9789177855620 by Smakprov Media AB

BEDRAGARNA I HOLLYWOOD av KEVIN TALAY

KAPITEL 1:

Den internationella flygplatsen i Los Angeles sken gigantiskt vackert längs med solens starka strålar denna heta förmiddag. Staden som har präglats av sina enorma skyskrapor i downtown, sina breda vita stränder och så klart det mest genuina kändisskapet. Avgångarna och ankomsterna flöt på utan några större förseningar eller hinder. Det fanns ett dussin flygplan som stod parkerade längs gaterna. Dessa flygplan tillhörde samma flygbolag, det kunde man klart och tydligt se eftersom att det stod Spacifik Airways med röd text på flygplanskropparna. Det fanns ett flygplan i den stunden som flöt uppe i luften som förberedde sig för landning genom att ha siktat in sig på landningsbanan och därefter sänkte planet ner hjulen. Spacifik Airways som var ett massivt flygplansföretag som också var ett utav dem största inom branschen inte minst i Kanada där företaget hade sitt säte. Detta flygbolag hade väldigt många flygdestinationer världen över. Allt från femtiofem minuters restid till flera timmar på raken. Planet som flöt i luften höll på att komma in sakta men säkert, närmare och närmare mot landningsbanan. Efter en liten stund lyckades hjulen tillslut ta på landningsbanan för att planet skulle åka med en rusande 5

fart längs med landningsbanan. Därefter skulle piloterna bromsa in så tidigt som möjligt. Med den enorma farten fick palmerna som låg ett par hundra meter bort rejäla vindsvep emot sig. 10 minuter efter att piloterna hade parkerat planet och gaten öppnades så var det dags för folket som hade åkt 11 timmars flyget att stiga av. Vissa såg trötta ut, vissa såg glada och exalterade ut eftersom att de hade kommit till ett ställe som hade sol de flesta dagar om året. Men så kom en ensam man ut från gaten som hade på sig en blå kostym. En stor brun axelväska med bilder av mini båtar hängde från hans axel. Samtidigt som han pratade i telefon var han stressad. Det var så han brukade bete sig. Konstigt nog så gillade han det. Frank hette han, såg ganska bra ut för att vara en medelåldersman. Inga större rynkor på ansiktet hade han. Lite hår hade han tappat på sidorna men det var nog på grund av stressen han bjöd in sig själv till. Han hade en konversation i den stunden via telefonen om att få tillbaka sina pengar som han hade lånat ut till en vän till honom som hade haft en del problem. Rösten i andra änden lät nervös, som om personen var rädd för Frank eller att någon skulle avlyssna den personen. Detta var Billy Wingo en stackars sate med problem, lånat pengar men kunde inte betala tillbaka. Det fanns ingen struktur helt enkelt i den mannens liv. 6

- Lyssna på mig! Jag har just anlänt från ett elva timmarsflyg. Sade Frank. - Så du vill ha tillbaka dina pengar på grund av en 11 timmars flygresa? Frågade Billy ironiskt. - Tror du att det är ett skämt? Frågade Frank med en seriös och hög ton. - Nej men seriöst... Jag har inte dina pengar nu. Sade Billy på ett ärligt och desperat sätt. Det var som om hans röst darrade en aning i den stunden. - Kolla här... Du ska fixa mina pengar. Du har inget val. Sade Frank med självförtroende på ett mer avslappnande sätt. - Jag kan inte bara gå till banken och fiska upp stålarna. Det kommer att ta sin tid. Sade Billy. Frank tog ett djupt andetag och pustade ut. Han visste nu att det var onödigt att prata om det och valde att byta ämne. - Förresten vad tyckte du om den snygga träffen jag fixade till dig? Frågade Frank lekfullt. - OH... Ehn. Det var trevligt, förutom att hon vägde hundratjugo kilo. Det höll inte helt enkelt. Svarade Billy. Frank flinade lite. 7

- Kolla h채r, jag fixar det inom en m책nad eller n책got s책... Sade Billy

KAPITEL 2:

