9789177950011

UNDER TVÅ TIMMAR Hanna Landahl

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 3

2018-03-13 09:59

Citatet av Håkan Hellström på sidan 7 är från Det kommer aldrig va över för mig (Det kommer aldrig va över för mig), på sidan 89 från Du kan gå din egen väg (Det kommer aldrig va över för mig), på sidan 256 från Brännö serenad (Ett kolikbarns bekännelser), på sidan 277 från Mitt Gullbergs kaj paradis (Det är så jag säger det), på sidan 282 från Du är snart där (2 steg från Paradise).

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Hanna Landahl Omslag av Kerstin Hanson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN : 978-91-7795-001-1 www.bokforlagetpolaris.se

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 4

2018-03-13 09:59

Till Axel, Olle och Markus

18-27 Polaris Under tvĂĽ, 9 mars.indd 5

2018-03-13 09:59

18-27 Polaris Under tvĂĽ, 9 mars.indd 6

2018-03-13 09:59

1 Jag orkar inte mer. Var det verkligen det hon hade sagt ?

Nej, inte så.

Staffan, jag vet inte om jag orkar längre.

Så var det. Hon visste inte. Kunde tydligen inte veta.

Han torkade svetten ur pannan med ovansidan av handen. Kände andetagen bli allt tyngre för varje steg han tog.

Andningen och knarrandet från skosulorna när de mötte barken på den slingrande stigen överröstade vindens susningar i granarna högt över hans huvud. Han kunde inte se dem i mörkret.

Vad var det egentligen hon inte orkade med ? Jobbet?

Huset? Barnen?

Livet ?

Honom.

Han visste att det var vad hon menade. Men vad med honom orkade hon inte med ? Exakt vad ? Hans obeslutsamhet ? Allt det vardagliga över honom ? Hans bristande karriärambitioner ? Slentrianen i deras kärleksliv ?

Hans otränade kropp.

Jag kan inte läsa dina tankar, Staffan.

Jag är trettionio … Jag är ett tappat självförtroende. Han sjöng andfått med i Håkan Hellströms rader som strömmade ur de nyinköpta hörlurarna. De som hade gröpt ett djupt hål i deras bankkonto. Om Anna ovanpå allt annat 7

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 7

2018-03-13 09:59

fick reda på vad de kostade … Men Staffan skulle se till att hon hölls utanför det här.

Staffan var inte trettionio. Men väl trettiosju. Och ett tappat självförtroende hade han. Och det var just därför han tyckte så förfärligt mycket om Håkan Hellström.

För Håkan skrev låtar som helt och hållet stämde in på Staffan. På Staffans liv. Det var som om Håkans texter var skrivna åt just Staffan. Men det var ingenting han skyltade med inför andra. För även om nu Håkan var en helt okej person att tycka om så var det inte helt okej att tycka om en artist, vilken som helst, riktigt så mycket som Staffan tyckte om Håkan Hellström. Inte om man var en man som var gift och hade två barn och levde i en modern relation där man gjorde sitt bästa (och Staffan gjorde faktiskt sitt bästa – varför kunde Anna inte se det ?) för att tala om svårigheter som uppstod i livet och självfallet delade lika på såväl hushållssysslor som föräldraförsäkring. Inte om man var en modern man som hade villa och lån och fast jobb. En man som gjorde allt han kunde för att hänga med i samhällsutvecklingen. Som hade skägg och bakade surdegsbröd som barnen hatade, men som de ändå tvingades äta eftersom man faktiskt inte åt sådant där skitbröd som såldes i affären. Åtminstone inte limpa. Inte ens om det var det enda bröd man kunde tänka sig att äta. Man åt pappas surdegsbröd eller inget bröd alls.

Idoler var till för skrikande flickor i yngre tonåren. Eller för ensamstående småbarnsmorsor med svarta påsar under ögonen som behövde få drömma sig bort. Inte för en man som Staffan. För en sådan man förväntades känslorna för artister som Håkan Hellström vara betydligt mer återhållsamma än dem som bubblade upp inom honom när någon Håkan-låt dök upp på hans spellista. Känslorna stod helt 8

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 8

2018-03-13 09:59

enkelt inte i proportion till Staffans liv. De stod inte i proportion till Staffan själv.

