9789177895336

erika olofsson liljedahl

PARADISHAMN

historiska media

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Erika Olofsson Liljedahl 2022 Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbilder: Trevillion, Shutterstock Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7789-533-6

1

Hotellet Slummern är en envis ebb när Mölle kurar i sitt ide. Kylan håller den lilla byn vid foten av Kullaberg i ett järngrepp och fiskestugorna hukar invid havet. Hotellen längs bergssidan står tomma. Aldrig tycks en väntan vara så lång som när våren tvekar.

Så en dag kommer solen och sommaren är inte långt borta. Hotellens fönster ställs på vid gavel, all vinterns kyla och mörker måste vädras ut. Gardinerna skälver i vinden.

Också havet häver sig. En fortplantning i vattenmassorna sprider sig som en darrning i både Kattegatt och Skagerrak.

Någonting rör på sig i djupet. Något som varken bekoms av sol eller måne och som följer sin egen rytm: vilans och rastlöshetens. Det är festen som har vaknat och det är dags för den att åter sätta bo, att hitta en plats där den ständigt är välkommen. Rum med stora fönster mot havet och blankpolerade golv som gjorda för dans duger gott.

Gästerna lockas från när och fjärran. De kommer från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn, med dignande väskor och tindrande ögon. Kanske är de inte lika många eller lika långväga som de en gång var. När tågen gick direkt 5

från Berlin ekade det av tillrop på både franska, engelska och italienska mellan hotellens väggar. Nu är de främmande språken mer ett undantag, men fortfarande kommer gäster i betydande antal. Marken mullrar när de närmar sig. Tåg gnisslar mot skenor och grus knastrar under bilars däck.

Ivern vet inga gränser. Sommaren är lång och löftesrik.

Ingen känner ännu till elden som kommer att brinna på berget. En kväll när månen är full ska lågorna växa och hota att hugga tag i grönskan. Lockande och förföriska drar flammorna varje öga till sig. Se! I skenet faller en kropp.

Unga starka ben förlorar balansen och någon tumlar som en trasdocka nedför branten. Grus och småsten dras med i fallet. Ett skrik ekar i mörkret.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Än har elden vid fyren inte tänts, än vilar alla i trygghet. Ingen vill de vackra på berget något ont och festen ska just börja.

Hör! Nu mullrar det i berget också, av det som kallas förväntan.

6

2

Hilda Från fiskestugan vid Mölles södra utkant gick det inte att urskilja särskilt mycket. Varken vågornas rörelser eller färgen på båtarna invid kajen. Mörkret dolde strandens böj och ute på udden slungade fyren ut sin ljuskägla i natten.

Hilda lutade sig närmare fönstret och lät blicken vandra över bergssidan. Där uppe på höjden låg det, hotellet dit hon skulle återvända imorgon. Ljus sken i fönstren men själva byggnaden gick bara att ana som en vit fläck, en spöklikt gäckande skugga.

Bilden grumlades när utandningsluften spred imma på glaset. Hilda tog ett steg bakåt och strök bort den med koftans ärm. Med ens stal fotogenlampans sken tillbaka världen bortom glasrutan från henne. Rummet hon stod i reflekterades som i en spegel. Istället för hotellet stirrade hon på sig själv. Där var hon. Koftan knäppt upp i halsen och fars säckiga byxor som hölls uppe av bältet i midjan. Håret tunt och klippt vid käklinjen. Ansiktet ett virrvarr. Även fars gestalt skymtade i glaset. Suddig och mörk satt han i fåtöljen i hörnet. På något sätt måste han ha märkt hennes blick för han tittade upp, lade pipan på fatet och 7

hostade. Röken drog i en flyktig svepning över glaset.

I stolen ändrade far ställning.

– Då ryker byxorna för sommaren då? sa han.

Hilda hakade tummarna i byxfickorna och spände ut tyget.

– Jag vet inte hur det ska gå, sa hon och far drog på munnen.

– Du reder dig nog, sa han. Som alltid.

