9789177895428

Anna-Lena Lodenius

En värmländsk Hitler Birger Furugård och de första svenska nazisterna

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Anna-Lena Lodenius 2021 Omslag: Pär Wickholm Omslagsbild: Nordiska museets arkiv Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Tryck: ScandBook, Falun 2021 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7789-542-8

Innehåll Förord 7 Prolog 9 Barndom och politiskt uppvaknande (1887–1929)

21

Samling (1930–1932)

83

Splittring (1933)

145

Prövotid (1934–1936)

195

Återkomsten (1939–1945)

251

Vesper (1945–1961)

277

Epilog 285 Slutord 287 Tack 289 Släktträd 291 Litet persongalleri

293

Organisationer 301 Tidningar och tidskrifter

309

Noter 313 Litteratur 345 Personregister 349

Förord Birger Furugård var ledare för det första svenska nazistpartiet. Det var det första som tillkom i ett land utanför den tyskspråkiga världen, och det skedde bara en kort tid efter att det tyska nazistpartiet sett dagens ljus. Den svenska nazismen har alltså djupa rötter.

Han var den högt respekterade Riksledaren som ofta fallerade. Hans sympatisörer och partikamrater plockade upp honom, och de gjorde det om och om igen. Kanske för att de så hett önskade sig en ledare och deras kärlek växte med hans svaghet. Han blev föremålet för deras drömmar om en annan värld och han var nåbar i sin ofullkomlighet.

Den svenska nazismens historia kan framstå som en rövarhistoria; osannolika berättelser och udda existenser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Detta är å andra sidan något som kännetecknar många politiska och religiösa extremistgrupper. Fruktansvärda idéer framförs inte sällan av människor som är svåra att ta på allvar.

Birger Furugårds tillkortakommanden fick en avgörande betydelse för hur den svenska naziströrelsen kom att utvecklas. Hans personliga misslyckanden blev i viss mån också den svenska nazismens.

Ett råd till läsaren: Det finns många namn på personer, tidningar och organisationer i den här texten och de kan ofta låta förvillande lika. Den som tvekar kring något namn kan med fördel konsultera de kommenterade listorna i slutet av boken.

7

Prolog Vinterkväll i trakten av Årjäng Den korta decemberdagen har redan börjat lida mot sitt slut när de anländer till Silbodals kyrka utanför Årjäng. En parad av allvarliga män och några få kvinnor, de flesta ser ut att vara i 25–30-årsåldern, rör upp gruset på kyrkogårdsgångarna med sina sneakers under sin målmedvetna promenad fram till den grav som de brukar besöka vid den här tiden på året.

De stannar framför en hög sten med flera namn, varav det översta är ett mansnamn med titeln ”kronolänsman”. Nedanför den resta stenen ligger tre oansenliga kvadratiska stenar i granit, delvis täckta med ljust grön mossa. Det är den som är placerad längst till höger som tilldrar sig besökarnas intresse. Av texten framgår att här vilar distriktsveterinär Birger Furugård, född den 8 december 1887, död den 4 december 1961, tillsammans med hustrun Bertha, född Björnson.

Några av männen tar sig tid att placera ut ett åttiotal gravljus som tänds med viss möda på grund av det tilltagande snöfallet. De fladdrande lågorna lyser upp området kring graven och får mörkret runt den att framstå ännu mer kompakt. Därefter vecklar de ut sina fanor, den mest iögonfallande är blå med ett gult hakkors i mitten.

En ung man med svart stickad mössa ställer sig till vänster om stenen för att säga några ord. Men talet blir kort eftersom det är flera minusgrader, och ingen av de närvarande tycks ha klätt sig efter väderleken. Han avslutar med högläsning ur en text, som han framhåller en gång skrevs av den avlidne själv: ”Jag har rest 41 000 mil i idéns tjänst och sammanlagt talat i 104 dygn eller 208 tolv-timmars dagar eller 2 500 timmar i sträck på 136 platser i vårt land och har hittills hållit 1 221 möten i Sverige och 140 i Tyskland.”

