9789177897484 by Smakprov Media AB

hanna blixt

När djuren vaknar:

gränden

historiska media

I serien När djuren vaknar ingår följande delar: Glorian (2021) Gränden (2022)

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

978-91-7789-748-4

Prolog

En vindil svepte in över fältet och grabbade tag i de gula axen, hårt pinade av torka. Vaggade dem fram och tillbaka, fram och tillbaka, med ett rasslande läte. – Jag tycker inte om det här! Killen som var i tjugoårsåldern skruvade på sig. Sökte av fältet med en skuggande hand över ögonen. Solen speglade sig i hans svettblanka hjässa, fick svettdropparna att pärla och rinna ner i den korviga nacken. – Vilket då? Tjejen, bara ett par år äldre, såg på honom innan hon brände av ett par bilder med kameran. – En känsla jag har bara, svarade han. Vi borde gå tillbaka till bilen. Han for med handen över ansiktet. Strök undan en svettdroppe från nästippen och klappade bort den mot byxbenet. När en ny vindpust drog in och krökte axen, fångade han upp ett av dem och knäckte det. Tryckte 5

den vassa delen mot fingertoppen, slutade inte förrän den trängde genom det yttersta hudlagret. – Vad är du rädd för? Hon sneglade på honom och höjde ögonbrynen. – Behöver du verkligen fråga det? Du jobbar väl själv med nyhetsrapportering! fräste han. Hennes roade leende försvann och retsamheten i rösten ersattes av en mer allvarlig ton när hon fortsatte: – Jag skojade bara. Men du behöver inte oroa dig. Det här är vårt sista fotostopp. Snart är vi i hamn med det första uppdraget. – Att dokumentera de extrema väderomslagen, på sina ställen den varmaste försommaren på över hundra år, muttrade killen och skakade på huvudet. Vad det nu ska vara bra för. Och vad det nu spelar för roll med tanke på alla miljontals människor som har strukit med av viruset. Fota allt som har gulnat på rekordtid i värmen. Som har förtärts av den stekande hettan. Den brännande. Förtärande. Solen. – Sluta gnäll! Det ger oss i alla fall snabba pengar, sa hon. Och att folk har dött är knappast något vi kan göra något åt. – Jo, men … – Du om någon borde väl veta hur svårt det är att få tag på vettiga fotouppdrag, avbröt hon. Varenda kotte har en kamera i mobilen. Lägger upp bilder till höger och vänster på nätet, fria att använda. – Fria och fria. 6

– Inget som läggs upp är privat, även om en del fortfarande tror det. Du vet vad jag menar. Det känns som varenda centimeter av jordens yta redan är dokumenterad. Bilderna från drönarna och övervakningskamerorna ska vi inte ens tala om. – Jo, men …, försökte han på nytt. Hon såg på honom under sänkta ögonbryn. – Du borde bara vara glad att jag erbjöd dig att hänga med på det här uppdraget. Det var väl knappast så att du hade jobb i överflöd. – Det har väl ingen längre, muttrade han och fiskade fram en snusdosa. Vilken affärsverksamhet fungerar som förut, som innan allt hände, menar du? Han petade av locket, sniffade i luften och tryckte in en prilla under läppen med tungspetsen. – Det är i alla fall fascinerande att se hur stora de lokala skillnaderna i naturen är, sa hon, nu något mjukare. Jag har aldrig sett något liknande. Hur det är alldeles gult och avbränt här, medan det bara några kilometer bort fortfarande är grönt. Det är som om regnväder på regnväder ångrar sig och tar en annan riktning eller helt enkelt löses upp istället för att följa sin naturliga bana. Hon höjde kameran och smattrade av ytterligare några bilder. Han fällde ihop stativet till filmkameran och började packa ner utrustningen i väskan, medan han slängde en blick på henne. – Du vet …, började han. Den enda anledningen till 7

