sveriges dramatiska historia
Emigrationen till Amerika Tomas Blom
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Tomas Blom 2022 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Litografi från 1917, Library of Congress, USA. Amerikakoffert, Bukowskis. Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-878-8
Innehåll Förord 7 Nya Sverige 9 ”en inbyggare här är som en Konung i sitt hus” 17 Den förste utvandraren 25 Med profeten mot paradiset! 33 Till kamp för Uncle Abe 43 Amerikafeber 52 ”ett litet stockhus med tak af torf ...” 67 Chicago 75 ”Sådan är kapitalismen” 88 Amerikahatten 99 Svensk eller amerikan? 107 Res icke till Amerika! 118 ”Nån krigare vill ja inte bli” 124 Garbo speaks! 133 ”Very very welcome home, Mr. Swanson!” 150 Den femtioförsta delstaten 161 Litteratur 167
Förord
Det kräver lite eftertanke att sätta sig in i hur den omfattande svenska emigrationen till Amerika präglade både dem som gav sig av och dem som stannade kvar. Till att börja med har ju väldigt många svenskar släktband till vad som en gång var löftets och drömmarnas land. Själv hör jag till dem som har flera emigranter i släkten, på både mors- och farssidan, utan att riktigt vara medveten om detta förrän mina föräldrar långt om länge fick ett brev från en kvinna i Oregon som lyckats spåra sin svenska härkomst. Detta ledde i sin tur till såväl fördjupade kontakter som besök ”over there” och en insikt om att mina amerikanska släktingar är stolta över sitt påbrå och gärna förvaltar minnet av ”det gamla landet”. Kontakten med de utresta bibehölls alltså i vissa fall över generationer, inte minst genom den stora mängd 7
emigrationen till amerika
Amerikabrev som berättade om hur väl man lyckats i det främmande landet – misslyckanden förtegs där emot för det mesta. Den i huvudsak positiva bilden av Amerika som ett föregångsland, såväl politiskt som ekonomiskt, höll i sig länge och började inte på allvar naggas i kanten förrän USA:s krig i Vietnam möttes av kritik och demonstrationer. För den generation som kallats 40-talister och som klätt sig i jeans och lyssnat på amerikansk rock och pop blev förhållandet till USA allt mer kluvet under 1960- och 70-talet. Då talades om amerikansk ”kulturimperialism” och bilden av Amerika som förebild vittrade bort i takt med ökande medvetenhet om mörka sidor i landets historia, som slaveriet och hanteringen av urbefolkningen. Apropå detta: I denna bok används begreppet ”indian” i såväl citat som löpande text, naturligtvis utan någon som helst nedsättande avsikt utan bara på grund av att det är hanterligt och i huvudsak accepterat, även om dess ursprung handlar om att Christopher Columbus missuppfattade i vilken del av världen han hamnat. Det svenska intresset för Amerika har tidvis lett till att Sverige har omtalats som ”den femtioförsta delstaten” och sannolikt kan detta hänga ihop med att så många som var femte svensk begav sig till landet i väster under perioden 1850–1920. Detta är berättelsen om denna på sikt så betydelsefulla folkomflyttning, som faktiskt tog sin början – om än i liten skala – redan år 1638, vid grundandet av kolonin Nya Sverige. 8
Nya Sverige
Kung Gustav II Adolf hade stora ambitioner för sitt lands framtid – och kanske också för sin egen. Framgångsrika fälttåg i Polen, Ryssland och Nordtyskland hade utvidgat Sveriges territorium och var på väg att förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav. Varför inte se till att skaffa sig en koloni också i det jungfruliga nordamerikanska landet långt borta på andra sidan Atlanten? Så hade engelsmän, fransmän och holländare redan gjort och Sverige skulle väl inte vara sämre? Redan 1624 hade förslaget om en amerikansk koloni presenterats för kungen av flamländaren Willem Usselinx, som förespeglade majestätet att han förutom att tjäna pengar på import av begärliga varor också kunde låta den amerikanska urbefolkningen komma i åtnjutande av Guds ord. Kung Gustav var inte svår att övertala, utfärdade genast en fullmakt för Usselinx 9
emigrationen till amerika
