9789177813743

Luiza Sauma

Kött och ben och vatten

Översättning av Erik MacQueen

1 André, För några veckor sedan letade jag upp dig på nätet för första gången. Det var lätt att hitta dig. Det finns många André Cabral här i världen, men inte i Londres. Jag såg ett foto av dig. Du är dig lik – fast gammal. Jag är också gammal, tyvärr. Jag hittade din jobbadress och din mejl, men det kändes inte rätt efter så många år – ett mejl går för snabbt. Så jag skriver ett brev till dig.

Händer det ens att du tänker på oss? Säkert inte, men det borde du.

Jag vet att du har bott i Londres i många år och att du är läkare. Så klart. Visst har du två döttrar? Det var i alla fall vad din far sa, innan han dog. Två ingelsinhas – vem hade kunnat tro det? Det måste vara kallt där borta.

Jag har aldrig varit i Europa. Jag har inte ens varit utanför Brasilien, men det gör inget – jag förväntade mig aldrig att få resa utomlands. Vad har jag att klaga på? Se var jag bor. Det är vackert och säkert. Barn växer upp i det vilda här, som indianer.

Man känner lukten av djungeln vart man än går. Men jag är inte hemma just nu. Jag är i Belém och hälsar på min dotter.

En dag ska jag komma och se Europa: Paris, Londres, Irland, Tyskland. Min dotter Iracema skulle älska det. (Hon läser också till läkare. Lustigt, va?) Det är sådana ställen som lockar mig, de kalla platserna, för jag har aldrig frusit. Vi får väl se. Nog för att de få gringos som kommer hit säger att jag ska strunta i det – de tycker bättre om Brasilien. Vårt land förför dem, gör dem galna. De vet inte hur det är egentligen.

Jag ska skriva till dig igen. Jag har mycket att berätta. Du ska få vänta, precis som du tvingade oss att vänta.

Lua na 5

Det var det första brevet. Jag berättade inte om det för någon.

Inte ens för min fru Esther. Papperet luktade träigt, fuktigt, aningen tropiskt. Visst har det förflutna en speciell doft? För mig luktar det som Brasilien. Jag höll brevet framför ansiktet, andades in och kände hur åren löstes upp. Jag kunde ha varit sjutton igen, bara en pojke. Jag hade inte träffat Luana på nästan trettio år. Det stod ingen returadress.

Jag läste brevet på jobbet, mellan patientbesöken, läste om det åtskilliga gånger och stoppade det i kavajfickan. Där låg det kvar några veckor. Ibland sträckte jag mig efter det i fickan, strök fingret längs kanterna och kände hur huden domnade bort. Jag ville leta upp henne på nätet, men jag kom inte ihåg vad hon hette i efternamn – eller hade jag någonsin vetat det?

Papai hade vetat det, men han var borta sedan länge. För mig var hon bara Luana. Luana Costa? Luana Santos? Jag testade några vanliga efternamn. Dussintals andra Luana stirrade tillbaka på mig från skärmen, poserade i speglar och plutade med munnen, yngre än Luana skulle vara nu, äldre än hon var då.

Om Mamãi inte hade dött hade inget av det här hänt. Jag skulle fortfarande vara i Rio de Janeiro, hade varit gift med en brasiliansk kvinna från en fin familj och bott i vår gamla lägenhet med utsikt över stranden. Min fru och jag skulle ha uppfostrat barnen så som vi hade blivit uppfostrade – av vänliga svarta kvinnor som sov i ett litet rum bakom köket.

Stora middagar i Ipanema, Leblon och Copacabana, helger i Teresópolis och Búzios och semestrar i Europa, där vi skulle drömma om att bo.

I stället bor jag ensam i en etta på Albion Road i Stoke Newington i London. Esther bor fortfarande i vårt hus på Winston Road, en två minuter lång promenad bort – huset vi köpte efter att vi gift oss för tjugo år sedan, när det fortfarande var relativt billigt här i området. Hennes familj är helt olik min – engelsk och judisk, eller Jew-ish, som hon brukade säga.

Vi har två döttrar, Beatriz och Hannah. Beatriz är döpt efter Mamãe. Jag kallar henne Bia; alla andra här i England kallar 6

henne Bee. Hon skulle inte finnas till om Mamãe inte hade dött.

Jag promenerar till mottagningen varje dag, promenerar sedan hem och äter ensam. Mitt liv är litet och inrutat. Sovrummet vetter mot vägen och jag hör bilar i sömnen. Du skulle bara veta hur mycket jag betalar för det här sketna råttboet. Arbetet som allmänläkare – att ta hand om alla galna människor och deras icke-sjukdomar – ger mig att göra fyrtiofem timmar i veckan, men vad ska jag göra av de andra hundratjugotre?

Mamãe dog i en bilolycka i januari 1985, på gatan där jag växte upp. Allt är ett före och efter det. Diktaturen avskaffades det året, men jag minns inte hur det kändes. Mamãe var död.