att jag stått ut med att bo här är att det vanligtvis efter vinterns långa och mörka månader blir grönt. Färger som väcker en till liv. Ger livsglädje. Men i mitt område blev det ingen vår i år. Det gick från vinter till sommar på någon vecka och det som blev grönt förvandlades i princip direkt till gult. Det känns som … – … en monolog på Dramaten. Vad du pratar! – Äsch. Han grimaserade. – Tyst! Hennes ögon smalnade till springor. – Vad aggressiv du är. Jag har väl också rätt att … – Tyst! röt hon på nytt och denna gång hörde han det också. Det rasslande ljudet. De såg sig om efter tecken från vinden, som normalt fick de kala trädkronorna runtom att vaja och som vaggade säden. Men för stunden var allt i naturen stilla. – Till bilen! Nu! sa han och försökte inte ens dölja paniken i rösten. Rasslandet hördes i samma ögonblick närmare och fick dem att samtidigt vända sig om. Något eller någon banade väg genom åkern i riktning rakt mot dem. Det gick en krusning genom axen. Vem det än var verkade de vara flera. – Spring! ropade hon medan hon tog sikte på den blänkande karossen. Bilen stod inte mer än femtio meter bort och de sprang 8

det fortaste de kunde. De såg sig inte om, inte en enda gång. Därför såg de inte heller flocken. Djuren som med rest ragg rusade efter och som nådde fram precis innan de hann öppna bildörrarna. Djuren som med ett dovt morrande slängde sig över dem.

Kapitel 1

Annie sköt ifrån sig datorn som hon balanserade i knät i fåtöljen hemma i Walters vardagsrum. Hon gjorde vad hon kunde för att släppa skärmen med blicken, nyheten med den feta rubriken som skrek åt henne: ”Två unga reportrar slaktade i utkanten av staden. Djurart okänd. Bevakningen med hjälp av milis förstärks nu kring stadskärnan.” Hon slöt ögonen. Mindes hur hon för bara några dagar sedan bevittnat hur en människa blivit överfallen av en björn i en lekpark och hur en annan människa skymtat under en hög av kämpande vildhundar utanför en fotbollsstadion. För att inte tala om vad hon sett ute vid bunkern i skogen, strax innan de skulle försöka frita C aroline. Minnesbilder av avslitna ben och armar som låg huller om buller. Det hade varit en massaker. Bilderna plågade henne, höll henne vaken om nätterna. De och mardrömmarna om gränden. På nätet hade hon sett och hört om flera attacker, många fler, allt hade eskalerat. Men det var 10

de attacker hon själv hade sett som berörde henne mest. Likt spindelväv klibbade de sig fast på näthinnan. Annie lade upp fötterna på soffbordet, vars metallram var lika stålgrå som hennes ögon. Hon lät blicken vandra ut genom fönstret, där solen för länge sedan hade gått upp. Solstrålar glittrade i lövverket som ännu var grönt, till skillnad från träden på andra platser i närheten. Fenomenet var något hon hade hört talas om i flera nyhetssändningar, men även själv sett spår av i naturen. Ben hade haft någon vetenskaplig förklaring till de lokala variationerna, något med kollapsade jetströmmar och uppvärmning i stratosfären. Hon gäspade. Gnuggade sig i ögonen och insåg att hon inte hade något smink på sig. Annie spratt till och funderade på om Walter hade lagt märke till det. Han hade knappt sett henne osminkad och nu när hon tänkte på det kände hon sig nästan naken. Den hårda sminkningen hade varit en viktig del i hennes försök att dölja sin identitet och hon hade vant sig vid den. Hennes förut så långa och blonda hår var nu svart, betydligt kortare och spretigt. Annie hoppades att förvandlingen skulle lura de surrande drönarna. För även om hon skickligt lärt sig att undvika dem och vända undan ansiktet så snart hon anade deras närvaro, var hon nästan säker på att hon förr eller senare skulle fastna på någon av deras filmer. Och om det inte var en drönare, skulle det vara en stillbild eller en film från en övervakningskamera som fångade henne. Dessa kameror sattes upp på allt fler platser och hon var dessutom efterlyst. Annie skakade på sig. Insåg att hon 11

