9789177898696

DICK HARRISON

Ondskans tid En historia om trolldom och häxeri

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2022 Omslag och grafisk form: Lönegård & Co Omslagsbild: The Magic Circle, oljemålning av John William Waterhouse. Tate Britain Tryck: GPS Group, Slovenien 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7789-869-6

Till Nala

Innehåll Gummorna i skogen

I Förspel

9 21

Grottmålningar, figuriner och hällristningar De första häxorna Kyrkan och vidskepelserna Vägen till inkvisitionen Orléanskättare, valdenser och tempelherrar Demonerna Djävulen och helvetet Att sälja sin själ ”Jag såg att du red på en fållgrind” Medeltidens häxor Jakten inleds Från Ragnhild Tregagås till Doktor Faust

22 29 40 52 60 68 72 84 89 98 105 113

II Ett brinnande västerland

120

Intoleransens era Det tidigmoderna Sverige Tragedierna i Tyskland Häxjägarnas världsdel De brittiska häxprocesserna Skuggfångare, tricksters och voodoo Häxorna på heden

121 134 141 153 163 170 177

III Norden i Europa

185

De första danska häxprocesserna Tiggerskor och adelsdamer Att fejda med trolldom Norska häxprocesser Galdramästarnas ö Häxeri på Vasatiden

186 194 200 204 211 213

”De kunde flyga över både berg och dalar, ved och vatten” Mäster Håkans tid Tankar om trolldom Oväsendet börjar ”Hon har dyrkat Satan som sin gud” Kulmen och tillnyktring Kloka gubbar och nåjder Blåkulla Varulvar och ”goda vandrare” Vampyrer och mylingar Djävulsförskrivare

218 224 233 242 252 259 270 278 289 298 301

IV Bålen slocknar

306

Tvivel och motstånd Trolldomen ifrågasätts Efter ”oväsendet” Kloka gummor De sista svenska häxprocesserna Från Goya till Sidoniafebern Häxorna i svensk nationalromantik

307 311 318 324 329 336 347

V Efterspel

358

Från påskkärringar till Harry Potter Hur kunde det ske?

Fanns de på riktigt?

Utsikt från Blå Jungfrun

359 368 375 381

Tack Litteratur Bildförteckning Geografiskt register Personregister

391 392 399 400 405

En trollkvinna skall du inte låta leva.

Andra Mosebok 22:18

Gummorna i skogen Det var en gång en gammal gumma som bodde i en skog. Hon var fattig men hade ett livs erfarenheter att luta sig mot, och hon gjorde så gott hon kunde för att överleva i de bistra tiderna, då de förut så välmående bygderna bortom skogsbrynet hemsöktes av missväxt och hungersnöd. Gumman var mäkta stolt över sitt hus, som hon smyckat med pepparkakor, vackra och delikata bakverk som hon gjorde enligt samma recept som hon och hennes salig make använt när de tjänade ihop till sitt levebröd med Lebkuchen i Nürnberg.

Men det var länge sedan, innan kriget kom och allt lades i ruiner, då välstånd förbyttes i armod. Det knektarna inte roffat åt sig hade svepts bort av farsoter och svält.

En dag hörde gumman hur någon smaskade i sig hennes bakverk.

Först blev hon rädd. Det fanns vilda djur i skogarna. Därefter hörde hon barnröster och andades ut. Barnen – det var en pojke som hette Hans och en flicka som hette Greta – var magra och uthungrade, och de blev förskräckta när de fick se henne. Gumman försäkrade dem att allt var lugnt, att de var hjärtligt välkomna i stugan. Här skulle de få mer att äta och dricka. Skogen hade mycket att bjuda på, om man visste var man skulle leta. Och gumman fröjdades i sitt sinne, ty hennes egna barn var döda sedan länge. När hon betraktade pojken och flickan mindes hon de lyckliga åren, åren innan mörkret kom, åren före ondskans tid.

När fruktan lagt sig lät sig Hans och Greta väl smaka, och de blev kvar i stugan i flera dagar. Där hemma hade de knappt kunnat 9

ondskans tid

överleva. De hade gått vilse efter att föräldrarna skickat ut dem för att plocka bär, så att de kunde bidra till familjeförsörjningen. Men här fanns ju allt. Gumman hade mycket mat. Antagligen hade hon också gömt undan dyrbarheter. När hon låg och sov började barnen söka igenom huset, och mycket riktigt. De hittade släktklenoder som nog kunde säljas för en rejäl slant, om de bara hittade ut ur skogen, tillbaka till hemmet. Nöden alstrade sina egna lagar.

