Antony Beevor
Ryssland Revolution och inbördeskrig 1917–1921 Översatt av Kjell Waltman
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Originalets titel: Russia. Revolution and Civil War 1917–1921 © Ocito Ltd 2022 © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2022 Översättning: Kjell Waltman Faktagranskning av den svenska utgåvan: Kristian Gerner Kartor i den svenska utgåvan: Lönegård & Co Omslag till den svenska utgåvan: Lönegård & Co Omslagsbild: Kavallerister ur Röda armén i Umandistriktet på sydvästfronten, 1920. Alamy Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Tryck: ScandBook, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7789-829-0
Innehåll Förord
9
del ett 1912–1917 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Europas självmord Februarirevolutionen Dubbelörnens fall Från envälde till kaos Den havande änkan Kerenskijoffensiven och julioroligheterna Kornilov Oktoberkuppen Pojkkorståget Demokratin som ströps i sin linda
17 25 40 48 62 79 94 115 129 145
del två 1918 11 En ny väg 12 Brest-Litovsk 13 Volontärarméns ismarsch 14 Tyskarna marscherar in 15 Fienden i periferin 16 Tjeckernas och vänstersocialistrevolutionärernas revolt 17 Den röda terrorn 18 Striderna vid Volga och Röda armén
163 175 193 211 225 242 260 269
19 Från Volga till Sibirien 20 Centralmakterna ger sig av 21 Baltikum och Nordryssland
285 304 318
del tre 1919 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32
Den ödesdigra kompromissen Sibirien Don och Ukraina Murmansk och Archangelsk Sibirien Den baltiska sommaren Marschen mot Moskva Den baltiska överraskningen Det sibiriska återtåget Vändpunkten Reträtt i söder
331 346 357 373 380 397 410 428 437 449 465
del fyra 1920 33 34 35 36 37 38 39 40
Den stora sibiriska isvandringen Odessas fall Det vita kavalleriets sista stora stund Wrangel tar befälet och polackerna intar Kiev Polacker i väst Wrangel i syd Undret vid Wisła Hades riviera Hoppet dör
Slutord Författarens tack
481 491 498 516 530 548 561 575 587 591
Kartförteckning Bildförteckning Förkortningar Noter Bibliografi Register
593 595 597 599 621 631
Tillägnad Ljubov Vinogradova
Förord I januari 1902 skrev hertigen av Marlborough till sin kusin Winston Churchill och skildrade en hovbal i Sankt Petersburg som han hade bevistat. Marlborough häpnade över det anakronistiska överdåd som alla ryssars tsar verkade vara fångad i. Han beskrev Nikolaj II som en ”trevlig och älskvärd man som försöker spela den passande rollen av en autokrat”.1 Mottagningen var i all sin överdådiga prakt värdig Versailles. ”Nästan tretusen människor serverades middag. Det är svårt att beskriva effekten av denna anblick av så många människor som slår sig ned samtidigt. Den storleksordning i vilken den utfördes kan endast uppskattas när jag påminner dig om att där fanns sammanlagt runt 2 000 tjänare som passade upp på gästerna, däribland kosacker, mamluker och livjägare [lakejer] som dem vi har hört talas om i 1700-talets England med stora strutsplymprydda hattar på huvudet. En regementsorkester är placerad i varje sal, för att kunna spela nationalhymnen överallt där tsaren kan tänkas bege sig […] Det fanns en annan hedersvakt, vars uppgift tydligen var att salutera med värjan i fem timmar i sträck.”2 När Marlboroughs unga hustru, Consuelo Vanderbilt, vid en senare middag frågade tsaren om möjligheten att införa ett demokratiskt styre i Ryssland svarade han: ”Vi ligger tvåhundra år efter Europa i utvecklingen av våra politiska institutioner. Ryssland är fortfarande mer asiatiskt än europeiskt och måste därför styras av en autokratisk regering.”3 Marlborough förvånades också av egenheterna hos gardesregementena som dominerade militärväsendet. ”Storfurst Vladimir, som är chef för en del av hären, låter föra fram rekryterna inför sig. De uppnästa hamnar i Pavlovskijregementet, som sattes upp av kejsar Paul [I], som hade uppnäsa.”4 9