Vad mer fanns det att känna? Papai började jobba på sin klinik igen. Min bror Thiago och jag började skolan igen. Folk påpekade hur bra vi hanterade allt. Men det gjorde vi inte. Hennes frånvaro var dämpad och konstant, som lindrig tinnitus. Det kändes tomt i lägenheten, trots att vi bodde fem personer där.

Ibland tyckte jag att jag hörde henne ropa på hembiträdena – »Rita! Luana!« – med ljus och hes röst, eller så såg jag en rosa och orange skepnad i ögonvrån. Hon älskade klara färger. Hon log alltid. På nätterna kunde jag höra hur Thiago, som var sex år gammal, grät på sitt rum och vyssjades till sömns av Rita.

Att gråta var något kvinnor och barn gjorde, så jag grät inte.

I mina ögon var jag inget barn. Jag var en man utan en mor.

Min sjuttonårsdag kom och gick.

Senaste gången jag reste till Brasilien var i samband med Papais begravning – han fick en hjärtattack på min fyrtioårsdag.

Vi ställde in festen och flög till Rio, hela familjen. Jag kunde inte låta bli att undra om han hade fått det med flit, för att fånga min uppmärksamhet. Jag hade inte varit där på ett tag. Det var för sex år sedan. London är mitt hem nu. Det har det varit länge.

Jag är brittisk medborgare – det har jag varit i flera år. När jag lämnade Brasilien föresvävade det mig inte att jag skulle sakna det. Jag var bara arton; vad visste jag? Jag ville komma bort från allt dumt jag gjort, och alla människor som kände till det. Nu kommer jag på mig själv med att, flera gånger om dagen, tänka 7

på trädens vilda grönska på Ipanemas gator. Tunna rankor som slingrar sig uppför telefonstolparna. Atlanten som svider i ögonen. Människorna och deras lättsamma sätt.

I drömmarna är allt som rör Brasilien överdrivet. Löven är så gröna och havet är så blått. I en dröm regnade det och himlen var kompakt grå. Jag stod på Ipanemas strand i badbyxor och kände skyfallet. Allt jag visste var att jag var tvungen att simma ut till Cagarras, den obebodda skärgården man ser från stranden. Jag vadade ut i vattnet och simmade mot öarna med öppna ögon i saltvattnet. Jag kravlade upp på land, la mig på klipporna och kände hur solen fick min hud att fräsa, som bacon i en stekpanna.

Drömmen om Cagarras är inte den viktiga. Jag har bara drömt den två gånger. Den viktiga handlar om vårt hembiträde Luana, Ritas dotter. Till och med innan hon började skriva till mig hade jag drömt om henne åtminstone en gång i veckan.

Det drev mig till vansinne. Så här såg drömmen ut: vi simmar i floden, i Amazonfloden, och försöker ta oss till andra sidan.

En omöjlig uppgift, eftersom floden är för bred. Jag är sjutton år gammal igen. Armarna är slanka, bringan hårlös och magen platt. Min unga kropp är som ett mirakel för mig. Luana simmar framför mig och jag orkar inte hänga med. Jag ser hennes svarta hår guppa allt längre bort i fjärran. Jag sjunker ner till flodbottnen och det svala vattnet tränger in i mina lungor.

Första gången jag drömde den där drömmen var för ett och ett halvt år sedan, i juli i fjol, efter min fyrtiofemårsfest. Jag ville inte fira min födelsedag, men Esther insisterade. Vi var fortfarande tillsammans då. Hon var alltid bra på att anordna fester, precis som Mamãe. Hon hade hand om gästlistan, den brasilianska cateringen – algadinhos, churrasco, caipirinhas – och bokade bandet, som spelade brasilianska sånger i vårt vardagsrum. Musikerna dök upp en timme före gästerna: två män och en kvinna som bar på instrument och förstärkare. Esther gjorde sig i ordning på övervåningen, så jag välkomnade dem in i huset och spelade rollen som brasilianare bland andra 8

brasilianare – jag var ur form, så det krävde viss ansträngning – vi skrattade och skojade, klagade över vädret och pratade om var vi var ifrån. De var imponerade över att jag hade varit här så länge, över att jag var brittisk medborgare. Jag berättade att när jag kom hit på åttiotalet såg jag sällan andra brasilianare på gatorna – inte ens turister. »Och nu håller vi på att ta över Londres!« sa kvinnan.

Carolina hette hon. Jag tittade på henne, hon log och då slog det mig: hon var så otroligt lik Luana. Carolinas ögon var bruna, inte gröna, och hon hade håret i långa flätor, inte uppsatt i en knut; hon var kanske aningen mörkare i hyn, och läpparna hade inte samma djupa båge, men när hon log, alltså, meu Deus! Hon pratade om var hon kom ifrån (Recife) och var hon bodde (Walthamstow) och jag fortsatte nicka, svara och göra mig till, men jag kände mig svag i kroppen och liksom lomhörd.

