världens dramatiska historia
Röda khmererna Pol Pots revolution i Kambodja Peter Fröberg Idling
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Peter Fröberg Idling 2022 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Röda khmerer vid Angkor Vat, Bophana Audiovisual Resource Center. Skallar av Röda khmerernas mördade offer, Wikimedia Commons. Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-881-8
Innehåll Prolog 9 Angkor och drömmen om det förflutna 14 Förlusten av framtiden 22 Röd gryning i öster 28 Gudakungens återkomst 40 Saloth Sar 48 Draksådden gror 53 Revolutionärer i retur 60 Det nya partiet 69 Fredens ö 76 Mörkret sänker sig 89 År noll 108 Sprängskiss av en katastrof 121 Slutet 142 En ofullkomlig rättvisa 148 Varför dödade de? 154 Epilog 166 Litteratur 171
Ett mörker kommer att sänka sig över Kambodjas folk. Det kommer att finnas hus, men inga som bor i dem. Det kommer att finnas vägar, men inga resande. Landet kommer att styras av barbarer utan religion, blodet kommer att stå så högt att det når upp till magen på en elefant […] en demonkung kommer att regera, som kommer att få folk att tro att fel är rätt, att svart är vitt, att gott är ont. Förutsägelse i den uråldriga kambodjanska textsamlingen Buddh Damnāy
Prolog
Det bleka gryningsljuset, som sakta fyllde staden, åtföljdes av något oväntat och nästan bortglömt: Tystnad. I flera veckor fram till den här aprildagen 1975 hade invånarna med stigande ångest hört hur striderna intensifierats och kommit närmare. Det tunga artilleriets dova dunsar, explosioner, det vassa visslandet av raketer, maskingevärens monotona stackato. Dessutom: Helikoptersmatter, ambulansernas och brandkårens sirener, jetplanens överflygningar. Sedan denna spöklika frånvaro av allt det. Som om hela världen höll andan inför vad som nu väntade. Efter fem års inbördeskrig hade rebellerna omringat huvudstaden Phnom Penh. Diktatorn general Lon Nol hade gråtande lämnat landet två veckor tidigare. ”Tillfälligt” som det hette, i praktiken för alltid. Hans 9
röda khmererna
ersättare, president Khoy Saukam, hade några dagar senare diskret gjort detsamma – utan att ens underrätta regeringen. Slutet var oundvikligt. För den nödlidande stadsbefolkningen, som utökats med ett par miljoner flyktingar, var frågan vad slags slut som väntade. Inbördeskriget hade varit exempellöst grymt. Båda sidor hade begått blodisande illdåd. Hämnd fanns att utkräva i kvadrat. Sedan snaran hade börjat dras åt runt huvudstaden hade regeringen framfört flera fredstrevare. Att general Lon Nol försetts med en enkelbiljett till utlandet var en tydlig eftergift. Men varje inbjudan till förhandling hade avböjts av gerillan. Den senaste hade skickats så sent som föregående dag. När svaret anlände var det i form av en lista; en lista över regeringsmedlemmar som skulle skjutas så snart kriget var över. Morgonens drömlika stillhet bröts först i östra Phnom Penh. Ett våldsamt anfall riktades mot en marinbas på en halvö i Mekongfloden. Högste marinchefen, som befann sig på basen, ringde högkvarteret. Där var regeringen redan samlad. Överbefälhavaren tog samtalet. Trots att smattrande eldstrider rasade i bakgrunden var marinchefen samlad och sade med lugn röst: De är överallt runt oss. De har anropat mig direkt, via radio. De begär att vi omedelbart hissar vit flagg och kapitulerar. 10
prolog