ryssland
Den ryska kejserliga armén var i likhet med hovet förstenad av gammaldags ceremoniel, etikett och byråkrati. Till och med regements officerare var rädda för att visa initiativförmåga, kommenterade kapten Archie Wavell, den blivande fältmarskalken som då var en ung officer i Black Watch Regiment och tillfälligt knuten till ryska armén. ”Ett exempel på den ryska arméns konservatism”, tillade han, ”var dess sed att vid alla tillfällen undantagslöst bära gevär med påsatt bajonett.” Detta hade sitt ursprung i en order som fältmarskalk Suvorov hade givit i slutet av 1700-talet efter det att en rysk kolonn hade överraskats i ett bakhåll och nedgjorts.5 De ryska officerarna ansåg det vanhedrande att någonsin visa sig utan uniform. En ryttmästare vid dragonerna som frågade ut Wavell om bruket i brittiska armén hade svårt att tro att officerarna bar civila kläder när de inte var i tjänst och inte bar värja offentligt. Chockad reste han sig. ”Men då kommer ju inte människorna att vara rädda för er”, utbrast han. En rysk officer hade rätt att summariskt bestraffa vilken av sina soldater som helst genom att slå honom i ansiktet.6 Wavell var inte förvånad över att den ryska intelligentian betraktade sina härskare ”som byråkratiska förtryckare; de misstrodde polisen och föraktade armén”.7 Efter de förödmjukande katastroferna under rysk–japanska kriget 1904–05 och massakern på fader Gapons fredliga protestmarsch till Vinterpalatset i januari 1905 hade respekten för regimen och krigsmakten desintegrerat. ”Ryssland svängde till vänster över en natt”, skrev Nadezjda Lochvitskaja, under pseudonymen ”Teffi”. ”Det rådde oro bland studenterna, det förekom strejker bland arbetarna. Till och med gamla generaler kunde man höra fnysa om hur skamligt landet styrdes och fälla skarpa kritiska kommentarer om själve tsaren.”8 Det var meningen att adeln i utbyte mot sina stora privilegier skulle låta sina söner stå till tjänst som officerare i armén och inom byråkratin i Sankt Petersburg. De 30 000 jordägarna förväntades å sin sida upprätthålla ordningen på landsbygden genom lokala landshövitsmän (zemskije natjalniki). 10
förord
Avskaffandet av livegenskapen 1861 hade inte bidragit mycket till att förbättra de före detta livegnas lott. ”Vår allmoge lever under hemska förhållanden och saknar ordentligt organiserad sjukvård”, skrev Maksim Gorkij. ”Hälften av alla bondebarn dör i olika sjukdomar före fem års ålder. Nästan alla kvinnorna i byn lider av kvinnosjukdomar. Byarna ruttnar av syfilis; de har sjunkit ned i armod, okunnighet och barbari.” Kvinnorna misshandlades dessutom av männen, vanligen när dessa var berusade.9 Föreställningen om den robuste ryske bonden som utgjorde en del av en oemotståndlig militär ångvält var en illusion. Ungefär tre av fyra unga bönder ratades på grund av dålig hälsa. Under första världskriget klagade officerarna över de värnpliktigas inställning. I andra armén uppgav man i en rapport: ”Det är bedrövligt och riktigt vanligt förekommande att man i de lägre leden tillfogar sig själv sår för att undvika strid. I många fall kapitulerar man också inför fienden.” De beskrevs som ”bara vanliga muzjiky [’bondtölpar’] […] De stirrar rakt fram på ett likgiltigt, dumt och dystert sätt. De har inte för vana att möta chefens blick glatt och muntert.” I grund och botten anammade den uniformerade ryske bonden den taktik som i brittiska armén brukade definieras som dumb insolence (’stum fräckhet’).10 