Och dessutom – var det inte besynnerligt att gumman kunde klara sig så väl på egen hand, mitt inne i skogen, medan hela bygden svalt? Det var något med gumman som inte stämde. Det var onaturligt. Det var rentav djävulskt. Hade hon kanske gjort som det berättades att häxor brukade göra, flugit på en kvast till Satans fester, dansat naken i lågornas sken om natten och roat sig av hjärtats allra syndigaste lust med demonerna? Hade Mörkrets furste skänkt gumman makten att kasta olycka över landet och dra in all rikedom till sig själv och sin väl dolda lilla stuga? Var det därför hon bodde här i skogen, där ingen kunde se henne och avslöja hennes trolldom?

Jo, så måste det vara. Alltså överföll Hans och Greta gumman, kastade in henne i ugnen och lät henne brinna till aska. Sedan plundrade de stugan på allt av värde.

Väl hemma – det var, när allt kom omkring, inte svårt att finna vägen tillbaka när man väl hade mat i magen – berättade barnen för alla i byn om hur de blivit tillfångatagna av en ondsint trollkona som sökt göda Hans till en fetknopp, så att hon kunde kalasa på hans hull. Det visste man ju hur häxor gjorde. Men byborna kunde andas ut: med uppbjudande av all sin list hade Hans och Greta lurat henne rakt in i det häxbål gumman förtjänat, och som hon undvikit under alltför många år genom att hålla sig dold för den rättfärdiga omgivningens blickar.

Föräldrarna, stolta över sina dådkraftiga barn, prisade illdådet, medan den oskyldiga kvinnan förkolnade och den lilla stugan förföll. Kanske står den fortfarande kvar, halvt raserad och mossbelupen, fjärran från allfarvägarna, ett stumt vittne till hur även gossar och flickebarn drog sitt strå till stacken i de tyska häxförföljelserna.

10

Hans och Greta. Illustration av Arthur Rackham från 1909, ett klassiskt exempel på häxframställning i barnböcker.

ondskans tid

* Så hade en av världens kändaste sagor kunnat berättas, om den skrivits ur gummans perspektiv. Men så sker aldrig, utom just här.

Som alla vet brukar det vara tvärtom: barnen är offer, gumman en häxa, och hon får vad hon förtjänar. Gumman skall brinna, så som alla andra upptäckta och överbevisade häxor förkolnade på bålet på 1500-, 1600- och 1700-talen.

Sagan om Hans och Greta, i tyskt original Hänsel und Gretel, kan inte spåras lika långt tillbaka som många andra av de berättelser som bröderna Grimm nedtecknade. Rödluvan, Snövit, Törnrosa, Askungen med flera sagor är mycket äldre, om vi utgår från bevarade nedteckningar. ”Hans och Greta” fästes första gången på pränt omkring 1810 och publicerades 1812. Av anteckningar framgår att bröderna Grimm bland annat utgick från hessiska berättelser. En annan bidragsgivare var Dorothea Wild, som senare gifte sig med Wilhelm Grimm. Genremässigt tillhör dock berättelsen en vida spridd sagotyp, i vilken finurliga barn överlistar monster, häxor och andra onda makter.

Allt talar för att ”Hans och Greta” är en av flera varianter på teman som kretsar kring dels hotet från häxor och odjur, dels hotet om svält i det gamla bondesamhället. Försök har gjorts att spåra sagans ursprung till specifika hungersnödsepoker, till exempel till den stora missväxts- och svältperioden på 1310-talet, men sagan kan lika gärna ha inspirerats av de umbäranden som folk i Tyskland och angränsande länder upplevde under ett av 1600- och 1700talens nödår.

(Ett memento bör tillfogas. Tro inte på Hans Traxlers bok Die Wahrheit über Hänsel und Gretel, det vill säga ”Sanningen om Hans och Greta”, från 1963. I boken berättas om en viss Georg Ossegg, som skall ha funnit belägg för att sagan har en verklighetsbakgrund, och att det ursprungliga händelseförloppet utspelade sig i Schwarz­ waldregionen på 1600-talet. Allt är en bluff, påhittat av Traxler själv. Boken är en parodi på forskning – men den lurade många tyska läsare på 1960-talet.)