Han kände luftstrupen snöras åt och slog av på takten.

Det värkte i hans högra knä. En molande värk som inte verkade avta.

Att det skulle vara så förbannat svårt ! Alla andra kunde ju ha familjer och fruar som var nöjda med dem. Alla andra kunde ju träna utan att det kändes som om deras kroppar skulle falla isär !

Han hörde röster bakom sig och ökade åter på stegen.

Det brände i låren, men han ignorerade känslan och försökte tänka på löptekniken. Tog ut steglängden. Ansträngde sig för att hålla andetagen djupa och taktfasta.

Han sprang så ett tag, men rösterna närmade sig trots hans försök att dra ifrån. Det var då själva fan ! Han bet ihop käkarna och sneglade över axeln. Ännu kunde han inte se någon.

Och sedan låg han där på marken, så utmattad att han inte kunde ta sig för någonting annat än att ligga kvar som den hög av svett, värkande muskler och lycra han nu bestod av. Han famlade efter glasögonen som trillat av i fallet.

Rösterna var nu strax bakom Staffan, snart skulle de komma fram bakom kröken och upptäcka honom. Hur han låg där mitt i löparspåret, en ömklig dallrande kropp utan ett enda uns värdighet kvar. Han gömde huvudet i händerna, pressade näsan mot handflatan och försökte få ordning på andningen. Och tankarna som fladdrade runt inuti skallen. ”Men Staffan ! Är det du ? Vad har hänt ?”

Trots att hjärtat fortsatte att slå som besatt stelnade blodet med ens i Staffans ådror när han hörde den där sträva rösten. Han behövde inte titta upp. Behövde inte se vem 9

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 9

2018-03-13 09:59

den tillhörde. Han visste redan att allt var kört, att det var över. Han knep ihop ögonen och försökte stilla andningen.

När han såg upp var han omringad av löparskor som trampade på stället. ”Lennart, hej …”, sa han och hasade sig upp till sittande. ”Det måste ha varit en rot eller nåt …”, fortsatte han och försökte sig på att le mot sin svärfar. ”Jag undrade just när jag skulle springa på dig här ute i spåret”, sa Lennart och tog tag i Staffans hand för att dra honom upp. ”Har du skadat dig ?”

Det bultade hårt i det högra knäet. ”Nej då. Ingen fara”, sa han och klämde lite på måfå på låren. ”Säkert ?” ”Jadå.”

Lennart betraktade honom. Nickade eftertänksamt. ”Okidoki”, sa han slutligen, ”nej, men då springer vi väl vidare då.” Svärfadern och gruppen började äntligen röra sig bortåt. Staffan log stelt och nickade. ”Gör så !” ”Och du – hör av dig om du vill hänga med någon dag !” ”Jadå !” sa Staffan så glättigt han kunde. ”Vi hörs !”

Eller inte. ”Hälsa Anna och barnen !” Svärfadern höjde handen till en hälsning, tog några spänstiga kliv och var strax ikapp klungan av män, alla i sjuttioårsåldern. Gruppen blev snabbt allt mindre när den rörde sig bortåt under elljuslyktornas bleka sken och snart var Staffan åter ensam i spåret.

Han försökte ta några löpsteg, men benen sa omedelbart ifrån. Det här gick bara inte. Och tur var väl det, tänkte Staffan. För han ville inte under några som helst omständigheter 10

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 10

2018-03-13 09:59

riskera att stöta ihop med hurtgubbarna på parkeringsplatsen någon kilometer längre fram. Bättre då att vänta kvar på stigen tills de onaturligt vältränade pensionärerna var klara med ryggdunkandet och stretchandet.

Staffan gick med långsamma steg framåt. Vinden hade tilltagit och han drog mössan längre ned i pannan.

Tankarna vandrade åter iväg till Anna.

Jag kan inte läsa dina tankar, Staffan.

Vad menade hon egentligen med det ? Att hon skulle vilja läsa hans tankar ? Föreställningen om att hon skulle få en enda liten skymt av det som rörde sig i hans huvud fick det att ringa i öronen. Om så bara en liten, liten glipa stod öppen för henne att snegla in i, skulle det vara slutet på allt som var viktigt i hans liv. Så mycket var Staffan säker på.

