9789177899969

anna alemo

serien om frida och mårten

När livet har andra planer (2021)

När vardagen knackar på (2022)

När kaoset flyttar in (2023)

serien om boklyckan

Hemligheter och hängmattor (2022)

Sanningar och skogspromenader (2022)

Minnen och månsken (2023)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Anna Alemo 2023

Sättning Typ & Design

Omslag Emma Graves, designstudioe.com

Omslagsbilder Shutterstock, Istock, Adobe Stock

Tryck ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning

isbn 978-91-7789-996-9

Till Casper & Molly

Kapitel 1

Toastmastern nickade uppmuntrande till Frida. Han hade just presenterat henne, så det var bara att sätta igång. Hon tittade ut över salen i AF-borgen och svalde. Trots att hon jobbade som kommunikatör var hon ingen talare. Särskilt inte inför massvis av människor. Hundra personer satt bänkade framför henne. Minst.

”Kära brudpar”, började hon och mötte Veronicas blick på andra sidan rummet. Väninnan gjorde en gest med handen. Förde den uppåt och visade att hon skulle tala högre. ”Kära brudpar”, upprepade hon. Nu kanske lite väl högt. Eller så var det något annat som fick den lille pojken i sin mammas knä att börja gråta.

”Heja, Frida!” hojtade Gustav från honnörsbordet, vilket på intet sätt gjorde henne mindre nervös.

Men hon skulle fixa detta. Hela talet var nerskrivet och hon hade övat flera gånger. Bestämt sträckte hon på ryggen och tog till orda.

”Först och främst vill jag gratulera er två. Gustav och Pablo. Ni är ett perfekt par. Perfekta för varandra. Snygga och underbara. Härliga och goa.” Hon insåg att hon svamlade och pratade alldeles för snabbt. ”Ni har båda längtat efter den här dagen.” Så där ja, det var bättre. ”Och nu är den här.”

Hon kom av sig och irrade med blicken över texten hon sparat i mobilen. Då hade hon tänkt att det var mycket bättre än att ha en lapp som kunde tappas bort.

”Ni har båda längtat efter den här dagen …” Tusan också, det hade hon redan sagt. Men bäst att låtsas som ingenting. Vem lyssnar egentligen på någon som håller tal? Ingen.

Hon lyfte på hakan och kände hundra par ögon på sig. Vänliga ögon. Ingen ville henne illa. De var enbart nyfikna på vad hon, en av brudgummarnas närmaste vänner, skulle säga.

”Ni har båda längtat efter den här dagen och nu är den här.” Där upprepade hon sig igen, men det skadade inte. Det var lätt att missa vad personen som höll tal sa. Nu hängde alla med. ”Jag är väldigt glad att jag lärde känna er. Ni är fantastiska vänner. Gustav – jag älskar våra drinkkvällar. Vi har alltid trevligt.”

”Det är alkoholen!” Gustav gav henne en slängkyss.

”Det är det inte”, dementerade Frida bestämt. ”Pablo – du är en skicklig fotograf.” Men oj, det där lät möjligtvis opersonligt. ”Även en fin vän, såklart. Trots att du inte lyckats knäppa en enda bra bild på mig.” Hon skrattade till, men de övriga i rummet hängde inte på. Pablo rörde inte en min. Attans! Skämtet tycktes inte ha gått hem. ”Det är såklart inte ditt fel”, la hon till och pekade på sig själv. ”Fotoobjektet är inte det bästa. Hahaha.” Hennes skratt lät entonigt. Bäst att skynda vidare och avrunda.

”Hur som helst – ni är ett fantastiskt par. Underbara vänner. Duktiga på drinkar och fotografering. Jag lovar!”

Äsch, där tappade hon tråden igen och började svamla. Attans vad svårt det var att läsa texten i mobilen. Hon höll

den närmare och läste igenom det hon hade skrivit. Det mesta hade hon ändå fått med. Eller nåja, knappt hälften. Men det fick räcka. Hon bestämde sig för att bara dra sista meningen. Slutklämmen. Hon kisade och läste innantill.