Han tog upp pipan för att knacka ut tobaken på fatet och Hilda strök med händerna över baksidan av låren. Ylle­tyget kittlade mot handlederna. Mot fingrar och handflata kändes det inte alls. Trots att hon inte ens fyllt tjugofem var hennes händer härdade som en gammal kvinnas. Utan tvekan var det saltets fel. Det drog fukten ur skinnet, gjorde knogarna fnasiga och fingertopparna sträva. Nu skulle hon slippa det för en tid och sprickorna skulle få tid att läka.

Hilda hade redan sett till att naglarna var korta och att ingen smuts hade gömt sig. Håret kunde hon inte göra mycket åt. Att locka hade hon aldrig vågat sig på. Stråna var så tunna att hon inte ville riskera att bränna bort ett endaste ett. Det fick duga med en klämma som höll undan luggen.

Far knackade med pipan och Hilda lyfte blicken bortom bilden av sig själv, ut i mörkret. Söderut var det redan natt.

Svärtan hade spillts ur havet och krupit upp över horisonten.

Den som påstod att mörkret kom från himlen hade aldrig stått och sett kvällen komma vid havets kant.

– Johnsson från Bräcke sa något märkligt, sa far. Ja, det var över äggen hans, mitt i kommersen, så jag vet inte om det är sant. Han påstod att Mor-Karin inte kommer att vara på plats imorgon.

8

Hilda vände sig om.

– Ska hon inte vara på hotellet?

– Det var vad Johnsson hört.

– Varför skulle inte Mor-Karin vara där?

– Det är just det, sa far. Varför skulle hon inte?

Hilda rynkade pannan.

– Johnsson lät säkert bara munnen gå, sa far. Han har för vana att lägga till både det ena och det andra. Förresten begriper jag inte hur han skulle fått veta det. Vi brukar väl aldrig få reda på något av det som sker på berget förrän efter att det har hänt?

– Det blir till att märka imorgon, sa Hilda, och far, nöjd över vad piphuvudet släppt ifrån sig, sköt undan fatet.

– Nej, om man skulle …, sa han.

Det knarrade från stolen när han reste sig och för ett ögonblick blev han stående. Sista biten av ryggen väntade fortfarande på att rätas ut medan händerna gjorde en snabb dans över skjorta och byxfickor.

– Du kan vara lugn, sa Hilda. Du har inte glömt något.

Det bara känns så när du lagt ifrån dig pipan.

Far fnös.

– Du tror du är klipsk du!

Hilda flinade och far gick mot köket. I förbifarten lade han sin hand på hennes axel.

– Det ska väl bli fint att komma bort från det här stinkande kyffet ett tag?

Hilda gjorde en obestämd knyck med huvudet, men far nickade som om han ändå förstod.

– Min flicka, sa han. Min flicka i de fina salongerna. Hade jag fått bestämma skulle du fått bo där uppe för jämnan. Fast 9

det hade såklart blivit ett fasligt sjå att hälsa på. För sådan här hade jag väl aldrig blivit insläppt?

Han tog ett steg bakåt och slog ut med händerna för att visa upp sig. Hon visste att han skojade men tyckte ändå inte om att han gjorde sig själv till en lustighet.

– Det är inte så märkvärdigt där uppe, sa hon.

– Åh jo, sa han och log. Om det är något det är så är det märkvärdigt.

Han gick ut i köket för natten och Hilda vände sig mot fönstret, såg hur ett litet leende lekte i reflektionens mungipa. Ljuden när far ordnade med soffan var välbekanta.

Knak och hasande, och så den djupa sista sucken när han slutligen låg på plats.

I tystnaden kröp kvällen nära. Imorgon var det åter dags för den stora ankomstdagen. Första måndagen efter midsommar då säsongen drog igång på allvar i Mölle och både gäster och säsongsarbetare strömmade till. Det skulle bli Hildas sjätte sommar på hotellet och hon hade sett fram emot de stundande två månaderna ända sedan förra året.

Istället för att slita med fars fisktunnor skulle hon få servera i matsalen uppe i det palatsliknande hotellet på bergssidan. Trots att det innebar många timmar på benen, och även om vissa gäster mått bra av att lära sig både vett och etikett, nöp det till i henne av glädje.