Luana. Vår empregada, vårt hembiträde. Jag hade inte tänkt på henne på flera år. Okej, det är inte sant. Jag hade naturligtvis tänkt på henne – hur kunde jag inte göra det? – men bara flyktigt. Hennes ansikte var bara ett av de hundratals andra jag bläddrade bland under en genomsnittlig dag: gamla flickvänner, döda släktingar, vänner jag tappat kontakten med, patienter och kollegor – men jag försökte undvika att dröja kvar vid minnena av Luana, av det som hände mellan oss. När jag träffade Esther låste jag in de minnena i en undanskymd vrå av medvetandet. »Var ska vi rigga upp?« sa en av de manliga musikerna och avbröt mina tankar.

Den kvällen bar Esther en skimrande marinblå klänning och det lockiga håret var uppsatt med hårnålar; hennes kropp var slank och elegant; hon gick i högklackat från sällskap till sällskap för att se till att alla hade trevligt. Efter några timmar, när alla blivit välkomnade och fått mat i sig, hade jag en rätt fin fylla. Jag hängde mest i köket och höll mig borta från bandet, från Luanas dubbelgångare, men jag hörde ändå hennes vackra 9

stämma som sjöng gamla Tom Jobim-låtar. Esthers vän Nina släpade med mig tillbaka ut i vardagsrummet och ropade: »Sluta göm dig, André!« Jag höll ett tal där jag förklarade Esther min kärlek och tackade henne för att hon hade fixat festen, och drog mig sedan undan till den bortre delen av trädgården för en cigarett. »Var har du varit?« frågade Esther när jag kom tillbaka med ett tomt glas i handen. »Jag tog bara lite luft.« Jag plockade upp en flaska prosecco från bordet och fyllde på i glaset. Hon sniffade. »Har du rökt?« »Bara en.« »Men du sa ju att du skulle sluta.« På det improviserade dansgolvet bredvid oss dansade våra döttrar och sjöng med i bandets tolkning av »A Minha Menina« av Os Mutantes. Carolina skakade på ett rytmägg och sjöng stämma, men jag höll blicken fäst på tjejerna. De talade inte portugisiska men kunde texten till några låtar – jag hade matat dem med Mamãis gamla skivor sedan barnsben. Hannah var femton och Beatriz nästan arton, inget barn längre. Beatriz påminde om min mamma, hennes namne, med sitt spänstiga leende och långa, slanka lemmar. Hannah hade tjocka glasögon, som jag i den åldern, men resten av henne var rakt igenom Feldman, från den bleka hyn till hennes vetgiriga, viljestarka kynne. »Titta Esther«, sa jag. »Titta på dem.« Hannah sköt upp glasögonen på näsan och vinkade mot oss. Esther skrattade; det strålade om hennes ansikte. Jag la armen om henne, och hon vände sig om och kysste mig. Allt skulle bli bra. Kvällen skulle ta slut, sångerskan skulle gå hem och Luana skulle återvända till själens mörka skrymslen, ett litet sovrum bakom köket.

Men så vaknade jag ur den där drömmen morgonen därpå, genomblöt av svett, torr i munnen och med Luanas ansikte 10

fastetsat i tankarna. Hennes ansikte, inte Carolinas. Vi hade simmat i Amazonfloden, precis som när vi var tonåringar.

Esther låg vänd med ryggen mot mig i ett vitt linne; hennes hud var blek och mjuk. Jag smekte henne över armen och hon muttrade. »God morgon, querida«, sa jag.

Hon vände sig mot mig, utan att öppna ögonlocken som bar spår av gårdagens smink, med ett litet leende på läpparna.

Hennes mörka lockar var utsläppta och låg utspridda över kudden. Ja, livet var bättre då. »Hur känns det i huvudet?« sa jag. »Inte så farligt. Själv då?« Luana kom från en annan tid och plats, så långt från London 2013. Bättre lämpad för drömmar. »Jag mår bra, konstigt nog«, sa jag. »Men kanske inte när jag går upp.« »Usch, måste vi gå upp?« Vi hade varit uppe till två på natten, långt efter att bandet försvunnit och tjejerna hade gått och lagt sig. Några vänner hade dröjt sig kvar (ärligt talat var de mer Esthers vänner än mina) och drack whisky, rökte cigaretter och till och med, vid ett tillfälle, en joint. Vad hade vi pratat om under alla de där timmarna? Jag var inte riktigt säker, men jag minns att det skrattades mycket. Jag hade spelat med, trots att det kändes som om jag var någon annanstans och iakttog sällskapet från ett annat rum, en annan kontinent. »Vad vacker du är«, sa jag och försökte låsa in minnena i valvet.