borde färga utväxten för att göra vad hon kunde för att undgå att bli igenkänd. Det skulle hon kunna lösa själv i badrummet och det måste göras innan hon gick ut nästa gång, när det nu blev … Hon skulle kunna be Walter köpa med sig ett paket hårfärg från affären om han gav sig ut för att handla färskvaror. Besöken till affären var i och för sig sällsynta. Det mesta de behövde fanns i källaren. Tanken dröjde sig kvar vid Walter. Hon strök med fingertoppen över läpparna. Efter kyssen vid bunkern i skogen hade de knappt haft chans att utforska vad de inlett. Kemin fanns helt klart, men de hade inte haft någon tid själva och det hade varit så mycket annat att tänka på. Hennes känslor för honom var i alla fall oförändrade. Annie sneglade på skärmen med nyhetssidan igen. Grimaserade. Började i tanken formulera morgondagens nyhet: ”Medan ett virus som utsläckte miljontals liv härjade över jorden, tog människan ett steg tillbaka. Det gav plats för djuren att ta sig in i våra städer. Men när saker började återgå till det normala, ville djuren inte vika undan. De började istället uppvisa ett aggressivt beteende. Forskare och myndigheter stod hjälplösa, men nu har det framkommit att det hela hör ihop med strålningen från de armband som kallas Glorian. Armbanden togs fram av Corper AB för att frälsa världen, men visade sig ha negativa konsekvenser som företaget gjort allt för att dölja.” Annie kliade sig på näsan. Det skulle vara så enkelt att formulera nyheten i ett mejl och bara trycka på 12

skicka. Till polisen, medier, politiker, eller vem som helst. Människor behövde få veta. De måste få veta. Men enligt Caroline och Ben var det inte helt okomplicerat. Korruptionen var utbredd. Om någon skulle spåra informationen tillbaka till dem var det lika med en dödsdom. Inte ens ett anonymt tips skulle fungera eftersom alltihop troligtvis skulle avfärdas som galenskaper så länge de inte hade konkreta bevis. Det var där deras plan kom in i bilden, den som gick ut på att spränga supermasten. För när någon väl tagit på sig ett armband och det hade aktiverats gick det inte att ta av det igen. Inte så länge masten var igång och samlade in data från armbandet. Det var först om masten förstördes som armbanden kunde tas av och först då som tesen kunde bevisas. Om djurattackerna därmed skulle upphöra, vore det svårt att argumentera emot sambandet. Det var åtminstone Carolines övertygelse och det bästa de hade att gå på. De var därför helt enkelt tvungna att genomföra det här, hur galet och farligt det än var. Hon knöt näven. Om de bara kunde komma på var masten fanns. Knastrande fotsteg hördes på uppfarten utanför dörren och Annie sträckte sig mot datorn för att fälla ner skärmen. Men innan hon kom så långt föll hennes blick på en notis i nyhetsflödet där det stod om hur ytterligare en förvirrad person utan minne hade hittats gående längs vägkanten vid väg 157. Bilden föreställde en medelålders kvinna med rött hår. Det var den tredje på en vecka, sist var det en man … Gick det inflation i minnesförlust, el13

ler hur många dementa människor på rymmen kunde det egentligen finnas i en stad, tänkte hon. Annie skakade av sig obehagskänslorna. Ignorerade klumpen i magen. I dag tänkte hon inte låta sig tyngas av världens bekymmer. I dag var det en speciell dag. Ben och Walter hade inte släppt in henne i köket, men dofterna därifrån gjorde att hon hade sina aningar. Ben hade förvisso lämnat huset för en bra stund sedan. Vart han skulle hade han inte berättat, men han hade sett hemlighetsfull ut och sagt att en överraskning väntade. Det hade lämnat henne fylld av förväntan. De knastrande fotstegen utanför övergick i ett knäppande läte och ytterdörren sköts upp.

Kapitel 2

Ben dröjde sig kvar i hallen med handen på dörrhandtaget innan han sakta släppte greppet om det och istället lät handen fara genom håret. Kalufsen var numera lika vältrimmad som den varit vildvuxen och ovårdad under de veckor han levt på gatan. Det toviga, kliande skägget hade reducerats till en svag skugga. Ben noterade att husnycklarna hängde på en krok innanför dörren. Hur kunde man förvara dem så synligt precis där man kom in? Han snörpte på munnen. Det var som att kasta nycklarna rakt i famnen på varenda inbrottstjuv, tänkte han. På tal om nycklar kontrollerade Ben om Jarons bilnycklar låg kvar i byxfickan. Det gjorde de. Hans vän skulle ändå inte behöva bilen mer. Ben satte skorna prydligt i skohyllan, men tyngden som lagt sig över axlarna fick honom att sucka ljudligt. Han påminde sig om att det här bara var hans tillfälliga hem. Han behövde faktiskt inte uttrycka varje åsikt han hade, som Annie gjorde – Annie, som nu även hon bodde under samma tak. Han var trots allt tack15

