Destillerad filosofi
JACQUELINE MINNEAU
DESTILLERAD FILOSOFI Spriten och dess historia enligt Jackie
© 2018 Jacqueline Minneau Illustration: Christel Molin Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand ISBN: 978-91-7785-882-9
Tack Tack till mina tre underbara som stått med mig i vått och torrt. Christel som påminner mig om alla mina färger och alltid uppmuntrar mig att använda dem. Min bror, Anton som alltid finns där för mig. Och Eiwor som för nu länge sedan berättade för mig att man får vara speciell. Tack också till min vän som först gav mig möjligheten.
Innehåll FÖRORD
9
Första kapitlet – I nöd och lust
13
Andra kapitlet – Stolthet och fördom
33
Tredje kapitlet – Av jord är du kommen
59
Fjärde kapitlet – Att vara eller inte vara I-land
79
Femte kapitlet – Made in China
101
Sjätte kapitlet – Yoho Yoho, A Pirates Life For Me
125
Sjunde kapitlet – Utopia?
149
Åttonde kapitlet – Var är sidan där gräset är grönare?
175
Nionde kapitlet – Jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen
201
Tionde kapitlet – Lyckan är en dröm och lidandet verkligheten
221
Citat
248
Litteraturlista
250
Om författaren
254
FÖRORD Spritens spegling av allt; sans och galenskap
M
idsommarafton står för dörren. Jag kan se den utanför mitt fönster och känner den överallt. Jag reste till mitt barndomshem för två dagar sedan. Nu väntar vi på de sista i familjen för att tillsammans fira sommaren med alla de traditioner som hör en midsommarafton till. Jag sitter i mitt rum med fönstret öppet så jag kan höra fågelsången men jag måste vänta med att själv gå ut tills festen har börjat eftersom jag är alldeles för sjuk, trots medicin, för att vara ute för länge. Ändå är jag friskare nu än jag varit på länge och jag blir friskare för varje år. Att sällan kunna vara med, att bara kunna se på när mina syskon och vänner kan gå barfota i gräset, bada i ån och torka i solen, lämnar mig till att underhålla mig med annat. Det bästa jag vet är att bara få vara och göra ingenting för när jag gör ingenting, kan jag göra allt i mina tankar. Jag har alltid varit ett tankspritt barn som fascinerats och grubblat över livets stora frågor och vad min egen mening med livet är. Även om jag inte lyckats svara eller få svar på någon av frågorna så tycker jag om att komma fram till teorier om varför saker och ting är som de är. Jag växte upp i en naturidyll där fågelsång och ljudet från porlande vatten och en samvaro med skogens alla djur var mer naturligt än människor i överflöd, och det gjorde mig skygg för, men framför allt, nyfiken på människor. För att få mer förståelse för varför världen ser ut som den gör bestämde jag mig för att bli en del av den och leva och verka nära så många människor som möjligt. Mitt yrke blev bartender. 9
I spritens värld finns så mycket att hämta och om man betraktar hur spriten beter sig och verkar så kan man inte annat än både skrämmas och fascineras över den effekt den har på såväl vår samtid som vår historia. För att kunna delge er vad som har underhållit mina tankar under dessa år kommer här spritens historia genom världshistorien och dess väg in i vårt samhälle och på vilket sätt den kom in och vad eller kanske vem den egentligen är. En vän kanske? En vän som kan liknas vid den osynlige och kanske lite utstötte, den som alltid är medbjuden i alla sammanhang, som inte riktigt syns men som saknas när han inte är där. Oberoende av om det är en festlig tillställning med flera tusen firande eller om det är ett farväl där bara de närmast anhöriga är välkomna eller om det