”Skål på er, fikusar!” Det gick som ett sus i rummet. ”Hoppsan, förlåt. Finingar! Skål på er, finingar!”

Kapitel 2

”Vilket bra tal du höll.” Veronica strök sig över den lätt rundade magen.

Frida grimaserade och tog en stor klunk vin. De stod i baren, hon med ett glas rödvin och Veronica med apelsinläsk. Dansen hade börjat och musiken fick det att rycka i högerfoten.

”Påminn mig om att aldrig mer skriva ner tal i mobilen. Autocorrect går inte att lita på.”

”Äh, de är ju fikusar”, flinade Veronica.

”Deras vän Torsten har redan läxat upp mig. Han sa att det var nedsättande.”

”Men du råkade säga fel.”

”Ja, jag försökte förklara det. Men han är över sextio och har gissningsvis fått kämpa för rätten att älska vem han vill.”

Frida rättade till axelbandet på den lavendelblå klänningen hon hade panikköpt några dagar tidigare.

”Jo, det är klart. Vi är alla märkta av vad vi har varit med om. Men häng inte upp dig på det. Det var ett misstag. Dessutom verkade Gustav och Pablo inte ta illa upp.”

”Nej, de känner mig.” Frida himlade med ögonen.

”Alltså, jag är hungrig. Kom, det finns chips.” Veronica drog med sig Frida in i rummet där de just hade ätit en trerättersmiddag.

”Hur kan du vara hungrig redan?”

”Efter att ha varit illamående i flera veckor är jag istället konstant hungrig.” Veronica log brett. ”Ursäkta.” Hon trängde sig förbi Pablos släktingar som med stora gester tycktes diskutera märkliga svenska bröllopstraditioner.

”När kom illamåendet?” frågade Frida och betraktade chipsen, ostbågarna och godiset som stod framdukat på ett av borden. Hon kände ett lätt illamående, måste hon erkänna.

”Nästan direkt”, sa Veronica och stoppade in en näve chips i munnen.

Förutom Frida och Veronica var det barn och ungdomar som stod med nävarna i skålarna. En tonåring fyllde på med choklad, chips och kolor om vartannat. Frida slog handen för munnen. Hon mådde verkligen illa. Ett typiskt tecken på graviditet. Kunde det …? Det var flera dagar kvar tills hon skulle ha mens, men kanske kroppen redan kände av att något var annorlunda. Hon stirrade på vinglaset hon höll i och ställde det hastigt ifrån sig.

”Var det inte gott?” frågade Veronica och knaprade på ett stort chips. Smulorna stänkte omkring henne.

”Jättegott. Måste bara på toa.”

”Okej. Men jag flyttar ditt glas”, sa Veronica och gav tonåringen bredvid ett menande ögonkast.

Frida stod med toalettlocket öppet och glodde ner i toalettstolen. Trots att illamåendet blev betydligt värre av att stå där, kom det inte något. Hon rapade några gånger, snurrade runt och satte sig sedan ner. Lika bra att tömma blåsan när hon var där.

Tänk om hon var gravid? I så fall betydde det att de lyckats på andra försöket. Det var snabbt. När Mårten friade i mars hade allting fallit på plats och med ens hade det känts självklart att hon ville ha barn. De hade diskuterat fram och tillbaka, men bestämt sig för att det inte fanns någon anledning att vänta. När mensen kom månaden efter hade hon blivit jättebesviken. Mårten menade att det brukade ta flera månader att bli gravid, så han var inte det minsta nervös. Men det var säkert lättare för en man. Han stod bredvid och kände inte av någonting. Inte för att hon hade känt något speciellt. Inte mer än vad hon brukade känna innan mens. Men när hon googlade tycktes varje gravidsymtom stämma överens med hur det kändes inför mens. Vilket var helt knäppt. Vem hade bestämt att det skulle vara så?