12

gummorna i skogen

Här har jag valt att presentera sagan ur omvänd synvinkel, och då händer något. Genast tar historien gestalt på ett sätt som både är metaforiskt och verkligt. Barnen blir det etablerade samhällets vapendragare, medan gumman blir symbolen för det främmande, det annorlunda, det farliga. I tider av nöd och social oro riktas misstankar mot traditionella syndabockar, gärna gamla kvinnor i periferin som inte ingår i några skyddande sociala nätverk. Oskyldiga barn pekar anklagande fingrar mot förmenta trollkonor. Vuxna tror blott alltför ofta på angivarnas påståenden. De tror eftersom de vill tro. Scenen hade kunnat utspela sig var som helst i Tyskland, Belgien, Frankrike, Danmark, Skottland eller Sverige för 300 eller 400 år sedan.

Men i sagan brinner endast en kvinna upp på ett improviserat häxbål. I verkligheten slukade bålen, som var allt annat än improviserade, tiotusentals människoliv. Varför? Hur kunde det hända?

När började det, och hur slutade det? * Gumman i skogen är en bra person att utgå från. För otaliga européer har hon under de senaste två seklerna utgjort sinnebilden för en häxa. Vi hör om henne när vi är barn, och vi glömmer henne aldrig. Det är så en riktigt farlig trollkona skall se ut, leva och bete sig: gammal, ful, lögnaktig, ond, isolerad i en magisk boning mitt inne i djupaste skogen. Att hon gärna frossar på barnkött säger sig självt. Det har hon lärt sig på Blåkulla, eller på Blocksberg, om hon nu bor i Tyskland.

Skurktypen är mycket äldre än bröderna Grimms historia. De kannibalistiska häxorna är vanliga i vår världsdels folklore, inte bara i västeuropeisk utan också i rysk, som i fallet med Baba Jaga – en tvetydig gestalt som vanligtvis brukar beskrivas som en till utseendet skräckinjagande äldre kvinna som bor i en skogshydda vilande på hönsben. Folk som möter Baba Jaga kan antingen bli hjälpta eller krossade; i vissa av de hundratals ryska folksagor som hon förekommer i är hennes mest framträdande drag att hon äter barn, alldeles som gumman i sagan om Hans och Greta. I engelsk 13

ondskans tid

folklore möter vi Black Annis, en häxa med järnklor och aptit på barnkött. Hon sägs hemsöka bygderna runt Leicester, och den som får syn på hennes hem – en grotta i Dane Hills, flankerad av en stor ek – bör ta sig i akt. I äldre tid var det vanligt att föräldrar i trakten brukade henne som ful gubbe i varningar till barnen – ”om ni inte sköter er kommer Black Annis att ta er …” Överhuvudtaget har våra gamla sagor gott om trollkunniga män och kvinnor, och i synnerhet de senare intar en prominent position i berättarkulturen. I medeltida walesiska legender finns Ceridwen med den magiska poesikitteln, trollkunnig moder till den monstruöse Morfran och den undersköna Creirwy. I finsk mytologi och folktradition finns Louhi, matriarken som styr över det nordliga riket Pohjola. Hennes besvärjelsekrafter gör henne till en formidabel motståndare för Väinämöinen och de andra hjältarna i eposet Kalevala, när de söker äkta hennes fagra döttrar och när de kämpar om kontrollen över det magiska föremålet Sampo. Även om vi sänker oss från nationell epik till folkliga skrönor är det inte svårt att snubbla över häxor. De finns överallt, i hela världen, lätta att analysera via folklivsuppteckningar och antropologiska rapporter. I Skåne berättades det förr om en trollkunnig gammal kvinna, Gertre Jeppa, som lurades i döden av grannarna. Det sades att hon manades ned i en sumpmark av socknens präst. Platsen kallades Hamnahöl, ett namn som kan knytas till Simris socken på Österlen. När Gertre Jeppa låg i våtmarken körde sockenborna en påle genom hennes kropp för att hon aldrig skulle kunna göra sig fri. I grannlandskapet Halland finns flera liknande historier. Ännu på 1930-talet berättades det i Årnaböke om ett förtrollat kärr som kallades Gastavrån. I mitten av 1800-talet hade en farlig man begravts här, varvid en lång stör hade körts genom kroppen. Folk drog sig för att gå nära platsen eftersom man fruktade att drabbas av sjukdomar, något som antogs ske om man rörde vid pålen. Slutligen anlände en bonde som inte trodde på vidskepligheterna och drog upp den. Då, sägs det, hördes ett väldigt dån, och en kort tid senare insjuknade bonden. När han låg för döden sattes stören på plats, varefter han tillfrisknade.