Till och med upplysta medlemmar av herrskapsklassen och adeln fruktade de ”mörka massorna”, och deras sporadiska utbrott av skräckinjagande våld, som Jemeljan Pugatjovs revolt 1773. ”Ryskt uppror, vanvettigt och skoningslöst”, var Aleksandr Pusjkins beskrivning. I den våg av oroligheter och godsbränningar som 1905 följde efter katastroferna i kriget mot Japan var jordägarnas enda hopp att vädja till den lokale styresmannen att skicka ut soldater från någon av de många garnisonsstäderna.11 Karl Marx ökända kommentar i Kommunistiska manifestet om ”lantlivets idioti”, med dess antydan om godtrogenhet, apati och underkastelse, gällde även utanför bondbyn. Små landsortsstäder kunde vara nästan lika försoffande. Satiriker som Saltykov-Sjtjedrin och Gogol kikade under den stillastående gölens grumliga yta. Det 11
ryssland
var Saltykov-Sjtjedrin, ironiskt nog en av Lenins favoritförfattare, som också frammanade ”det legitimerade slaveriets förödande inverkan på människans psyke”, ett fenomen som var gemensamt för både den tsaristiska och den sovjetiska epoken. Lev Trotskij skyllde den mentala tvångströjan på den ortodoxa kyrkan. Han menade att revolution aldrig skulle kunna infinna sig förrän folket bröt med det heliga Rysslands ”ikoner och kackerlackor”.12 Försöken till jordreformer gav endast resultat i vissa områden. Till skillnad från den framstående 1800-talsmagnaten greve Dmitrij Sjeremetev, som ägde 763 000 hektar med ungefär 300 000 livegna, var de flesta gods små och fattiga. Ytterst få jordägare hade råd att förbättra bostadsförhållandena eller införa den mest grundläggande form av mekanisering ens om de hade velat. I stället tvingades många sälja eller skuldsätta sina egendomar. Relationerna blev alltmer konstlade och spända. De fattigare bönderna förblev analfabeter, vilket innebar att de utnyttjades av både byarnas äldste och spannmålshandlarna, och de behandlades dessutom illa av många jordägare, som fortfarande hyste agg över att ha förlorat sitt inflytande. Detta ledde till att inställsamma arrendatorer, som bugade inför sina förnäma herrar, tog vara på alla tillfällen att lura dem så fort de vände ryggen till.13 Migrationen till städerna skyndade på framväxten av den urbana arbetarklassen, proletariatet som marxisterna såg som revolutionens förtrupp. Sankt Petersburgs befolkning, som vid sekelskiftet hade uppgått till föga mer än en miljon invånare, hade i slutet av 1916 stigit till mer än tre miljoner. Förhållandena i fabrikerna var förfärliga och farliga. Arbetarna betraktades som försumbara, eftersom det fanns så många bönder som väntade på att inta deras plats. Det fanns varken strejkrätt eller vederlag för avsked. I händelse av en tvist tog polisen alltid fabriksägarnas parti. Många betraktade industriarbete som urban livegenskap. Arbetarna sov bland snusk och sjukdom i arbetarlogement, ungkarlshotell och hyreskaserner. ”Det finns inga kloaksystem i storstäderna”, skrev Gorkij, ”det finns inga rökkanaler i fabriksskorstenarna; den öppna terrängen har förgiftats av smittämnen från ruttnande avfall och luften av rök och damm.”14 Under sådana 12
förord
trångbodda förhållanden spred sig tuberkulos och könssjukdomar jämsides med sporadiska kolera- och fläcktyfusepidemier. Den förväntade livslängden var lika låg som i de fattigaste byarna. Den enda friheten fanns i den lägsta helveteskrets som utgjordes av de arbetslösa i trasproletariatet – en underjordisk värld av barnprostitution, snatterier och fyllebråk, en tillvaro som var värre än något som skildrats av Dickens, Hugo eller Zola. Den enda katastrof som kunde förvärra de fattigas tillvaro i Ryssland var ett stort europeiskt krig.