sam för att få bo hemma hos Walter, den sjuttonårige killen som han hade så mycket gemensamt med och som han åtminstone i tanken tagit under sina vingar. Walters egna föräldrar hade förts bort av polisen, anklagade för att ha utfört ett rån, och Ben behövde inte titta två gånger för att se att killen inte trivdes med att vara ensam. Situationen hade de senaste veckorna varit tuff för Walter, precis som för honom själv. Bens lägenhet hade blivit utbränd, något han efter hand förstått var ett verk av Corper AB. Genom att bo här slapp han åtminstone tillbringa dagarna med att vakta sina kartongbitar som isolerade mot markkylan på en sovplats vid sidan om några soptunnor. Inte heller behövde han nu skydda sig mot råttorna som kröp i ansiktet på honom om nätterna och som försökte ta sig ett bett av hans örsnibbar. Ben drog ihop ansiktet i en grimas bara vid tanken på allt som hänt den senaste tiden. Hur han som varit så framstående inom sitt område på kort tid hade blivit utmanövrerad och hamnat på gatan. Caroline hade berättat om samtalet hon hade snappat upp i bunkern, det mellan hennes före detta kollega Madde, som nu var försvunnen, och deras gemensamma chef. Hur chefen hade erkänt hur Corper AB velat tysta Bens förutsägelser om vädret, de var helt enkelt för precisa. För företaget var det nämligen väldigt lägligt att utnyttja den osäkra klimat- och vädersituationen för att få ut Gloriorna på en bredare front. Att få ut information och varningar om vädret, på olika språk, var en av flera funktioner i armbanden. Nu var 16

det bestämt att även låginkomstländerna skulle få dem, de stod dock sist i kön. Allt var så djävulskt uttänkt, hade Ben tyckt när han fick veta detta. Ingen hänsyn togs till de tusentals människor som offrades medan naturkatastroferna härjade och avlöste varandra. Inte heller brydde man sig om de negativa effekter armbanden hade, som att signalerna som sändes ut från dem gjorde djuren vansinniga. Det sopades under mattan. Allt handlade naturligtvis om pengar, enorma summor som stod på spel. Och ingenting var väl så effektivt som att spela på människors rädslor. Corper AB hade inte tvekat att krossa Ben eftersom han stod i vägen för dem. Om det nu funnits något kvar att krossa, tänkte han sorgset. Det var först i efterhand Ben insett konsekvenserna av att tacka nej till att börja arbeta hos dem. Han hade faktiskt fått frågan i ett tidigare skede och då inte haft en aning om vad som väntade när han avböjde erbjudandet. I och för sig skulle det inte ha förändrat något. Hans beslut stod fast. En del av honom ville blunda för det som nu skedde, men den beska eftersmaken som deras metoder lämnade brände allt starkare i munnen. Ett ljud fick honom att ryckas tillbaka till verkligheten. Han såg hur killen han just varit och hämtat och som nu stod framför honom i hallen otåligt trampade av sig skorna med samma rörelsemönster som hos en galopphäst redo att rusa ur sin fålla. Ben kunde inte låta bli att slås av Eriks breda axlar och muskulösa kroppshydda. Han visste inte vad som var mest 17

förvånande – att den här killen bara var sexton år eller att han såg mer vältränad ut än vad han själv någonsin gjort. Detta trots att killen hade varit inlagd på sjukhus och tvingats genomgå flera operationer. – Vänta, vänta! ropade Walter som i samma stund sprang förbi dem i riktning mot vardagsrummet. Du måste blunda, Annie. – Vad ni håller på, hördes Annie stöna. Kan jag inte bara få veta vad överraskningen är? Det ska väl inte vara ett straff att fylla år. – Så det är det jag är, en överraskning! sa Erik högt, och utan att vänta längre klev han fram till Annie. Det hördes ett tjut som gick över i ett glädjeskrik. Ben föste irriterat undan Eriks skor för att inte snubbla över dem och kom in i vardagsrummet i tid för att se hur Annie kastade sig om halsen på sin bror. De skrattade och grät om vartannat och Annie hoppade upp och ner på stället. – Erik! Jag vågade nästan inte hoppas att jag skulle få se dig igen. – Nä, detsamma. Inte med tanke på hur galen världen är. Helt utflippad! Han synade henne uppifrån och ner innan han fortsatte: – Jag känner knappt igen dig, bytt frisyr och allt. Och en piercing. – Det har sina orsaker. Hon snurrade runt ett varv. Poserade skämtsamt. Avslutade med att ta ut låtsaspiercingen ur näsan. 18

