9789177897453 by Smakprov Media AB

hanna blixt

När djuren vaknar:

GLORIAN

historiska media

I serien När djuren vaknar ingår följande delar: Glorian (2021) Gränden (2022)

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

978-91-7789-745-3

Prolog

Döden hade passerat. Den hade gått Annie och hennes bror förbi, trots att viruset hade skördat tusentals, ja miljontals liv på sin väg. Den hade svept över staden hon bodde i, över Sverige, och hela världen. Ingen hade lyckats undgå den vandrande dödsskuggan som med febervarm andedräkt flämtat på och med sina långa fingrar smetat ut världskartan. Ingen hade lämnats oberörd. Familj, grannar och vänner hade förts bort i ambulanser. De flesta av dem för att aldrig ses till igen. Annie hade följt de blinkande blåljusen dold bakom gardinerna och sett hur de till slut kommit alltmer sällan. Vad hon inte kunde förstå var att hon nu var dömd till tjugofem års fängelse för mord. Ett mord som hon inte ens mindes att hon hade begått. Allt var som i ett töcken. Annie vek av från huvudvägen och vandrade planlöst in bland träden som tog vid där husen i det nedgångna villaområdet i utkanten av staden slutade. Där välskötta villor med en gång så prydliga rabatter, krattade grusgång5

ar och nymålade fasader under den senaste tidens kraftiga väderomslag snabbt förfallit och förvandlats till kråkslott med färg som hjälplöst klamrade sig fast i spröda flagor. Annie fortsatte längs en skogsstig där solstrålar kämpade sig genom det kompakta grenverket och här och var lyste som strålkastare på de synliga rötterna. Hon lät blicken svepa över de vitsippor som skapade ett hav av stjärnor vid sidan av stigen. Saktade tillfälligt in på stegen. Tillät sig att insupa den lugnande doften av jord och mossa, som här ersatte lukten av sopor och avgaser. Höll kvar andetaget tills doften absorberades av varje por. Började därefter att gå igen, sträckte ut, brydde sig inte om att leran som bildats efter det senaste skyfallet stänkte upp på jeansen och lämnade gråtande streck efter sig. Hon gjorde vad hon kunde för att stänga ute det påträngande kippandet från skosulorna. Sökte lugnet. Ibland när Annie blundade kom minnesbilder från rättegången tillbaka. Minnen av hur hon rakryggad suttit där bakom bordet i rättssalen, hur kvistarna i bordsskivan där hennes underarmar vilade bildade små ögon som tycktes stirra på henne. De hade distraherat, men hon kunde ändå inte ta in orden från den dräktklädda kvinnan i andra änden av lokalen. Hon hade knappt förstått vad hon varit anklagad för och sedan fått höra ”mord” och ”skyldig” följt av dunsen och det ekande ljudet från domarens klubba. Likt många andra verksamheter och institutioner hade rättsväsendet under det dryga år som viruset härjade tagit paus, även om brotten under tiden fortgick. Folk 6

hade försatts i karantän. I vissa fall gick det bra. I andra fall sämre. Alla klarade inte av den klaustrofobiska känslan när möjligheten att röra sig fritt togs ifrån dem. När allt efter hand öppnades upp igen låg samhället efter med att skipa rättvisa och rättegångarnas tempo hade ökat till det femdubbla. Det var ingen som brydde sig om bevisbörda, tekniska undersökningar eller ”oskyldig tills motsatsen bevisats”. Det fanns en lista av brottsfall att bocka av och det gjordes i en rasande takt. De sa att hennes bror hade blivit misshandlad och att hon hade ingripit – vilket i och för sig inte lät helt osannolikt. Förövaren var nu död. Men att gå så långt som att döda någon? Annie skakade på huvudet. Förr om åren hade straffen varit låga, nästan för låga. Annat var det nu. Hon hade fått tjugofem års fängelse trots att hon bara var sjutton år. Sjutton år! Inte ens myndig. Men det var uppenbarligen inget hinder längre för att utmäta stränga straff. Hennes bror som var omkring ett år yngre svävade alltjämt mellan liv och död. Han hade fått läkarvård men behövde en operation, en operation som kostade pengar hon inte hade. Halsen snördes samman. Annie försökte svälja när tårarna brände bakom ögonlocken. – Jag kommer inte att svika dig, viskade hon. Jag ska hitta ett sätt. Det ska jag. Jag lovar! Annie visste fortfarande inte hur det hade gått till, men på väg till bilen som skulle ta henne till fängelset hade polismannen tagit av henne handfängslet och för en minut lämnat henne obevakad vid ett toalettbesök. När hon 7