Det gällde att njuta av flärden, den korta tid hon fick uppleva den. Baler och middagar under kvällar fyllda med glam och skratt. Vackra klänningar och urdruckna vinglas. Och om gästerna lade sig tidigt någon kväll skulle det säkert bli tal om en liten tillställning i köket för de anställda. Att Hilda var en av dem som gjorde hela skådespelet möjligt och fick 10

semesterfirarmaskineriet att fungera, fanns det en stolthet i.

Om höst och vinter var det inte mycket med Mölle, först när sommaren kom med sitt ljus och sin värme levde byn upp. Vid tågstationen flockades turisterna. På klapperstenstranden vinglade en jämn ström av badande ut för ett stärkande dopp i de salta vågorna, och det spatserades och vandrades både i byn och uppe på berget. Likheterna med Medelhavets riviera gick inte att påtala ofta nog. Också de bofasta slog upp fönstren och tog sig promenader längs med kustvägen. Besökarna fick även dem att se platsen med nya ögon, likt ett smycke kunde den hållas upp och betraktas utifrån.

Hilda tog ett steg åt sidan. Byxbenen hade rullat ned sig och vilade mot fotryggarna. Imorgon skulle det bli klänning igen, serveringspersonalens vita hätta samt de blanka skorna med spänne som stått undanställda sedan förra sommaren.

Hon hade tidigare på kvällen suttit ute på bänken i trädgårdstäppan och putsat dem tills de sken. Nu stod de på en tidning i farstun och väntade. Hilda log sitt hotelleende och såg på sig själv i fönstret.

Lampan lös upp bägge sidorna av hennes ansikte. Den vänstra med kindbenet och mungipan som kunde böjas uppåt i ett leende. Ögat som i rätt ljus kunde uppvisa en vackert klarblå färg. Tyvärr var det ingen som lade märke till det, för högersidan tog all uppmärksamhet. Där pekade munnen ständigt nedåt och ögonlocket hängde. Brynbenet stack ut på ett onaturligt vis, det fanns inte mycket till kindben och näsan var bred och platt som en tjurs.

Utseendet var något hon hade fötts med, en defekt som det inte gick att göra något åt, och som far sa var det inget 11

att bry sig om. Det bekom inte fisken hon saltade i tunnorna, inte gummorna som köpslog på hamnplanen eller Mor-­ Karin på hotellet heller. Varför skulle då hon? Hilda var som hon var. Dubbel. Hon kunde inte ens själv betrakta sig som en helhet. Blicken hade svårt att välja sida, flackade mellan den vänstra oansenliga och den högra som trängde sig före.

Där ute slocknade ljusen på bergssidan ett efter ett när Mölleborna gjorde sig redo för natten. Bara fyren fortsatte lysa och Hildas spegling i fönstret etsades allt djupare.

Imorgon skulle hon vara tillbaka på berget. Det var omöjligt att inte le.

12

3

Hilda Havet visade ingen årstid, ändå tyckte Hilda sig se sommaren i vattnet på morgonen. Det hade med nyansen att göra, hur de mörka våta stenarna på botten syntes tydligt samtidigt som färgen på ytan var himmelsljus. Vågorna var små men livliga, muntra invid stranden trots allt det väldiga som låg bakom och tryckte på.

Att åter ha klänning och gå genom byn vid en tid hon inte brukade gjorde något med henne. Stegen blev längre, hållningen rakare och hon lade märke till små detaljer. Som att skylten vid bageriet var nymålad och att hotellet nere vid hamnplan hade satt upp granar längs med verandan.

En tät vägg av barrklädda småträd dolde så gott som hela utsikten för de som satt till bords och Hilda kunde inte låta bli att le i mjugg. Makarna Lindell måste ha bedömt att det var bättre att sätta upp träden redan till säsongsstarten i år, istället för att vänta in stanken. Ingen som mindes fjolåret kunde klandra dem.

Under några ovanligt varma veckor hade lukten från hamnbassängen blivit olidlig. Den heta solen hade fått skiten som tömdes där att jäsa, när alla hotell var fullbelagda rörde 13

det sig om en ansenlig mängd. Gästerna som bott närmast vattnet hade varken kunnat äta eller sova. Inte förrän en styv bris piskat upp vågorna till skum och den värsta odören blåst bort hade det blivit lugnt nere på första parkett.