Men de fortsatte komma. Jag mindes en annan födelsedag: min artonde, i Rio, festen jag hade i vår lägenhet med Ritas och Luanas hjälp. »Mm, det har jag svårt att tro«, sa Esther med ögonen lite på glänt.

Luana i floden. Luana som serverade våra måltider, dag efter dag. Luana efter min fest. Luana som skrattade som ett barn.

11

Hon var ett barn och det var jag med.

Esther la armen om min kropp och tryckte läpparna mot mina. Hennes ögon var öppna nu. »Kom igen«, sa hon, »innan ungarna vaknar.« Jag stoppade handen innanför hennes linne. Vi älskade snabbt – vi visste precis vad den andra ville ha – men med några sekunders mellanrum började mina tankar ströva. Till den där födelsedagsfesten, för tjugosju år sedan. Esther svankade med benen runt min midja. Till slut återvände jag, under ett par minuter, och befann mig helt och hållet i nuet.

Men det varade inte. Hon lämnade mig tidigare i år, i juni.

Det är december nu.

12

2 Vi n t e r n existerar knappt i Rio de Janeiro, men viss lindring kommer i juli, då kvalmigheten ger vika för en avlägsen svalka.

Tjugotvå grader varmt: det var vår lindring. I juli 1985 tycktes vår sorg, i likhet med temperaturen, mattas av. Det hade gått sex månader sedan Mamães olycka. Vi började prata mer vid middagsbordet. Papai ställde normala frågor, som »Hur var det i skolan i dag då?« och berättade historier från sitt jobb: alldagliga tjejer som gjordes vackra, ett hjärtstillestånd på operationsbordet, en bröstvårta som kom på villovägar under en bröstreduktion och återfanns i soporna – den historien gav oss ett gott skratt. Thiago slutade gråta varje kväll och tårarna ersattes med ett dämpat jämnmod. Papai började prata om Amazonas igen.

Han hade alltid velat ta med oss till Belém, staden där han var född och uppvuxen. Vi skulle återvända till våra rötter, till Amazonas, till delstaten Pará – det var så han sålde in resan till oss. Under mina barndomsår hade han besökt staden kanske två eller tre gånger, men alltid ensam. En familjeresa hade varit omöjlig så länge Mamãe levde; bara ordet »Pará« fick henne att rynka på näsan i avsmak. Papais föräldrar var döda och han var ensambarn – varför var han så besatt av den där platsen? »Allt är ordnat«, meddelade han i augusti under söndagslunchen. »Jag tar en månad ledigt från jobbet och så firar vi julen i Pará.« Han stoppade en sked feijoada i munnen, tittade leende upp på oss och väntade på en reaktion. Ångan från maten fick glasögonen att imma igen. »Pará?« sa Thiago. »Vad är det?« 13

»Det är där jag kommer ifrån, vilket betyder att du också kommer därifrån.« »Men Vovô och Vovó då?« sa jag.

Vi firade vanligtvis julen med Mamães föräldrar i deras lanthus i Teresópolis, ett par timmar från stan. Till och med på sommaren var det svalt och tyst där – Rios motsats. Papai brukade komma dit under ett par dagar och sedan åka tillbaka för att jobba. »Teresópolis? Vi snackar om Amazonas här, inte någon liten håla i bergen.« »Vad ska vi göra där?« frågade jag. »Hälsa på släktingar«, sa han med en lätt grimas – pappa var asocial, som jag. »Gå runt på stan, äta god mat, simma i floden. Det finns en ö i floden, Marajó – dit skulle vi kunna åka.

Jag har inte varit där sedan jag var liten. Det blir ett äventyr.« »Jag vill åka till Vovô och Vovó«, sa Thiago. »Jag har redan berättat det för dem«, sa Papai. »Jag har köpt flygbiljetterna.« »Vad tycker Vovó om det?« sa jag.

Mormor höll på att återhämta sig efter en ansiktslyftning.

Sorgen hade fått henne att åldras. Papai hade utfört ingreppet själv. När vi hälsade på henne helgen innan hade Vovó varit alldeles lyrisk – troligtvis av allt smärtstillande – och groteskt svullen. Jag förstod då varför Papai alltid hade sagt åt Mamãe att hon själv inte borde genomgå några ingrepp – inte förrän hon blev gammal och behövde göra det. »Hon tyckte att det lät bra att vi får umgås lite tillsammans«, sa Papai. »Bara vi tre, herrarna Cabral.« Jag undrade vad hon egentligen tyckte. Det här skulle vara den första julen utan hennes yngsta barn, min mamma. Hon måste väl ha velat ha hela familjen hos sig? »Luana följer med«, sa Papai. »Ja!« sa Thiago. »Då kommer jag också.« »André?« »Visst, det blir kul«, sa jag för att försöka göra honom glad.

14

*

Jag bävade inför det. Jag var inte van vid att umgås med Papai.