kommit ut från damrummet hade han stått med ryggen vänd mot henne. Hon hade sett sig om, undrat om hon skulle våga, bestämt sig för att hon inte gjorde det men gjort det i alla fall. Annie hade nyttjat tillfället åt att glida undan och fly in bland skuggorna. Och där måste hon stanna.

Kapitel 1

Varje gryning vaknade Walter med känslan av att månen kysst natten för sista gången. Denna dag var inget undantag. I synnerhet inte i dag. Vårtrötta solstrålar kämpade sig upp bakom bergen. Gräset som vaknat till liv efter vintern började med självförtroende ta plats på åkrar och i ko- och fårhagar runtom, dess höga strån vajade i vinden. Samma vind förde med sig pustar av gödsel och ladugård. Walter såg ner på sina händer, masserade de smala fingertopparna med tummarna. Kände kallsvetten bryta fram i handflatorna innan han på nytt höjde blicken. Det han nu tänkte göra gjorde honom till en brottsling. En brottsling av den värsta sorten. Han som inte ens stulit en penna förut. Men det var något med Annies stålgrå ögon som lockade honom. Närmast trollband, och som hade gjort det ända sedan första gången han såg henne när hon nyligen flyttat till hans stad och börjat i hans klass. Hon hade fått platsen bredvid honom, den enda som stod tom och som han med näbbar och klor kämpat för att få 9

ha ifred, när andra genom åren tävlat om att få sitta nära. De hade hängt över hans anteckningsblock och därefter utnyttjat resultatet till att fuska sig igenom dagen. Han hade ännu inte lyckats utröna vad det var som gjorde att han inte kunde säga nej till Annie. Som gjorde att han mer än gärna hade henne i bänken bredvid sin. Den mystiska dragningskraft som tagit honom hit. Kanske hade det att göra med att hon dövade hans egen smärta. Annie hade förklarat att hennes bror behövde opereras akut. Att det var viktigt. Hon var dessutom den som skulle köra bilen, hans föräldrars bil, trots att hon inte hade körkort. Det hade ingen av dem. Walter hade följt med utan att ställa några frågor. Han skakade på huvudet. Först nu insåg han att han förmodligen var på väg att förlora förståndet. Han hade blivit galen. Spritt språngande galen. Ja, så måste det vara. Med bultande hjärta tog han ett steg närmare Annie och klev upp på terrassen där hon stod och gjorde sig redo för att ringa på dörren. Den vita villan som omgärdades av ett lika vitt staket låg inbäddad i lantlig idyll. En vindpust drog förbi och han kunde förnimma hennes doft. Den rosiga doften stod i stark kontrast till hennes svarta spretiga hår, hårda sminkning och läderjacka – men framför allt till hennes personlighet. Han visste inte vad han hade väntat sig. Kanske doften av motorolja? Egentligen kände han henne inte särskilt väl. Inte så väl som han skulle vilja. Annie hade ett hårt och ogenomträngligt skal och hittills hade hon inte berättat särskilt mycket om sig själv. Ändå 10

