Räddaren Adventskalender
Louise Hedberg FANTASIRIKET
© Louise Hedberg, 2019 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-933-8
Räddaren Adventskalender 2019 Louise Hedberg
Gör boken till en adventskalender Om du vill göra denna bok extra spännande kan du klistra ihop varje kapitel så texten inte syns. Sedan sprättar ni ett kapitel varje dag.
FANTASIRIKET
1
Natten 5
Hon susade fram. Njöt av känslan. Hon var fri. Det gick fortare än ljuset. Hon såg stjärnorna i närheten som ljusstreck. Hon var på väg mot ett stort moln av stoft runt en galax långt borta. Molnet var lila, rosa och blått i ena kanten. Stjärnorna bakom fick det att glittra. Hon saktade in och flög runt galaxen. Den var inte särskilt stor. Kanske några hundra solsystem. Hon såg ett solsystem med en tvillingstjärna som färgglada planeter kretsade runt. Hon bestämde sig för att ta en närmare titt och satte fart ditåt. Hon for djupt in i galaxen och saktade in vid det färggranna solsystemet. De två solarna rörde sig långsamt runt varandra och hon räknade till sju planeter. Några var av sten, ett par randiga av gas och sen fanns det en röd och en gul. Men den vackraste var blå och vit. Nästan som jorden. Hon flög nära och kunde se virvlarna i molnen. Sen tog hon fart rakt ut ur solsystemet, ut ur galaxen. På väg mot nästa. *** Om hon var riktigt försiktig och smög så tyst hon kunde var det ingen som hörde henne. Förr brukade pappa vakna ofta. Om han upptäckte henne låtsades hon att hon gick i sömnen. Men med tiden hade hon blivit bättre på att röra sig alldeles ljudlöst. Nu vaknade de nästan aldrig – vare sig hon sov hos pappa eller mamma. Stella andades ut när hon sköt igen dörren till pappas arbetsrum bakom sig. Hon hade klarat det. Hon kröp upp i fönstersmygen och stoppade knäna under nattlinnet. Här i fönstret hade hon den allra bästa utsikten. Stella älskade att titta på stjärnorna. Åt det här hållet förstördes inte den svarta natthimlen av stadens ljus. Stjärnorna fick lysa i all sin prakt. Om hon tittade länge drömde hon om dem sedan. Drömmarna bland stjärnorna var de bästa. Stella och hennes pappa bodde i en lägenhet på tredje våningen i utkanten av staden. Pappa älskade böcker och hade alltid för många. Han lämnade dem överallt i lägenheten. I hans arbetsrum var väggarna täckta
6
med bokhyllor. Mellan hyllorna var fönstren så djupa att man kunde sitta i dem. Stella och hennes pappa hade gjort det mysigt med dynor och filtar så de kunde läsa tillsammans där. Från fönstret hon satt i såg hon husen glesna och skogen breda ut sig så långt hon kunde se. Det fanns en liten sjö några kilometer bort men den syntes inte för alla träd. De brukade cykla dit och bada om somrarna. Varför hon njöt så av stjärnhimlen visste hon inte riktigt. Kanske var det stjärnornas kraft som trollband henne. De brann så otroligt långt borta men syntes ändå hela vägen hit. Stella hade älskat stjärnor så länge hon kunde minnas. Det var som ett lugn fyllde henne när det bara var hon och himlen. Hon längtade efter det ibland när det gick länge mellan stjärnskådarnätterna på hösten. När himlen var mulen kunde hon inte se någonting alls. Det hände ganska ofta att Stella låg vaken om nätterna. Nästan varje natt faktiskt. Det var inte så att det störde henne. Stillheten var skön och hon gillade att tänka och läsa. Men det blev långtråkigt när stjärnorna inte höll henne sällskap. Hon hade tidigt märkt att hon inte behövde sova lika mycket som andra barn. När pappa upptäckte att hon lekte på nätterna istället för att sova hade han gjort en jättestor grej av det. Tydligen skulle barn i hennes ålder sova många timmar varje natt, annars var något fel. Nu gick hon i fyran och klarade sig utmärkt med de timmar hon sov även om det var få. Hon hade accepterat att hon helt enkelt var lite annorlunda. Varför hon inte behövde sova så mycket hade hon ingen aning om. Inte läkarna heller. De hade gjort alla tänkbara tester för att förklara varför hon inte sov. De hade undersökt hennes blod, hjärna, allergier och hon hade sovit på sjukhuset med massa sladdar på huvudet. De hade inte hittat något konstigt alls. Det var först när hon började låtsas sova mer som läkarna, pappa och mamma lugnade sig. Det var nästan som att de vuxna ville bli lurade. Hon höll sina vakna timmar för sig själv. Det var bäst så. Hon hade en hemlighet som bara stjärnorna visste om. Hon hann tänka och plugga mycket om nätterna. Det tyckte hon om. Pappa trodde fortfarande att hon gjorde läxorna i skolan. Han var professor i svenska så ibland var han riktigt bra att ha. Men han kunde vara riktigt jobbig också. Han fastnade gärna i detaljer och kunde älta ord och ämnen
7