13
del ett 1912–1917
1
Europas självmord 1912–1916
Före första världskriget åstadkom takten i Rysslands industriella tillväxt en berusad övertro bland härskarklasserna. Katastroferna i kriget mot Japan för bara knappt ett decennium sedan var glömda. I Sankt Petersburg blev krigspartiets krav på ett anfall mot Osmanska riket (Turkiet) alltmer högröstade och inflytelserika efter stängningen av Dardanellerna 1912. Till och med den tidigare så försiktige utrikesministern Sergej Sazonov blev chockerad över hur Ryssland hade behandlats av Tyska riket och dubbelmonarkin Österrike–Ungern under första Balkankriget. Så när Wien, efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo i juni 1914, utfärdade sitt ultimatum till Serbien bad Sazonov generalstabschefen att göra armén redo för krig. Han sade till tsaren att det skulle innebära en ödesdiger förödmjukelse om Ryssland underlät att stödja sina slaviska fränder i Serbien. Nikolaj II kände sig tvungen att ge efter för kraven på att påbörja en mobilisering, men sedan insisterade armécheferna på att om Ryssland mobiliserade mot Österrike–Ungern skulle man behöva mobilisera ryska styrkor längs hela den centrala och norra fronten mot tyskarna.1 Tsarfamiljens rådgivare och helbrägdagörare Grigorij Rasputin befann sig inte i huvudstaden. Sommaren samma år hade han återvänt hem till Sibirien, där han i ett telegram från tsaritsan mottog nyheten om rusningen ut i krig. Han begav sig genast iväg för att skicka ett svar och råda tsaren att stå emot påtryckningarna, men en bondkvinna lade sig i bakhåll för honom och stack en kniv i magen på honom. Hon var en anhängare av Iliador, en före detta präst som hade vänt sig mot Rasputin och fördömt denne som en horbock och 17
ryssland
falsk profet. Rasputin var nära att dö och lades in på sjukhus. När han återfick medvetandet och fick höra att man hade givit order om mobilisering insisterade han på att i ett telegram varna för att ett krig skulle förgöra både Ryssland och Romanovdynastin. Denna sista möjlighet att övertala tsaren att motsätta sig krigshetsarna som omgav honom kom för sent, men det skulle ändå inte ha haft någon större betydelse.2 Den ryska generalstabens fruktan för att centralmakterna skulle kunna mobilisera fortare var inte huvudfaktorn i upptrappningen mot krig. Den hade kommit från Österrike–Ungerns fasta beslutsamhet att krossa Serbien innan de europeiska stormakterna hann ingripa. Tyskland vägrade att stoppa dem. General Helmuth von Moltke d.y., den tyske generalstabschefen, uppmanade till och med österrikarna att nonchalera varje vädjan om måttlighet från hans egen regering och fortsätta anfallet. Diplomati och kejserliga förbindelser hade ingen större chans. Krig var verkligen alldeles för viktigt för att överlåtas åt fältherrarna, som den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau snart skulle komma att påpeka. När krig väl hade förklarats kunde det inte bli annat än värre för den redan eländiga ”grå massan” av ryska bondesoldater. Sammanlagt 15 300 000 man skulle kallas in till armén och flottan. Efter nederlaget i slaget vid Tannenberg 1914 och den ökända ”stora reträtten” efter den framgångsrika tyska Gorlice-Tarnów-offensiven följande år infann sig bitterhet och misstankar om förräderi bland både officerare och manskap. Man började snart prata om ”det tyska strupgreppet”, delvis därför att så många generaler hade namn med tyskt eller skandinaviskt ursprung. Men de flesta förbannade den tyska tsaritsan och hennes kamarilla, som dominerades av deras grå eminens: Rasputin. När tsaren oförståndigt nog bestämde sig för att själv ta befälet över arméerna vid Stavka i Mogiljov (bel. Mahiljoŭ) lade sig den liderlige munken med skamlös korruption i utnämningarna.3 * I Sverige benämndes detta område Vitryssland under den i boken beskrivna tidsperioden, men vi har här valt att genomgående använda den numera gängse
18
europas självmord