De står stilla och tysta en stund i vördnad inför den dödes arbetsinsats, innan de lägger ner en granriskrans med blågula band för att 9

en värml ändsk hitler

Birger Furugårds grav på Silbodals kyrkogård i Värmland är platsen för en årlig ceremoni i samband med hans födelsedag i början av december. Foto: Anna-Lena Lodenius.

sedan hasta vidare till sina bilar för att bege sig till en varm ombonad lokal för att gemensamt inta ett svenskt julbord. Men några av dem ska snart återvända, och framåt vårkanten och hela den varmare delen av året finns det oftast färska blommor på just den här graven.1

Minnet av en nazistledare Texterna om Birger Furugård i böcker om den svenska nazismens historia är kortfattade och blodlösa. De innehåller oftast några rader om alkoholproblem och ekonomiska svårigheter. Men framför allt betonas det att han ersattes av andra mer framgångsrika ledargestalter, som antagonisten Sven Olov Lindholm som levde ända till 1998, och som därför hade rika möjligheter att påverka eftervärldens bild av sig själv och sitt parti.

10

prolo g

Om konturerna av verklighetens Birger Furugård är vaga så är myterna om honom desto fler. Någon säger sig ha en bekant som var på plats när Birger Furugård försökte åka vattenskidor i Stockholms skärgård på 1950-talet. Nazistledaren drogs snabbt ner under vattenytan med den svenska flaggan i topp, till förtjusning för alla barn som stod på stranden och tittade på. En berättelse fylld av symbolik.

Men på 1950-talet var Furugård svårt lungsjuk och vistades därför ofta på sanatorium eller i södra Europa. Det förefaller inte troligt att han skulle ha gett sig på något så fysiskt krävande som vattenskidor.

Någon annan nämner en professor vid ett universitet som hävdat att många var kritiska till Birger Furugårds sätt att arbeta som veterinär.

En gång på 1960-talet ska han ha fått ett utbrott över att det vatten han fick när en ko skulle kalva inte var tillräckligt hett. Han hällde då ut det över ett kärl med fint mjöl som blev förstört. Men frånsett att Birger Furugård dog redan 1961 var han enligt de flesta andra källor uppskattad som veterinär. Den som har förgripliga åsikter om människor utifrån deras förmodade rastillhörighet behöver inte hata allt levande, framför allt inte djur.2 En tredje säger att hon kände en judisk kvinna som hade suttit i förintelseläger och som förälskade sig i en värmländsk bonde och bosatte sig i Deje. En dag strax efter krigsslutet fick de problem med en ko. De tillkallade då en veterinär som visade sig vara Birger Furu­gård. Den tidigare nazistledaren passade på att berömma bonden för att han fått en så ”rasande grann” hustru. Mannen och hustrun valde, i tyst samförstånd, att inte röja hemligheten att hon var judinna. Den här sista berättelsen går att härleda till en kvinna vid namn Flora Glad som senare i livet började föreläsa runtom i Värmland och berätta om förföljelserna i Nazityskland och flykten till Sverige med de Vita bussarna. Att det är hon själv som berättat stärker förstås trovärdigheten.

Under den senare delen av Birger Furugårds liv framstod han som mycket ensam och inte särskilt lycklig. Han försökte ibland ta kontakt med människor i Molkomstrakten där han var bosatt i många år, men undvek då helst att diskutera politik. Av de få intervjuer som gjordes de här åren framgår att Birger Furugård aldrig tycks ha vacklat i sin 11

en värml ändsk hitler

Passbilder från en fotoautomat i Oslo i början av 1930-talet. Foto: Nordiska museets arkiv.

positiva uppfattning om Nazityskland och Adolf Hitler. Hur kan en människa vara utan skam inför vår tids mest omfattande massmord, mordet på sex miljoner judar och många andra grupper, och bara ha positiva saker att säga om dem som låg bakom?