Och sedan hade hon sagt det där om parterapin. Hämtat datorn och börjat googla runt. Först hade han blivit sittande och stirrat ned i köksbordet. Oförmögen att röra sig, än mindre säga något. Därefter hade hon vänt på laptoppen och visat honom den terapeut hon ville kontakta. Han hade hunnit få en skymt av kvinnan som med sympatisk blick betraktade honom från datorskärmen. Hon var någonstans i övre medelåldern med runda glasögon och ett hennafärgat hårsvall. Men det var inte terapeuten som fick flyktinstinkten att slå till. Det var texten. Alla behöver vi hjälp ibland – låt oss hjälpa er att rädda er relation. Impulsen överrumplade honom. Han tog trappan i några snabba kliv. Slet av sig alla plagg, lämnade dem i en hög på badrumsgolvet och krängde på sig träningskläderna. Nedför trappan igen, på med löparskorna och ut genom dörren.

Han såg aldrig Annas ansiktsuttryck, trots att hon ställt sig i vägen för honom. Han hörde inte vad hon sa, om hon nu sa något. Höll bara avvärjande upp händerna, trängde 11

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 11

2018-03-13 09:59

sig förbi henne och tänkte att han måste fly. Måste ut.

Måste härifrån, nu, med en gång.

Så han hade satt sig i bilen och kört genom stadens mörka gator till Skatås friluftsområde, av alla ställen. Och där var han nu.

Han spejade ut över parkeringsplatsen. Ingen skymt av svärfar. Istället rader av bilar tillhörande sådana där ansvarstagande individer, sådana som tillbringade varenda en av de få timmarna som blev över när allt annat var gjort i elljusspåret. Svettandes och stånkades. Med lycran åtsmitande som ett skyddande skal över deras vältränade kroppar.

Om någon såg Staffan nu, stelbent linkandes mot sin egen bil, skulle de kunna missta sig och kanske tro att han också var en sådan. Att han var en av de ansvarsfulla. Och kanske kunde han en dag bli det ?

Klockan var tjugotvå och trettiofem när han parkerade bilen på garageuppfarten till den vitmålade trettiotalsvillan på Halmstadgatan och slog av tändningen, efter att planlöst ha kört runt i staden en stund för att få tiden att gå. Huset var nedsläckt. Inte ens ytterbelysningen hade hon lämnat tänd åt honom.

Han smög uppför trappan. Höll på att tappa balansen när han snubblade över högen av kläder han lämnat på badrumsgolvet några timmar tidigare. Han tog en snabb dusch och försökte få händerna att sluta darra. Bara hon sov nu.

Imorgon var en annan dag. Då kunde de börja om. Kanske kunde han erbjuda sig att hämta barnen trots att det egentligen var hennes hämtningsdag ? Och gå upp lite tidigare och göra frukost ? Det borde gå.

Men han hade bestämt sig för att cykla till jobbet nästa dag och om han inte mindes fel hade han bokat in ett sent möte, så var det egentligen realistiskt att han skulle 12

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 12

2018-03-13 09:59

hinna hämta barnen ? Inte om de skulle hämtas i tid. Och det skulle de. Om Staffan fick bestämma. Eller om Anna fick göra det. För i just den frågan var de i alla fall rörande eniga, Anna och Staffan. Staffan och Anna. Man hämtade barnen i tid. Punkt.

Halv fem hade de skrivit på blanketten. De hade diskuterat saken vid köksbordet en sen kväll när barnen somnat.

Staffan hade smuttat på teet vars ånga fyllde köket med en mustig doft av kanel och ingefära. Han hade nickat instämmande åt Annas förslag om att hämta barnen tidigare om eftermiddagarna. Nickat och hummat. Kanske kommit med någon klok analys om att de faktiskt behövde mer tid tillsammans. Familjen. Det var klart att barnen skulle hämtas i tid. Allt annat vore fel. Ett brott mot det kontrakt man ingick med sig själv när man skaffade barn.