De ryska soldaternas tillvaro i skyttegravarna på östfronten längs Belarus*, Galizien och Rumänien var omänsklig. ”Efter att ha grävt ned sig i marken”, skrev Maksim Gorkij, ”lever de i regn och snö, i snusk, under trånga förhållanden; de är utslitna av sjukdomar och äts av ohyra; de lever som djur.” Det rådde förtvivlad brist på ammunition, och många saknade stövlar och tvingades göra sig björknäverskor. Förbandsplatserna vid fronten var nästan lika primitiva som under Krimkriget.4 Moderniseringsförsöken misslyckades totalt. ”Den allra senaste tekniska utvecklingen har äntligen nått oss”, skrev stabsläkaren Vasilij Pavlovitj Kravkov bittert i sin dagbok. ”Det vill säga 25 000 gasmasker till vår kår. De har prövats av den högsta kommissionen, där vår högste ’pascha’, hertigen av Oldenburg, sitter ordförande. Jag utförde ett prov genom att sätta på mina sjukvårdare gasmasker. Två minuter senare höll de på att kvävas. Och det är meningen att vi ska utrusta alla i skyttegravarna med sådant där!”5 Efter att ha läst soldaternas brev hem kan arméns censuravdelningar inte ha haft några större illusioner om hur det stod till med stridsmoralen vid fronten. Många klagade över att man blev hopplöst utklassad av det tyska artilleriet och officerarnas fullkomligt känslokalla inställning. Männen blev antingen förråade eller traumatiserade av vad de fick se. ”Liken ligger fortfarande kvar där”, skrev en i ett brev. ”Korparna har redan ätit ögonen, och råttor kryper på kropparna. O herregud, det går varken att beskriva eller föreställa sig denna fruktansvärda anblick.”6 En annan skrev om en massgrav som officerarna hade beordrat dem att gräva och fylla med sina egna döda. ”Vi samlade liken från slagfältet, grävde en grop som var trettio famnar lång och fyra famnar djup. I den lade vi dem, men eftersom det var sent täckte vi hälften av gropen med jord och lämnade kvar andra hälften till morgondagen. Vi placerade ut en vaktpost, och det visade sig att en av de döda på natten hade beteckningen Belarus, inte minst för att undvika en sammanblandning med de tsartrogna ”vita ryssarna”. Ö.a.
19
ryssland
klättrat upp ur gropen och påträffades sittande vid gravkanten, medan några andra hade vänt sig, eftersom de inte hade dödats, bara sårats och chockats av de briserande grova granaterna. Detta händer ofta.”7 Kontrasten mellan officerarnas och manskapets förhållanden gav upphov till intensiv harm. Många officerare drog sig varje natt tillbaka till värmen och den relativa bekvämligheten i någon bondes izba bakom fronten, medan deras manskap och underofficerare lämnades kvar i skyttegravarnas kyla och snusk. ”Den vanlige soldaten som tar täten i anfallet för Moderlandet betalas 75 kopek [i månaden]”, skrev en värnpliktig hem. ”Kompanichefen som följer efter betalas 400 rubel, och regementschefen som befinner sig ännu längre bak får tusen rubel […] Somliga har fina maträtter och sprit och prostituerade under rödakorsflaggan medan de andra svälter.”8 Man var nästan besatt av föreställningen om att rödakorssköterskorna var där enbart för officerarnas sexuella bekvämlighet, och det verkade ligga ett korn av sanning i detta. Doktor Kravkov, sjukvårdschefen för en hel armékår, antecknade hur en av hans kolleger avskedades. ”Det var mycket enkelt. Läkaren uppvisade alltför stor takt och gav inte efter för kraven från stabsplatsens klick att inrätta en bordell med hans sköterskor […] Detta var inte obekant för mig. Jag såg det i tionde armén, och det var en av anledningarna till att jag undkom därifrån.”9 Officerarna erbjöd kvinnliga studenter i Odessa som hade ont om pengar hundratals rubel för nakenbilder av sig själva: ”Var snäll och skriv till mig om du är beredd att låta dig fotograferas en gång till, med mer detaljer”, skrev en ung officer. Han sade sedan till henne att hon kunde tjäna upp till tusen rubel om hon besökte regementet.10 Medan officerarna slog runt fick de vanliga soldaterna inte träffa sina hustrur, inte ens i områden långt bakom fronten. Jevdokija Merkulova, en icke läs- eller skrivkunnig ung hustru till en kosack i 9. självständiga donska kosacksotnjnan*, kände inte till bestämmelserna * En kosackskvadron utgjordes nominellt av hundra man och kallades därför en sotnja (ukr. ’hundrade’). Skvadronen anfördes av en osavul eller jesaul (ukr. resp. ry.; ytterst av turk. ’hövding’), en tjänstegrad motsvarande en ryttmästare. Ö.a.