– Men du passar i svart hår också, log han. Så arton år alltså! Du ser inte vuxen ut direkt. – Inte du heller, replikerade Annie. Du kommer väl aldrig bli vuxen som du beter dig. Hon höjde på ögonbrynen. – Och du har magrat ser jag, sa hon lågt. Ben fnös till. Killen såg ju för katten ut som en Belgian Blue. Om han hade magrat, hur hade han då sett ut in nan? Anabola förstås. Han knackade knogen mot pannan. Så måste det vara. Att se dem tillsammans gjorde honom ändå en aning glad, insåg han. Nog visste han hur mycket Annie hade oroat sig för och saknat sin bror. Erik gjorde sig fri ur Annies grepp när han såg tårtan som Walter just hämtat från köket. Erik pekade och flinade. – Men vem är det som har dekorerat tårtan med röv hål? Det begriper man väl att jordgubbar måste skäras på andra ledden. Annie brast ut i ett gapskratt. – Det har du faktiskt rätt i. Walter satte generad ner tårtan på bordet. – Ja, men grattis då, sa han. – Varsågoda! Så roligt att ni uppskattar min och Walters talang för att dekorera, sa Ben och bet ihop käkarna innan han sa något han skulle ångra. Han hade svårt nog med Annies frispråkighet och hennes ibland totalt filterlösa kommentarer. Bara under den timslånga bilresan från sjukhuset i den intilliggande staden hade han flera gånger funderat på att tvärnita och 19

vända bilen. Och vid ett trafikljus hade han till och med påbörjat en U-sväng för att köra tillbaka Erik. Nog för att Ben var expert på väderfenomen, men Annie, och nu hennes bror Erik, var båda yrväder han inte rådde på. Han log ironiskt när han insåg att den tidigare sorgen över att aldrig ha fått egna barn nu var botad. Åtminstone kändes den inte lika jobbig längre. Inte om det var så här det var att vara tonårsförälder. När Annie och Erik började prata i munnen på varandra i ett utdraget dån av ljud lämnade han rummet och sjönk ner på en stol ute i köket. Den knarrade under honom när han drog in den under köksbordet. Han fick snart sällskap av Walter som satte sig bredvid honom. Ingen av dem sa något på en lång stund. Ben såg ut genom fönstret. – Nya tider nu, sa Walter till slut. Ben nickade. – Ja, på flera sätt. Han tänkte på den motståndsgrupp mot Corper AB de nyligen bildat. Han själv, Walter, Annie och Caroline. Om det inte varit för Caroline skulle han nog aldrig ha gett sig in i det här. Han stod inte i skuld till någon. Vad hade livet gett honom? Ingenting. Sparkat honom från jobbet. Tagit hans anseende och lägenheten ifrån honom. Gjort honom hemlös. Mördat hans vän Jaron … Eller livet förresten, rättade han sig, snarare Corper AB. I tanken letade sig långfingret upp i luften, men istället knöt han näven. Walter hade öppnat sitt hem för honom och denne långe, gänglige kille brydde han sig ändå om. 20

Det var något med Walters personlighet och det han nu genomled som fick Ben att bli närmast gråtmild. Walter hade till och med gett sig ut på stadens osäkra gator för att hitta färska ingredienser till Annies födelsedagstårta. En handling av ren och skär omtanke. Och jordgubbar, att det ens gick att få tag på numera med det alltmer krympande sortimentet och affärer som en efter en bommade igen. Bara det var värt att fira. Och så var det Caroline … Ben var villig att offra bra mycket för hennes skull. Det lilla han hade kvar. Hon var trots allt hans bästa vän. Hans enda vän. Nu när hans fru inte längre … Ben sträckte sin vana trogen handen mot pluntan i byxfickan, trevade med fingrarna över det sträva tyget, men insåg att han famlade tomt. Påminde sig om att han inte längre hade den kvar. Han hade slängt den i en soptunna ett stycke därifrån. Även om han visste att pluntan var tom fick han kämpa emot impulsen att gå och leta efter den. Tunnan var ändå tömd för länge sedan. Ben bet sig i läppen. Han hade ju lagt av med sådant. Ingen mer sprit för hans del! – Memorera, repetera, mumlade han. Memorera, repetera. – Va? sa Walter. Ben svarade inte. Istället kom han på fötter. – Kom, sa han. Jag antar att det har blivit dags för oss att duka och tända ljusen, sjunga några glada verser och hugga in på rövhålstårtan.