är i väldigt intima sammanhang där inbjudan endast gäller för två. Även om den alltid står där som den tysta och nästan osynliga vännen som alltid blir tagen för givet är det ytterst få som vet någonting om den eller ens bryr sig om att ta reda på vem den tystlåtna vännen egentligen är och vad den är kapabel till. De enda gångerna den får ett verkligt lyft och allas blickar vänds mot den är när den blir beskylld för att något gick som det gjorde. Den är med i alla våra sammanhang och är diskret, tills den lyckas bedra sina vänner och supa dem alla under bordet, för den vet att när alla är utan medvetande kan vad som helst ske. Den styr sina vänner och leker med dem som om de vore marionettdockor. Den kastar och slänger med dem och verkar inte riktigt bry sig om hur det går för dem som hänger i dess trådar. På något vis verkar det som om spriten egentligen är maktgalen och inte önskar sig någonting annat än att få kontrollen över allt och alla och styra dem. Likt en kameleont byter den både färg och nyans efter hur den bäst ska behagar vårt tycke och vår blick. Den bär en doft som är så förförisk att den utplånar alla våra farhågor om att den skulle vara elak eller ond och en smak som vi redan har smakat och som etsat sig fast i vårt minne och vilselett vårt förstånd. Kanske kan det verka som en överdrift men sanningen är den att spriten lyckats förgöra många människor genom tiden och fortfarande gör det 10
idag. Trots det kvarstår ändå den kanske mest intressanta frågan: vem är den och varför det är så få som vet någonting om den? Det sägs ju att man ska lära sig av historien men det är väldigt svårt att lära sig om något man inte känner till och aldrig ens ägnat en tanke åt, även när spriten så uppenbart har varit boven i dramat. Om man visste ens en bråkdel av vad den tagit sig till under sina många år i vår gemenskap så är det underligt hur den om och om igen förlåtits, särskilt när den till och med nästan förstört hela nationer – flera gånger dessutom. Ingenting annat har blivit förlåtet så ofta efter att ha utfört så vidriga dåd och varit skyldig till så många människors död och lidanden, för att inte nämna det lidande den utsätter enskildas anhöriga för. Människor som i fred lever på vår jord tvingas leva i nästintill vardaglig samvaro med spriten även om de själva aldrig låtit sig förföras av den. Det går inte en dag utan att de som valt att utesluta spriten som sin vän ständigt blir påminda om den, genom reklaminslag på teven, på internet och i dagstidningar men också genom vänner och familjemedlemmar. Allt de kan göra är att se på när spriten hånler åt dem innan den tar deras vän ut i en mörk natt på stadens gator där den redan varit på besök ett par gånger tidigare under kvällen med fler bortrövade vänner. I omgångar tappar allt fler berusade människor både förståndet och medvetandet. Spriten samlar upp alla sina trådar för att visa nattens föreställning, en föreställning den hoppas får förstasidan på nästkommande dags löpsedlar och nyhetsblad. Hur kan vi egentligen förlåta den? Frågan blir inte bara aktuell för att den utsätter nära och kära, många bekanta och har lämnat mörka, stora hål i historien. För hur kan vi förlåta den när vi vet att den många gånger även lekt med oss själva som marionetter? Mina tankar om spriten är många och flera av dem vill jag dela med mig av här i min berättelse, i det jag kallar Spritens spegling av allt; sans och galenskap, från hur den först blev till och sedan följt oss vid vår sida på vår resa genom världen och i tiden.