14

gummorna i skogen

Sampos försvarare (1896), en av Akseli Gallen-Kallelas kända Kalevalaskildringar. Louhi är den bevingade varelsen som angriper båten.

Hur mycket sanning ligger det i sagorna om Baba Jaga, Ceridwen och Gertre Jeppa? Går det att skilja äkta från falskt? Döljer det sig en verklig och i legenddimmor inhöljd historia bakom de narrativa utsmyckningar som i århundraden har fördunklat det förflutna? Eller är allt fantasifoster?

I regel är svaren på sådana frågor omöjliga att ge. Se bara på Tobohäxan, en svensk trollkona som i teorin kan ha funnits, men vars existens är svår att belägga. Hon uppges ha bott i ett torp vid namn Tobo nära Stegeborgs slott i Östergötland. Enligt vad som gjorts gällande – även i vetenskaplig litteratur – avrättades hon för häxeri på Ramunderberget vid Söderköping i början av 1610-talet 15

ondskans tid

sedan hon medelst trollkonster förgäves sökt förgöra landskapets hertig Johan och hans hustru Maria Elisabet.

Men inträffade verkligen detta?

Huvudkällan till Tobohäxans verksamhet är en gammal kyrkoboksanteckning. Enligt denna skall hon före sin död ha kastat en förbannelse över hovpredikant Claudius Prytz, som tjänade under hertigparet, och förutspått att han skulle brinna på samma vis som hon själv snart måste göra. När bålet skulle tändas lär häxan ha gripit tag i hovpredikantens kläder och dragit honom med sig, men bödeln hade ingripit och hejdat tilltaget. Personligen ställer jag mig försiktigt skeptisk till att händelsen har ägt rum. Troligen nedskrevs den första versionen av myten om Prytz’ kappa först på 1740-talet, vilket – sett ur strikt källkritiskt perspektiv – är för sent för att vara trovärdigt. Tack vare notisen gav dock Tobohäxan eko i litteraturen, och berättelsen har citerats många gånger. En av dem vars fantasi kittlades var Carl Jonas Love Almqvist, som i ett brev till sin hustru år 1830 skriver hur han passerade Söderköping: ”Bredvid staden åt venster ligger ett högt, kalt, mörkt Berg vid namn Ramshäll; der brändes i förra århundradet en qvinna, som var anklagad för trolldom.” Det är inte osannolikt att historien om Tobohäxan var en av inspirationskällorna till Almqvists berömda dikt ”Häxan i Konung Karls tid” (s. 347–348).

Huruvida Tobohäxan har en äkta förlaga är alltså okänt. Däremot finns det en historisk bakgrund till berättelsens ramverk, ett scenario som är lätt att visualisera. Det är föga besynnerligt att en skröna kunde uppstå om att en trollkona önskade livet ur hertig Johan och hans gemål. Under dennes regim i Östergötland blomstrade häxjakterna, med flera rättegångar, följda av brutala avrättningar. 1610-talets östgötska häxprocesser glömdes inte bort utan hänvisades till långt senare, inte minst under ”det stora oväsendet” under seklets andra hälft. Redan på 1630-talet cirkulerade obevisbara skrönor om att ett par häxor skulle ha bränts på bål, anklagade för att ha ”förgjort” hertigparet. * 16

gummorna i skogen

Den här boken har en stark fokusering på Norden, framför allt på Sverige, vilket beror på att den är riktad till en skandinavisk läsekrets. Likväl har jag valt att skildra de nordiska häxprocesserna mot en omfattande europeisk fond. Skälen är två.