Hilda vek av från havet och korsade grusplanen vid järnvägsstationen. Den öppna ytan var så gott som tom. Längs ena sidan stod några av hotellens bilar uppradade och ett par av chaufförerna talade med varandra. Båda var likadant klädda, som pojkvaskrar i äppelknyckare och keps. Innan hon urskiljt vilka de var hörde hon en vissling och vände sig om.

– Hilda!

Från hållet där bageriet låg kom Emil gående, med knyckare på han också, men med både keps och bullpåse i hand.

Liksom de andra två arbetade han som chaufför för hotellens räkning. Hilda kände honom väl. Han hade hängt ihop med hennes bästa vän Stina i flera år och de två hade en liten tillsammans.

– Jag undrade just när du skulle komma travande, sa Emil när han hann ikapp henne. Är det första dagen?

– Ja, sa hon. Idag är ju stora ankomstdagen.

Emil nickade.

– Jo, tack. Bilarna kommer att gå varma, sa han.

De gick en liten bit tillsammans. Hilda frågade om lilla Barbro, och Emil strålade med hela ansiktet och berättade om en tokighet hon gjort under gårdagens middag. Efter det blev det svårt att komma på något att säga. Vanligtvis var även Stina med när de sågs och då var det till och med svårt att få en syl i vädret.

– Jodå, sa Emil dröjande. Vi har minsann sett till att tanka upp inför idag. Det kommer bli mycket att stå i.

14

Hilda nickade.

– Och du får något nytt att läsa, fortsatte Emil. Det ser du väl fram emot?

Hilda log vid tanken på de stora bokhyllorna på hotellet som Mor-Karin brukade låta henne låna böcker ur. Det hade blivit en hel del genom åren. Romaner och klassiker, en och annan diktsamling.

– Det har jag sett fram emot sedan i höstas, sa hon. Ska jag ta något till Stina också?

Emil ruskade på huvudet.

– Det kanske är bäst att vänta med det, sa han. Tills du vet hur det är där uppe i år?

De nådde kröken där vägen blev brant och svängde upp mot hotellet. Hilda stannade.

– Vad menar du? sa hon. Mor-Karin har aldrig haft något emot det.

– Mor-Karin nej, sa Emil och gav henne en menande blick. Men Mor-Karin är inte på plats i år.

– Är det verkligen så? sa Hilda. Far hörde Johnsson från Bräcke säga något om det nere i hamnen, men vi tänkte att det måste vara prat.

Emil hummade.

– Johnsson brukar låta munnen gå, sa han. Fast den här gången talade han sant. Om nu inte Erik som kör för Elfverssons också fått något om bakfoten, det var honom jag hörde det av.

– Var är hon då, Mor-Karin?

– Vid en hälsobrunn norrut, påstås det. Hela våren har det ju ryktats om att hon inte varit kry. Erik hade roligt åt att hon sökt sig inåt landet. Så mycket för de stärkande havsbaden.

15

– Men …, sa Hilda.

– Vem som är där i hennes ställe? sa Emil. Det sägs att det är Ester som ska ha hand om hotellet under sommaren.

Hilda bet sig i läppen.

– Ester? Jag trodde hon var i Köpenhamn?

– Inte vet jag, sa Emil. Det är vad Erik sa. Men nu måste jag gå. Är jag inte tillbaka med bullarna innan tåget kommer blir de andra sura.

– Hälsa Stina och den lilla, sa Hilda då Emil vände tillbaka mot stationen.

En bit bort viftade han med bullpåsen i luften.

– Du får berätta vad som pågår där uppe, hojtade han.

Hilda höjde handen till avsked. Gruset dammade kring Emils fötter när han småsprang iväg och hon tittade ned på sina egna ben. Grå strumpor och de svarta slejfskorna.

Skinnet hade redan blivit dammigt på tårna och hon ställde sig på ett ben och gned ovansidan av skon mot baksidan av vaden. Strumporna var tjocka och skulle inte ta skada. Hon gjorde samma sak med andra foten, sedan tog hon ett djupt andetag och fäste blicken på backens krön.

