9789177897996

Jenny Lecoat

Ingen väg hem Översättning Eva Andreasson

historiska media

Historiska Media Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

Copyright © Jenny Lecoat, 2020

The right of Jenny Lecoat to be identified as the author of this work has been asserted in accordance with the Copyright, Designs and Patent Act 1988.

First published in Great Britain in 2020 by Polygon, an imprint of Birlinn Ltd.

originalets titel Hedy’s War

svensk utgåva © Historiska Media 2022 översättning Eva Andreasson sättning Erika Palmquist

omslag © Harlequin Enterprises ULC

omslagsbilder Mark Owen, Trevillion Images/Getty/iStock tryck ScandBook AB, Falun 2022 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7789-799-6

Förord

Denna roman bygger på verkliga händelser. År 1940 blev ­Hedwig Bercu, en ung judisk kvinna som nyligen hade klarat sig undan Österrikes anslutning till Tyskland, fast på den lilla ön Jersey när nazisterna invaderade Kanalöarna. Hedys kamp för överlevnad och den roll en officer i ockupationsstyrkorna kom att spela dokumenterades inte förrän nära sextio år senare och utgör grunden för denna skönlitterära berättelse.

För mer bakgrundsinformation, se Tack längst bak i boken.

5

Till de modiga invånare på Kanalöarna vars goda gärningar, beslutsamhet och motstånd under ockupationen räddade andras liv.

Och till Gary.

1

Jersey, Kanalöarna Sommaren 1940 Solens hetta hade börjat lägga sig och måsarna gled långsamt fram på jakt efter dagens sista fångst när sirenen ljöd.

Dess tjut steg och föll, bredde ut sig över skiffertakens virrvarr och kyrkspirorna i staden och över lapptäcket av potatisåkrar bortom den. I Saint Aubin-bukten, där vågorna skvalpade och skummade mot sanden, nådde varningen till sist Hedys öron. Hon låg och slumrade vid strandmuren och vaknade av ljudet med ett ryck.

Medan hon långsamt reste sig spanade hon upp mot himlen. Nu hörde hon även ett svagt, metalliskt jämmer i öster.

Hon försökte andas lugnare. Kanske var det ännu ett falskt alarm? Flyglarmen hade blivit ett dagligt inslag under de senaste två veckorna. Varje gång var det spaningsflygplan som bara cirkulerade och sedan försvann tillbaka ut till havs med kamerorna fulla med suddiga bilder av landsvägar och vågbrytare. Men den här gången var något annorlunda. Motorljudet bar en ton av onda avsikter, och nu dök flera små svarta 9

prickar upp i fjärran. Det svaga jämret blev till ett surr, och surret till ett genomträngande brummande. Då visste hon.

Det här var inget spaningsuppdrag. Det var nu det började.

I flera dagar hade öborna sett den svarta röken stiga och breda ut sig över den franska kusten. De hade känt vibrationerna från de avlägsna explosionerna pulsera genom magen och skaka om dem. Kvinnorna hade ägnat timmar åt att räkna konserverna i skafferierna om och om igen, medan männen trängde sig in på bankerna för att ta ut familjens besparingar.

Barnen hade skrikit ut sin klagan när gasmaskerna trycktes ner över deras huvuden. Vid det laget hade allt hopp försvunnit. Ingen hade kommit för att avskräcka angriparna, inget stod emellan dem och den hägrande belöningen, förutom ett stilla hav och en tom himmel. Och nu var flygplanen på väg.

Hedy kunde se dem tydligt. De var fortfarande en bit bort, men konturerna fick henne att gissa på Stuka. Störtbombare.

Hon snurrade runt och sökte efter skydd. Närmaste strandkafé låg nästan två kilometer bort. Hon slet tag i sin stora stråväska och skyndade mot stentrappan som ledde till gångvägen ovanför, och tog den i tre stora kliv. Väl uppe spanade hon utmed strandpromenaden. Hundra meter bort i riktning mot First Tower låg en liten paviljong vid havet. Inredningen bestod endast av en träbänk längs var och en av dess fyra oskyddade sidor, men det fick duga. Hedy rusade fram mot paviljongen, skrapade skenbenet när hon missbedömde språnget upp på den låga sockeln och kastade sig ner på bänken. Ögonblicket senare fick hon sällskap av en panikslagen ung mamma, förmodligen inte mycket äldre än hon själv, som i handen höll en liten pojke, vit i ansiktet. Vid det här laget flög planen över Saint Heliers hamn, ett av dem i en vid båge över bukten i deras riktning. Ljudet från motorn var så öron10