För det första blir inte de nordiska trolldomsprocesserna begripliga om de inte sätts i relation till de häxförföljelser som grasserade på den europeiska kontinenten och på Brittiska öarna. Svenskar, danskar och norrmän var starkt påverkade av omvärlden. Under medeltiden var trolldomsrättegångarna i Norden småskaliga och sporadiska, men företeelsen växte till epidemiska flodvågor när idéer om djävulsförskrivning, vattenprov och andra utländska tankefoster letade sig in i de danska och svenska kungarikena. I synnerhet Tyskland framtonade på 1500- och 1600-talen som det stora häxjägar- och häxprocesslandet, varifrån starka strömmar av kulturella och juridiska impulser flöt norrut. Andra idéströmningar kom från väster. Kristian IV av Danmark och Jakob VI av Skottland kände varandra, var båda intresserade av häxjakter och inspirerade varandra till processer som slukade många oskyldiga människoliv.

För det andra är det omöjligt att förstå trolldomsprocesserna om vi inte betraktar dem ur ett historiskt djupperspektiv. Flera trådar löpte samman i de kaskader av häxförföljelser som tog sin början i dagens Schweiz under 1400-talets första hälft – tron på demoner, idéer om Satan och djävulspakter, fantasier om att kunna flyga och förflytta sig på magiskt vis över stora avstånd, medvetenheten om ”kloka gummors” folkmedicinska kunnighet, kyrkans eskalerande förföljelse av kättare och andra oliktänkande, utvecklingen av en inkvisitorisk rättsprocess och, inte minst, uppkomsten av de tidigmoderna staterna. Häxbålen utgjorde kulmen på en storskalig och långsamt framväxande institutionalisering av ondska.

Denna sammanväxt av ett flertal disparata element är svår att överskatta i en studie av den europeiska utvecklingen. Utan den diaboliska kombinationen hade de bistra underströmmar av illvilja som alltid funnits i det mänskliga samhället omöjligen kunnat få utlopp i lika dödsbringande som falska vittnesutsagor, med påföljande tortyrexcesser och bål. Ty underströmmarna – häxproces17

ondskans tid

sernas folkliga grundstruktur – finns kvar än idag och är välkända för gemene man, utan att de leder till rättegångar och dödsdomar.

En sådan underström är idén om den begränsade lyckan, i dagens Skandinavien gärna associerad med Jantelagen. Såsom den norske författaren Aksel Sandemose definierar regelverket i romanen En flykting korsar sitt spår (1933) inleds dess elva budord med den ökända devisen ”Du skall inte tro att du är något”, vilket följs av ”Du skall inte tro att du är lika god som vi” och ”Du skall inte tro att du är klokare än vi”. Ytterst handlar det om en typ av konformitet och ”inte-sticka-ut-mentalitet” som genomsyrade det gamla bonde­ samhället, bottnande i det sociala behovet av sammanhållning i en fattig tid då svälten hotade runt hörnet. Folk trodde att det fanns en begränsad mängd lycka som måste fördelas rättvist. Den person som förhävde sig, även om det skedde i kraft av osedvanlig skicklighet, hotade balansen och blev ett bekymmer. Livet var ett lyckomässigt nollsummespel, i vilket en enskild människa endast kunde göra större vinster genom att stjäla lycka från grannarna.

Otaliga grannfejder genom tiderna har vilat på denna osanna men förföriska logik, och en mycket stor andel av alla de häxor som utpekades på 1500- och 1600-talen var offer för just grannfejder.

Men liknande grunder för osämja hade man sannolikt redan under brons- och järnålder. De är allt annat än ovanliga i våra dagar. Likväl resulterar inte nutida gräl mellan hyresgäster, radhusboende och villaägare i häxbål. Protagonisterna nöjer sig vanligtvis med att blockera för bygglov och ägna sig åt olovlig häckklippning. Det är alltså inte givet att lokalt groll och resonemang om orättvist stor lycka resulterar i slutsatsen att lyckotjuven är en häxa.