Men nu var hon illamående. Hon kände det tydligt. Om hon var gravid skulle hon ha en rund mage när hon gifte sig i september. Men förhoppningsvis passade bröllopsklänningen hon köpt ändå. Modellen var enkel och satt inte åt över magen. Hon fnissade. Det var maj, snart juni, så i september borde hennes mage vara större än vad Veronicas var idag. Tänk att skrida in i kyrkan med Mårten och ha deras kärleksbarn i magen. Hon snyftade till. Mårten skulle bli så glad. Han längtade efter att bli pappa. Nu snörvlade hon. Herregud, vad känslig hon var. Men även det var ett tecken på att hon kunde vara gravid.

”Hallå. Är du okej?” hördes en röst säga utanför dörren.

Frida hajade till. Det lät som hennes granne Lisa.

”Det är ingen fara.” Hon gjorde sig klar och tittade sig som hastigast i spegeln. Kanske var hon något blank i ögonen, men vem är inte det på ett bröllop.

”Åh, Frida. Jag visste inte att det var du.” Lisa la handen

på hennes arm. ”Hur är det?” Diamantörhängena i hennes öron glittrade i takbelysningen.

”En smula känslosam. Vigseln var sagolik. Gustav och Pablo var så fina. Är så fina!”

”Jag älskar att de bytte om inför dansen. Om jag gifter mig någon gång ska jag också ha minst ett klädbyte.” Lisa strök med händerna över den glittriga klänningen hon bar. Den var så tajt att det var imponerande att hon kunde röra sig i den. Fridas klänning var vid och böljande. Vilket betydde att hon kunde äta hur mycket hon ville utan att det spände åt någonstans.

”Jag tror jag nöjer mig med en enda klänning”, sa Frida och såg hur hon stod framme vid altaret i kyrkan med en hand på den rundade magen.

”Det funkar utmärkt med en klänning.” Lisa mötte Fridas blick i den stora spegeln ovanför handfaten. ”Kanske gifter jag mig inte ens. Att vara singel och obunden är underbart. Jag kan göra vad jag vill”, sa hon glatt.

Frida nickade. Det låg något i det Lisa sa. Själv hade hon varit i ett förhållande större delen av sitt vuxna liv. När Mårten och hon blev ett par hade hon inte ens varit singel ett år. Men hon ville inte ändra på något.

”Eller så träffar jag någon längre fram. Jag har ingen brådska”, fortsatte Lisa.

”Låter klokt”, sa Frida. Väninnan var blott tjugofem, men klokare än många. Inte konstigt att hon lyckats bli en av Sveriges mest kända influencers.

”Nu ska jag dansa.” Lisa krokade arm med Frida som lät sig föras med ut till festsalen där en Swedish House Mafia-

låt pulserade i rummet. Lisa försvann ut på golvet. Hon rörde sig rytmiskt till musiken och Frida önskade att hon åtminstone fått hälften av grannens taktkänsla.

Frida spejade ut över rummet. Mitt i havet av människor dansade Veronica och hennes sambo Sebastian.

”Hej”, hördes en mjuk röst i hennes öra och hon vände sig om.

”Hej, älskling.”

Mårten pussade henne på kinden. ”Ska vi dansa?”

”Helst inte, jag är urdålig på det”, sa hon.

”Jag med.” Mårten drog på munnen.

”Är du? Kanske därför vi aldrig dansar”, fnissade Frida. Detta var faktiskt första festen de var på tillsammans där det var dans.

”Förmodligen”, sa Mårten med leende ögon. ”Ska vi gå ut och ta lite luft istället?”

”Ja, det gör vi.” Hon tog hans hand.

Majkvällen var något kylig och Frida ställde sig tätt intill Mårten. Han la armen om henne och hon drog in hans välbekanta doft. Lundagårds ståtliga träd sträckte sig upp mot den stjärnbeströdda himlen. Hon suckade tungt.

”Vad var det för suck?”

”En nöjd suck. Livet är ganska härligt.” Hon lutade huvudet mot hans axel. ”Jag är här med dig, det är snart sommar och i september gifter vi oss.” Hon nämnde inget om den eventuella graviditeten. Inom kort skulle hon testa sig och då skulle hon berätta för honom.