Överbefälhavaren svarade: Vi sitter också väldigt illa till. Vi är belägrade. Som läget är kan jag inte längre ge dig några order. Du får själv avgöra vad som är bäst. Det finns ingen hjälp att få. Han önskade marinchefen lycka till och lade på. Medan överbefälhavaren och regeringen fortsatte sina desperata överläggningar satt marinchefen kvar i sitt modesta kontor. Utanför dämpades snart striderna. En stund senare rycktes dörren upp av rebellsoldater. Marinchefen i sin tur lyfte pistolen han hade i handen, satte den mot tinningen och tryckte av. I samma stund rullade lastbilar och jeepar med unga män i svarta uniformer in på en av stadens centrala boulevarder. Jublande svängde de sina främmande flaggor med kryckkors mot rödblå botten. Folk strömmade ut på trottoarerna för att välkomna dem. Regeringssoldater slängde sina vapen och skanderade ”Fred! Fred!”. Civila hoppade upp på lastbilsflaken, kramades, grät av glädje. Äntligen var det slut på den dödliga dagliga artilleribeskjutningen, den förhatliga militärtjänstgöringen var över, den genomkorrupta regimen hade fallit. De svartklädda soldaterna tog snabbt över radiohuset och andra nyckelinstitutioner. En presskonferens utannonserades. Den hölls av en tidigare okänd officer, en Hem Keth Dara, som sade sig vara Befrielse11
röda khmererna
frontens högsta befäl. Han var finlemmad, sofistikerad och berättade att han var en 29-årig tvåbarnsfar som hade studerat i Frankrike. Dessutom, tillade han, ”före detta playboy”. Efter ett innehållslöst anförande försökte han koppla in ljudanläggningen till en medhavd bandspelare, för att avsluta med lite popmusik. Det misslyckades. Det var kanske Hem Keth Daras minst allvarliga misslyckande den här dagen. Nu inleddes nämligen ett helt annat slags intåg i staden. Från alla håll kom soldater marscherande, i långa disciplinerade rader. De skilde sig från dem som kommit tidigare, som leende hade poserat med hjälmarna på svaj och cigarett i mungiporna. Många av dem som nu gjorde entré var krigshärdade tonårspojkar, i slitna uniformer. Tungt beväpnade, vaksamma, fientliga. De stadsbor som försökte följa händelseutvecklingen via radio hörde först hur Hem Keth Dara önskade en överenskommelse med de nyanlända. Sedan manade några religiösa ledare till försoning, men de avbröts abrupt av ett tumult och en annan, allvarlig och hotfull röst tog över: Jag vill härmed upplysa den avskyvärda och förrädiska Lon Nol-maffian och dess befälhavare att vi inte har kommit för att förhandla. Vi intar staden med vapen i händerna. Jag uppmanar er att lägga ner era vapen och kapitulera. 12
prolog
Därefter bröts utsändningen. Den självutnämnde generalen Hem Keth Dara var ingen general. Han var den försmådde sonen till en tidigare minister. Fadern hade aldrig haft mycket till övers för sin playboy till son. Nu hade Hem Keth Dara gripit ett tillfälle i flykten, ett minst sagt djärvt försök att revanschera sig i faderns ögon. Tillsammans med sina studentvänner iscensatte han en lika fräck som spektakulär kupp. Utklädda till gerillakrigare försökte de fylla det maktvakuum som hade uppstått efter regeringens kapitulation. Under några förvirrade timmar var han herre över staden, innan de riktiga Röda khmererna tog över. Hem Keth Dara arkebuserades samma eftermiddag tillsammans med sin franska fru och deras två små barn. De var långt ifrån de enda. Stadens idrottsplatser togs i bruk för avrättningarna. Dit fördes ett stort, än i dag okänt, antal politiker, militärer och statstjänstemän. Några timmar efter intåget påbörjade Röda khmererna utrymningen av Phnom Penh. Solen stod nu högt på himlen, temperaturen närmade sig 40 grader. Miljontals människor, inklusive gamla och svårt sjuka, drevs ut på gatorna och vidare mot landsvägarna. De som vägrade sköts på fläcken. Farsen var slutligen slut. Tragedin hade tagit sin början.