Där uppe väntade förmodligen Ester på henne, inte Mor-Karin, och hon erfor en svag ängslan. Att Hilda överhuvudtaget fått en plats på hotellet, den där junidagen strax innan tjugotal blev trettiotal var fars förtjänst. Som p ­ ojke hade han gått i skola tillsammans med Mor-Karin, och Hilda var väl medveten om att det var därför hon fått möjligheten att prova på. Att hon varken hade ett fördelaktigt yttre eller ett vinnande sätt var inget att orda om. Inte ens far kunde påstå det med hedern i behåll. Men Mor-Karin hade låtit Hilda prova på i serveringen redan första måna­ 16

den, hade inte ens krävt att hon skulle gå den tunga vägen via städ- och kökshjälp som annars var brukligt. Det var få förunnat.

Platserna på hotellet var eftertraktade och Mor-Karin kunde välja och vraka, inte bara bland traktens flickor utan även sådana som kom både söderifrån eller så långt bort som Småland och Halland. De fick bo vägg i vägg i tjänste­ bostaden hela sommaren, med rester att äta och det mesta av lönen att spara.

I år hade Hilda hoppats att hon äntligen skulle bli erbju­ den en åretruntanställning i serveringen. Hon hade visat sig duglig länge nu och stod näst i tur. Hennes plan hade varit att ta upp saken med Mor-Karin så snart som möjligt, men nyheten om Ester ställde till det.

De senaste åren hade Hilda enbart stött på Ester de enstaka gånger hon varit hemma från Köpenhamn och hälsat på. Då dök hon upp i matsalen, klädd i eleganta långklänningar som lätt kunde mäta sig med de mest välbeställda turisternas. Oftast var hon i sällskap med Mor-Karin och sin far Anton, som då tagit både en och två timmar ledigt för att de tre skulle kunna sitta tillsammans och njuta av vad köket förmådde.

Vad Ester egentligen gjorde i Köpenhamn var oklart. När hon försvann dit för en sex, sju år sedan talades det om studier vid universitetet. Vad som hänt sedan dess visste inte Hilda något om. Oavsett hade Ester aldrig verkat särskilt intresserad av hotellet. Hon lade sig hellre i en solstol på verandan än satte sig på kontoret med Mor-Karin när hon var hemma.

Ja, Ester hade alltid varit märkvärdig. Inte bara på sena17

re år när hon fladdrade som en dagslända genom hotellets korridorer, utan också som flicka. De gånger hon köpt fisk direkt av Hilda nere i hamnen hade hon alltid lämnat över pengarna på ett omständligt vis. Istället för att rätt och slätt räcka över slantarna släppte hon ned dem en efter en i Hildas hand, som om hon absolut inte ville röra vid henne.

Hilda kvävde en suck och påminde sig om att det var bäst att inte måla fan på väggen. Hade hon haft för vana att göra det, skulle hon ha sett sig själv och far både svälta och drunkna flera gånger om. Bättre då att vänta sig det bästa. Kanske hade både Emil och Johnsson från Bräcke missuppfattat vad som pågick?

18

4

Hilda inne på hotellet tog Hilda vägen förbi mat­ salen.

Mässings­­­­­bokstäverna över dubbel­dörren glänste mot henne när hon närmade sig och det gick en ilning av välbehag längs ryggraden. Paradishamn. Bara namnet var sagolikt, det var hämtat från en av vikarna borta vid fyren. Här på hotellet hade de större sällskapsutrymmena döpts efter olika platser på berget. Solverandan kallades Ablahamn och biblioteket Jungfrukamrarna. Trollhålet och Sockertoppen fanns också, men Paradishamn var utan tvekan det mest passande.

Försiktigt gläntade Hilda på dörren. Där inne tycktes det mesta vara som vanligt men gardinerna var nya för säsongen. Längderna av tunn muslin eller tyll gjorde salen ljusare.

Det såg lite kalare ut utan de gamla sammetsdraperierna, men fortfarande inbjudande och de skulle säkert skydda mot den värsta solen.

Borden var också annorlunda. Istället för att stå hopslagna var de utspridda i mindre grupper. De vita dukarna kände Hilda dock igen, liksom ljusstakarna i silver. Hon kunde före­ ställa sig hur de lyste upp de långsamt mörknande sommarkvällarna medan sorl och munterhet böljade genom rummet.

19