20
europas självmord
och besökte sin make i början av december 1916. Hon var modig nog att efteråt framställa ett formellt klagomål om hur hon hade behandlats av hans skvadronchef. ”Chefen för sotnjan Michail Rysakov fick snart kännedom om min ankomst”, löd hennes dikterade vittnesmål. ”Jag vet inte varför, men den 5 december gav han sotnjan order om att ställa upp sig och tvingade mig att lägga mig på mage framför sotnjan. Två kosacker fick order om att dra upp min kjol och mitt linne och hålla mina armar och ben. Chefen gav min make order om att piska min nakna kropp femton gånger. Han övervakade själv verkställandet av straffet, hotade min make och sade att rappen skulle ges med full styrka och mot huden, inte mot kläderna. Min make var rädd för sin chef och delade ut blodiga rapp som ännu inte har läkts. Jag skickades tillbaka över Don med en eskort.”11 I egenskap av kanonmat avskydde bondesoldaten kriget, lervällingen, lössen, den usla maten och skörbjuggen. Doktor Kravkov misströstade om deras kost. ”Ännu en livsmedelsleverans har anlänt, denna gång från Orenburg”, antecknade han i sin dagbok. ”Den bestod av 1 000 pud* skinka och korv, alltsammans ruttet! Hela vårt moder Ryssland håller på att ruttna bort.”12 I oktober 1916 infann sig regnsäsongen med besked, vilket oroade Kravkov. ”Doktor Toltjenov, som jag hade sänt iväg till ställningarna för att undersöka de sanitära förhållandena, avlade en hårresande rapport om de hemska förhållanden som våra olyckliga soldater lever under: i lervälling som når upp till midjan, utan skydd mot oväder, utan varma kläder, varm mat och te.”13 Två veckor senare skrev han: ”Vi erhöll förstärkningar, pojkar som inte är torra bakom öronen. De skickades ut i ett bajonettanfall följande dag […] Det var en chockerande scen när många av dem, som inte ville dö, förtvivlat skrek: ’Mamma!’” Armén undertryckte nyheterna om hur myterier i vissa regementen hänsynslöst slogs ned.14 Vintern i Petrograd det året kom kritiken mot regeringen inte bara från liberalerna och vänstern. Ärkekonservativa, som politikern Vasi* Pud är ett äldre ryskt viktmått som motsvarar cirka 16 kilo. Ö.a.