”Mm.” Mårten log och kysste henne så att hjärtat svämmade över.

Kapitel 3

Frida tömde glaset med juice och tog sedan en rejäl tugga av ostsmörgåsen. Trots att hon inte druckit mer vin efter att hon insett att hon möjligtvis var gravid, kändes huvudet tungt. Det hade ändå blivit en del bubbel under gårdagen. Hon hoppades att det inte hade skadat barnet. Men det borde inte vara några problem. När hon sökte på nätet stod det att det var bra att sluta med alkohol direkt man misstänkte att man kunde vara gravid. Och det hade hon ju gjort.

”Är du trött?” frågade Mårten och tog en klunk kaffe.

De satt vid köksbordet i sin lägenhet. Klockan närmade sig tolv och de hade precis gått upp. Men det var de värda. Dessutom var enda planen den här söndagen att ta det lugnt. Absolut inte göra mer än nödvändigt.

”Ja, jag är ganska sliten. Du då?”

Just idag var en sådan dag då hon önskade att hon drack kaffe. Folk som gjorde det verkade väldigt nöjda. Sa att det fick dem att vakna. Att bli människa igen. Men en avkopplande söndag hemma skulle säkert göra susen.

”Pigg som en lärka”, sa hennes sambo.

”Visst, hörru.” Hon fnissade åt den uppenbara lögnen.

Max krafsade henne på benet och hon kikade ner på den lilla hunden. Chihuahuan snurrade runt ett varv och satte sig sedan ner. Frida rev av en liten bit ost och gav honom.

”Mata inte honom vid bordet”, sa Mårten. ”Det får honom bara att tigga ännu mer.”

”Äh.” Frida blängde på honom. Det var väl klart att även Max skulle få sig något gott när de satt och åt.

”Det var trevligt igår.” Mårten lämnade Max och hans matvanor. ”Jag funderar på om vi ska ha samma dukning. Med honnörsbord och tre bordsrader.”

”Mm.” Frida nickade. Hon hade tänkt samma sak. ”Vi blir inte lika många så det kommer bli mer intimt.”

”Imponerande att de lyckades få ihop ett så stort bröllop på två månader.”

”Gustav hade redan planerat det mesta innan de bestämde datum. Kläder, dukning, mat och layout på inbjudningskortet hade han koll på. När sen både domkyrkan och lokalen i AF-borgen plötsligt blev lediga var det bara för dem att köra på.”

”Våra inbjudningskort borde komma snart”, sa Mårten. ”Sen kan vi väl skicka ut dem direkt?”

”Ja, men det gör vi.”

Det hade tagit tid att enas, men det var det värt, för deras stilrena kort med två hjärtan på framsidan var perfekt. Inte behövde de betala en massa pengar för att en logga med deras namn skulle skapas. Den Gustav och Pablo hade var visserligen tjusig, men hon och Mårten behövde inte det.

Dörrklockan ljöd genom lägenheten och avbröt Fridas funderingar. Max for upp och sprang skällande bort till ytterdörren.

”Vem kan det vara?” Mårten drog handen genom sin rufsiga, blonda kalufs och Frida ryckte på axlarna. Hon var inte sugen på att resa sig. Lyckligtvis gjorde hennes kaffedrick-

ande fästman det istället. Det var antagligen Astrid, Mårtens mormor, som kikade förbi.

Mårten lämnade rummet och Frida gäspade stort. Skulle hon gå och lägga sig igen, efter frukosten? Det hade inte varit fel. Att vara gravid gjorde att man blev tröttare än vanligt, det hade hon läst.

”Mamma?” Mårtens förvånade röst fick Frida att haja till. Var Agneta här? Hon hade inte träffat Mårtens föräldrar mer än några gånger. De drev flera hotell i Spanien och brukade komma hem till Sverige på sommaren. Men inte redan i slutet av maj.

