Antonios Antoniadis
Greklands moderna historia 1821–2021
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Antonios Antoniadis 2022 Formgivning inlaga: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Pär Wickholm Omslagsbild: Chris Felver/Getty Images Baksidesbild: Pixabay Kartor: Lönegråd & Co Tryck: ScanBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-925-9
Innehåll Inledning
7
Ur ingenting föddes en stor idé (1493–1821)
14
Det grekiska frihetskriget (1821–1832)
29
En ny stat växer fram (1832–1900)
70
Nationella konflikter och Balkankrig (1900–1914)
97
Första världskriget och den nationella tragedin (1914–1923)
116
Mellankrigstiden (1923–1939)
138
Det mörka decenniet (1923–1939)
162
Efterkrigstiden (1949–1967)
211
Militärdiktaturen (1967–1974)
244
Demokratisering, globalisering och ett nytt millennium (1974–2008)
266
Den ekonomiska krisen (2008–2020)
288
Covid-19 och en oviss framtid (2020–)
320
Slutord
329
Referenser
334
Person- och sakrgeister
335
Inledning I utkanterna av Aten ligger hamnkommunen Pireus. Den bullriga och röriga stadsdelen är känd som en språngbräda ut till den grekiska övärlden. Tutande bilar, hamnarbetare och resenärer trängs tillsammans på de asfalterade gatorna. Hamnen är Medelhavets tredje största, men Pireus är också en historisk plats. Under andra världskriget uträttade de tyska nazisterna brutala massavrättningar av civila här. Den grekiska motståndsrörelsen hade ett starkt fäste i staden, som tyskarna ville bekämpa. Hundratals greker mördades på öppen gata inför sina grannar och familjer. Trots dessa fruktansvärda minnen från ockupationen blev Pireus scen för en av de mörkaste kvällarna i Greklands moderna historia. Den 18 september 2013 klev hiphop- artisten Pavlos Fyssas in på ett café i Keratsini, en ort nordväst om Pireus. Tillsammans med sina vänner skulle han se favoritlaget Olympiakos fotbollsmatch mot Paris Saint Germain. De var inte ensamma. På samma servering samlades även medlemmar i Gyllene gryning, det nynazistiska partiet som blev stort under euro-krisen. Pavlos Fyssas var välkänd i Aten som en anti-fascistisk rappare och stämningen mellan sällskapen blev genast spänd. När matchen var slut uppstod bråk, Gyllene gryning ringde på förstärkning och inom en halvtimme segnade Pavlos Fyssas ner på marken. Han hade blivit knivhuggen av en medlem i Gyllene gryning. 7
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
Polis och ambulans anlände till platsen, men det räckte inte. Pavlos Fyssas liv gick inte att rädda. Grekland är ett land som kämpar med att göra upp med sitt förflutna. Det var ingen slump att Pavlos Fyssas mördades av en nazist på samma gator som de tyska soldaterna patrullerade knappt hundra år tidigare. De nazistiska rötterna från andra världskriget är en del av landets bekymmersamma historia. Diktaturer, militärkupper och ekonomiska kriser har gjort att högerextremism och parallella samhällsnätverk alltid utmanat statsmakten. Det finns flera förklaringar till det. Fram tills att den moderna nationalstaten upprättades under 1800-talet hade ett självständigt grekiskt land aldrig existerat. Grekland har under många år styrts av främmande makter. När landet blev självständigt uppstod problem med att styra över befolkningen. Grekerna uppskattade inte den centrala statsmakten och en del vägrade att underkasta sig det nya styret. Dessa motsättningar skapade strukturella problem som gjorde det svårt att ena det grekiska samhället redan från början. När vi idag pratar om den grekiska kulturen tänker vi oss den som en självklar förlängning av den antika civilisationen. Det gäller inte minst grekerna själva. Historiebeskrivningen i de grekiska skolorna är präglad av budskapet om hur de alla är ättlingar till Akilles och Alexander den store. Men det är inte alltid en korrekt skildring. De senaste tvåtusen åren har landet gått igenom stora förändringar. Befolkningen har gång efter annan underkastat sig utländsk härskare. Det har förändrat både kulturen och språket. När frihetskriget mot osmanerna inleddes 1821 fanns det mindre än en miljon 8
inledning
Pavlos Fyssas var känd sedan länge av Gyllene gryning. Att de gick till attack den mörka kvällen i september 2013 var ingen slump. Det var ett mord som hade ett politiskt syfte.