21
ryssland
lij Vitaljevitj Sjulgin, var bestörta över de oansvariga rika, som var likgiltiga för det faktum att de ryska förlusterna var dubbelt så stora som de tyska och österrikisk–ungerska fiendernas. ”Och här står vi”, skrev han bittert, ”och dansar den ’sista tangon’ på bröstvärnen till skyttegravar som är överfyllda av lik.”15 Sjulgin rasade över rykten och konspirationsteorier som spreds i huvudstadens salonger, i synnerhet ”pladdrandet om förräderi”.16 Sjulgin var ursinnig på Kadettpartiets ledare Pavel Miljukov* för dennes sensationella tal när riksduman återsamlades den 1 november. Miljukovs våldsamma angrepp på tsarens ministrar förvånade de närvarande, eftersom han i vanliga fall var så återhållsam. Nu fördömde han öppet ”ockulta krafter som stred för Tysklands väl”. Till stort jubel inpräntade han efter varje exempel på inkompetens den retoriska frågan: ”Och vad är detta? Dumhet eller förräderi?”17 Den genomgripande korruptionen i huvudstaden chockade de idealistiska unga officerarna vid fronten. ”Alla vet att allehanda svindlare hos storfurstinnan Maria Pavlovna ordnar trygga befattningar i utbyte mot mutor”, skrev en ung kavalleriofficer i sjunde armén till sin fästmö, som ville skaffa en befattning åt honom bakom linjerna. ”Men jag bönfaller dig att inte muta någon. Jag vill leva och dö som en adelsman.”18 Även monarkins orubbliga anhängare misströstade. Tsarens envishet kom sig nästan helt av en svag natur. Mot alla råd hade han efter de katastrofala reträtterna 1915 insisterat på att ta över överbefälet från sin kusin, den enormt långe storfurst Nikolaj Nikolajevitj. Wavell ansåg att storfursten var ”den stiligaste och mest imponerande man jag någonsin har träffat. Han hade varken någon större hjärnkapacitet eller boklig lärdom, men han var full av sunt förnuft och karaktär.” Hans brorson, Nikolaj II, saknade tyvärr båda dessa egenskaper. ”Autokrati utan en autokrat är något förfärligt”, kommenterade Sjulgin.19 * Kadettpartiet (Konstitutionellt demokratiska partiet) var en liberal centristisk grupp som inbegrep både moderata monarkister och republikaner. Det grundades av Miljukov 1905 och stöddes främst av akademiker, jurister och den mer upplysta medelklassen, däribland judar, eftersom partiet trodde på judisk emancipation.
22
europas självmord
Ett av huvudskälen till att tsaren engagerade sig i Stavka, högkvarteret i Mogiljov, var att han hellre omgav sig med lojala officerare än med kritiska politiker. Han överlät förvaltningen av landet åt tsaritsan och Rasputin och vägrade resolut att utse en regering med ministrar från duman. Likväl förblev hans närvaro i högkvarteret i Mogiljov rent symbolisk, och hans följe såg till att eventuella rundturer vid fronten hanterades noga. ”Under middagen berättade general Dolgovs stabschef utan minsta spår av ironi för oss alla om förberedelserna inför tsarens besök”, antecknade doktor Kravkov i sin dagbok. ”Alla soldater fördes tillbaka från skyttegravarna, och man ägnade hela natten åt att förse dem med helt nya uniformer och ny utrustning. Allt artilleri fick order om att öppna eld i samma ögonblick som det kejserliga besöket inleddes och en, som han uttryckte det, ’äkta stridsscen iscensattes’. Tsaren var nöjd och tackade dem alla, och vår tappre krigare dekorerades med Georgskorset för att framgångsrikt ha iscensatt stridsscenen.”20 Under vintern 1916 vågade ingen i Mogiljov berätta för tsaren om ryktena i Petrograd. Revolutionära pamfletter om Rasputin hade börjat dyka upp, som ”Grisjkas äventyr”, vilka antydde orgier med tsaritsan och rentav med hennes döttrar. Dessa pornografiska fantasier påminde om de andra karikatyrer som mer än ett århundrade tidigare hade riktats mot Marie-Antoinette och prinsessan de Lamballe i Paris. Oundvikligen förvandlade dessa groteska berättelser bondsonen Rasputin, den påstådde liderlige förföraren av överklassen, till något av en folkhjälte.21 Mordet på Rasputin den 17 december av furst Feliks Jusupov, storfurst Dmitrij Pavlovitj och Vladimir Purisjkevitj, ledaren för de antisemitiska Svarta sotnjerna, ökade intrycket av aristokratisk korruption i huvudstaden.* Föreställningen om att Jusupov använde sin hustru Irina Alexandrovna, tsarens vackra brorsdotter, som lockbete för den utsvävande munken gav en obscen knorr åt dramat. Allmän* Svarta sotnjerna (tjornaja sotnja, ’svarta hundradena’) kallades de reaktionära, monarkistiska och antisemitiska grupper som stöddes av tsar Nikolaj II. Ö.a.
23