Innan Mamãe dog var han aldrig där – alltid på kliniken och bankade näsor raka, stoppade bröst med silikon och stramade åt ansikten. När jag minns mamma, däremot, ser jag henne alltid där hemma: hon pratar med hembiträdena, äter lunch med oss med klirrande smycken vid matbordet. Hon slänger bak sitt långa, svarta hår över axeln när hon pussar oss, pratar om fester, folk i hennes butik, där hon sålde folkkonst från landets nordöstliga del till turister. Men så här såg vårt nya liv ut – det var lika bra att vänja sig vid det. Luana skulle åtminstone följa med. Till december var sommarens helvetiska hetta tillbaka och med den följde även de långa skolloven.

Papai stängde kliniken och vi tog ett flyg norrut. Vi var fyra som reste: jag, Papai, Thiago och Luana. Rita stannade hemma för att passa Fifi, vår katt. Egentligen hade hon varit Mamães husdjur. Hennes riktiga namn var Filha, vilket betyder dotter, men det var bara Mamãe som kallade henne för det. Fifi hade blivit galen efter olyckan. Hon hungerstrejkade och gjorde utfall med sina sylvassa klor när vi försökte klappa henne.

Belém är det portugisiska ordet för »Betlehem«, men de sedan länge döda upptäckarna måste ha döpt platsen när den präglades av överflöd, när den var full av hopp. 1985 var det en stad präglad av gropiga trottoarer, hus från kolonialtiden som blivit gröna och mossiga, ständiga skyfall och brännhet sol. Folk var kortare och mörkare än i Rio och hade små ögon, som jag och Papai. (Thiago var mer lik Mamãe: slank och vit.)

Det tog bara några sekunder för svetten att tränga igenom en ny uppsättning kläder. Vi bodde i ett krackelerat, blekgult hus i kolonialstil med höga fönster med luckor nära Paráfloden – den sydliga delen av Amazonfloden, där den rinner ut i Atlanten.

Huset tillhörde en av Papais kusiner, Eduardo, som hade flyttat till Miami. Det var till hälften tömt på möbler, klart för försäljning och luftkonditioneringen var trasig. »Meu Deus«, sa Papai när vi åt frukost den första morgonen 15

i Belém. Han tog en tugga av en fralla medan svetten rann nedför kinderna på honom. »Jag duschade nyss, kolla hur jag ser ut. André, var är Thiago?« »Han sover fortfarande.« Solen flimrade genom de stängda fönsterluckorna. Jag kunde knappt se maten på tallriken. Glasögonen gled nedför min svettiga näsa. Papais glasögon gled också ner. »Kan vi inte tända lamporna?« sa jag. »Nej! Det är för varmt för lampor.« Luana kom in med ett fat med uppskuren frukt. Hennes lockiga hår var uppsatt i en knut och hon var ledigt klädd, i knälånga shorts och T-shirt. Inte som Rita, som alltid gick i en stärkt vit dräkt. Trots dunklet kunde jag se små svettpärlor över Luanas panna. Jag hade börjat lägga märke till henne, efter att under flera år inte ha lagt märke till henne alls. Höfternas nya former, de gröna ögonen, huden som hade samma nyans som doce de leite – plötsligt bodde det en snygg tjej hos oss, som om någon annan hade ersatt Ritas spinkiga, tystlåtna dotter. Mellan spädbarnsåren och puberteten hade vi lekt med varandra ibland, som kompisar. Jag har fortfarande ett fotografi av Rita där hon sitter med oss båda två i famnen på vår balkong i Rio, en småtting på vartdera knäet, och med Fifi – då bara en kattunge – på golvet. På baksidan har mamma skrivit med sin snirkliga handstil: André, Luana, Rita e Filha, abril 1971.

Sedan dess hade ett slags avstånd uppstått mellan oss. En tyst bekräftelse på att vi inte var jämbördiga. Hon hade hoppat av skolan för att jobba heltid hos oss, trots fina betyg. »Vad tycker du, Luana?« sa jag. »Är det för varmt för att tända lamporna?« Hon ställde fatet mitt på bordet, log på det där mystiska sättet med stängd mun som hon nyligen lagt sig till med och sa: »Det får Doutor Matheus avgöra.« Papai gav mig en mallig blick och torkade svetten från pannan med en servett. Hon gick ut från matsalen, tillbaka ut i köket.

16

Min relation till Rita var mindre komplicerad: jag älskade henne förbehållslöst. Hon var mörk och kraftig, stadig som ett träd och hade en nordostlig dialekt som hade bleknat med åren. Pinsamt nog minns jag inte vilken delstat hon kom ifrån, eftersom hon aldrig pratade om sin bakgrund. Rita log sällan, men när hon var lugn utstrålade hennes ansikte mer värme och vänlighet än någon annan jag träffat. Hon hade torkat mig i rumpan, tvättat mig och lagat alla mina måltider sju dagar i veckan, med två lediga söndagar i månaden. Hon var min svarta mamma, min babá. Om något var jag svartsjuk på Luana eftersom Rita alltid skulle vara hennes mamma, inte min.