i all evighet. Stella hade tappat räkningen på hur många gånger hon hade fått avbryta hans långa utläggningar. När som helst kunde han sätta igång. Mamma var pappas raka motsats. Hon kunde hoppa från ett ämne till ett annat och sen tillbaka hur som helst. Det var svårt att hänga med i hennes tankesvängar men hon hittade på de bästa sagorna. Det gick aldrig att gissa vad som skulle komma ut när hon öppnade munnen. Om det var något som skulle byggas, skapas eller målas då var det henne Stella frågade om hjälp. Pappa var värdelös på sånt. Mamma bodde i en stad en halvtimme bort. Från början hade hon flyttat på grund av jobbet men snart upptäckte mamma och pappa att de kom bättre överens om de inte bodde med varandra hela tiden. Stella hade flyttat med mamma först. Men hon vantrivdes i den nya skolan och passade inte in i den nya klassen. Hon hade gjort sitt bästa för att smälta in men det hade inte hjälpt. Hon blev alltid utanför. Stella hade saknat sin skola och pappa så oerhört mycket och bara varit ledsen hela tiden. Så hon hade flyttat tillbaka. Nu funkade livet bra för alla i familjen. Mamma brukade komma hem på helgerna eller så åkte Stella och pappa till henne. Det berodde lite på. Huvudsaken var att alla trivdes. Mamma bodde mitt i centrum. Där såg inte Stella många stjärnor på himlen. Natten blev aldrig ordentligt svart utan färgades orangebrun av stadens ljus. Hon kunde spana på grannarna tvärs över gatan om hon ville men det var inte lika roligt. De sov ju bara. Nej, bäst var att sitta i pappas arbetsrum. Där fick hon vara ifred med stjärnorna. Hon hade lärt sig många stjärnbilder, vad stjärnorna hette och hur de rörde sig över himlavalvet med årstiderna. Hon gillade att läsa om olika himlakroppar, galaxer, svarta hål och annat som fanns i rymden. Det var spännande att påminna sig om hur liten jorden egentligen var – på riktigt som en liten fis i rymden. Om hon satte sig i det andra fönstret i arbetsrummet kunde hon se solen gå upp. Fast inte nu i december förstås. Nu var dagen så kort att man knappt märkte den. Men på sommaren kunde hon sitta där och låta sig översköljas av ljuset från sin allra närmaste stjärna. Som hundratusen miljoner kärnkraftverk brann den hela tiden och skickade ut sin energi i rymden så att allt på jorden kunde leva av den. Det var mäktigt. Stella gäspade. Funderingarna hade äntligen gjort henne trött. Hon visste att de bästa drömmarna dök upp när hon hade spanat på stjärnor-
8
na så nu såg hon fram emot att gå och lägga sig. Hon sträckte på sig och gick tillbaka till sin säng. Det var fyra timmar kvar tills pappa skulle väcka henne. Som det brukade vara. Det var lagom för henne. Det hann hon drömma mycket på. Hon var en erfaren drömmare och kom ofta ihåg det hon drömt, nästan exakt. De drömmar hon tyckte mest om var när hon flög genom rymden. Inte i en raket utan mer som en komet som hon kunde styra. Men hon hade drömt mycket annat spännande också. Om tropisk djungel, piratskepp, bergsbestigning och fabriker. Hennes drömmar var mycket bättre än film. Hennes rum var inte så stort. Fönster på den ena väggen, sängen på den andra och överallt bilder av alla möjliga himlakroppar och stjärnor. Några i taket till och med. Hon behövde ju ha vackra saker att vila ögonen på när himlen var mulen. Vaken på nätterna var hon ju oavsett väder. Hon hade frågat om hon fick måla taket svart – som universum – så hon kunde göra en egen natthimmel. Men pappa hade sagt nej. Hon fick nöja sig med mörkblått på väggarna. I hennes rum fanns allt hon behövde – skrivbord, säng, bokhylla – och de viktigaste sakerna: teleskopet och stjärngloben. Teleskopet använde hon varje stjärnklar natt. Det hade varit hennes morfars så det var gammalt och ganska klumpigt men hon såg himlakropparna klart och tydligt. Stjärngloben sen, den var vacker att titta på och det mjuka ljuset från den lyste hela nätterna. Den var nästan svart och täckt av natthimlens stjärnor. Stjärnglobens var det sista hon tittade på innan hon somnade. *** Hon stod framför sitt teleskop. Så krympte hon och for som ett kanonskott genom teleskopets alla linser och ut i natten, ut i rymden. Hon såg jorden under sig. Alla ljus glittrade när hon susade fram. Hon fortsatte upp i atmosfären och rundade planeten. Hon mötte gryningen på andra sidan och såg solen lysa över andra halvklotet. När hon kommit hela vägen runt tog hon sats och sköt ifrån i riktning mot vintergatans centrum.
9
10
Stellas drömmar tar henne alltid på fantastiska äventyr. Men en natt drömmer hon en konstig, tråkig dröm som visar sig vara starten på en mycket märklig resa. Efter ett möte i drömmen vet hon inte längre vad som är dröm och vad som är verklighet. Till slut står allt på spel och Stella måste bestämma sig för hur hon ska göra. Häng med Stellas klass under julförberedelserna när de vänder luciatåget upp och ner. Flyg i ljuset med änglarna. Följ med på ett äventyr som tar dig både till rymden och himlen. Stella kommer aldrig mer att se på världen på samma sätt. Denna bok är en adventskalender där varje kapitel kan klistras ihop för att sedan öppnas ett i taget. Läs den gärna tillsammans. Den kan sätta igång intressanta samtal om världen – särskilt om det vi inte riktigt vet säkert.
Framsida: Shutterstock Baksida: ESO/M. Kornmesser ISBN: 978-91-7785-933-8
FANTASIRIKET