att bilda handelsbolaget Söderkompaniet och satsade själv kapital i företaget. Dessvärre gick luften ur projektet i brist på villiga investerare. Kungen skulle snart få annat att tänka på och efter hans död i slaget vid Lützen 1632 verkade drömmen om en svensk koloni i Amerika vara lika avsomnad. Det skulle visa sig att Usselinx inte var beredd att ge upp. Han lyckades förmedla en kontakt mellan nederländaren Peter Minuit och den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna, som styrde Sverige i väntan på att den blivande drottning Kristina skulle nå myndig ålder. I tjänst hos det nederländska Västindiska Kompaniet hade Minuit lett kolonin Nya Nederland och i samband med det gjort en av världshistoriens bästa tomtaffärer. För en facil summa motsvarande 24 dollar köpte han Manhattan av ursprungsbefolkningen och holländarna slog sig ner på öns sydspets. Nu viftade naturligtvis inte Minuit med dollarsedlar, utan hans handelspartner fick betalt i verktyg, vapen och andra uppskattade ting. För deras vidkommande var det en absurditet att någon skulle kunna äga land och man kan anta att de såg gåvorna endast som ett bevis på den vite mannens vilja till vänskap. Trots denna lyckade affär blev Minuit avpolletterad från sin post och avskedad från Västindiska Kompaniet, och var alltså öppen för Usselinx förslag om att väcka liv i de svenska planerna på koloni. Axel Oxen stierna lyssnade och fick veta att engelsmän och hol10
nya sverige
ländare inte på allvar hade slagit sig ner söderut, vid Delawarefloden. Alltså grundades ett nytt handels kompani, Nya Sverigekompaniet, som till stora delar finansierades av nederländskt kapital. I november 1637 avseglade Kalmar Nyckel och Fogel Grip, bemannade med både svenskar och nederländare. Expeditionen leddes av Peter Minuit och fyra månader senare, i mitten av mars 1638, nåddes målet. Efter att ha seglat uppför Delawarefloden steg man i land och hissade svensk flagg, oavsett att både engelsmän och holländare tidigare gjort anspråk på territoriet. Engelsmännen hade döpt det till Delaware efter en tidig upptäckare, medan holländarna nöjde sig med det mera blygsamma Södra floden. De rivaliserande makternas anspråk tycks inte ha bekymrat Peter Minuit, som snabbt lät uppföra en befästning, Fort Christina, till ära för den blivande drottningen. Nästa steg var att försäkra sig om goda relationer med landets invånare. I utbyte mot åtråvärda redskap ”sålde” ett antal av stammen lenni lenapes hövdingar mark till de senast anlända vita männen, som hade tydliga instruktioner hemifrån att behandla urinvånarna väl, inte minst med tanke på deras värde som handelspartner. Minuits tid som Nya Sveriges ledare skulle bli kort. På väg tillbaka till Sverige för att avlämna rapport, ank rade Kalmar Nyckel vid den västindiska ön Saint Kitts för att handla tobak. Minuit bjöds ombord på ett ne11
emigrationen till amerika
derländskt fartyg när en våldsam storm bröt ut som slet loss skeppets förtöjningar. Stormen förde det ut till havs och inget mer hördes av vare sig besättning eller den olycksdrabbade gästen. Det skulle dröja nästan två år innan ett nytt svenskt fartyg anlände till kolonin, som var i mycket dåligt skick. De holländska intressenterna hade backat ur på grund av obefintlig lönsamhet och nu beslöt Axel Oxenstierna att förvandla Nya Sverige till ett helsvenskt åtagande under statlig kontroll. Det skulle också kräva hårda nypor och beslutsamhet av den man som skulle leda kolonin, och en sådan person fann Oxenstierna i officeren Johan Printz. Prästsonen Johan Printz hade ursprungligen låtit skriva in sig som teologistuderande vid ett tyskt universitet, men lockades att gå ut i det krig som rasade i Europa. Han avancerade till överstelöjtnant i den svenska armén, men den framgångsrika karriären tog tvärt slut när han kapitulerade vid försvaret av en stad och därpå hals över huvud flydde till Sverige. Krigsrätt följde och Printz bör ha insett att hans militära bana var över. Desto större blev överraskningen när rikskansler Oxenstierna handplockade honom som Nya Sveriges näste guvernör och lät adla honom på kuppen. I februari 1643 anlände den imposante Printz för att ta över sitt ämbete. Han lär ha vägt mellan 150 och 200 kilo, och fick genast tillnamnet ”storbuken” bland indianerna. Snart visade han sig vara lika hårdför som omfångsrik. Nya Sveriges areal utvidgades väsentligt 12
nya sverige