anade han att det fanns en mjukare sida under den hårda ytan och han var nästan säker på att hon bar på något. Mystiken gjorde honom bara ännu mer intresserad, men han hade inte velat skrämma bort henne med frågor. Tankarna som virvlade upp fick honom nästan att glömma att han stod här med en rånarluva neddragen över ansiktet. – Är du säker på att hon är hemma? Huset ser nedsläckt ut, viskade Annie. – Hennes bil står i alla fall där borta. Walter hade gjort sin hemläxa. Han hade känt igen den gröna Forden som stod parkerad intill ett av uthusen. – Okej. En nick från Annie, sedan ytterligare en nick. – Beredd? Walter svalde medan Annie ringde på. Han lade handen på den utputande jackfickan, trevade efter den kalla metallen. Ingen signal hördes så hon knackade istället. Väntade. Men när inga steg hördes på andra sidan dörren tryckte hon försiktigt ner handtaget och sköt upp den. Walter tog upp pistolen. Han kramade den hårt, rädd för att tappa den när han följde efter Annie in i hallen. De var tvungna att kliva över skor som låg huller om buller i tamburen. Med tanke på antalet färgglada skor såg det ut att bo åtminstone tjugo personer här, men det visste han att det inte gjorde. Han hade varit grundlig när han rekognoserat. Han försökte ignorera hur små de flesta av skoparen var. Walter svepte med blicken över byrån med öppna lådor, över papper som låg i drivor på golvet. Han 11

fortsatte in i köket. Höll pistolen framför sig, ansträngde sig för att hålla de skakande händerna stadiga. – Shit! Synen han möttes av fick honom att dra efter andan och en ilning for längs ryggraden. Samma känsla som om någon släppt ner en isglass innanför tröjan. Sakta låtit den smälta. En stor docka satt fastbunden med rep i en av de två barnstolarna vid köksbordet. Av märkena i dockan att döma såg det ut som om någon hade hackat i den med ett vasst föremål. Förmodligen en sax, eftersom det låg en nedanför på golvet. – Vad är det här? Någon sorts sjuk lek? viskade Annie och kramade även hon hårt om sitt vapen. I samma stund hördes steg från ovanvåningen. Walter såg på henne och hon nickade. Han vågade knappt andas, ändå tog han trapporna upp efter henne med dubbla steg. På tå smög de sedan vidare in i sovrummet och där var hon, kvinnan de kommit hit för. Kvinnan de sett på teve. Hon var i fyrtiofemårsåldern, hade sitt långa guldfärgade hår hopfäst i en lös knut och stod med ryggen vänd mot dem. Hon verkade ha bråttom eftersom hon slet ner saker och klädhögar från sängen i en öppen resväska. Kvinnan måste ha anat att de båda stod där, för hon stelnade mitt i rörelsen innan hon sakta vände sig om. – Jag hörde inte . . . Hennes ögon var uppspärrade och de rödmålade läpparna spända. – Ni måste lyssna på mig! sa hon och höll skyddande 12

upp händerna. Jag har inte berättat för någon. Jag svär! Hon backade några steg. Annie pekade på henne med pistolen och nickade ner mot trappan. – Du först! Kvinnan såg sig om, till synes mätande avstånden med blicken. – Gör nu inget dumt! sa Walter. Han förvånades själv över hur auktoritär han lät och med darrande underläpp började kvinnan gå, men efter bara några steg vände hon sig om mot Walter. – Jag följer med, men i så fall måste ni lova att inte skada min familj. Walter utstötte ett ljud som förmodligen skulle kunna tolkas som ett okej. De gick tillsammans nedför trappan, ut genom dörren och fram till den silvergrå Volvon som de hade kommit dit med. Annie visade med en gest åt kvinnan att sätta sig i baksätet, där Walter också tog plats efter att ha hållit upp dörren åt henne. Annie gled in bakom ratten. – Ta på dig den här, sa Walter och kastade över en ögonbindel. Kvinnan tog på sig den utan att säga något medan Annie vred om nyckeln och lät bilen rulla ut från gårdsplanen. Efter några minuters tystnad, så när som på däckens knastrande mot grusvägen, sa Annie: – Om vi bara får den lösensumma vi begär kommer inget hända dig. Och inte din familj heller. Okej? Vi vet att du har pengar. 13