Men allt det där hände långt innan smaken av järn i munnen hade gjort inträde i Staffans liv.

När han kröp ned i sängen några minuter senare var det helt tyst i sovrummet. Alldeles för tyst, tänkte han. Inga djupa andetag hördes från den andra personen där inne, hon som låtsades sova. Han kände sig tacksam över det.

Tacksam över att hon förstod att han inte ville eller kunde prata om det som hänt. Inte nu och kanske inte heller någon annan gång.

13

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 13

2018-03-13 09:59

2 ”Men för helvete, Staffan. Tvåtusen spänn ? Va ? Köpte du hörlurar till dig själv för tvåtusen spänn ?” Annas ögon var vitt uppspärrade. Näsborrarna stora som tiokronor. Högst upp på A4-arket hon höll i handen skymtade bankens logga. Staffan ryggade instinktivt tillbaka. Såg ned på sina fötter. Det hade gått hål på ena strumpan och en del av lilltån tittade fram.

Hon hade inte tagit upp tråden om parterapi sedan Staffans impulsiva flykt för någon vecka sedan. Men han visste att missnöjet pyrt inom henne, hade känt det bränna i hennes spända tystnader. Nu hade det funnit sitt utlopp. ”Hur tänker du egentligen ?” fortsatte hon.

Staffan förblev tyst. För vad fanns det egentligen att säga ? Han bytte ställning. Fäste blicken på de gulnande fogarna mellan kakelplattorna över spisen.

Han skakade knappt märkbart på huvudet, vilket som tur var verkade undgå Anna. Varför gick hon igång så förbannat ? Visst, tvåtusen var en del pengar, men han hade inte direkt något val. Om han skulle ha en ynka liten chans att lyckas med det han hade gett sig in i, måste han satsa allt. Det var ju uppenbart. Kunde hon inte se det ? ”Alltså, jag är så sjukt trött på det här nu. Så sjukt trött !”

Hon slängde ifrån sig pappret. Det virvlade iväg men fångades upp av luften som bar spår av både kaffe och 14

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 14

2018-03-13 09:59

gammal disktrasa, och segnade ned på köksbordet. Det knakade till när Anna drog ut en av pinnstolarna och sjönk ned på den.

Staffan gick fram till diskbänken, satte disktrasan under vattenkranen och började torka av kaklet. Resterna av gårdagens tomatsås satt alltför hårt. Han gnuggade. Tog lite diskmedel på trasan och försökte igen. ”Men det går ju för fan inte att prata med dig !” väste Anna från pinnstolen. ”Du bara ignorerar mig eller lämnar rummet.” ”Va ?” Staffan fortsatte att gnugga med ryggen mot Anna. ”Du kan väl åtminstone se på mig !”

Staffan kunde höra att tårarna var nära. Rösten hade fått ett helt annat tonläge. Den var tjock och grötig. ”Det var väl kanske inte så farligt ändå”, sa han lågt in i kaklet. ”Va ? Sa du något ?”

Staffan suckade. Fläcken var borta. Han lade ned trasan i diskhon. Bet sig i läppen och vände sig långsamt om.

Du borde vara glad att jag inte tog dem för tre och fem.

Det var dem jag egentligen ville ha. ”Ja, det var kanske tvåtusen de kostade.”

Han rörde sig mot henne men hejdade sig när han såg hennes ansiktsuttryck i det dunkla skenet från fönsterlampan. Ögonen var blanka. Han drog ut en stol på andra sidan bordet och satte sig ned. Anna skakade på huvudet, sänkte blicken och lutade pannan mot händerna. ”Alltså, Anna, jag vet inte så noga vad de kostade. Tänkte inte på priset, liksom.” Han försökte få ögonkontakt, men hon envisades med att stirra ned i golvet. Trevande sträckte han fram sin hand och lade den på köksbordet mellan dem, men hon tog den inte. Handen blev liggande på teakfaneren 15

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 15

2018-03-13 09:59

och Staffan drog efter en kort stund tillbaka den. ”Men om jag nu ska genomföra det här måste jag ju ha riktiga grejer.

Det är många timmar som jag ska harva runt på vägarna.