genom köp av nya landområden. Flera nya fort byggdes och det fanns ingen brist på mark att fördela bland de nyanlända som skeppats över från Sverige. För en tid såg det ut som om kolonin gick en ljus framtid till mötes, men efter bara några år tycktes de svenska myndigheterna åter ha förlorat intresset. Under loppet av sex år anlände inga fartyg, eftersom rikets resurser togs i anspråk för att betala de talrika fordringsägare som bekostat kriget och inlemma tusentals hemvändande soldater i samhället. Printz fick lov att hålla liv i sin koloni så gott han kunde, vilket visade sig bli allt svårare. Pälshandeln med indianerna tynade och vissa nybyggare började betala med tidigare förbjudna varor som sprit och vapen, något som skapade oro i kolonin. Samtidigt började den nye holländske guvernören Peter Stuyvesant att bli alltmer närgången. På den västra flodstranden, söder om Fort Christina, lät han bygga Fort Casimir, en fästning som i ett slag kontrollerade alla fartyg på väg mot svenskt territorium. De allt sämre förhållandena i kolonin gav också upphov till starkt missnöje som främst riktade sig mot guvernören. När ett tjugotal bosättare undertecknat en kritisk skrivelse riktad till den svenska regeringen, svarade Printz med att dra dem inför rätta och låta arkebusera ledaren. Men nu hade ”storbuken” tröttnat. Hans tid som Nya Sveriges guvernör var till ända efter tio år och han återvände besviken till Sverige där han slutade som landshövding i Jönköping. 13
emigrationen till amerika
I Printz frånvaro stagnerade det mesta i kolonin, men hemma i Sverige levde drömmarna kvar om att bättra på landets finanser genom lönsam import av skinn och tobak. Den gamle rikskanslerns son, Erik Oxenstierna, lyckades övertyga drottning Kristina om att Nya Sverige hade en lysande framtid och år 1654 avseglade två skepp med nya bosättare och nödvändig utrustning. Den nyutnämnde guvernören Johan Claesson Risingh visade sig snart vara en handlingens man och erövrade genast det svagt försvarade Fort Casimir. Tilltaget, som förefaller ha varit en onödig provokation, skulle få svåra följder. Detta tycks inte ha bekymrat Risingh nämnvärt, utan han började dela ut land till de trehundrafemtio kolonisatörer som lyckats komma med. Till skillnad från den allra första expeditionen hade man inte behövt tvinga ett antal dömda brottslingar att som straff skickas i väg till Nordamerika. Uppenbarligen hade intresset väckts för en framtid i Nya Sverige, i synnerhet bland många finländare som var kunniga i svedjebruk och väl lämpade att ge sig i kast med att uppodla de väldiga skogarna. Än en gång verkade det som om kolonin levde upp. Risingh hade direktiv att försvara och utvidga det svenska territoriet och få fart på handeln med i första hand den allt populärare tobaken. Dessvärre lyckades han tydligen i det längsta bortse från sina holländska grannar, som till slut inte accepterade att Sverige lade under sig alltmer mark och dessutom gav sig på att konkurrera om handeln med skinn och tobak. 14
nya sverige
Den handlingskraftige holländske guvernören Stuyvesant insåg att hans allvarligaste motståndare inte var svenskarna, utan engelsmännen, och hade låtit uppföra en palissad norr om Nya Amsterdam för att hålla dem borta. Palissaden revs så småningom, men gatan i dess sträckning heter alltjämt Wall Street. För att hind ra engelsmännen från att ta över den svenska kolonin, gjorde Stuyvesant sommaren 1655 slag i saken och skickade en flottstyrka söderut längs Delawarefloden. Efter tre veckors belägring av Fort Christina såg sig Risingh nödsakad att ge upp inför den överlägsna fienden. För sista gången halades den svenska flaggan och ersattes av den holländska. Nya Sveriges saga var till ända. Nio år senare kom slutet också för den holländska kolonin. Stuyvesant tvingades kapitulera för en engelsk flottstyrka och New Amsterdam döptes om till New York till ära för Jakob, hertig av York och Englands blivande kung. Vad hände då med invånarna i Nya Sverige? Varken holländare eller engelsmän försökte driva bort dem från deras uppodlade marker, utan de kunde stanna kvar under sina nya herrar och utan problem fortsätta att utöva sin lutherska religion. Kontakterna med det gamla hemlandet upprätthölls i stor utsträckning genom att den svenska kyrkan månade om att kolonisterna förblev i den ”rätta” tron. Ända till slutet av 1700-talet skickades präster över till de olika svenska församlingarna, trots att det svenska språket bleknade bort i takt med att åren gick. 15
emigrationen till amerika
Redan vid det här laget hade medvetenheten om Nordamerikas bördiga jordar alltså väckts i Sverige och faktum är att antalet bosättare fylldes på under 1600-talet, trots att Sverige inte längre kunde göra anspråk på territorium på den nya kontinenten. Än i dag finns ett antal släkter i USA som kan härleda sitt ursprung till de allra första svenska kolonisterna.