En annan underström utgörs av moralpanik, det vill säga samhällelig upprördhet över företeelser som anses utgöra allvarliga hot mot liv och välfärd. Moralpanik har, med täta mellanrum, brutit ut ända sedan den mänskliga civilisationen uppstod. Udden har varit riktad mot allt möjligt, från fogdevälde, religiösa bruk, misstänkt brunnsförgiftande och immigration av besynnerliga främlingar till, för att ta några sentida exempel, dansbanor, jazz, kiosklitteratur och videovåld samt överdrivet användande av fossila bränslen. I 18

gummorna i skogen

detta ligger inget märkligt eller uppseendeväckande. Det är så vi människor fungerar. Det farliga är om moralpaniken kanaliseras till en juridisk sfär med ämbetsmannastaber som saknar erfarenhet och kompetens att nyktert hantera hysterin. Kombinationen av moralpanik och myndighetsamatörism kan bli ödesdiger. De präster och domare som sattes att hantera de västeuropeiska häxprocesserna på 1500- och 1600-talen stod ofta handfallna, miste kontrollen och agerade utifrån de riktlinjer som råkade finnas till hands, även om detta innebar döden för tusentals oskyldiga. I enlighet med flockmentalitetens logik rycktes vanligt folk med och deltog i utpekandet och applåderandet av halshuggningar och bränningar – särskilt när det gällde män och kvinnor som man låg i fejd med.

Förföljelser som grundar sig i moralpanik kan bryta ut, och har brutit ut, också i vår egen tid. Ett omtalat fall är kommunistjakten i USA under kalla krigets hetaste år på 1950-talet, då senator Joseph McCarthy och HUAC (House Un-American Activities Committee) på var sitt håll eldade upp stämningen mot misstänkta sovjetsympatisörer till kokpunkten. Kampanjerna under Red Scare (”Röda faran”) fick till följd att många oskyldiga amerikaner tvingades lämna sina positioner inom den statliga byråkratin. Folk som förmodades ha lämnat uppgifter till Sovjetunionen, eller som bara misstänktes för att vara ”oamerikanska”, miste sina jobb. Fler än 2 700 avskedades och omkring 12 000 personer sade upp sig mellan 1947 och 1956. Även filmindustrin i Hollywood drabbades hårt.

Personer som vägrade svara på frågor och som ställde sig utanför det angiverisystem som hastigt bredde ut sig riskerade att uteslutas från fortsatt verksamhet i branschen, bli ”svartlistade”. Allt som allt bojkottades omkring 300 personer – regissörer, skådespelare, manusförfattare – under flera år av Hollywoods filmbolag. Bevisen mot alla dessa misstänkta kommunister var nästan alltid svaga, eller obefintliga, men det saknade betydelse i sammanhanget.

En av de personer som såg parallellerna mellan nu och då var dramatikern Arthur Miller, som skrev dramat The Crucible (”Häxjakten”), med premiär i januari 1953. I skådespelet används häxförföljelserna i Salem i Massachusetts år 1692 som liknelse över 19

ondskans tid

den i Millers ögon vansinniga jakten på politiska fiender i samtiden.

Likväl fanns det en stor och viktig skillnad. ”Röda farans” panikvågor lade sig förhållandevis fort, och antalet människor som fick sina liv förstörda var jämförelsevis få. Följdverkningarna blev sällan värre än arbetslöshet och offentlig stigmatisering. De personer som dömdes till avrättning var överbevisade brottslingar som hade ägnat sig åt spioneri, som i fallet med makarna Ethel och Julius Rosenberg år 1953. Ingen brändes på bål för sin övertygelse. Så var det inte på 1600-talet. Under de värsta häxrättegångarna räckte det med en dåligt grundad misstanke för att kvinnor och män skulle gå upp i lågor.

Ergo: en längre historisk tillbakablick är av nöden om vi vill förstå orsakerna bakom häxförföljelsernas galna och bloddrypande excesser. Vi börjar i äldsta forntid, söker oss genom antiken och når därefter fram till den medeltid då fundamenten lades till de påföljande seklernas tragedier.

20

gummorna i skogen

I

Förspel

Den tionde jag kan, om trollkvinnor jag ser högt i luften leka.

Jag vållar det så, att de vilse fara om skepnaden, de själva äga, om själen, som de själva ha.

Hávamál i Äldre Eddan, strof 155, övers. Erik Brate

21

ondskans tid

Grottmålningar, figuriner och hällristningar Häxeri, liksom föreställningar om trolldom, har med största sannolikhet funnits så länge det mänskliga samhället har existerat. Det som begränsar forskningen är inte gränserna för vår fantasi eller förmåga till psykologisk inlevelse utan bristen på skriftliga källor från stenålder och äldre bronsålder.