bedövande att det dränkte pojkens skrik när mamman knuffade ner honom på marken. Det skarpa smattret av kulsprute­ eld sved i Hedys öron när kulorna träffade strandmuren och visslade iväg åt alla håll. En sekund senare fick en explosion i fjärran paviljongen att skaka så kraftigt att Hedy trodde taket skulle störta in. ”Var det där en bomb?” Kvinnans ansikte var askgrått under solbrännan. ”Ja. Nära hamnen, tror jag.”

Kvinnan gav henne en kort, förvirrad blick. Hedy visste att det berodde på uttalet – till och med i en stund som denna skiljde det henne från mängden och stämplade henne som utlänning. Men kvinnan vände snabbt tillbaka uppmärksamheten mot sitt barn. ”Herregud”, mumlade hon, ”vad har vi gjort? Min man sa att vi skulle ha evakuerat när vi hade chansen.” Hennes blick var fäst mot himlen. ”Tycker du att vi borde ha åkt?”

Hedy sa inget, men följde hennes blick uppåt. Hon tänkte på sina arbetsgivare, paret Mitchell, som hade vacklat ombord på den där lortiga och undermåliga lastbåten med sitt skrikande barn och inget annat än ett ombyte underkläder och lite proviant nedtryckt i en brun väska. I den här stunden, med doften av brinnande flygbränsle i näsborrarna, skulle hon ha gett vad som helst för att vara tillsammans med dem. Hennes knogar vitnade mot bänkens spjälor. Spiraler av kolsvart rök drev över bukten och hon hörde den lilla pojken snyfta.

Hedy svalde hårt och fokuserade på frågorna som studsade runt i hennes hjärna som en flipperkula. Hur länge skulle det dröja innan tyskarna landsteg? Skulle de samla ihop folk, ställa upp dem framför husen och skjuta dem? Och om de gav sig på henne, vad skulle …? Det var ingen vits med att 11

fullfölja den tanken. Anton, den enda person på ön som hon kunde kalla vän, skulle vara ur stånd att hjälpa henne. Paviljongen skakade igen och hon kände hur bräcklig den var.

Hedy förblev tyst och stilla. Hon hörde flygplanen cirkla och dyka, och explosionerna dåna en dryg kilometer bort, ända tills ljudet från motorerna äntligen började dö bort i fjärran. En äldre herre med rufsigt vitt hår kom linkande mot dem och stannade för att kika in i paviljongen. ”Flygplanen är borta”, ropade han. ”Försök ta er hem så fort det går. Det dröjer säkert inte länge förrän de kommer hit.” Hedy såg på hans jacka, som var täckt av damm och fläckad med blod. ”Oroa dig inte, det är inte mitt”, försäkrade mannen henne. ”En gamling som var ute och gick nära hamnen fick en kula i benet, vi var tvungna att ta honom till sjukhuset.” ”Är det många sårade? Är någon …?” Hedy kastade en blick på den lilla pojken och ville inte avsluta frågan. ”En del, ja.” Mannens röst stockade sig lite, och Hedy kände ångesten välla upp inom henne. Hon tryckte knyt­ näven mot munnen och svalde hårt medan han fortsatte: ”De bombade några potatisbilar som väntade på att få lossa i hamnen. Jag menar, för guds skull, vad är det för mening med det?” Han skakade på huvudet och gjorde en gest för att visa vart han var på väg. ”Skynda er nu.”

Mannen hastade iväg. Hedy drog upp sin skakande kropp på fötter, önskade kvinnan lycka till och gav sig av längs strandpromenaden i riktning mot stan. Hon undrade hur i hela friden hon skulle ta sig hem till Mitchells hus – förutsatt att det fortfarande stod kvar. Hon försökte skynda sig, men hennes magra ben kändes svaga. Hon föreställde sig Hemingway hopkrupen under soffan i det tomma vardags12

rummet, med sin grå kattpäls styv av skräck. Hon ångrade redan halvt om halvt att hon inte följt mr Mitchells instruktioner och fått katten avlivad. Djurets tillitsfulla ögon hade fått hennes hjärta att smälta på tröskeln till veterinärmottagningen. Nu var hon inte säker på att hon skulle få tag på mat, än mindre att den skulle räcka åt en katt.