11
Första kapitlet I nöd och lust Världen förändras för att någon tänker
I
en värld och i en tillvaro där vi inte längre fascineras över att vi kan flyga, motverka nattens mörker med en glödlampa och kommunicera med varandra fast hav och länder står emellan oss är det svårt att exalteras över våra tidigaste uppfinningar. Som den att tända eld med flinta, rita på stenväggar och bygga funktionella verktyg med händerna för att bygga ett hem och sedermera skapa ett samhälle. Ändå var det så allting började. Även om min egen historia börjar just i stunden. I avlägsna prickar av ljus och ett dovt buller som ju närmare det kommer förstås är ljudet av bilar och skenet från gatlampor. I en stad i världen. Man står där, ensam, i någonting som egentligen är dött. För knappast är ju betong, som utgör stadens fasad, någonting annat än kall och livlös. Ibland är den sminkad med klotter och parfymerad med urin, vilket också är det enda som vittnar om att liv finns nära. Alla har vi känt oss ensamma i en stad där miljoner människor finns runt omkring oss och överallt, i ett tillstånd där tankarna fått en att fundera på både det ena och det andra, om man gjort rätt eller fel, om varför olyckan drabbat just en själv och varför livet är som det är och om det egentligen finns någon mening med det. Jag tror att man ibland väljer att frammana sina tankar och att de ibland kommer av sig själva, ofta just när man har en ringa stund för sig själv och den inre rösten försöker säga en någonting man själv inte är villig att höra på. Man är rädd för hur man ska känna, i en verklighet där vi inte har tid att reparera eventuella misstag, med risk att hamna efter i framtiden som redan pågår. 13
Ensamma i mörkret och oroade över att inte duga eller få plats jagar vi upp oss själva i en paranoia där social skam vore en katastrof. Ett av de största nöjen vi har är ju trots allt att döma andra för deras felsteg, så smaken av den egna medicinen, när man vet hur saftigt vidrig man kan vara mot någon annans misslyckande, vore milt uttryckt förödande att själv behöva känna. Jag tror inte att vi människor är onda, jag tror istället att vi handlar av rädsla och oförståelse för det är väl faktiskt så att vi aldrig riktigt kan veta, varken hur vi själva ska bete oss eller hur någon ska bete sig gentemot oss. Jag tror att det inte tar särskilt lång tid för gemene man att få känningar av ångest, oro och tvivel när stunder av ensamhet uppenbarar sig. Under en promenad bland betong där gemenskap och glädje hörs från ett fönster döljer man de jobbiga tankarna i kroppen och fyller den istället med ett andetag med sin självbild, en slags sköld i charm och försvar, med målet att passa in och bli en del av något, att höra till i något. I klivet över tröskeln säger jag välkommen och erbjuder dig att sitta ner och bli en del av gemenskapen som pågår i min bar. Väl i baren kan du vara såväl främling som bekant och i sällskap eller ensam, för även om du kommer hit ensam förblir du aldrig ensam. Kort sagt är baren en plats för gemenskap och samvaro. I varje stad, stor som liten, världen över, finns det barer att besöka. Kring varje bar flockas människor, gamla som unga och av båda kön, somliga är fattiga och andra är rika. Vissa är lyckliga och andra olyckliga. En del kommer från staden och andra har rest från andra sidan jorden för ett besök. Ingen delar den andres verklighet men de skålar trots det som om de vore vänner sedan länge, i en atmosfär av allas lika värde. Även om baren är full nästan varje kväll är det inte jag som är attraktionen, givetvis är det spriten som drar, som närapå får gäster att vallfärda till mig. För det är den som skapar stämningen, det är den som ger livet och öppnar människor för varandra. Jag själv är bara länken emellan. För mig är tiden viktig och det är en synd att slösa med den, så i en värld där arbetet till stor del avgör vilka vi är, är det såklart viktigt, i alla fall för mig, att man väljer sitt yrke med omsorg. Även om det inte var min plan att bli bartender så verkar det ändå lo14