greker. Idag är befolkningssiffran över tio miljoner. Många av dessa har utomeuropeiska rötter. Relationen mellan det moderna och antika Grekland är därför inte självklar. I antikens värld fanns inte Grekland som nationalstat. På den tiden användes inte ens ordet ”grek”. Istället refererade befolkningen till sig själva som hellenes. Landet kallades för Hellas, men var i själva verket en sammanslutning av självständiga stater, inte en homogen nation. Under romarriket började den grekisktalande befolkningen använda namnet romioi (Ρωμιοί), romare. Landområdet i östra Medelhavet tillhörde det romerska riket fram till 1453 och människorna vande sig mer vid den romerska identiteten än den grekiska. Visionen om ett självständigt Grekland är en modern företeelse som uppstod först i början av 1800-talet. 9
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
När osmanerna erövrade Konstantinopel i april 1453 hängde namnet romioi med. Det var först i början av frihetskriget som grekerna åter gjorde anspråk på sitt antika förflutna. I samband med att den grekiska regeringen träffades för första gången 1822 återupplivades termen hellenes. Politikerna började använda namnet Hellas för själva landet, och frihetskrigets stora tänkare hade ett patriotiskt utgångsperspektiv. Syftet var att ena grekerna och skapa en kollektiv identitet, stark nog att genomföra frigörelsen från osmanerna. Sambandet mellan dagens och antikens Grekland återfinns framförallt i språket och kulturen. Nygrekiskan talas idag av tio miljoner människor och är en modern variant av den klassiska grekiskan. Den ortodoxa religionen har också följt med grekerna i tusentals år. Mycket berodde på Osmanska rikets tolerans mot religiösa minoriteter. Grekerna fick behålla sina traditioner så länge de betalade skatt och följde sultanens övriga direktiv. Det var ett sätt för honom att kontrollera invånarna. Ju mer frihet han gav dem, desto mindre upprorsbenägna skulle de bli. Grekerna samlades därför kring de ortodoxa kyrkorna, där talade de sitt språk och utövade sin religion. Fram tills att den moderna grekiska staten växte fram var det här den viktigaste platsen för den grekiska kulturen. Det är lätt att glömma hur stor skillnad det är på det moderna och det antika Grekland. Under krisåren på 2010-talet stred experter och forskare om hur man skulle förklara varför landets ekonomi brutit samman. Svaret ligger i att det moderna Grekland aldrig har varit ett fungerande land. För 200 år sedan var Grekland bara en avlägsen region i Osmanska riket, långt ifrån den nationalstat vi känner idag. Folket levde 10
inledning
isolerat och avskilt från resten av Europa. Perioden efter frihetskriget dominerades landet av bandit- och tjuvgäng som kontrollerade landområden utanför städerna. Den politiska makten har sedan dess alltid haft parallella maktstrukturer att förhålla sig till. I modern tid har statsmakten försvagats av korruption, individuella maktintressen och svågerpolitik. Landet har därför haft svårt att bli den moderna nationalstat de intellektuella frihetstänkarna föreställde sig på 1800-talet. Istället har grekerna hamnat i en gråzon där befolkningen hamnat mitt emellan väst- och östblocket. På det politiska planet har det länge funnits en strävan att efterlikna de europeiska stadsmodellerna. Efter frihetskriget styrdes Grekland av bayerska politiker. De