13
Angkor och drömmen om det förflutna
I mars 1945 begav sig en liten amatörteater ut på den indokinesiska landsbygden. Truppen bestod av ett tio tal elever från Kompong Chams gymnasieskola i nuvarande Kambodja. Bland ynglingarna fanns Khieu Samphan, som långt senare skulle bli Röda khmerernas statschef, och Saloth Sar, med tiden känd som Pol Pot. På repertoaren stod komiska sketcher. Den 13-årige Khieu Samphan agerade utklädd till dansös, den några år äldre Saloth Sar skötte ridån. Intäkterna skulle finansiera en studieresa. När de hade fått ihop tillräckligt med piastres indochinoises hyrde de en gammal gengasbuss. De dåliga vägarna orsakade ideliga punkteringar och det tog den lilla gruppen två veckor att köra de knappt 14
angkor och drömmen om det förflutna
30 milen till destinationen: Det medeltida Khmer rikets huvudstad, Angkor. Men till slut sågs Angkor Vat, kronjuvelen av rikets alla tempel, höja sig över djungeln. Gymnasisterna ägnade tre dagar åt att ströva omkring bland ruinerna i Angkor, som delvis hade övertagits av träd och lianer. Khieu Samphan mindes senare: ”Angkor trollband oss. Vi var andlösa.” När Röda khmerernas flagga offentliggjordes drygt 30 år senare var den givetvis kommunistiskt blodröd. Men i mitten fanns varken stjärnor, hammare eller skära. De klassiska referenserna till arbetare och framtid hade ratats till förmån för något ur det fjärran förflutna: en stiliserad, gul silhuett av Angkor Vat. Inte ens en revolution som hade nollställt tideräkningen och sade sig ha utraderat historien kunde frigöra sig från det mytomspunna Khmerriket. Tvärtom, dess betydelse för Röda khmerernas världs- och självbild kan inte överskattas. När Röda khmerernas regim störtades i januari 1979, efter drygt tre och ett halvt år vid makten, hade närmare 1,7 miljoner människor avrättats eller dött av umbäranden. Pol Pot sorterades snabbt in mellan Adolf Hitler och Josef Stalin i skräckkabinettets avdelning för 1900-talets värsta folkmördare. Om omfattningen av katastrofen var svår att ta in, så var orsakerna än mer svårbegripliga. Begreppet folksjälvmord myntades. Varför hade Röda khmererna dödat sin egen befolkning? 15
röda khmererna
Revolutioner är ovanliga. De flesta har m isslyckats. Makten har legat kvar hos makthavarna, upproret krossats. För att framgångsrikt omkullkasta rådande strukturer krävs att en lång rad olika faktorer samverkar. Det handlar om inhemsk och internationell politik, om ekonomi, om relationen mellan olika samhällsklasser och befolkningsgrupper, historiska förutsättningar, gammal hederlig tur och så vidare. I Kambodjas fall är det omöjligt att kringgå just landets historia. För att förstå drivkrafterna som ledde fram till Röda khmerernas revolution måste vi därför bläddra bakåt bland åren. Långt bakåt. Den statsbildning som med tiden blir Kambodja trädde in på den historiska scenen i slutet av 700-talet, när kung Jayavarman II samlade ett antal mindre kungariken under sin spira. Det blev inledningen till en 600 år lång storhetstid. Från sitt kambodjanska centrum bredde Khmerriket under de följande århundradena ut sig över vad som i dag är Kambodja, Thailand, Vietnam och Laos. Kungadömet kom att dominera de centrala delarna av vad som senare har kallats Indokina, det vill säga det område där den indiska och kinesiska kultur sfären möts. Kung Jayavarman II nöjde sig inte med att vara en världslig kung. Inte ens med att vara kung av Guds nåde. Han lät upphöja sig till devaraja, Universums härskare, det vill säga en gud i egen rätt. Upphöjelsen 16
angkor och drömmen om det förflutna