Frank tittade upp och fick syn på en polis som stod framför honom. Polisen sade ingenting och visade upp den silvriga polisbrickan med sin högra hand som en uppmaning om att han borde följa med honom. - Jag måste gå. Jag ringer om tre dagar. Sade Frank till Billy innan han lade på luren. Frank kände sig stressad men inte så tagen av detta mörka och kalla förhörsrum på flygplatsen. Allt som sades studsades tillbaka till en. Det var som om det fria ordet inte kom ut från detta kalla och instängda rum. Polisen som stoppade Frank innan kallades för Ed Hudson, en 45 årig afro amerikan, var en sådan man som attraherades av samma kön. Han visade det tydligt när han fick möjligheten att flörta annars var han en som försökte att anpassa sig till de mest seriösa situationerna på ett professionellt sätt. Han hade även en tendens att verka en aning udda i vissa situationer. Hans polispartner deltog också i detta förhör. Veronica Montrell hette hon och var i 40 årsåldern vid den tiden. En väldigt tuff och iskall kvinna men också extremt seriös när det gällde arbetet. Anledningen till hennes beteende berodde på att hon efter sjunde försöket på testerna inför polisakademin kunde hon därefter kvalificera sig till att 9

bli polis. Nu ville hon verkligen göra det bästa av det. Något som hon hade velat bli ända sedan 17 års ålder då hennes syssling hade blivit påkörd av en rattfyllerist och avled efteråt på grund av sina svåra skador. Rattfylleristen smet sedan ifrån olyckan och polisen kunde inte hitta förövaren. Ryktet spred sig att polisen inte ville lägga tillräckliga med resurser för att fördjupa sig inom fallet. Men sant eller falskt var inte fakta. Veronica uppfattade det som sant och det var därför som hon kämpade igenom processen för att bli en strikt och hårdför polis. Men detta hände för väldigt länge sedan. Veronica tog ut något från ett tunt beige kuvert. Ut från kuvertet hade hon tagit ut ett välbevarat foto i svartvitt, lika stort som ett A4 papper. Fotot föreställde ett självporträtt på en 15 år yngre Frank i fängelset där han bar den klassiska orangea fängelse overallen. Där han hade åkt in för misshandel. Men fick bara sitta i två månader eftersom att hans far hade fått betala borgen efter att han hade fått åka ända från Phoenix i Arizona där han hade bosatt sig med en ny kvinna. Efter många om och men fick fadern låna pengar från sin nya kvinna som först inte tyckte att Frank var värd det. Hon såg absolut inget värde i styvsonen för att det inte var hennes riktiga son och detta var därför Frank inte ville ha någon kontakt med henne. 10

Veronica visade fotot seriöst samtidigt som hon böjde det lite snett framför Frank. Veronica kollade verkligen allvarsamt på Frank. Frank kollade på fotot med ett flin. Han såg oäkta intresserad ut, men ändå tittade han på det. Ed hade en fot och båda händerna lutade mot väggen på ett avslappnat sätt samtidigt som han kollade allvarsamt mot både fotot och Frank. Veronica kollade snabbt på fotot och sedan på Frank. Hon frågade sedan... - Frank Rhodes? Är det du? Frank kollade på fotot och verkade imponerad av sig själv och nickade nonchalant samtidigt som han gav ifrån sig ett "UHM..." Istället för ett rakt ja svar. Ed hade fortfarande sin fot och händer lutade mot väggen med blicken mot Franks blåa kostym. - Tror du att det är en tillfällighet? Frågade Ed. - Eller tror du att det är ett missförstånd att du sitter i den stolen? Frågade Veronica kaxigt. - Nå... Det är säkert inget missförstånd. Svarade Frank upprättat med stark självkänsla. Ed gick fram till Veronica. Veronica gav honom det beigea kuvertet. Ed letade därefter ivrigt efter ett dokument som 11

han tillslut hittade och tog ut det från kuvertet som en sann detektiv. Han höll dokumentet rakt framför sig och kollade på det i några sekunder för att leta efter någon specifik information. Tillslut vände han sig till Frank. - Vad jobbar du med nuförtiden? Fråga Ed. - Jag är en båtförsäljare. Svarade Frank med stolthet. Veronica tittade över Eds axel på dokumentet som han höll i. Hon kollade på det och nickade mot Ed som en bekräftelse. - Det stämmer. Bekräftade Veronica. - Är du gift? Frågade Ed lite halvt onödigt. - Nej... Inte än. Svarade Frank. Ed kollade på dokumentet och nickade bekräftande samtidigt som han viskande tillade ett "UHM" för sig själv. - Har du gjort något kriminellt på sistone? Frågade Veronica ganska bestämt som om hon verkligen vill sätta dit honom för något. Frank gav både Ed och Veronica en bestämd blick som tydde på att han tyckte att de båda var helt ute och cyklade. 12