Och riktiga grejer kostar ju.” Han försökte med ett litet leende men kinderna kändes stela. ”Anna, du …” Hon mötte hans blick. Hennes käkar var hårt sammanpressade.

Staffans hjärta tickade som en tidsinställd bomb innanför revbenen. Tick, tick, tick. ”Du, så farligt är det väl ändå inte ?” Han sträckte ut handen igen, nu för att röra vid hennes kind, men hon hann undan. Hon reste sig och tog några klampande steg fram till kylen. Ketchupflaskan trillade ut när hon ryckte upp dörren. Den blev liggande framför hennes fötter. ”Fan !” Hon plockade upp flaskan med en yvig rörelse.

Allt blev så yvigt när hon blev arg. Yvigt, vasst och kantigt.

Okontrollerat. Hon bet och rev i förpackningen till falukorven, men plasten stod emot. Hon slet upp en kökslåda, fick tag i en sax och klippte ett stort hål i förpackningen.

Med bestämda rörelser hackade hon korven. Staffan fick några vertikala rynkor mitt på näsan när han kände doften.

Falukorv var det ultimata beviset på ett liv i leda. Ett liv som mist all sin glans. Som reducerats till en kalender till bredden fylld av fotbollsträningar, föräldramöten, bilreparationer och inköp av storbalar med toapapper.

Men falukorv var det som fick livspusslet att gå ihop.

Kittet som höll de kantiga bitarna på plats.

Livspusslet. Vad fan var det för något ? Ett liv var väl inget pussel ? Det var väl mer än så ? Mer än små träbitar med vassa kanter och standardiserade utbuktningar som hårdhänt pressades samman till en förutbestämd form. Mer än falukorv om tisdagskvällarna. ”Vad jag inte förstår med allt detta är att du alldeles 16

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 16

2018-03-13 09:59

nyligen har börjat springa. Du har för bara några veckor sedan köpt ett par joggingskor, som säkert inte var gratis.”

Metodiskt jobbade hon sig vidare genom den svampiga korven. ”Och känner jag dig rätt ska du väl ha pulsmätare och svindyra löparkläder och tusen andra attiraljer också innan du är nöjd.” Annas knogar vitnade i greppet om kniven. Sedan blev hon stilla.

Du känner mig förbannat väl. För allt det där har jag redan köpt, förstår du. Jag har bara inte visat det för dig än.

Han fingrade på vigselringen. Vred den några varv åt höger. Sedan åt vänster. ”Du har ju inte direkt blivit biten av det här med löpträning ännu.” Hon suckade. ”Det enda jag säger är att du väl i alla fall kan ge det lite tid. Se om du verkligen gillar att träna innan du springer iväg och gör slut på varenda liten ynka sparkrona.”

Staffan drog ett djupt andetag, höll inne det ett tag och släppte långsamt ut det så att hon inte skulle höra.

Han hade faktiskt redan gett det tid. Det var flera månader sedan han hade börjat träna. Visst, hon hade kanske rätt i att han inte riktigt hade fastnat ännu, att han stönade och stånkade och försökte komma med ursäkter ibland, men det var ju så mycket lättare att bli biten om man hade bra grejer. Ibland var hon så tråkig, hans fru. Vuxen och ansvarsfull och, ja, jävligt tråkig bara. Men nu gällde det att passa sig. Att inte låta sig provoceras.

Bakom Annas rygg slöt Staffan ögonen och räknade tyst till fem. Sedan sa han : ”Men, kan du inte glädjas åt att jag har börjat träna i alla fall ?” Hans tonfall var milt och lite lagom urskuldande. För Staffan visste mer än väl var han skulle sätta fötterna. Hur han skulle göra för att undvika minorna som Anna lade 17

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 17

2018-03-13 09:59

ut åt honom. Han visste var den säkra vägen låg utstakad och snirklade sig skickligt fram längs den. Vägen som ledde bort från hopbitna käkar och hårda ord. Mot det mjuka och snälla. Mot försoning.