Sökandet efter berättelsen om Sveriges förste nazistledare måste börja i arkiven. Ett av de första tipsen för mig till Nordiska museet där jag presenteras för en samling med dokumentlådor vars innehåll bärgades ur nazistledarens hem efter hans död. Den första mappen 12

prolo g

jag öppnar innehåller bland annat några fotografier. Här hittar jag ett litet kuvert med texten ”Photomaton” med stora bokstäver och under med lite mindre text ”7 minutter”, följt av två adresser i Oslo och upplysningen att företaget ”fotograferar 6 forskjellige billeder” på 16 sekunder till det facila priset av en norsk krona.

Innehållet består av remsor med totalt fyra foton föreställande en något stel man i nazistuniform med flackande blick. Han ger ett osäkert intryck. Eller är det bara hans ovana vid fotoautomater som förleder mig att tro det, de måste ha varit en nymodighet vid den här tiden. Kanske hittade han därefter en lämplig kamerapose, de två sista bilderna i fotoserien är nämligen bortklippta. Vid fototillfället måste Birger Furugård ha varit i drygt 40-årsåldern. Vad skulle han använda bilderna till? Kanske prövade han helt enkelt bara några ledarposer inför det anonyma kameraögat.

En annan mapp innehåller Birger Furugårds anteckningar som han gjorde inför tal och artiklar, fulla av överstrykningar och klottriga tillägg i marginalerna. Jag försjunker i en text om den sjunkna staden Atlantis som ett slags urhem för arierna, men det saknas angivelser kring vad den använts till. Det gäller även många av de andra texterna i arkivet som uppges vara författade av Birger Furugård. Därefter ger jag mig i kast med högarna med brev och vykort till ”Riksledaren” som han kallades efter tysk förebild (Reich Führer), eller kort och gott ”RL”. Här finns allt från många sidor långa brev till korta telegram, skrivna av så väl högt uppsatta partikamrater som vanliga medlemmar.

När jag lyckas tyda de ibland svårlästa handstilarna får jag en inblick i ett speciellt universum där tron på det nya samhället varvas med beundran för ledaren som ska leda armén av kamplystna brunskjortor. Breven inleds nästan alltid med frasen ”Hell Furugård!” och avslutas med ”kamphälsningar”. De driver ibland med sina egna ord och begrepp, som när någon som just haft en lättare förkylning och hoppas på sympati skriver att han ännu inte vill bli ”pensionerad ur hakkorsarmén”.

De vanliga medlemmarna är fyllda av något som kan liknas vid idoldyrkan, och tackar i översvallande ordalag för signerade foton och entusiasmerande föreläsningar. Vid ledarens bemärkelsedagar 13

en värml ändsk hitler

bjuder de rentav till lite extra och rimmar, som ”Kamrat Erhard” som skickar ett telegram från Hotell Kronprinsen i Stockholm i december 1933, samma år som nazistpartiet tog makten i Tyskland: Hell Furugård! – På 46-årsdagen jag hälsar, Dig som tillsammans med ärliga män frälsar Sverige från judar och ljugande pack!

Tack för vad Du gjort, kommer göra!

Tack!3

Så enkelt och självklart, för den invigde. Det finns de andra, de som är roten till det onda, och deras medlöpare är också lätta att identifiera.

Det finns ett vi, alla som sett ljuset och tänker kämpa för förändring.

Kampen kommer att kräva offer, motkrafterna måste bestå provet.

Men tänk om den egna rörelsen inte lever upp till förväntningarna, eller om ledaren inte är av det rätta virket? En sådan oro framskymtar i vissa av breven. Fanns det någonsin en dag då de verkligen trodde fullt och helt på att de skulle lyckas med sin sak, och att just Birger Furugård var den som skulle föra partiet in i framtiden? I så fall var det kanske i januari 1932.