försökte upprätta institutioner, reglementen och statliga kontrollorgan. Även om det bara lyckades delvis har försöken att göra Grekland europeiskt fortsatt. Storbritannien, USA och Frankrike har av egenintresse velat hålla landet borta från ryskt och turkiskt inflytande. Problemet är bara att det kulturella Grekland är mer österländskt. Musiken, maten och klädvanorna är influerade av den orientaliska stilen. Detsamma gäller temperamentet och landets sociala liv. Sena kvällar, hög volym och det fysiska umgängessättet påminner mer om öst än om väst. När människor idag pratar om Grekland handlar det mesta om solen, maten och havet. Det är inte lika vanligt att diskutera samhällshistorien som format det grekiska folkets verklighet. Ända sedan den grekiska nationalstaten etablerades på 1800-talet har landet präglats av dramatiska konflikter, folkmord, diktaturer, ockupationer, inbördeskrig och militärkupper. På 200 år har det grekiska folket varit 11
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
med om det mesta. Den här boken kommer att ge en detaljerad, men lättsmält bild av det moderna Greklands historia. Berättelsen börjar med frihetskriget 1821. Innan dess levde grekerna utan ett eget land. Deras språk, kultur och traditioner existerade, men de var inte samlade under en nation. Upprättandet av den grekiska nationalstaten blir därför ett naturligt avstamp. I Grekland pratar man om hur en positiv nationalism enade landet. Den bilden stämmer bara delvis. Parallellt med upproret pågick nämligen ett inbördeskrig mellan grekiska samhällsgrupper. Några önskade bevara den rådande samhällsordningen, andra ville skapa en modern grekisk stat utan att förlora sina privilegier. Någon omfattande nationell enighet uppstod aldrig. Det krävdes att de europeiska stormakterna lånade ut pengar och bidrog med resurser för att Grekland inte skulle förlora frihetskriget. Det har nu gått 200 år, men frihetskriget är lika aktuellt. Pengarna som Grekland lånade gjorde att man tvingades anpassa sig efter stormakternas viljor i förhandlingarna efter kriget. I mångas ögon har landet därför aldrig blivit självständigt. Under andra världskriget blev man återigen invaderat, denna gång av Nazityskland. Vid krigets slut bröt ett inbördeskrig ut där både Storbritannien och USA manipulerade utvecklingen efter sina intressen. Samma orsaker låg bakom diktaturen på 1970-talet. Vi svenskar är bekanta med den eftersom Sverige tog emot grekiska flyktingar efter militärkuppen. Alla känner däremot inte till att den var en direkt konsekvens av USA:s utrikespolitik. Ända sedan andra världskriget oroades USA över vänsterrörelsens starka fäste i Grekland. Militärdiktaturen var det yttersta försöket att kväva den. Under diktaturen 12
inledning
bröt även Cypernkrisen ut, där hundratusentals greker och turkar tvingades fly. Samhällskriserna har även fortsatt in i modern tid. Finanskraschen, högextremismens pånyttfödelse och coronakrisen dominerade det grekiska 2010-talet. Mordet på Pavlos Fyssas var den enskilt mest dramatiska händelsen. Den visade statsmaktens brister och att landet ännu inte gjort upp med sitt mörka förflutna. I denna bok kommer läsaren få en god bild av de händelser som format det nutida Grekland och varför samhället fortfarande var mottagligt för den nazistiska ideologin. Detta är berättelsen om det grekiska folkets nation.