I allt väsentligt utgår magin – drömmarna och handlingarna – från en önskan att manipulera naturen i enlighet med människans vilja. I historiens gryning sammanstrålade de drifter som senare skulle etiketteras med termer som religion, teknologi, medicin, trolldom och vidskepelse. När vi först får möjlighet att analysera de mänskliga kulturerna i skriftlig form var denna manipulationsförmåga, både den äkta och den förmenta, nära knuten till maktutövningen. Oavsett om prästerna och prästinnorna ägnade sig åt individuell schamanism, som i fallet med de fornnordiska völvorna, eller om de ingick i hierarkiskt organiserade tempelkulter, uppfattades de som länkar mellan det synliga och det osynliga, det mänskliga och det gudomliga. Den person som fick rykte om sig att kunna framkalla regn, garantera god årsväxt och få de högre makterna bevågna i allt från väpnade konflikter till barnafödsel blev en person som folk litade på och vars råd man hörsammade. Individen fick social auktoritet.

En konsekvens av detta var att de stora bronsålderscivilisatio­ nerna i Irak, Syrien och Egypten på 3000- och 2000-talen f.Kr. ofta leddes av vad vi skulle beteckna som prästkungar. Men spekulationerna om trolldomskulturens äldsta hävder tar inte sällan sin utgångspunkt i betydligt äldre mänskliga lämningar. När folk som har anammat den moderna häxtron, såsom den framträder i vår tids nyandliga rörelser, söker efter de äldsta rötterna till sin religion och verklighetsuppfattning brukar de vända sig mot paleolitiska rester av mänsklig verksamhet. Målningar och skulpturer, vilka skapades tiotusentals år före uppfinningen av skriftspråket, och som därför omöjligen kan sättas in i en given historisk kontext, brukas som hypotetiska belägg för att folk har satt sin lit till modergudinnor, 22

i förspel

prästinnor och schamaner. Motiv på grottmålningar associeras med försök att framkalla jaktlycka genom magi.

Världens äldsta grottmålningar, enligt de senaste bedömningarna, finns på östra Borneo i Indonesien. Några av de hundratals hand- och fingeravbildningarna kan vara mer än 50 000 år gamla, medan den äldsta figurativa konsten – en tjur – tycks ha tillkommit för 40 000 år sedan. Även på den indonesiska ön Sulawesi finns grottmålningar från denna tidiga fas. Den äldsta bevarade grottkonsten i Europa tillkom något senare. Mellan 39 000 och 33 000 f.Kr. gjordes grottmålningar i Kantabrien i norra Spanien. Majoriteten av forskarna menar också att den tekniskt mer avancerade konsten i Chauvetgrottan i Frankrike tillhör denna epok, liksom verken i Coliboaiagrottan i Rumänien. Flertalet europeiska grottmålningar gjordes i ett senare skede, mellan 17 000 och 12 000 f.Kr. Hit hör de världsberömda målningarna i franska Lascaux och spanska Altamira. Till faunan i Lascauxgrottan hör uroxar, hjortar, tjurar, hästar, fåglar och till och med en björn och en noshörning.

En av de mest uppmärksammade och omdebatterade grottmålningarna finns i Trois-Frères i franska Ariège och tillkom omkring 13 000 f.Kr. Den brukar kallas ”Trollkarlen” och har antagits föreställa en magiker eller en med djurvärlden förknippad gudomlighet. Gissningarna har varit legio, med djärva antaganden att den avbildade har varit en schaman och att grottan har utgjort ett heligt rum. Prästen och forskaren Henri Breuil gjorde på 1920-talet en känd avritning av gestalten, med prominenta horn på huvudet, vilket fick Margaret Murray (se s. 379–381) att tolka den som jordens första avbildade gudomlighet, den ”behornade guden”. Senare forskare har dock ifrågasatt att hornen verkligen finns eller har funnits; de framträder dåligt på nutida fotografier.

Vid samma tid som människan började måla djur i grottor tog hon de första stapplande stegen på skulpturkonstens fält. Den äldsta kända avbildningen av en människa är en liten skulptur som brukar kallas Venus från Hohle Fels, påträffad år 2008 utanför Schelklingen i södra Tyskland. Kvinnofiguren karvades ut ur mammutelfenben för mellan 35 000 och 40 000 år sedan. Av samma 23