En januaridag på Hötorget Det är 1932, ett år före nazisternas maktövertagande i Tyskland, och de har redan hunnit flytta fram positionerna rejält i tysk politik. Birger Furugård, som lyckats samla de flesta av de svenska nazisterna i ett enda parti, har tidigare försökt att bjuda in propagandaminister Joseph Goebbels och Adolf Hitler för att hålla flera tal och offentliga möten i Stockholm. Ansökan avslogs utan motivering, trots att Birger Furugård överklagade och försäkrade att avsikten inte var att talarna skulle lägga sig i svensk inrikespolitik. De skulle bara informera om nationalsocialismen som det ”tjugonde århundradets världsåskådning”.4 Det svenska nazistpartiet Sveriges Nationalsocialistiska Parti, SNSP, som Birger Furugård är ledare för, växer och värvar nya medlemmar 14

prolo g

Birger Furugårds medlemmar flyr med polisens beskydd längs gatorna intill Hötorget efter mötet i januari 1932. Foto: TT.

vid den här tiden. Värvningsgrupper reser runt i landet, det hålls mängder av möten och sommarläger, och affischer med hakkors klistras upp varhelst de drar fram i landet. En fredagskväll den här vintern är det tänkt att nazistpartiet ska hålla sitt första stora möte i huvudstaden, och den ursprungliga planen är hålla till i Folkets hus.

På programmet står ett tal av Furugård med titeln ”Världskrisen och demokratins bankrutt”. Men när arbetarrörelsen bestämmer sig för att bryta överenskommelsen om lokaluthyrning får mötet flytta till Hötorget.

Redan på eftermiddagen kan de förbipasserande se hur unga män i uniformsliknande kläder släpar ett tungt föremål, som ser misstänkt likt ut en vanlig packlår, över den öppna platsen framför Konserthuset med sin coelinblåa fasad. Det är varmt för att vara i slutet av januari månad, vilket bidrar till att ovanligt många människor stannar till 15

en värml ändsk hitler

trots att torghandeln för länge sedan är över för dagen, och de blir stadigt fler och fler. En del har nog lockats av tidningsartiklar om bråket kring den stoppade lokaluthyrningen och hoppas på tumult, andra är politiskt aktiva på vänsterkanten som vill bjuda motstånd.

När Birger Furugård anländer omsluts han omedelbart av unga män ur partiets stormtrupper, allmänt kallade SA efter sin tyska förebild Sturm Abteilung, som ska garantera hans säkerhet. Men först ska åhörarna få lyssna på den mindre erfarne distriktssekreteraren i Stockholm, en ung man vid namn Mauritz Brolin. Publiken är från första stund inriktad på att förlöjliga honom med alla till buds stående medel. Han hinner knappt yttra de första orden innan det utbryter skrattsalvor och busvisslingar och Brolin får kämpa för att överrösta folkmassorna.

Furugård står lite vid sidan av och väntar på sin tur. Den uppmärksamme kan se hur han skrattar åt lyckade inpass från meningsmotståndarna, och ibland rynkar pannan när Brolin har svårt att bemöta kritik. Sedan är det dags för den tunnhårige och något korpulente nazistledaren med de välputsade stövlarna, skärmmössan och kopplet fast spänt över skjortbröstet att kliva upp på det anspråkslösa podiet för att möta massorna. Han börjar med att stå helt tyst en stund och titta ut över det fullpackade torget. Sorlet dämpas.

När han till sist tar till orda är det med den klassiska devisen från den franska revolutionen: ”Frihet, jämlikhet, broderskap!” Kommunisterna svarar med att sjunga att Internationalen ”åt alla lycka bär”. Åtskilliga tusen i publiken stämmer in, säkert även de som inte ger mycket för den revolution som de snart hurrar för. Men nu handlar det om att tysta en politisk motståndare som försöker att appropriera ett radikalt budskap, och det kan inte tolereras. Så förflyter fem–tio minuter utan att Birger Furugård tycks bekommas särskilt. Han verkar tvärtom närmast upplivad, och så fort sorlet lagt sig så mycket att hans röst hörs kallar han dem fega som inte vågar höra sanningen och hävdar att de bara använder ”den judiska nationalsången” (Internationalen) för att undertrycka andras yttrandefrihet.

Furugård jämför hetsen mot nazister med hur man behandlade socialdemokrater i arbetarrörelsens barndom. Hur kan en arbetare 16

prolo g

Birger Furugård håller sitt första stora politiska möte på Hötorget i Stockholm i januari 1932. Foto: TT.

fortfarande tro att socialdemokratin har lösningarna på dagens problem? Han höjer rösten uppfordrande: Har Socialdemokraterna och de andra partierna kunnat stoppa arbetslösheten, den ekonomiska depressionen som rullar över världen, köerna som ringlar till sopp17

en värml ändsk hitler

köken eller lönerna som rasar för de lyckliga som ännu har ett jobb att gå till? Furugård säger sig föra den svenske arbetarens talan: ”Så långt har det gått i vårt land att en som föddes inom dess gränser icke längre är trygg för mat och arbete.”