13
Ur ingenting föddes en stor idé (1493–1821) Utspridda över ett torrt, bergigt och soldränkt klipplandskap levde grekerna som statslösa i tusentals år. Mellan 1453 och 1821 var den geografiska plats som idag är Grekland endast en liten region i Osmanska riket. Dessförinnan tillhörde området det Bysantinska riket, det romerska imperiets östra del som uppstod när imperiet splittrades. I april 1453 belägrade osmanerna Konstantinopel och en dryg månad senare var staden erövrad. Det blev början på det som i Grekland kallas för tourkokratia (τουρκοκρατία), turkarnas styre. Mycket har sagts om den här perioden. Den grekiska kulturen förändrades på ett sätt som vi än idag ser spår av. Mat, kläder och arkitektur gick från att ha varit europeiskt inspirerade till att få orientalisk prägel. Många av bristerna i det moderna grekiska samhället har skyllts på den oreda som osmanerna lämnade efter sig. Korruption, dålig infrastruktur och en svag statsapparat, allt var turkarnas fel. Riktigt så simpel är dock inte verkligheten. Sultanen var en auktoritär ledare, men han var samtidigt tolerant. Beroende av skatteintäkter från erövrade områden var han tvungen att vara storsint. De erövrade folken tilläts behålla sin religion och kultur, så länge de betalade sin skatt. Osmanska riket var mycket stort. Det sträckte sig från 14
u r i n g e n t i n g f ö d d e s e n s to r i d é
Donaufloden i Serbien ner till de nordligaste delarna av Afrika. Hela sydöstra Europa och Mellanöstern kontrollerades av sultanen, från de joniska öarna i väst till Svarta havet och dagens Irak i öst. Detta omfattande imperium var bebott av många kulturella minoriteter. Till skillnad från dagens nationalstater var Osmanska riket inte uppdelat efter etniciteter, utan efter religion. Alla folkslag var indelade i olika millet (trosgemenskaper). Muslimer, judar och kristna levde sida vid sida med respekt för varandras kulturella olikheter. Den grekiska minoriteten behöll sitt språk och sin ortodoxa tro. I hela riket fanns kristna ortodoxa kyrkor. Hit kom kristna för att träffas, prata fritt och utöva sin tro. Kyrkan var huvudanledningen till att den grekiska kulturen levde vidare under Osmanska riket. Kring dessa kyrkor uppstod etniskt blandade samvälden av folkslag som senare skulle bilda egna nationalstater. Bland dessa fanns serber, bulgarer, albaner och greker. Ledaren för de ortodoxa troende var patriarken av Konstantinopel. Han utsågs av sultanen och stod som ytterst ansvarig för att den ortodoxa befolkningen följde den islamiska lagen. Patriarken var inte bara en religiös ledare, han blev en representant för alla ortodoxa kristna. Han fick mandat att besluta om arv, inrättade skolor och hanterade skattefrågor. Medveten om religionens betydelse behöll sultanen ett stadigt grepp om patriarken. Den ortodoxa kyrkan blev ett sätt för honom att styra och kontrollera de kristna minoriteterna. Det ställdes inga krav på att invånarna skulle konvertera till islam, även om de som gjorde det belönades med sänkta skatter och sociala privilegier. Trots dessa religiösa friheter var den grekiska och ortodoxa minoriteten inte sko15
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
nad från diskriminering. Tillsammans med judar och andra icke-muslimer levde de som andra klassens medborgare. Man bodde separerade från det muslimska samhället, man betalade särskilda skatter och ifall en icke-muslim hamnade i klammeri med rättvisan vägde dennes ord lättare än en muslims. Bland skatterna som de icke-muslimska invånarna betalade har landskatten fått mest uppmärksamhet. Grekerna kallade den för xaratsi (χαράτσι). Det kommer från turkiskans harç och betyder ursprungligen just skatt, men eftersom många greker upplevde den som en diskriminering har betydelsen fått en mer negativ klang. Ordet har följt med i modern tid och när det grekiska elbolaget DEH höjde avgifterna under eurokrisen kallades den nya kostnaden för xaratsi. Utöver skatterna fanns fler inslag av diskriminering mot de kristna i Osmanska riket. Den mest kontroversiella var den så kallade devschirme, insamlingen. Den innebar att varje kristet samhälle behövde lämna ifrån sig var femte nyfödd son till osmanerna. De uppfostrades sedan i muslimsk tro och