16
”en inbyggare här är som en Konung i sitt hus”
Kolonin Nya Sverige blev visserligen kortlivad, men hade ändå hos vissa svenskar givit upphov till intresse för den avlägsna kontinenten i väst. Carl von Linné, ständigt nyfiken på vilka botaniska och zoologiska fynd som kunde göras till fromma för vetenskap och ekonomi, sände mycket riktigt ut en av sina ”lärjungar” för att inventera amerikansk flora och fauna. Hans namn var Pehr Kalm och han anlände till Philadelphia i september 1748 för en vistelse som skulle vara i dryga två år och ge honom kunskap, inte bara om naturen utan också om levnadsförhållanden i de brittiska kolonierna. Kalm publicerade sina rön från resan i tre volymer med titeln En resa till Norra America, där han bland annat konstaterar att individens frihet är väsentligt större på den nya kontinenten än i det gamla Eu17
emigrationen till amerika
ropa: ”En och hvar är af Lagarna så beskyddad till sig sjelf och sin egendom, samt njuter här en sådan frihet, at det i visst afseende kan sägas, at en inbyggare här är som en Konung i sit hus.” Vid sin ankomst till Philadelphia blev Kalm väl mottagen av ingen mindre än Benjamin Franklin, som vid den här tidpunkten huvudsakligen ägnade sig åt skriftställeri och drev en framgångsrik tryckerirörelse. Ett par år senare skulle Franklin bli välkänd för europeiska vetenskapsmän genom sin uppfinning av åskledaren, men hans stora insats som statsman och diplomat låg ännu långt in i framtiden. Efter att som pank sjuttonåring ha rymt till Philadelphia hade Franklin tagit sig fram i världen genom hårt arbete och med vaken blick för nya möjligheter, en livshållning som han gav uttryck för i sina skrifter, inte minst den omåttligt populära kalendern Poor Richard’s Almanack. Den kom att översättas till flera språk och befästa bilden av Franklin som en ”self made man” av ett slag som bara kunde finnas i frihetens Amerika, långt borta från överklass och ståndssamhälle. När Pehr Kalm besökte de engelska kolonierna i Nordamerika var tanken på att de skulle bryta sig loss från moderlandet synnerligen avlägsen – för de flesta. Märkligt nog förutsåg Kalm i sin reseskildring att detta skulle komma att hända. Han hade nämligen hört ”Ängelsmän sjelfwa” förutspå att ”de Ängelske Colonier i Norra America efter 30, 40 à 50 år torde utgö18
”en inbyggare här är som en konung i sitt hus”
ra et särskildt Konungarike, skildt aldeles från gamla Ängland”. Klarsynt konstaterade Kalm vidare att det var den alltjämt starka franska närvaron i Kanada och det inre av landet som utgjorde ett ständigt hot mot de engelska kolonierna längs kusten. Det var detta hot som var Storbritanniens garanti mot att kolonisterna skulle resa sig i uppror mot sin försvarsmakt. Nu blev ju Kalm sannspådd. I och med att Storbritannien år 1763 stod som segrare i vad som kallats det fransk-indianska kriget, fanns det inte längre något skäl för de brittiska kolonisterna att fortsätta vara underkastade kungamakten och parlamentet i London. Något militärt skydd mot Frankrike behövdes inte längre, och oviljan att fylla på den utarmade brittiska statskassan växte, i synnerhet som kolonierna inte var representerade i parlamentet och alltså inte kunde påverka uttaxeringar och handelsrestriktioner politiskt. Missnöjet bland kolonisterna växte och tog i december 1773 sitt drastiska uttryck i vad som kallats Boston Tea Party, där flera skeppslaster högt beskattat te vräktes i sjön. Detta provocerade förstås Storbritannien att ytterligare öka trycket på sina kolonier tills de första skotten avlossades den 19 april 1775. De olika kolonierna hade dittills månat om att vara självständiga gentemot varandra, men den gemensamma fienden tvingade dem nu att upprätta en armé under ledning av en godsägare från Virginia vid namn George Washington. Trots att hans trupper var ytterst 19