Nu hörs ett och annat ”bravo”, och vartefter tycks åtminstone en del av de som lyssnar hitta ett och annat i talet de håller med om. Furugård fortsätter med att nämna de dramatiska händelserna i Ådalen året innan som skakat om så många. Många förväntar sig nog att han ska ta arbetsgivarna och militären, som sköt ner fem arbetare, i försvar.

Men Furugård talar i stället om ”de förbannade strejkbrytarna som tar brödet ur munnen på hederliga, hyggliga svenska arbetare”. Skulden lägger han också på den svaga regeringen. Vilken häpnadsväckande taktisk vändning, och den ger resultat. Nu hurras det kraftfullt. Efter att återigen ha väntat in att sorlet ska lägga sig återkommer Furugård med det som han ser som en tredje orsak till det som hände: facket och arbetarrörelsen!

Om jag kommer körande med en bil med flera passagerare och plötsligt stoppas av en arbetare med en röd flagga som talar om att det skall sprängas lite längre fram, men ändå kör på, bilen springer i luften och passagerarna dödas, vad är jag då? Jag är en mördare. Och mördare voro ledarna av tåget mot Lunde, som visste att det fanns kulsprutor och militär framför de ärligt strejkande arbetarna, men ändå förde dem i döden.5

De som lyssnar vet nu uppenbarligen inte längre hur de ska reagera, om de ska hurra eller busvissla, så de håller tyst. Furugård tar till orda igen och uttrycker ännu tydligare sitt stöd för arbetarna, mot kapitalet.

Han avslutar talet med ett triumfatoriskt: ”Med Gud och fosterlandet ska vi segra.” Innan han går av scenen höjer han högerhanden i en så kallad Hitlerhälsning. När han avlägsnar sig från den tillfälliga scenen spricker hans ansikte upp i ett vänligt leende riktat till dem som stått närmast. Han omsluts av partikamrater som byltar på honom varma kläder, han har talat iförd endast sin bruna skjorta på överkroppen.

Furugård lämnar ett sjudande torg av frustrerade åhörare som vän18

prolo g

tat sig bråk och kravaller. Antalet åhörare uppskattas till runt 6 000, men räknar man in alla människor som är i rörelse kring Hötorget och in på sidogatorna kan de mycket väl vara närmare 10 000. Det gör detta till ett av de största politiska möten som dittills hade ägt rum i Stockholm, överträffat endast av några enstaka sammankomster mer i utkanten av city, ofta på Gärdet.

Dagen därpå är nazistledarens tal på första sidorna i Stockholmspressen. De flesta verkar tycka att Birger Furugård gjorde en lysande insats, och till och med kan ha omvänt en och annan. Stockholmstidningen berömmer Furugårds förmåga att hålla den stökiga massan fångad i en och en halv timme och menar att ”Kvällen var Deje-Hitlers” (det namn som Furugård fått i pressen eftersom han sedan några år tillbaka är stationerad som veterinär just i värmländska Deje). Dagens Nyheter ger en känga åt de många kommunisterna i publiken som var där för att störa. Men journalisten medger att ”Hr Furugård visade sig emellertid vara en överraskning; en styv agitator som fann sig fort till rätta i miljön och svarade med opponenternas egna vapen – kanske något mera skarpeggade”. Det är en början, och inte någon dålig sådan. Men som alltid började det förstås inte där och då utan långt tidigare.6

19

Birger Furugård håller tal den 1 januari 1928. Foto: TT.