Walter lade märke till att tårar hade fuktat kvinnans kinder. Han rättade till ögonbindeln för att täcka den glipa som uppstått, samtidigt som det kändes som om någon stuckit en kniv i hjärtat på honom och vridit om. Det brände och sved. Men det kunde han gott ha, tänkte han. Vilken usel människa han var! När Annie tillfälligt lättade på gasen för att köra förbi ett träd som förmodligen slitits ner på vägen av någon av den senaste tidens oräkneliga stormar, passade han på att lägga en tröstande hand på kvinnans arm. – Alltså, vi kommer inte göra dig illa. Vi behöver verkligen pengarna, det kommer rädda någons liv. Annars hade vi aldrig gjort det här. – Sch! Annie gav Walter en varnande blick i backspegeln, medan kvinnan utan vidare tog av sig ögonbindeln. Hon såg Walter rakt i ögonen. – Jag gråter inte för att jag är ledsen. Jag gråter för att jag är lättad. Ni är inte en av dem. Walter svalde. – V. . . va? Vilka då? stammade han. Han såg förvirrat på kvinnan, försökte behålla kontrollen men förlorade kampen, oförmögen att hålla pistolen riktad mot henne längre. – Ni är bara två amatörer. Annie bromsade in så kraftigt att de alla kastades framåt. Walter slog knät i sätet framför sig. – Aj! 14

Annie sträckte sig efter pistolen som hamnat på kanten av passagerarsätet. – Om ni hade velat döda mig hade jag varit död för länge sedan, sa kvinnan trotsigt. Hon sträckte på sig och återfick hållningen. – Vi sa ju att vi inte ville . . ., började Walter. – Fresta oss inte, röt Annie. – Hör på nu! Hur mycket hade ni tänkt att begära i lösensumma? – Femtiotusen, svarade Annie och vilade med fingret på avtryckaren. – Okej, då får ni hundratusen. Annie visslade lågt. – Menar du allvar? – Nej, det räcker med femtiotusen. Rätt ska vara rätt, operationen . . ., sa Walter. – Walter! fräste Annie. – Och så snart vi fått pengarna kör vi dig tillbaka till ditt hus, fortsatte han. Kvinnan himlade med ögonen. – Men fattar ni inte? Jag vill inte tillbaka. Förmodligen har ni precis räddat mitt liv. Såg ni inte dockan? – Ehm, va? Walter försökte förstå samtidigt som adrenalinet pumpade runt i kroppen. – Och jag misstänker att någon har mixtrat med min bil, den startar inte. Troligtvis visste de att jag skulle åka i förväg till sommarhuset och passade på att bryta sig in 15

under natten och lämna en varning. Kanske är den som gjorde det fortfarande kvar vid huset och har det under bevakning. Är det någon bakom oss nu? Walter slet av sig rånarluvan för att kunna se bättre och vände sig om mot bakrutan. Han brydde sig inte om att kvinnan studerade hans ansikte, där de mörka lockarna klibbat fast mot pannan. – Inte vad jag kan se i alla fall, konstaterade han i en lång utandning. – Du är ju bara ett barn, sa kvinnan och lät för en sekund riktigt förvånad. – Barn? sa Walter och gav henne en mörk blick. Det är jag inte alls. Jag är snart myndig. – Vilka är det som är efter dig? frågade Annie. Kvinnan skakade på huvudet. – Det räcker med att jag säger att jag vet saker som inte får komma ut. Något som vissa uppenbarligen är beredda att döda för. – Vi vill inte bli indragna i det där, muttrade Annie. Kvinnans ögon smalnade. – Det borde ni ha tänkt på tidigare. – Där har hon en poäng, viskade Walter och grimaserade. – Vems sida står du på egentligen? morrade Annie. – Som jag sa får ni hundratusen kronor. Jag måste gå under jorden och det är där ni kommer in i bilden, men jag vet det perfekta gömstället. Walter och Annie utbytte ett långt ögonkast i backspegeln. 16

– Okej, vi hjälper dig. Men säg åtminstone vem det är som är ute efter dig, sa Annie till slut. – Ju mindre ni vet, desto bättre. Det enda jag bryr mig om är att mina barn inte kommer till skada. Det är därför jag måste försvinna, och ni ska hjälpa mig med det.