När hon väl kom fram till utkanten av Saint Helier hörde hon ljudet av ambulansklockor och de lösryckta ropen från desperata män som försökte arbeta i lag. Röken steg i pelare från båtar och byggnader i den vindstilla sommarkvällen och bilar låg övergivna och kullkastade på gatorna. Det var bara ett fåtal människor ute. Några som letade efter saknade, några som vandrade planlöst omkring och ett gammalt par som satt och snyftade på en bänk. Hedy gick vidare. Hon tvingade sig själv att sätta ena foten framför den andra och förflyttade medvetet tankarna mot verkligheten. Vattnet runt ön var förmodligen redan fullt av ubåtar. Snart skulle hon återigen vara omgiven av de där grågröna uniformerna och höra order gläfsas ut. Hon föreställde sig hamrandet på dörren, nazisthänder som grabbade tag i hennes arm, huset övergivet med disken kvar på bordet. Allt var möjligt nu. Hon mindes alltför väl hur tyskarna hade betett sig i Wien.

Särskilt mot judar.

Hon skyndade på, drev kroppen framåt och tvingade sig själv hem. Hon behövde komma hem till Hemingway och ge honom en kram. * ”Jag har de här. Men vi får kanske problem om vi använder dem?”

13

Anton stod i dörröppningen till sitt sovrum och höll fram ett par en gång vita, numera grå ribbstickade kalsonger av bomull. Till och med från sin plats vid fönstret kunde Hedy se att de var otvättade. Hon fick ett litet leende på läpparna vid ordet ”problem”. Anton kunde vara så försiktig ibland, på samma sätt som han andra gånger kunde vara orimligt optimistisk. Hans ansikte var blekt av oro och utmattning – ­precis som hennes eget, när hon av misstag fick syn på sig själv i spegeln. Anton bodde ensam och Hedy misstänkte att även han hade suttit uppe de senaste fyra nätterna och sömnlös stirrat ut över öde gator och med ängslig förväntan räknat ner timmarna med utegångsförbud. ”För sent att oroa sig för det”, svarade Hedy. ”Och de sa en vit flagga. De specificerade inte vad den skulle vara gjord av.

Titta, alla gör det.” De stack ut huvudena genom fönstret, ut i solskenet. Nedanför dem låg en prydlig stadsgata, kantad av lägenheter ovanpå butiker och firmor med ingång direkt från gatan. Utanför varje fönster hängde någon form av tygtrasa – ett förkläde, en tygblöja, ett gammalt underplagg. Nederlaget gjorde folk trotsiga. Anton nickade godkännande och Hedy, som noga såg till att bara använda fingertopparna, tog kalsongerna och band fast dem vid kvastskaftet. Sedan lirkade hon ut det genom fönstret, lät borsten vila mot en stol och tyngde ner skaftet med en handduk. Medan hon höll på växte sig motorljudet från fordonen allt starkare. ”Nu kommer de”, mumlade Hedy.

Den första bilen dök upp i slutet av huvudgatan, tydligt synlig från deras utsiktsplats – en flott, öppen Bentley, fylld med högre officerare i full uniform. Den andra var en glänsande Daimler med åtskilliga fler. Bakom dem följde ett tiotal mindre imponerande bilar med lägre rankade soldater och 14

sist i tåget ett par motorcyklar med sidovagnar – samtliga fordon stulna ur lokalbefolkningens garage, antog Hedy, eftersom den tyska militären knappast skulle haft tid att transportera hit några från Frankrike. Till och med här uppifrån syntes glädjen i tyskarnas ansikten tydligt. Efter flera månader på Europas kalla och leriga fält hade förmodligen de vita stränderna och trädkantade vägarna på denna pittoreska ö kommit som en glad överraskning för dem, precis som de en gång hade gjort för Hedy. ”Kolla på dem.” Antons röst var tjock av ilska. ”Man skulle kunna tro att de hade erövrat hela England, inte några små öar utanför Saint Malo.” ”För dem är det bara första steget”, muttrade Hedy. ”Vi förväntas väl inte göra honnör för dem, eller hur?”