gav honom och hans efterträdare på tronen en tidigare oöverträffad makt över sina undersåtar. Det är lätt att, i likhet med Röda khmerernas blivande ledare, förföras av de spektakulära tempelbyggnader som Khmerriket lämnade efter sig. Var och en av dem är ett mindre under av ingenjörskonst och konstnärlig finess. Men av ännu större vikt för rikets blomstring var ett helt annat slags konstruktioner. Khmerrikets exempellösa välstånd byggde på de gynnsamma förutsättningarna för risodling i centrala Kambodja. Än i dag betyder det kambodjanska ordet för att äta, niam bai, ordagrant översatt att ”äta ris”. Ris är dock inte särskilt enkelt att producera. Odlingen är arbetsintensiv och kräver enorma mängder vatten. Under regnperioden i Kambodja är tillgången på vatten i stort sett obegränsad. Under torrperioden växer å andra sidan ingenting. Khmerrikets verkliga storverk var därför inte templen, utan konstruktionerna som reglerade vattenförsörjningen. Genom att gräva vattenreservoarer, stora som sjöar, lyckades man mildra konsekvenserna av årstidernas växlingar. Enligt samtida vittnesmål kunde risfälten därmed ge tre, ibland till och med fyra, skördar om året. Öster om templet Angkor Vat anlades en reservoar som var 7,5 kilometer lång och 1,8 kilometer bred. Väster om templet grävdes en ännu större, 7,8 kilometer lång och 2,1 kilometer bred. Båda reservoarerna finns 17
röda khmererna
kvar i dag, och den sistnämnda är fortfarande världens största i sitt slag. Reservoarerna grävdes för hand av uppskattningsvis 200 000 arbetare. Om de var avlönade eller slavar är okänt. Men då grävandet var beordrat av Universums härskare var det sannolikt bara att lyda. Kungarna i huvudstaden Angkor var också de första i regionen att anlägga riktiga vägar. På 1100-talet fanns det över 100 mil välbyggda vägar och broar, som strålade ut från centrum åt alla håll. Men även om vägarna var viktiga, så var en annan del av infrastrukturen viktigare. Ett intrikat nätverk av kanaler genomkorsade huvudstaden, sannolikt avsedda för all slags transport. Dessutom grävdes en fyra mil lång vattenväg till det största stenbrottet. Sannolikt användes flottar för att frakta de många ton tunga stenblocken till stadens tempelkonstruktioner. I Khmerriket var stenbyggnader i princip reserverade för gudarna. Templen fungerade även som religiösa skolor och knutpunkter för skatteuppbörden, som i huvudsak betalades i natura. Vanliga bostäder byggdes av trä och palmblad: två material som är synnerligen förgängliga i ett tropiskt klimat. Med ny teknik, baserad på helikoptermonterade laserscanrar, har arkeologer på senare år kunnat upptäcka mänskliga spår som inte är synliga på marknivå. Laserscannern genomtränger också djungelns täta växtlighet, som i många fall har omöjliggjort arkeologernas traditionella arbetsmetoder. Arkeologerna har på så sätt 18
angkor och drömmen om det förflutna
kunnat kartlägga områden som annars skulle ha tagit årtionden att utforska. Tidigare föreställde man sig att templen, med sina breda vallgravar, hade varit ett slags befästa småstäder. Kartläggningen visar dock att de snarare var öar i ett enormt stadslandskap, med ett komplext system av boulevarder, vägar och kanaler. Närmare en miljon människor uppskattas ha bott i Angkor under dess storhetstid, en stad som täckte en yta motsvarande dagens Paris. Enligt forskarna påminde den om nutida megastäders urban sprawl; utifrån ett förtätat centrum breder en mängd mindre förstäder och urbana nav ut sig i alla riktningar. Angkor Vat, som än i dag är världens största religiösa byggnad, uppfördes på drygt 40 år. Det kan jämföras med de europeiska katedraler som restes vid samma tid och tog hundratals år att färdigställa. Men Angkor Vat var inget enskilt kraftprov. Bara några stenkast bort byggde man samtidigt flera andra stora tempel. Hur var det möjligt? Utöver konstnärlig förmåga och ett imponerande ingenjörskunnande tycks byggherr arna haft tillgång till en lika enorm som effektiv arbetskraft. Den omfattande samtida dokumentation som sannolikt fanns skrevs tyvärr på palmblad. Det är inte något beständigt arkivmaterial. Hur Khmerriket kunde åstadkomma alla dessa spektakulära byggnader och konstruktioner förblir därför okänt. Men templen står där, som en påminnelse för kambodjanerna om vad deras förfäder var kapabla till. En 19