Frida slet ur hårsnodden och försökte reda ut håret med fingrarna. Stylingprodukterna och det faktum att hon satt upp håret i en hastig och slarvig knut när de kom hem frampå småtimmarna gjorde att hårstråna protesterade. Hon speglade sig med hjälp av mobilens kamera och grimaserade åt både det ostyriga håret och påsarna under ögonen. Men så ryckte hon på axlarna och drog snabbt ihop håret i en hästsvans.

”Titta vem som är här.” Mårten klev in i köket följd av Agneta. Max studsade runt deras ben och krumbuktade sig.

”Hej, kära Frida.”

En söt, blommig doft stack Frida i näsan när Agneta svepte in henne i en kram.

”Hej! Vilken överraskning.”

”Jag måste ju komma hem och hjälpa till inför bröllopet.” Agneta gav henne en ljudlig kindpuss på vardera sidan.

”Men är inte huset uthyrt fram till juli?” frågade Mårten.

”Jo, det är det. Det är därför som pappa inte är med. Han kommer senare. Dessutom måste han hålla koll på byggfirman i Torrevieja, så att tillbyggnaden blir klar någon gång,

och hotellchefen i Alicante behöver också hans hjälp. Men sen kommer han.”

”Jaha.” Mårten kliade sig i bakhuvudet. ”Ska du bo hos mormor?”

”Haha! Lustigkurre där!” Agneta skakade på huvudet så att de stora ringarna i öronen dinglade. Hennes mörka hår var stramt uppsatt i en knut och inte ett enda hårstrå stack ut.

Frida stirrade på sin blivande svärmor. Inte menade hon väl att …?

”Mårten, är du en raring och bär in mina väskor i gästrummet?”

”Gästrummet?” kunde Frida inte låta bli att fråga.

”Självklart bor jag här. Ni behöver inte tacka mig. Jag ställer mer än gärna upp.”

”Väskorna?” Mårten fokuserade på det praktiska. Det var likt honom. Men det hade varit bättre om han just nu fokuserade på själva huvudproblemet. Det vill säga att hans mamma tycktes tro att hon kunde bo här. Det kunde hon inte. Visst hade de gott om plats. Fridas före detta sovrum, i delen som tidigare varit hennes lägenhet, agerade gästrum och i arbetsrummet stod Astrids gamla säng. Den hade hamnat där när Astrid köpt sig en ställbar variant. De hade alltså gott om sängplatser för oväntade gäster. Men tanken var inte att föräldrar skulle dyka upp och bosätta sig hos dem.

”De står där nere. Jag orkade inte bära upp dem för trapporna”, sa Agneta. ”Jag förstår inte varför mamma inte installerar en hiss.”

”Kan man göra det?” frågade Frida nyfiket. Att bo på tredje våningen utan hiss var onekligen jobbigt. Hon var trött på

att släpa matkassar uppför trapporna. Och hur skulle det bli när de fick barn? Det fanns ett barnvagnsförråd i trapphuset, men bebisen måste bäras upp och ner. Samt skötväska, babyskydd och vad det nu var som ett barn behövde.

Frida hade mer och mer börjat fundera på hus eller radhus. Hon var själv uppvuxen i villa med trädgård. Det var perfekt både för barn och djur – och för föräldrar som kunde lasta av matvaror alldeles utanför ytterdörren och rulla in barnvagnen i huset. Men hon vågade inte ta upp det med Mårten. Lägenheten var alldeles nyrenoverad och han var kolossalt nöjd. Påtalade ideligen hur lyckat det blivit, hur skönt det var med en bastu och att kontoret lätt kunde göras om till barnrum.

”Ja, det går utmärkt att sätta in en hiss.”

”Mormor är rädd om husets karaktär”, sa Mårten. ”Förmodligen behöver trappan bytas ut ifall en hiss ska in.”

”Åh, den som är så fin.” Frida älskade den gamla trappan. Även om hon inte ville gå i den.

”Tillgänglighet är viktigt”, sa Agneta.

Frida nickade, det hade hon rätt i.