Kapitel 2

Ben drog sovsäcken tätare omkring sig, lät skäggstubben rispa mot det mjuka tyget. Skägget var ojämnt, han hade rakat sig med en fickkniv, utan spegel. Men allt efter som det växte och kliade och i takt med att han låtit sina smutsiga naglar gräva sig in och oavbrutet riva i tovorna, hade han till slut tröttnat och gått loss bäst han kunnat med den slöa eggen. Skägget var dock redan på väg att växa ut igen. Han stönade. Trots den ljumma vårkvällen kände han en iskyla inom sig. Ben funderade på hur det skulle bli till vintern när de ljusare dagarna och vårens vindar byttes ut mot is som dekorerade stadens gator och parkbänkar med gnistrande frost. När kylan på allvar kopplade sitt grepp. Med tanke på hur extremt vädret blivit skulle det förmodligen bli hans sista vinter. Ben undrade hur andra uteliggare klarade sig när det blev riktigt kallt. Kanske sov de i trappuppgångar, bara för att bli ivägschasade när morgonpigga motionärer började ge sig ut? Eller drevs iväg av klapprande klackar och morgon18

trötta barnfötter som snubblade över dem? Han fiskade upp pluntan, den han fått av sin närmaste kollega på sin fyrtioårsdag. Det var för övrigt samma kollega som inte långt efter den minst sagt oväntade överraskningsfesten hade kallat honom idiot och anklagade honom för att ha mist förståndet. Och mist förståndet hade han väl också. Nu. Ben skruvade av korken och lutade bak huvudet. Lät drycken bränna i strupen på sin väg ner, en värme som fortsatte genom kroppen, ut i tårna och fingerspetsarna. Bedövade hela hans väsen. En enda klunk räckte för att göra honom gråtmild. – Du lovade att aldrig lämna mig, hulkade han. Ändå var det just vad hans fru, Frida, hade gjort. Med darrande hand hade hon visat honom beskedet från läkaren. Därefter hade hon gradvis tynat bort, som en tunn hinna av is redo att brista. Tappat all färg i ansiktet, blivit genomskinlig. Hennes målade läppar hade lyst röda mot den bleka huden och ljusa håret. Ben hade funnits där för henne på alla sätt han kunde, ändå hade inget han gjort känts tillräckligt. Han kunde inte ändra på sjukdomsförloppet. Han kunde inte göra något alls. Ju mer han försökte bromsa tiden, desto snabbare kändes det som om den rusade förbi. Ben hade bara kunnat stå vid sidan av och se på. Det enda som fått honom att gå upp på morgnarna veckorna efter begravningen var hans jobb. Det var medan han fortfarande hade ett. Vad han saknade henne, Frida, hans allt. Ben skruvade på korken igen, sträckte ner handen och 19

greppade om sin lem. Rörde handen ryckvis men metodiskt. Någon gick förbi och kastade ett mynt i pappmuggen som han ställt fram. Ben vände sig bort. Ville vara ifred. En stöt av välbehag for genom kroppen och han rullade över på rygg med slutna ögon. Försökte frammana bilden av henne. Hennes leende. Men hur han än försökte gick det inte. Bilden förblev diffus. Han öppnade ögonen och såg istället molnen som tornade upp sig i utkanten av staden medan tomheten brände ett hål i bröstet på honom. Han kände sig smutsig. Hur hade det blivit så här? Ben skulle aldrig glömma de falska anklagelser som riktats mot honom, det ena så kallade ”beviset” efter det andra som radats upp och kostat honom hans jobb. Det var i samma veva som han hade tackat nej till en tjänst som erbjudits honom av ett annat stort företag. Därefter hade allt tagits ifrån honom. Han hade förlorat både sin värdighet och sitt hem. Kunde det verkligen vara en slump? Han hade gått från att ha varit en ansedd person till att bli jämnad med marken. Pulveriserad. Ben skannade av molnen som likt hotande ulvar jagade ikapp och klättrade på varandra över himlen. Han bedömde. – Tolv, tio, elva, nio, sju. Förut skulle han med säkerhet ha sagt att det skulle ta en halvtimme innan ovädret var över staden. Med den senaste tidens klimatförändringar och jordens bävande förlopp visste han nu att det enbart rörde sig om sju minuter. Sju minuter. Han måste söka skydd. 20