Hedy kikade på fönstren mittemot. I vartenda ett av dem stod en surmulen öbo och stirrade med vanmäktigt hat på sina nya herrar. Det hade inte fällts några fler bomber sedan i fredags kväll, och skadorna runt hamnen och Weighbridge var redan delvis reparerade, men alla visste att underkuvningen började på riktigt den här dagen. Folket såg sina erövrare anlända, och med vresigheten som enda försvar tvingade de in sitt raseri i sinnet på inkräktarna.

Hedy skakade på huvudet. ”De kommer inte att tvinga oss att göra honnör. De vill övertyga oss om hur civiliserade de är, visa världen hur de tänker styra Storbritannien. Vad var det nu de sa?” Hon tog upp broschyren från Antons lilla bord och borstade bort de torra smulorna av lera från rabatten där den hade landat. ”Här är det: ’fredliga invånares frihet garanteras högtidligen’.” Hon fnös. ”Vi får väl se hur länge det varar.”

Anton kramade uppmuntrande hennes axel. Hon kände värmen från hans hand, hennes första fysiska kontakt med 15

någon sedan hon tog farväl av Mitchells lilla flicka, och var tvungen att bita sig på insidan av läppen för att hålla tårarna borta. De stod så en lång stund, tills raden av bilar slutligen försvann och fönstren ovanför gatan började stängas.

Det skulle naturligtvis följa fler soldater under de kommande dagarna – många fler – men öborna hade fått sin första skymt av fienden och det fick räcka för i dag. Anton återvände till sin vanliga fåtölj vid öppna spisen, omsorgsfullt placerad för att dölja den trasiga korkmattan under. Det var en liten och rörig lägenhet, men betydligt mer trivsam och lugnande än hennes före detta arbetsgivares stora, öde hus. Doften från bageriet under gjorde den hemtrevlig och det var en plats där hon alltid känt sig trygg. ”Det är ingen idé att föreställa sig det värsta”, sa Anton, som läste hennes tankar. ”Lätt för dig att säga.” Hon sjönk ner på den enda andra stolen och drog upp ena benet under sig, som alltid. Hennes fingrar rörde sig oavbrutet och plockade med klänningens band. ”Jag är så korkad! Varför åkte jag inte till Amerika när jag hade chansen?” ”Du vet varför.” ”Jag kunde ha skaffat pengar på något sätt! Jag borde inte ha gett upp så lätt.”

Anton lutade sig fram i fåtöljen. ”Hör här: det är så få judar kvar på ön – ett tiotal kanske? – att det förmodligen inte är lönt för tyskarna att leta upp dem.” Han måste ha sett föraktet avspegla sig i hennes ögon, för han fortsatte: ”Jag tror verkligen inte att det kommer att bli så illa som det var i Wien.”

Hedy knyckte på nacken. ”Inte det? Även om du har rätt, även om de inte riktar in sig på mitt folk, inser du hur sårbara 16

du och jag blir nu? Vi är utlänningar här, utlänningar som talar tyska! Vi kommer att hamna i korselden.” ”Folket på Jersey kommer inte att vända sig mot oss på det sättet, de vet precis varför vi är här.” ”Anton, de släpade iväg dig till det där interneringslägret för knappt sex veckor sedan för att du var en främling som tillhörde en fientlig nation!” ”Bara tills de hade kollat upp saker och ting, sedan var jag hemma igen. Det är det jag menar – folk här är ganska förnuftiga.” ”Ni katoliker!” Hennes röst var hög och gäll. ”Ni tror att världen är full av helgon! Tror du inte att lokalbefolkningen minns att österrikarna kastade blommor och jublade när tyskarna gick över gränsen till oss?”

Anton föste undan sin tjocka, mörka kalufs ur ögonen och satte sig till rätta i stolen. Trots sin tillgivenhet för honom var det en av Hedys ständiga besvikelser att Anton undvek diskussioner. Det var delvis en aversion mot konfrontation, delvis en uppriktig önskan att inte orsaka elände. Kanske var det därför hon aldrig hade känt sig attraherad av honom, trots allt de hade gemensamt. Så mycket mer skyddad hon hade känt sig nu, om saker och ting varit annorlunda mellan dem.