giskt, såhär i efterhand att det var just bartender jag blev, för på många sätt är det så naturligt för mig. Att vara värd är någonting jag tycker om och har en viss fallenhet för men trots en viss fallenhet, och kanske naturlig uppskattning för spriten, har jag ju inte fötts med kunskapen om den. Istället har jag läst och studerat den på flera olika vis för det första för att få behålla mitt jobb, och sedan för att bli bra på det. Någonstans på vägen att göra mitt jobb bra hände livet och allt som det innebär när man är ung och nyfiken. Med mina egna erfarenheter och mitt intresse för spritens uppkomst och historia blev det naturligt för mig att låta gästerna få ta del av min fascination när jag för varje cocktail presenterade den med en historisk anekdot om den, vilket också uppskattats av mina gäster. Det var här, i ett samspel mellan engagemang och eftertanke, som jag själv började utvärdera spritens funktion och mönster i en röd tråd, som på sätt och vis också går igenom mig själv. Eftersom jag väljer varje servering blir jag således en del av länken mellan spritens verkan och gästens välbehag. Man kan förstås undra vilken min egen relation till sprit är. Svaret är att jag älskar den och under lång tid låtit den leka med mig och ta mig till platser och situationer jag aldrig annars hade hamnat i. Den har påverkat mig och mitt liv till den grad att den helt kunnat beröva mig inte bara stunder, utan också livet självt. Den har för alltid präntat in sår i min kropp och min själ som aldrig kommer att läka helt. Ingenting annat har gjort mig lika illa som den så visst borde jag känna hat, men det gör jag inte, för spriten var den som alltid fanns där för mig när ingen annan gjorde det. Den var där varje gång jag ville ha lugn och ro och vara ifred med mina tankar i en verklighet jag då ännu inte velat acceptera. I ett ständigt vågspel och med en hårfin balans mellan sans och galenskap är mitt förhållande till spriten ett nödvändigt ont. Jag längtar alltid hem till vad som är min verklighet, där fantasin aldrig behöver lockas fram utan hela tiden finns där i natur och ett således äkta liv, och spriten hjälper mig att lätt hitta de tankar jag vill komma åt och bedövar oljudet av maskin och industri och skymmer mina ögon från överflödiga synintryck. Det är en glädje och en inre tillfredsställelse att utföra ett bra arbete. Att 15
värna om att mina gäster mår bra och att fyllas av glädje in i själen när jag tar hand om dem är fantastiskt och det får mig att känna mig levande. Trots att jag längtar till naturen jag är uppvuxen vid och till min familj som jag älskar så mycket är staden tills vidare mitt hem. Det för att det är viktigt för mig dels att få ta del av det okända och främmande och dels att dra mitt strå till stacken i det samhälle som vi själva inte skapat men som vi lever i och har i uppdrag att förbättra. Vi föds alla med talanger och min är att underhålla och med det blir min uppgift att för en stund få mina medmänniskor att glömma bekymmer i en verklighet som många gånger är mörk och kan kännas hopplös, kall och utan liv. Med min kunskap och med min egen relation till sprit kan jag förhindra att den får övertaget och leker med människor som en katt leker med sin råtta innan den slukar den med stor aptit. Istället kan jag ge en upplevelse av allt det vackra som spriten är och ger innan den vänder maktbalansen. För kvalitet är alltid bättre än kvantitet och med kvalitet smuttar man fascination och tas med på en resa i smak, hantverk och historia. I min bar finns den ena spritsorten efter den andra. Dessutom har jag många varianter av samma spritsort för att olika varianter också skiljer sig åt. På sätt och vis är baren ett arv från vår historia och varje flaska står stolt på min hylla med sin alldeles egen berättelse. Även om jag såklart skulle vilja, kan jag omöjligt återberätta historien från dem alla men det är värt ett tappert försök att sammanställa historierna i en sammanhängande berättelse, från ursprung till idag, för att ge svar på hur det egentligen kom sig att alla flaskor till slut hamnade som ett samhällets världsarv på den lilla yta som varje dag utgör min arbetsplats. Detta vill jag göra för att det är någonting mystiskt och magiskt förtrollande med sprit och jag vill således ge den uppmärksamhet. Den förtjänar att få sin historia berättad. Det är först när man ger den sin tanke som man märker hur mycket den har att berätta. I vår egen historia upptäcker man plötsligt hur nära den varit och hur den tagit plats i våra liv och samhällen, och vilken roll den spelat för oss. Så kär, så älskad, så behövd, så hatad och så förödande. 16