Men åter till Belém och det kokheta huset. »Varför kunde vi inte bo på hotell?« sa jag till Papai. »Vad är det för dumheter? Försöker du ge mig dåligt sam­ vete?« Han ställde sig upp och skakade på skjortan för att fläkta sig. »Jag ska se mig omkring i bairron. Vill du följa med?« Jag skakade på huvudet. »Vad ska du göra då?« »Börja plugga till Vestibular«, ljög jag.

Det var antagningsprovet till universiteten, som jag skulle skriva om ett år. Jag tänkte gå läkarlinjen i Rio. Papai hade bestämt att jag skulle bli läkare innan jag ens var född. Hans far hade varit läkare, hans farfar var läkare (hans morfar hade ärvt en förmögenhet byggd på sockerrör), liksom hans farfars far, som var född i Beirut och blev legitimerad i Belém. »Bra idé«, sa han. »Ska vi kolla på fotbollen sedan?« »Vilka är det som spelar?« »Vilka det är som spelar?« sa han med tillgjord bestörtning. »Jesus Cristo! Vems grabb är du egentligen?« Det var för varmt för att gå ut och utforska Belém. Jag häckade inomhus hela dagen, försökte svalka mig, klibbade fast mot möbler och öppnade fönstren för att släppa in den kvava luften, vilket gjorde det värre. Jag läste de första sidorna i Jorge Amados Gabriela, nejlika och kanel, som jag hittade på en hylla, men varje gång jag fokuserade på texten började det bulta i 17

huvudet och ögonlocken slog igen. Jag gav upp och la mig bredvid Thiago i soffan, alldeles vimsig, och tittade på teve. De visade en gammal Tom och Jerry. Tom försökte städa huset med mopp och skurhink medan Jerry gjorde allt för att sabotera för honom: han tömde askkoppar på golvet, jonglerade med ägg och kastade pajer. »Visst är det konstigt att man aldrig ser människorna?« sa jag. »Man ser benen på Toms ägare ibland«, sa Thiago. »Hon är inte hans ägare. Hon är husets empregada.« »Hur vet du det?« »Hon är svart«, sa jag.

Vi tittade på resten av avsnittet under tystnad. När hembiträdet väl kom hem hade Jerry fyllt huset, från golv till tak, med kol. Men hembiträdet gav Tom skulden och bombarderade honom med kolbitar.

Thiago sa: »Så Rita och Luana bor inte med oss för att de vill det?« »Jo, det vill de, men vi betalar dem. Vem vill laga mat och städa gratis?« »Jag trodde att de bara gillade oss.« »Det gör de.« Luana kom in i rummet, men hon verkade inte ha hört oss.

Hon arbetade hårt, trots hettan. Jag förmodar att hon inte hade något val. Hon torkade golvet runt mig och Thiago medan vi låg där på soffan, orörliga som sengångare. För bara några månader sedan hade hon gått i skolan. Nu var hon bara en empregada. »Kom igen Lua, titta på teve med oss«, sa Thiago.

Det var bara han som kallade henne Lua. Eller egentligen gjorde även Rita det, när de var ensamma – jag minns att jag hörde det. Jag kände en längtan att få använda det där smeknamnet, men det var Thiagos grej, inte min. Det betyder »måne«.

Hon tittade upp från moppen. »Jag jobbar. Kanske senare.« 18

»Senare måste vi hälsa på släktingar«, sa Thiago. »Det blir väl trevligt?« Det började regna utanför, som om det föll småspik från himlen. »Nej, jag vill bara se på teve.« »Du behöver komma ut«, sa hon och lät plötsligt som sin mor, som en vuxen. »Få i er lite frisk luft. Båda två.« »Det ösregnar ju«, sa jag. »Och luften är inte särskilt frisk här. I Rio har vi åtminstone luftkonditionering.« »Ni vänjer er.« Jag vred på mig lite i soffan och kände hur svetten började forsa. Bättre att inte göra något. Bättre att hålla sig stilla.

19

3 I B e l é m blev det knappt svalare på kvällarna. Papai granskade oss från topp till tå där vi stod i shorts och T-shirt, och hotade med att tvinga oss att byta om. Han var klädd i sandfärgade linnebyxor och vit skjorta och var redan svettig. »Jaja. Om min släkt tycker att ni ser ut som favelados får de väl göra det då.« Vi skulle på middag hemma hos hans kusin Camila. Papai hade inte träffat henne på åtta år. Han verkade nervös. Inte bara svettig, utan spattig. Fester var Mamães domän – inte hans. Utanför hade det slutat regna, men vatten strömmade fortfarande ner i hängrännorna. Vi satte oss i Eduardos bil, som han hade lämnat kvar. Jag satt i passagerarsätet och min bror satt bak.