Barndom och politiskt uppvaknande 1887–1929 Redan under uppväxtåren lärde han känna den fattiga Årjängsbygdens bönder och arbetare, tog del av deras sorger och bekymmer, såväl som av deras sparsamma glädjeämnen. Omgiven av en ståtlig vild natur och av det yppersta folkmaterial, som världen känner, lärde han sig från barnaåren att älska land och folk.7 Ur Rolf Nystedts Sanningen om en ledare och hans kamp för idén.

långt innan birger Furugård blev nationalsocialist, eller ens visste vad det ordet betydde, var han rasist och antisemit. Det är egentligen ganska självklart, rasismen och antisemitismen är själva grundbulten i den nationalsocialistiska ideologin. Själv skulle han ofta hänvisa till alla böcker han började läsa under sin tid vid Lunds universitet, inspirerad av en rasistisk professor. Men den största betydelsen hade antagligen det faktum att han präglades av sina äldre bröder. I folksagorna finns det ofta tre bröder som ger sig ut i världen för att söka äventyret, och till sist brukar den yngste uppvisa den klokskap som krävs för att segra. Gunnar, Sigurd och Birger blev alla tre glödande nazister. Det var de äldre bröderna som först besökte Tyskland 1923 och träffade det tyska nazistpartiet och dess föregångare, inte Birger som kom dit först några år senare, sannolikt 1927. Ändå blev det Birger som kom att leda det svenska nazistpartiet.

Bröderna växte upp i Silbodals församling utanför Årjäng i de avlägsna skogsrika delarna nära norska gränsen, långt från det turbulenta Tyskland som de skulle ta ett så starkt intryck av. Silbodal har 21

en värml ändsk hitler

satt få avtryck i historien. Men vid mitten på 1860-talet, bara drygt tio år innan brödernas föräldrar gifte sig och flyttade dit, hade församlingen skakats av en dramatisk händelse. Då dömdes nämligen kyrkoherden för att ha giftmördat tre församlingsbor, och för ytterligare några misslyckade mordförsök; de flesta av brotten hade han begått genom att blanda arsenik i nattvardsvinet. Denna historia, i all sin morbiditet, har inslag av tankegods som erinrar om den ideologi som låg till grund för nationalsocialismen. Kyrkoherden Anders Lindbäck ville åstadkomma ett perfekt samhälle utan blottor och svaghet. Han talade om barmhärtighet men drevs egentligen av en tro på renhet och ordning och av krassa ekonomiska överväganden som fick honom att vilja eliminera människor som han ansåg mest låg andra till last.8 Brödernas far Johan Peter Lundin kom från Åmål, och modern med det exotiskt klingande namnet Fatima Lovisa, född Alm, var en bagardotter från Marstrand i Bohuslän. Lundin kom att arbeta som länsman, vilket betydde att han var en slags lokal skattmas och in­drivare, men också hade vissa polisiära befogenheter. Arbetet var på deltid och han förväntades sköta ett jordbruk vid sidan av. Paret fick sex söner och en dotter, Birger var det femte barnet. Alla barn som växte upp i vuxen ålder bytte namn till Furugård. Även storebrodern Georg gick med i det parti som Birger Furugård var ledare för och kandiderade till och med någon gång i ett val. Det kan inte uteslutas att samma åsikter delades av fler i familjen. Släkten har donerat en bordsduk med hakkors till hembygdsmuseet i Koppom som ska ha legat på salongsbordet i ett av Birger Furugårds första egna hem i Risviken i Årjäng.

Gården Vikebotten där bröderna växte upp är vackert belägen på en sluttning ner mot en vik av sjön Västra Silen. Den vita träbyggnaden är knappt synlig bakom den lummiga grönskan när vi passerar där med bil en försommardag. Den fortsatta färden genom de västra delarna av Värmland tar oss genom många små byar och samhällen där Birger Furugård brukade stanna till under sina talarturnéer.

I dag är det här till stor del en avfolkningsbygd, och vi ser många hus som står och förfaller i brist på köpare. Det är svårt att tänka sig en tid när de asfalterade vägarna bara var enkla grusvägar eller stigar upptrampade av hästar, och när fälten var fulla av hårt arbetande 22

barnd om o ch p olitiskt uppvaknande (1887–1929)

män och kvinnor i svettiga skjortor och blusar. Ibland kanske det annonserades ut ett möte arrangerat av de lokala nazisterna som fått låna ett ordenshus eller någon annan lokal. Många kom nog mest av nyfikenhet, eller för att de önskade sig ett avbrott i det enahanda vardagslivet på platser som Järnskog, Blomskog eller Lennartsfors.