- Låt mig få fråga er något. Varför fortsätter ni att fråga mig saker som ni redan vet? Frågade han dem och kände sig förvirrad. - För att det är vårt jobb att upprätthålla sanningsenlig information om en förfluten kriminell. Gilla det eller inte. Svarade Veronica. Ed tittade på Frank med nyfikenhet. - Tycker du att det är ett problem? Frågade Ed seriöst. - Jag tycker bara att man kastar tid. Svarade Frank nonchalant. Veronica tittade på Frank med en mildrande blick och små nickade som om hon tyckte att han hade rätt. - Det stämmer. Så länge du håller dig skärpt. Varnade Veronica. Ed kollade igenom dokumentet snabbt en sista gång och vände sedan på dokumentet. Baksidan av dokumentet var helvit. - Han har inte varit med i straffregistret dem senaste femton åren... Jag tror att du kommer att hålla dig. Sade Ed till Frank i förtroende. Frank gav en handgest riktad mot Ed för att bevisa för Veronica att Ed hade rätt. 13

- Som Konstapel Hudson påpekade så var det femton år sedan. Mycket har ändrats sedan dess. Övertygade Frank med ett småleende. - Man vet aldrig. Förvarnade Veronica. Frank tog en lättnadens suck och tittade glatt på Ed för att han kände att Ed verkade vara den snälla polisen i det läget. Frank kände det för att Ed höll en mer stabilare ton under förhöret. Frank bestämde sig sedan för att gå upp från den dystra aluminium stolen och frågade sedan. - Nå Konstaplar. Jag hoppas att jag är fri att gå? Frågade Frank förväntansfullt. Veronica kollade halvt besviket mot Frank eftersom att han visade inga tecken på våldsbrott. - Ja, du kan gå. Sade Veronica med en missnöjd min samtidigt som hon vände sig till Ed och nickade som en gest för att öppna dörren till Frank. Ed gick fram till dörren som bara låg ett par meter bort. Ett ögonblick senare stod Ed vid trädörren som var gjord av ganska fin ek och han höll upp dörren ståtligt men med en professionell och allvarsam polisblick. Frank skulle därefter precis gå ut genom dörren när han hörde Eds röst bakom honom. 14

- Behöver du skjuts Mr. Rhodes? Frågade Ed med ett leende. Frank vände sig om snabbt och kände sig halv stressad, samtidigt en aning förvirrad och kollade mot Ed. - EH... Min fästmö plockar upp mig. Men tack för erbjudandet. Svarade Frank små stressad. Han vände sig sedan om och fortsatte att gå sin väg bort ifrån ekdörren. - Håll dig skärpt! Ropade Veronica varnandes. Hon ropade tillräckligt högt för att Frank och andra människor som befann sig i korridoren bakom trädörren kunde höra hennes strikta röst. Ed stängde sedan dörren långsamt. Frank var i själva verket stressad och ville inte ha problem, han ville helt enkelt bara sticka iväg därifrån så fort som möjligt. Veronica kollade sedan konstigt på Ed. - Behöver du skjuts? Sade Veronica till Ed Ironiskt. Veronica störde sig verkligen på Eds beteende. Ed kollade sedan nervöst mot henne. Det syntes tydligt att det var hon som bestämde mellan de båda partnerna. - Vadå? jag slutar ändå snart. Svarade Ed med en mjuk ton samtidigt som han försökte bringa ut ett leende. 15

Dem båda hade varit partners i två års tid men Veronica hade fortfarande svårt att förstå sig på Ed än tills denna dag. Fastän Ed däremot hade inget emot hennes personlighet gentemot honom. Han brydde sig helt enkelt inte. Det ända han skulle vilja ändra på var om han kunde få vara sig själv mer under arbetstid men han försökte balansera det genom att spela professionell i det tuffa yrket. Det var fortfarande riktigt behagligt utomhus. Ljudet av flygplanen som landade och flög iväg, allt från New York på östkusten till Hong Kong i fjärran östern. Det var en ganska liten mängd människor som befann sig utanför flygplatsen. Dem flesta befann sig under taket för att skydda sig ifrån solens starka strålar. Bilarna åkte långsamt på vägen utanför ankomsthallarna för att antingen plocka upp eller lämna av nära och kära. Det mesta flöt på lugnt precis som i en drömvärld. En vit och billig Mustang från 70-talet stod parkerad på en parkeringsplats som låg tvärs över vägen som binder flygplatsen och parkeringsplatserna. Man såg klart och tydligt att bilen var från 70-talet. Bilens sidolinjer på dörrarna var böjda. Bilens framlampor såg ut som två stora jätteögon. Bilens hjul hade en klassisk karaktär, med tunna spiralfälgar. Men denna bil förtjänade bättre underhållning än den fått av ägarinnan. Bilen var så genom rutten att man såg klart och tydligt att ena fram 16