Thiago lutade sig framåt. »Sätt på luftkonditioneringen, André«, viskade han.

Jag tittade på Papai och han sa: »Visst.« När den kalla luften började blåsa suckade vi alla av välbehag, till och med Papai. »När är vi framme?« frågade Thiago. »Det kommer att dröja ett tag. De flyttade ut från stan för några år sedan.« När vi körde genom Belém insåg jag hur lite av Brasilien jag egentligen hade sett – delstaten Rio de Janeiro, och inget annat. Ändå hade jag varit på Disney World i Florida, i New York och på en långtråkig kulturresa genom Europa som började i Rom och slutade i London. (Staden gav inga tecken på att den en dag skulle bli mitt hem – då hade jag varit mer uppmärksam.)

Men nu var jag här i Belém, i Amazonas, för första gången i livet. Papais stad, innan han flyttade till Rio av de gamla vanliga 20

anledningarna: tristess, hybris, behovet av förnyelse.

Vägarna kantades av människor som sålde kokosnötter, popcorn eller godis, eller bara låg på trottoaren och tiggde småpengar. Papai pekade på sevärdheter, som marknaden Vero-Peso och den storslagna, rosafärgade Theatro da Paz. Vilken sorts pjäser satte de upp? Människorna på gatorna såg inte ut som några teaterbesökare. Några kilometer utanför staden åkte vi in i ett inhägnat bostadsområde efter att Papai hade uppgett sitt namn till en vakt med pistol i bältet. Det såg ut som en semesteranläggning: välskötta gräsmattor, mjuka sluttningar som på en golfbana och hästar som gnäggade i mörkret. Jag tittade på Papai för att se vad han tyckte om den här märkliga platsen, men han sa inget. Jag kunde inte se hans ansiktsuttryck. Efter ett par minuter stack han ut huvudet genom rutan och ropade på en annan vakt, som stod intill vägen under en gatlykta. »Hejsan«, sa Papai, »var ligger tjugoett?« »Fortsätt bara framåt, senhor. Det ligger längst bort i slutet av vägen. Det stora, vita huset.« Han hade en sävlig, vänlig dialekt, inte helt olik pappas, men mer distinkt.

Vi hittade huset i slutet av en tillfartsväg: en modern, strålkastarbelyst lyxvilla som såg ut som om en filmstjärna bodde där. Gräsmattan på framsidan var perfekt. Palmer stod med jämna mellanrum och sträckte sig upp mot den svarta himlen.

Vi parkerade på uppfarten vid ett antal andra bilar och gick fram till ytterdörren. Insekter surrade överallt. Dörren öppnades av en empregada klädd i svart och vitt, som en fransk piga, men hon blev snabbt föst åt sidan av en tanig blondin i rosa klänning och vita diamanter. Hennes hy var läderartad och blank. Hon hade en cigarett i ena handen och en drink i den andra. »Matheus!« skrek hon. »Camila!« sa pappa och försökte matcha hennes entusiasm.

Längre in i huset hördes musik och röster. Vi trodde att vi bara skulle äta middag, men det lät som en fest.

21

»Matheus!« sa hon igen. »Hur många år sedan är det?« »Pojkar, det här är min kusin Camila. Vi växte upp på samma gata i Belém.« »Då måste det här vara André och Thiago«, sa hon och flackade med blicken mellan oss, uppenbarligen osäker på vem som var vem. Vi tog ett kliv framåt med stela leenden och kysste henne på båda kinderna. »Det är jag som är André, och det här är Thiago.« »Självklart – det vet jag väl! Meu Deus, vilka fina pojkar.« Hon höll kvar min bror och nöp honom i kinderna med cigaretten hängande i mungipan. Jag föreställde mig hur det skulle vara om jag tog den och drog ett snabbt bloss. Tanken fick mig att skratta högt. Camilas leende stelnade, som om jag hånade henne, men hon upprätthöll den lyckliga släktfasaden.

Hon tog tag i Papais arm och ledde in honom i huset. Thiago gned sig om kinderna. Empregadan stängde dörren bakom oss, som en lätt vindpust.

Vi kände knappt någon som bodde i ett riktigt hus. I Rios välbärgade strandkvarter Zona Sul hade de flesta fristående husen rivits innan jag föddes för att ge plats åt höghus. Jag hade aldrig sett ett hus som Camilas. Allt var skinande blankt, ljust och fräscht, förutom de olika rustika målningarna av fiskare och bykvinnor, med guldram. »Vilket fint hus«, sa Papai. »Så mycket bättre än det i Belém, né?« Papai nickade. »Ja, det är mycket rymligare.« »Och det finns så stora utomhusytor, hästridning för tjejerna, tennis, restauranger – allt man kan tänka sig.« »Lämnar ni någonsin området?« »Någon gång ibland. Och Carlos arbetar fortfarande i Belém.