De hade varit där så många gånger förr. Det viktiga nu var att hålla god min och fortsätta be om ursäkt. Han gick fram till henne där hon stod vid diskbänken, lade försiktigt armarna runt hennes midja. När hon inte reagerade kysste han henne lätt i nacken. Han visste minsann hur hon skulle hanteras, hans fru. Med varsamhet och ömhet. Och slutligen med en gnutta humor. ”Du, tänk vilken snygg man du kommer att få av allt det här”, viskade han och nafsade henne lite försiktigt i örat.

Anna slingrade sig loss och vände sig om. Det blixtrade till i hennes ögon. Hon skakade långsamt på huvudet och kämpade mot leendet som sprack upp mellan de sammanpressade käkarna. ”Du är bara så jävla … så jävla … knäpp”, sa hon och lade ifrån sig kniven på diskbänken. Nu såg han tydligt hennes vackra leende. Smilgropen i kinden. De lite sneda framtänderna. Han hade lyckats. ”Jag tycker ju att du är snygg som du är”, fortsatte hon och petade in ett finger i hans numera ganska mjuka kontorsmage. ”Fattar du inte att du inte behöver springa nåt jävla lopp för att bli snygg. Du är snygg precis som du är.”

Hon gav honom en kyss på munnen och Staffan var förlåten. ”Men om du nu ska springa det där jävla varvet är det väl hög tid att komma i form. Ordentligt.”

18

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 18

2018-03-13 09:59

TRE MÅNADER TIDIGARE

3 Staffan gäspade. Han reste sig ur sätet och klev av spårvagnen, gick med raska steg mot kontoret. Kylan smög sig in under vinterjackan och fick huden på bröstet att knottra sig. Regnet piskade i ansiktet.

Han borde ha tagit ett paraply. Att han aldrig lärde sig.

Det var ju Göteborg det här och han hade bott i Sveriges så kallade framsida i femton år. ”God morgon, Cilla, hur är läget ?” hälsade han så glatt han förmådde på receptionisten.

Han gick fram till kaffeautomaten. Slängde ur sig några artighetsfraser till en kollega medan han väntade på att den skulle jobba färdigt. Jo, vädret var verkligen ruggigt idag.

Nej, han hade inte sett på Let’s dance i fredags. Jaså, det gick magsjuka i skolan ?

Kaffedoften fick huvudet att vakna. Han tog en klunk och det brände till på tungspetsen. Den beska smaken fick honom att grimasera. Väl inne på sitt kontor slog han sig ned vid skrivbordet och startade datorn. En ny dag att ta sig igenom – i statens tjänst. Nya berättelser att ta till sig, att bedöma. Nya människoöden, systematiskt nedtecknade på pappersark och inpressade i beigea mappar. Varje mapp med en stor vit klisterlapp högst upp på framsidans högra 19

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 19

2018-03-13 09:59

hörn. På klisterlappen avtecknades stora svarta siffror mot den vita bakgrunden.

Här, på hans arbetsplats, blev människor nummer – de blev siffror på vita klisterlappar.

Han ögnade igenom sin kalender. Förmiddagen var tom.

Vigd åt beslutsskrivande och förberedelser inför eftermiddagens två utredningar. Han reste sig och gick fram till säkerhetsskåpet i hörnet av rummet, låste upp den tjocka dörren och letade bland travarna av beigea mappar. Mappen han sökte låg långt ned i högen och han slog sig åter ned vid skrivbordet och öppnade den. Högst upp bland dokumenten låg ett fotografi. Det föreställde något som skulle kunna vara en familj. Fyra barn i olika åldrar och en kvinna klädd i en klänning i starka färger och hijab som dolde håret. Hon bar på det minsta barnet, en liten flicka i tre-, fyraårsåldern med mängder av små flätor runt huvudet. De tre övriga barnen, alla pojkar, stod bredvid kvinnan. Bakom pojkarna syntes en man, med ena handen vilande på en av pojkarnas axel.

Staffan studerade fotot. Det var aningen oskarpt, men han kunde tydligt urskilja allas ansikten.

Han hade jobbat på Migrationsverket i tio år nu. Hade väl aldrig tänkt bli kvar så länge. För vem tänkte egentligen det ? Vem ville tillbringa hela sitt yrkesliv med att bestämma över människors livsöden på det sätt som han gjorde ?

