1
2
YRSA RÅÅ
VI - Och de Första boken 3
© Yrsa Råå, 2019 Omslag och foto: Yrsa Råå Förlag: Bod - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: Bod – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland. ISBN: 978-91-7785-543-9 4
5
6
I samhället Kinnekulle
Emanuel Jag har aldrig lärt mig gilla det här kalla. En del omfamnar det nya och ser positivt i alla situationer, men jag kan inte undvika att känna bitterhet och tänka tillbaka på hur det var förut. Innan. Innan allt hände. Innan allt som var mitt liv och min trygghet försvann. Det känns som att det hände plötsligt, även om det var en förändring under flera år. Det var som att någon drog undan en matta under fötterna på mig och jag har fortfarande inte hittat balansen. Jag kan inte låta bli att sörja det som var, och jag kan inte låta bli att ångra allt jag inte gjorde. Smärtan river i bröstet som ett öppet sår som inte kan läka. Kanske är detta vanliga tankar för en gammal människa. Speciellt i min generation. Vi var alla skyldiga. Vår dumhet och egoism har förändrat framtiden. Vi visste, men vi blundade. Vårt straff är skam. Det är en skam som inte kan försvinna för det går inte att förlåta. Vi kan inte säga förlåt, för det räcker inte. Vi kan inte förlåta oss själva för det är oförlåtligt. Vi kan linda in våra såriga själar med tankar som att vi gjorde vårt bästa. Vi kan försöka rättfärdiga oss på på olika sätt, men det räcker aldrig. Facit säger oss att vi har 7
förstört jorden. Vi har förstört framtiden för våra egna barn. Vi är ansvariga för så mycket död. Så mycket lidande. Mina barn har hållt mig uppe. Utan dem hade jag för länge sen vittrat bort i smärta och självömkan. Man kan inte förklara och berätta för sina barn om det som hänt. Man kan bara hoppas att de inte ärver skammen. Man måste visa sig positiv för framtiden och uppmuntra deras vandring till att finna sina egna platser på jorden. Så det har jag gjort. Lindat in min själ i hårda band och oroligt vakat över det svarta som ibland sipprar ut. Skyndsamt lagat hålen i rädsla att allt ska spricka och att de ska se vem jag egentligen är. Jag har arbetat. Hårt och länge. Jag har varit med och planerat och startat upp matprogrammen. Jag har organiserat matförsörjningen för hela vår stad och är ansvarig för att hålla 37 olika växtarter vid liv för att förhindra dess utdöende. Varje dag går jag upp, går direkt till plantagen och kommer inte hem förrän sent på kvällen. Min kropp värker. Det är en bra värk. Det är ett lidande som håller bort min inre smärta. Åtminstone ett tag ibland, stunder då jag kan ta ett djupt andetag och ibland känna en sekunds lycka. Mitt arbete är också ett sätt att betala tillbaka, att betala för mina synder. Min synd är stor så jag kan aldrig jobba tillräckligt hårt eller mycket. Jag har engagerat mina barn i arbetet. Jag vill ge dem hopp. Ett hopp som jag själv vill känna. Jag känner det inte, men jag ser det i deras ögon. Jag ser hopp, framtidstro och nöjdhet. Det här är deras verklighet. De förstår inte vad vi tagit från 8
dem. De vet. Men de förstår inte. Jag har gjort vad jag kunnat. Kanske har jag gjort mitt bästa. Ändå känns det som en ynnest och en befrielse att det nu äntligen tar slut. Denna enorma sorg. Dessa långa år då jag burit på så stora tunga stenar på mina axlar. Jag lämnar med glädje. Döden är min befrielse. Sol Min far har det bättre där han är nu. Han berättade aldrig mycket om sig själv, men jag vet att han har det bättre nu. Nu får han äntligen vila från sin smärta. Han sa det inte, men jag såg det i hans ögon varje gång han såg på mig. Jag såg hans kärlek till mig och bakom det som en mörk skugga av djupaste sorg och smärta. Han var min favoritperson. Jag kommer sakna honom massor. Han var min klippa. Att arbeta tillsammans med honom under alla år har gett mig trygghet och styrka. Hans liv var arbetet. Han gjorde allt för att skapa en framtid för mig och mina syskon. Han har lärt upp mig så att jag ska kunna ta över ledarskapet över plantagen, och det tänker jag göra. Han gick bort, men han lever kvar här. Hans godhet och kärlek finns kvar i varje växt och i varje djur. Jag går förbi raderna med havtorn och tänker på alla timmar han satt här för att pollinera när vindarna inte ville komma för att göra jobbet. Jag går upp till myskoxarna. Detta fantastiska djur som en gång i tiden var nästan utdöd, men som vi med hårt arbete fått fram en imponerande stam av. Jag ser in i deras ögon och ser min fars kärlek utan spår av sorg. Det här är mitt liv. Jag är redo. 9
Dot Nej! Jag är sen igen! Efter en blick på himlen insåg jag snabbt att solen stod alldeles för långt till öster för vad som är lunchtid. Min mamma kommer bli så arg. Igen. Eller inte egentligen. Jag ser att hon inte alls är arg. Hon säger att det är viktigt att jag håller tiden. Hon försöker se arg ut, men det lyser alltid av kärlek och stolthet ur hennes ögon. Vi har hoppat runt i bäcken som rinner ned mot sjön. Bäcken är ett hav av fasa och vi har försökt att rädda varandra genom att bygga broar av pinnar och slagits mot de fruktansvärda vidunder som outtröttligt attackerat oss. Vi har kalla blöta fötter. Våra kroppar är fulla av sår och blåmärken, från att ha snubblat på de blöta stenarna och rivit oss på trädens grenar, som vi slungat oss i för att försöka överleva. Men vi känner det inte. Vår koncentration och vårt fokus är någon annanstans. “Jag måste hem! Jag är sen.” De andra stannar upp en stund ur leken. “Ok. Kommer du tillbaks sen? “, frågar Beata som precis fått hela sin underkropp uppäten av en varelse som är en blandning av en isbjörn och en drake och något mer som vi inte kunde komma överens om, men den hade i allafall hovar på bakbenen. “Kanske. Jag tror det, men kanske måste jag passa Ruby sen. Annars syns vi imorgon. Hejdå!” Jag vänder och börjar gå hem. Jag hör hur de andra skrattande och skrikande fortsätter leken. Jag älskar att leka vid bäcken. Där står tiden still och samtidigt händer det så 10