”Jag hämtar väskorna”, sa Mårten och gick mot ytterdörren klädd i urtvättad t-shirt och hängiga mjukisbyxor. Frida mönstrade hastigt sitt eget linne och de randiga shortsen i sweatshirtmaterial. Både hon och Mårten var klädda för en slapp dag hemma. Agneta däremot tycktes redo för en galapremiär. De beigefärgade byxorna såg förvisso ut att vara i mjukt material, men de hade pressveck och knappen i linningen var guldig. Och ballerinaskorna var så högblanka att det gick att spegla sig i dem.

”Jag har med mig massor av tidningar som du och jag

kan gå igenom. Bröllopsklänningen måste beställas snarast möjligt.”

”Jag har redan en klänning”, sa Frida. ”Jag köpte den i en liten söt butik här i Lund för femhundra kronor.”

”Femhundra?” Agneta gapade.

”Ja, jag vet – vilket fynd! Den är jättefin.” Frida gav ifrån sig en nöjd suck. ”Lantlig och bohemisk i vit bomull, med smock i ryggen och spetsdetaljer.”

”Men Mårten måste tjäna så pass bra att ni kan låta sy upp en klänning?”

”Jag är jättenöjd med klänningen”, sa Frida. ”Det är exakt en sån jag vill ha.”

”Jag förstår.” Agnetas fortsatt rynkade panna indikerade att hon inte alls gjorde det.

Ytterdörren slog igen och Frida sken upp. Mårten var tillbaka. Skönt. Hon ville inte tillbringa mer tid ensam med Agneta. Hennes huvud var alldeles för mosigt för det.

”Jag sätter de två stora väskorna här i hallen och går ner för att hämta resten”, hördes Mårtens röst, och i nästa stund slog ytterdörren återigen igen.

”Oj”, fick Frida fram. Hur mycket hade Agneta med sig egentligen?

”Det var värt lite övervikt på planet för att få med sig allting hem. Förresten innehåller en hel väska enbart saker till bröllopet.”

”Till bröllopet?”

”Tidningar, servetter, en slöja … nej, två slöjor. Jag hittade en till när jag redan köpt den första.” Agneta slängde bak

huvudet och skrattade gällt. Max skällde till. ”Jaja, vovven. Inte skälla. Var var jag? Jo, just det – bröllopsväskan. Jag

har med mig en bedårande liten handväska, strumpbyxor i olika nyanser, smink och tre par skor.”

”Tre par?” Frida gjorde stora ögon. ”Till dig?”

”Du är för rolig, kära du. Mårten brukar säga det och jag förstår precis vad han menar.” Hon nöp Frida i kinden. ”Jag visste inte vilken klackhöjd du föredrog. Om du vill, skulle du kunna inleda med höga klackar och senare ta ett par med lägre.” Agneta böjde sig framåt och synade Fridas bruna Birkenstocksandaler.”Är man ovan vid höga klackar gäller det att öva. Höga klackar är utan tvekan snyggast.”

”Jag har högklackat ibland. Igår till exempel. När vi var på fest. Men idag värker fötterna.”

”Så fort jag har installerat mig kan vi ha vår första sittning.”

”Sittning?”

”Ja, eller möte. Två timmar räcker troligen.”

”Två timmar?” Frida funderade på om det var okej att säga att hon vägrade. Att hon ville planera bröllopet tillsammans med Mårten. Att de hade allt under kontroll.

”Då är det bara två väskor till att hämta”, hördes det från hallen.

”Om du fixar kaffe, ska jag gå och tvätta av mig resdammet.” Agneta snurrade runt och Frida tackade för den lilla respiten hon just fått. Kanske hon skulle passa på att fly från lägenheten. Gustav och Pablos lägenhet var tom, vilket betydde att hon kunde gömma sig där. När de kom hem från smekmånaden kunde hon återvända hem, förutsatt att Agneta hade flyttat ut då.

Med släpande steg gick Frida bort till diskbänken. Inte kunde hon lämna stackars Mårten. Vad skulle Agneta säga då?

Kaffet var nästan slut, så det var lika bra att sätta på mer.