En del som kom ville bråka med nazisterna, andra stod på nazisternas sida, argumenten haglade, säkert också smockorna ibland. Precis som på Hötorget med andra ord.

Birger Furugård blev tidigt van vid att hans podium kunde vara en låda, ett bensinfat, ett lastbilsflak eller vad som helst som gjorde att han syntes ovanför de som lyssnade. Han pratade länge, alldeles för länge tyckte många, till exempel de lokala poliser som ibland kallades ut för att övervaka mötena. Han verkade inte följa några direkta manus, och argumenterade inte efter några tydliga linjer. Men de som lyssnade kunde ändå uppfatta honom som en underhållande talare.

Han skämtade ofta, berättade anekdoter och människor skrattade, även de som inte höll med honom.9 Birger Furugård pratade gärna och ofta om den makt som han menade att judarna hade tillskansat sig i Sverige, och exemplifierade med att det, enligt honom, judiskt styrda kapitalet sög ut bönderna som tvingades gå från gård och hem. Efter en stund brukade han komma in på att penninghungern slår omkring sig och att politikerna tappat greppet och blivit korrumperade av sin längtan efter makt. Slutligen brukade han nämna något om hur internationalismen fått breda ut sig, vilket kväst nationella intressen och här passade han på att ge en känga åt kommunisterna, som han menade också var djupt präglade av judiska intressen. Han höll kort sagt ett tal som hade tilltalat även hans sentida efterföljare, de ideologiska riktlinjerna för sådana här rörelser har inte förändrats särskilt mycket. Möjligen talade han nedsättande om judar lite oftare och med lite färre omskrivningar än efterkrigstidens motsvarande grupper kunnat göra, mot bakgrund av kännedomen om nazisternas folkmord.

Somrarna i början av 1930-talet var heta, i juli 1933 slogs det svenska värmerekordet när temperaturer uppmättes på hela 38 grader.

Men det blåste kalla vindar över världen i form av de senaste årens 23

en värml ändsk hitler

ekonomiska kriser som drabbat befolkningen i Värmland likväl som på andra håll. När Birger Furugårds politiska förebilder i Tyskland tog makten började de tämligen omgående internera oliktänkande och grupper som sågs som misshagliga i koncentrationsläger där det förekom tortyr och grymma bestraffningar. Detta var självklart ingenting som nämndes i de tal Furugård höll, varken i de värmländska byarna eller på andra håll. Budskapet var strikt riktat till svenskar och handlade om svenska förhållanden. Som för att markera detta vajade hakkorsfanan blå och gul i Värmland och på andra håll. Ändå fanns ju de tyska influenserna där, och i betydligt högre grad än de som lyssnade på Furugårds tal alltid förstod.

Landsbygden var ännu tätbefolkad. Bara på Vikebotten, som familjen Lundin arrenderade och som Birger Furugård alltid skulle se som sitt hem, fanns det under hans barndom sex hushåll. Enbart familjen Lundins hushåll kunde bestå av minst tio individer, inräknat pigor och drängar. De förefaller att ha varit någorlunda bildade, även kvinnorna fick varje gång med beröm godkänt när Silbodals församling skickade ut sina representanter för att genomföra de obligatoriska husförhören och examinationerna i förtrogenheten med det svenska språket och den kristna tron.

Försvaret för bönderna var förstås ett tacksamt ämne att tala om i en tid då de flesta fortfarande bodde på landsbygden och på bondgårdar.

