föste in mig mot klungan igen. Jag råkade stöta till en man i grön basker som tillsammans med några andra militärklädda yngre män gick och bar på en kista. Ex-soldater mot Irakkriget stod det på banderollen. Allt det här med Irakkriget kändes så främmande. Jag hade inte funderat så mycket på demonstrationens syfte, det berörde mig inte, i alla fall inte på något djupare plan som för soldaterna bredvid mig. Jag hade 20
aldrig varit i Irak, aldrig upplevt ett krig, en ockupation, att engagera sig skulle bara kännas falskt, tillgjort. Om det inte vore för att vi skulle möta Tom Moore här hade jag troligen inte ens tänkt på att det var årsdagen av invasionen. Det hade varit hans idé : ”Ska ni på demonstrationen på lördag ?” hade han frågat när jag ringde honom. ”Ja”, hade jag genast svarat utan att veta vad han pratade om. ”Bra … då kan vi ses där. Ring mig när ni kommer dit.” Men nu svarade han inte. Var var han någonstans ? Jag tog upp telefonen för att se om jag hade några missade samtal. Den lilla rutan var svart. När vi kom fram till Trafalgar Square fick jag syn på Karen som hade ställt upp kameran och filmade på måfå : folkmassan som gradvis fyllde torget, den provisoriska scenen mittemot National Portrait Gallery där talarna redan börjat egga upp demonstranterna. Himlen brann bakom Nelsonstatyn. Här och var hördes uppmuntrande applåder och visslingar. Jag hade förlorat greppet om tiden, den religiösa upprymdheten som omslöt tåget hade, till slut, fått mig att inordna mig i ledet. Nu blev jag återigen medveten om mig själv, när solen höll på att gå ner kände jag kylan tränga in genom den tunna jackan. De sista solstrålarna fångades upp av Nelson, skimrandes i guld där han stod med ryggen mot demonstranterna, som om han skämdes. Då vibrerade telefonen i bröstfickan. 21
”Hej, det här är Tom Moore.” Han pratade högt för att överrösta skränandet i bakgrunden. ”Ledsen att jag ringer först nu, men jag har varit lite upptagen … Är ni här ? Vill ni ses ? Leicester Square om en halvtimme ?” När mannen kom gående över torget förstod jag omedelbart att det var han. Jag blev besviken, han såg inte alls ut som jag hade föreställt mig. Han verkade osäker, eller snarare jagad ; hans vaksamma blick for över torget som om han misstänkte att han var förföljd. Han var kortare än sin storebror och när han kom närmare märkte jag att han hade en underlig frisyr : det mörka lockiga håret var snaggat längs sidorna och mycket kort upptill, en sådan där frisyr man ofta såg på amerikanska soldater. ”Tom Moore ?” ”Ja …” Han drog ut på svaret och flackade med blicken. Hans nervositet smittade av sig, jag försökte förgäves få ögonkontakt. Letade han efter någon ? Till slut skakade han min framsträcka hand, helt kort. Det var ganska tomt på Leicester Square trots att det var lördagskväll, de tidiga filmerna på biograferna hade just börjat. Två poliser kom gående åt vårt håll. På bänken mittemot oss, under de stora alarna, satt ett par ungdomar. Just då kom Karen ut från tobaksaffären och när Tom hälsade på henne tycktes han lättare till mods. De började genast prata om demonstrationen. Jag stod tyst bredvid, försökte trycka undan min besvikelse. 22