Tanken på den makt han i praktiken besatt var svindlande. Han var den som lät kvinnor och barn återförenas med män och fäder i Sverige. Han var den som lät älskande bo i samma land. Familjer att leva tillsammans.

Men han var också den som sa nej.

Han var den som inte ansåg att familjerna hade gjort sannolikt att de faktiskt var familjer på riktigt. Den som 20

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 20

2018-03-13 09:59

underkände äktenskapsbevis och avfärdade dna-analyser med att de sökande faktiskt inte var mor och son som de påstod, utan istället släkt på annat sätt. Kanske någon var moster till någon, eller syster, eller farmor, men inte mamma, vilket denna någon påstod ? Dna-analyserna kunde mycket väl visa ett släktskap mellan personen i Sverige och den som lämnat in sin ansökan på svenska ambassaden i Teheran eller Dhaka eller Addis Abeba, men om resten av utredningen pekade på att släktskapet inte var tillräckligt nära för att personen skulle ha skäl att komma till Sverige, då blev det avslag ändå. Då lade Staffan all sin kraft på att skriva långa beslutsmotiveringar.

Ibland, när han satt där på tjänsterummet och knappade på tangentbordet, tänkte han på sin egen familj. På Sam och Max. Han tänkte på deras varma små kroppar när de satt bredvid honom i soffan. Han tänkte på hur det kändes att hålla dem i handen när de gick över gatan vid ett övergångsställe. Och han tänkte på Anna. Han försökte föreställa sig hur det skulle kännas om han själv hade flytt till ett okänt land på andra sidan jorden och fick ett sådant beslut som han just nu satt och skrev med sin allra bästa byråkratsvenska, kastat i ansiktet.

Då fick han svårt att andas.

För även om han var noggrann. Även om han vände ut och in på dokumenten i de beigea akterna, visste han att han då och då, inte speciellt ofta, men att han ändå ibland hade fel. Att han gjorde felaktiga bedömningar.

Att han splittrade familjer.

Han hade sökt en del andra jobb genom åren, men det hade aldrig blivit något. Han hade aldrig på allvar känt sig manad att ta sig vidare. Inte på riktigt. Hade väl blivit lat.

Tänkt att det verkade jobbigt att på riktigt hitta ett nytt 21

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 21

2018-03-13 09:59

kontor att gå till varje dag. Nya kollegor att besvärat skämta med klockan tio i fikarummet. Nya arbetsuppgifter som han till en början skulle vara osäker på. Hitta en ny plats i en ny grupp. Ett nytt revir att pinka in.

Bekvämligheten hade låst fast honom vid det höj- och sänkbara skrivbordet under fönstret med utsikt mot betongväggen på andra sidan gatan. Hur hade det gått till ?

Men staten var en bra arbetsgivare. Det kom man inte ifrån. Sex veckor semester och bra villkor för föräldraledighet. Sådant var också viktigt i livet hade Staffan resonerat genom åren.

Nu hade de där åren gått och han var inte direkt ung längre. I sina bästa stunder förstod han att trettiosju inte var någon ålder, men han hade redan börjat oroa sig över att han bara hade några få år kvar till fyrtio och med tanke på hur åren rusade fram, allt snabbare ju fler födelsedagar han avverkade, skulle han bli femtio och sextio i ett nafs.

Han var mitt i. Mitt i karriären. Mitt i livet.

Mitt i … ingenting ?

Han hade avancerat. Stigit i rang. Det hade han faktiskt gjort även om det var få mer än de anställda på verket som förstod sig på själva avancemanget. Numera stod det beslutsfattare under hans namnteckning på alla de beslut om uppehållstillstånd som han undertecknade varje vecka.

När han börjat på verket hade det stått handläggare. Och det var ju alltid något. Han var numera en sådan som hade mer tyngd bakom sina ord, åtminstone i kollegornas ögon.

Ibland funderade han över om det var just makten han besatt, möjligheten att få bestämma över folks öde, som fått honom att stanna kvar så länge som han gjort. För när all annan makt tagits ifrån honom, när åren gått och han nuförtiden bara var en ynka liten kugge i detta stora 22

18-27 Polaris Under två, 9 mars.indd 22

2018-03-13 09:59