I likhet med familjen Lundin var det åtskilliga som inte ägde den mark de brukade: fattigdom, nöd och svåra villkor var vardag för många. Att Birger Furugårds far därtill var länsman, eller landsfiskal som det skulle heta några år senare, betydde ändå att hans finansiella läge kunde ha varit något bättre än den genomsnittliga bondens. Förutom att han hade en viss lön gick det att tjäna mer genom att agera juridiskt ombud för olika klienter i distriktet mot skälig ersättning. Men Johan Lundin hade svårt att hantera pengar och var en utpräglad sällskapsmänniska som alltid spenderade mer än det kom in. Tio år efter att han hade utnämnts till länsman för Nordmarks nedre länsmansdistrikt var han bankrutt.10 Äldste sonen Gunnar, som tidigt började drömma om att bli läkare, har berättat att han erbjöds att studera privat några timmar varje dag för den nye kyrkoherden i Silbodals församling (som tagit över efter 24

barnd om o ch p olitiskt uppvaknande (1887–1929)

den giftmordsdömde Lindbäck) och läste in de naturvetenskapliga ämnena hos distriktsveterinären. Länsmanssönerna kom därefter att sponsras på olika sätt av människor i trakten, särskilt av en bruksdisponent i Lennartsfors som lånade ut pengar utan säkerhet så att flera av barnen Lundin, bland andra Birger, kunde ta studenten och även fortsätta med högre studier.11 Den svenska naziströrelsens beskrivningar av Birger Furugårds bakgrund bär tydliga spår av den för nazister så typiska blod och jord-tanken, där människan förmodas ha ett närmast besjälat samband med den plats hon föddes på. I det här fallet är det den värmländska myllan som antas ha format honom till den han blev. Nazistpartiets interna biografi över sin ledare slog fast: Redan under uppväxtåren lärde han känna den fattiga Årjängsbygdens bönder och arbetare, tog del av deras sorger och bekymmer, såväl som av deras sparsamma glädjeämnen. Omgiven av en ståtlig vild natur och av det yppersta folkmaterial, som världen känner, lärde han sig från barnaåren att älska land och folk. Men med lika stor kärlek och stolthet, som han såg detta folk leva sitt strävsamma liv i en av Sveriges skönaste bygder, med lika stor bitterhet såg han, hur detta folk hunsades och förtrycktes av övermodiga ämbetsmän, ekonomiskt utsögs av penninggiriga bolagsherrar och bankmän, medan marxismens lejda apostlar redan börjat sitt arbete på att bringa de av sina naturliga ledare svikna arbetarna under sitt andliga tvångsvälde.12

Att identifiera sig med landsbygdens folk, utan att fullt ut dela deras villkor, var ett öde Birger Furugård delade med nazistledarna i våra grannländer (som fick sina nazistpartier betydligt senare än Sverige). Även Frits Clausen i Danmark och Vidkun Quisling i Norge växte upp på landet men med föräldrar som hade högre ambitioner för sina barn än de flesta andra i samma trakt. Alla tre skulle tala med glödande emfas om bonden som en slags urkraft sprungen ur jorden och det ursprungligt nordiska och ariska, en kontrast till föreställningen om den rotlösa, internationalistiska och penningfixerade juden.13 25

en värml ändsk hitler

Elevföreningen vid Veterinärhögskolan vid Albano i Stockholm 1916. Birger Furugård står som femte man från höger i den övre raden. Foto: Hovfotograf Julius Grape, Veterinärmuseet i Skara.

Även yrkesvalet fick förstås en plats i berättelsen om ledarens väg till toppen. Birger Furugård bestämde sig för att utbilda sig till veterinär, vilket kanske låg nära till hands eftersom han vuxit upp på en bondgård. 1912 sökte han till Veterinärinstitutet och blev antagen som elev (skolan skulle under hans utbildningstid byta namn till Kungliga Veterinärhögskolan). Ödets finger hade återigen pekat i en viss riktning och för honom närmare det folk som han ville bli ledare för: Skenbart avlägsnade detta honom från den kommande uppgiften.

I själva verket betydde hans yrkesval istället, att han räddades från den fara som ständigt hotar den studerande svensken – att isoleras från det folk, ur vilket han framgått. Genom sitt yrke blev Birger Furugård i tillfälle att återknyta kontakten med kärnan i det svenska folket. För varje gång han utövade sitt yrke, fördjupades sambandet mellan honom och de fattiga och strävsamma 26