gjordes till soldater. Metoden mötte stort motstånd, men för grekerna och de andra minoriteterna fanns det lite att göra åt saken. Just den här diskrimineringen har följt med i det grekiska folkminnet. Än idag handlar många grekiska folksånger om smärtan som detta system orsakade. För att styra Osmanska riket förstod sultanen att han behövde använda sig av ett decentraliserat styrelseskick. Riket delades därför in i olika administrativa distrikt och provinser. Grekland bestod av fyra stora provinser: Rumeli (Thrakien, Makedonien, Epirus och centrala Grekland), Peloponnesos, de Egeiska öarna och Kreta (efter 1669). Dessa regioner var i 16
u r i n g e n t i n g f ö d d e s e n s to r i d é
sin tur indelade i mindre underavdelningar som kallades för snacak, motsvarande svenska län. Det lokala politiska styret för den grekiska befolkningen var uppdelat i två administrationer. Den ena bestod av osmanska tjänstemän som skötte rättsliga tvister mellan muslimer och icke-muslimer. Den andra bestod av ortodoxa präster och framstående kristna personer som samlade in skatter, hanterade lokala konflikter och politiska frågor. När det gällde landfördelningen hade osmanerna en speciell metod. För varje erövrat område utsåg sultanen tjänstemän som delade in dem i olika timar, en slags egendom. De här områdena tillhörde sultanen, men han gav dem till tjänstemännen med förutsättningen att de omhändertogs. Ansvariga för dessa områden kallades för spahi, de var ryttare som bodde i anslutning till respektive område och ansvarade för det politiska styret. Intäkterna fördelades mellan spahi och andra medlemmar av de militära klasserna. Timarsystemet var grunden för den socioekonomiska och militär-administrativa strukturen i Osmanska riket. Till en början var spahi både turkar och kristna, och makten över de olika områdena kunde inte ärvas, men med tiden förändrades systemet. Tjänstemännen blev rikare och gjorde anspråk på mer makt i takt med att deras arméer blev större. Timarsystemet förändrades och marken blev ärftlig, vilket innebar att sultanen tappade möjligheten att välja ut sina markägare. Det blev nu svårare för centralmakten att kontrollera områdena. Och ju svagare centralmakten blev desto mer kunde tjänstemännen styra. På sina håll började mäktiga militära officerare erövra mark från sultanen. En av dessa var Ali Paşa av Tepelenë, han skulle leda ett stort uppror mot det osmanska styret i början av 1800-talet. Just 17
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
det utbredda missnöjet var en av huvudorsakerna till att riket gick under. Istället för att erövra mer utländsk mark började den inhemska militären vända sig mot det egna styret. Grekerna utnyttjade den här situationen och inledde frihetskriget i en period när Osmanska riket var försvagat. Men innan dess skulle grekernas hopp om frihet släckas i ett misslyckat uppror. I mitten av 1700-talet befann sig Osmanska riket i en ovanligt fridfull period. Till skillnad från Europa, som var drabbat av flera konflikter, däribland sjuårskriget, så hade osmanerna inte krigat på flera år. Den 23 oktober 1768 skulle det ändras, osmanerna förklarade krig mot Ryssland. Anledningen var en rad konflikter där Ryssland och osmanerna stred om tillträdet till Svarta havet. Resultatet blev en intensiv militär konflikt som orsakade stora förluster för osmanerna. I samma veva startade ett grekiskt uppror, känt som Orlovrevolten. Grekernas mål var att etablera en ryssvänlig och självständig grekisk stat. Man såg att sultanen var upptagen i kriget och utnyttjade situationen. Upproret skedde med Rysslands stöd. En del i den ryska strategin var att skapa inre konflikter i Osmanska riket, framförallt på Balkan. Genom att hjälpa grekerna såg man en chans att försvaga sultanens styre. Revoltens namn kommer från den ryska familjen Orlov som var delaktiga i att hjälpa Grekland. Inledningsvis frigjorde grekerna flera områden på Peloponnesos och Kreta, men glädjen blev kortvarig. Jämfört med osmanerna var man numerärt underlägsna. Visserligen fanns det greker i området som kämpade tappert, många var redo att offra sina liv för att göra sig fria från osmanerna. Problemet var bara att dessa hade numerärt övertag. Inte blev det bättre 18