Anton ändrade ställning i fåtöljen och försökte byta samtalsämne. ”Jag måste försöka få lite sömn i natt”, sa han till sist. ”Bageriet öppnar igen i morgon. Mr Reis räknar med att vi ska bli invaderade av folk som panikköper, men jag är inte så säker. Jag tror att de flesta kommer att fortsätta som om det var en vanlig dag.”

Hedy gav till ett bittert skratt. ”Ja, självklart. Precis som du säger – butikerna kommer att öppna, på order av kommendanten. Och alla kommer att sköta sitt som om ingen17

ting hade hänt. För det är så folk gör, inte sant? Vi hänger upp våra mörkläggningsgardiner och ställer fram klockorna en timme till tysk tid. Och intalar oss själva att allt kommer bli bra.” Hon andades häftigt.

Anton gick bort till henne. ”Hedy, sluta.” ”Alla kommer gå runt på stan och låtsas som om de inte är livrädda för att bli arresterade. Och jag – jag kommer att sitta och vänta på att bli ivägskickad till gud vet var med nästa båt.

Men du har rätt – bortsett från det blir det precis som vilken dag som helst.” De sista orden lämnade henne som ett skrik när hon sjönk ner på knä och snyftningarna skakade hennes kropp. ”Jag klarar inte av det här, Anton, inte en gång till.

Snälla Anton, låt dem inte föra bort mig.”

Anton tog henne varsamt i famnen, mumlade tröstande ord och gav henne sin näsduk. Hedy grät tio minuter i sträck medan Anton gjorde te och satte henne i fåtöljen med en kopp i handen. Sedan spelade han Rachmaninov på grammofonen, och så satt de båda i sällskaplig stillhet och lyssnade på de svävande melodierna tills solen gick ner. Hedy såg himlen ovanför hustaken gå från ljust gyllene till rosa, medan hennes tankar befann sig i fritt fall. Hon tänkte på sina föräldrar i Wien, vars högt värderade brev inte längre skulle komma fram till henne. Hon tänkte på Rika, med sitt klingande skratt och ostyriga hår. Hur modig hennes syster hade varit som stoppade ner kuvertet med schillingsedlar i underbyxorna när de knuffade in sin gamla bil bland buskarna två kilometer från den schweiziska gränsen. Hon undrade om Rika någonsin kom fram till Palestina. Sedan slöt Hedy ögonen och slumrade ett tag. När hon vaknade serverade Anton henne mer te och några gamla mandelbiskvier som han hade tagit hem från bageriet. Han gav henne också en överbliven 18

sardin på burk att ta med hem till Hemingway. Till sist, när himlen började blåna, var det dags för henne att gå. ”Jag hämtar min jacka och följer dig hem”, sa Anton. ”Du borde inte vara ensam ute på gatorna.”

Hedy snöt sig och drog fingrarna genom håret för att ordna till frisyren. Den här kvällen var startskottet. Det var dags att få ordning på saker, packa och samla på hög. I morgon skulle hon köpa ett skjutlås till ytterdörren. Ett stort och svart av järn som skulle glida på plats med ett stadigt klick.

Metall var vad hon behövde nu.

Utanför fönstret började de starkaste, klaraste stjärnorna skina i mörkret. Medan hon stirrade på dem tänkte hon på självständighetsdemonstranterna i Wien, som låg på alla fyra och skrubbade bort slagord från gatan. Tyskarna hade skrattat och låtsats att de omkullvälta hinkarna och krossade fingrarna var en olycka, och kritan och färgen hade så småningom spolats bort. Men budskapens ord och färger var för evigt inbrända i hennes minne, och beslutsamheten hade aldrig försvunnit ur demonstranternas ögon.

Anton återvände med sin jacka. Hedy gav tillbaka näs­ duken. ”Behåll den.”

Hedy skakade på huvudet. ”Nej tack. Jag behöver den inte mer.” * Morgonen den 16 september, en dag inringad med tjockt, svart bläck i Hedys kalender, grydde klar och molnfri, även om en hård bris från hamnen höll i sig. Väder och vind hade varit omöjliga att förutsäga de senaste dagarna. En våldsam 19