u r i n g e n t i n g f ö d d e s e n s to r i d é
när Ryssland svek sin del av avtalet om att bistå med manskap. Grekerna hade i sin tur hjälpt Ryssland i kriget mot osmanerna och man hade förväntat sig ett massivt stöd. Osmanerna var mäktiga och för att lyckas med revolten kunde grekerna inte agera på egen hand. Besvikelsen var därför stor när Ryssland dök upp med endast fyra skepp och ett par hundra soldater. Grekerna misslyckades med sin kupp och det fick fatala konsekvenser. Inte nog med att man gick miste om friheten, man hade också retat upp sultanen. Så fort nyheterna om upproret nådde osmanerna påbörjades lynchningar. Oavsett kön eller ålder, grekiska invånare över hela riket jagades och angreps. Sultanen var bestämd, ingen skulle få göra revolt ostraffat. Han tog hjälp av muslimska albaner som plundrade grekiska byar och samhällen. I sju år brändes, torterades och dödades greker över hela riket. Det finns rapporter om att så många som uppemot 20 000 såldes som slavar. Anledningen till att albanerna hjälpte sultanen var att de tog ut hämnd för den skada grekerna orsakat dem under upprorets inledning. Vid en tidpunkt fick till och med osmanerna nog och bad albanerna att sluta. Trots motsättningarna hade osmanerna inget intresse av att grekerna skulle utplånas. Det har skämtsamt sagts att ifall grekerna inte fanns så skulle det bli omöjlig att få in tillräckligt med skatt. Det var nog inte allt för långt ifrån verkligheten. Orlov-upproret lämnade grekerna besvikna och övergivna. Men allt var inte förgäves. Krigen mellan Ryssland och Osmanska riket avslutades genom fredsavtalet i Küçük Kaynarca. Det kom att ha stor betydelse för Grekland. Genom avtalet stärkte Ryssland sin ställning i sydöstra Europa. 19
g r e k l a n d s m o d e r n a h i s to r i a
Tydligaste symbolen för det var att man tilläts bygga en rysk-grekisk ortodox kyrka i Konstantinopel. Sultanen fick också ge med sig vad gällde kravet att skydda kristna medborgare och kyrkor i Osmanska riket. Även om den sista punkten inte alltid efterlevdes, så förstärktes grekerna av Rysslands mer dominanta ställning. En vänskaplig relation mellan de ortodoxa folken hade börjat växa fram under Katarina II. Ryssar och greker upptäckte att de kom bra överens. Mycket berodde på att Katarina II var en stor beundrare av det antika Grekland. Hon hade en dröm om att återskapa ett ortodoxt rike i öst där den ryska kungafamiljen skulle sitta på tronen i Konstantinopel. På den vägen skulle hon ena de två största ortodoxa kyrkorna, samtidigt som hon kastade ut islam från Europa. Även om den här planen aldrig genomfördes till fullo gick hon vidare med vissa delar. Hon lockade många greker att flytta till de nyannekterade ryska delarna av Europa. Mellan 1770 och 1810 immigrerade tiotusentals greker till städer som idag ligger i Ukraina och Ryssland. Majoriteten flydde i rädsla efter den misslyckade Orlovrevolten. De nyanlända grekerna fick snabbt en betydande roll i samhället. Man tog jobb inom den finansiella sektorn, grundade banker och försäkringsföretag. Det var även vanligt att de arbetade inom den ryska statsapparaten och blev rådgivare åt den politiska makten. Flera av dessa skulle använda sin nyfunna kunskap och erfarenhet till att hjälpa sitt hemland i frihetskriget 1821. Även Ryssland drog nytta av grekerna. De gav tsaren nyttig information om Osmanska riket som annars hade varit svår att få tillgång till. Grekerna hade levt under sultanen i många generationer och visste hur riket fungerade. De var 20
u r i n g e n t i n g f ö d d e s e n s to r i d é
På den grekiska landsbygden organiserade kleftgängen sitt motstånd mot osmanerna. De blev uppskattade av lokalbefolkningen och utnyttjade landskapet till sin fördel.
också skickliga handelsmän. I slutet av 1700-talet dominerade de ryska grekerna handeln i området kring Medelhavet och Svarta havet. Den ryska ekonomin stärkte därför sin position och utvecklade handelsutbytet med Europa. Utvecklingen gav föda åt en lokal grekisk handelselit som nästintill utkonkurrerade sin italienska motsvarighet i västra Medelhavet. Städer som Mesolongi, Galaxidi och ön Korfu blev blomstrande handelszoner. Grekerna hade stor nytta av den nyfunna ryska vänskapen. 21