Stackaren.« »Carlos är Camilas make«, sa Papai med dämpad röst till mig och Thiago.

Några sekunder senare dök mannen själv upp: en stor karl 22

till längden och bredden, med vitt hår, bullrig röst och ett handslag som kunde slita ens axel ur led. Thiago och jag höll oss i bakgrunden medan de samtalade om vad som hänt sedan sist.

De klistrade på ledsna miner när de pratade om Mamãe, som de aldrig hade träffat. Hon hade inte ens velat träffa dem. Papai berättade att vi hanterade det bra. Camila riktade sitt ledsna ansikte mot mig och Thiago. Jag visste inte vad jag skulle göra. »Era stackare«, sa hon med tårar i ögonen. »Djävla lastbilschaffisar«, sa Carlos. »Jag har alltid sagt att cariocas kör som idioter.« »Carlos!« sa Camila och drog honom i armen. »Ja, men det är ju sant.« »Har du varit i Rio?« frågade jag.

Carlos skruvade lite på sig, bytte stödjeben. »Bara väldigt korta besök«, sa Camila. Det ryckte spasmodiskt i hennes käke. Hon vände blicken mot Papai. »Jag tror att ni kanske var bortresta?« »Antagligen«, sa Papai med blicken fäst på en empregada, som gick förbi med en drinkbricka. Hon la märke till honom och stannade, och han tog en caipirinha. »Tack.« Det var slutet på samtalet. Camila tog återigen tag i Papais arm och ledde in honom i matsalen.

Vi blev presenterade för Papais kusiner, sysslingar, åldriga gammelfastrar och gammelfarbröder – som alla verkade glada att se oss, och vars namn jag omedelbart glömde. Det var över tjugo personer där, många fler än Papai hade väntat sig. Thiago och jag blev placerade vid barnbordet med Camilas och Carlos döttrar, Alice och Regina, som båda var klädda i sammets­ klänningar, knästrumpor och blanka svarta skor, som om de skulle gå på balett. De var åtta och nio år gamla. Jag hade väldigt lite att säga till dem. Jag åt tigande: libanesiska förrätter, följda av en gräddig fiskgryta som inte var lika god som Ritas.

Thiago klarade sig bättre. Han berättade för flickorna om vår katt Fifi, som en gång varit vacker men som nu var lika förfallen som de portugisiska husen i Belém.

23

»Hon är väldigt gammal«, sa han. »Uråldrig faktiskt. Minst trettio år gammal.« »Wow«, sa flickorna i kör.

Fifi var fjorton. »Jag älskar katter«, sa Alice, den äldre av dem. »Vi har en hund, men jag vill ha en katt också. Papai säger att Pará inte är bra för katter. Han säger att den kommer att springa ut i djungeln och bli uppäten av en orm.« »Eller en apa«, sa Regina. »Jag vill ha en apa.« »Vill du träffa vår hund? Hon är en pudel.« De pilade in i köket alla tre för att leta rätt på hunden medan jag satt kvar och undrade varför jag, vid sjutton års ålder, var tvungen att sitta med barnen. Det fanns ingen där i min ålder.

Den som låg närmast var en vacker, gravid kvinna med olivfärgad hy i tjugofemårsåldern, som var gift med en av Papais kusiner. När folk började resa sig från bordet ställde hon några snabba frågor till mig om mina universitetsplaner med ett energiskt, moderligt leende.

De vuxna flyttade in till ett separat vardagsrum. Jag följde med dem och satte mig på en soffa i ena hörnet, drack cola och gjorde tafatta försök att kallprata. Turligt nog var det så pass mycket folk där, och så pass mycket alkohol, att ingen märkte något. De lyssnade på musik från ungdomen – Caetano Veloso, Gal Costa, Chico Buarque och en massa låtar från norr som jag aldrig hade hört förut – skrattade högt och drack kopiösa mängder. De gormade om den nye presidenten, en riktig filho da puta, som inte ens hade blivit vald på ett korrekt sätt. »Democracia brasileira!« ropade någon, om och om igen. Tre hembiträden fyllde på i gästernas glas med nollställda miner.

Alla lovordade Camila för maten hon inte hade lagat. »Hon har planerat den i flera veckor«, sa Carlos. »Det var väldigt fint av henne«, sa Papai. »Vad gör man inte för sin älskade kusin?« sa Camila. Älskade? Hon hade inte ens ringt honom när hon var i Rio. Jag gick tillbaka till matsalen, på jakt efter alkohol. Hem­ 24

biträdena hade inte dukat av bordet än. Jag fick syn på ett glas öl, halvfullt och frestande. »Vill du ha en?« frågade en empregada som stod bakom mig.

Hon var en medelålders kvinna med ett barskt, mörkt ansikte och hade samma mjuka, utdragna dialekt som vakten. »Du är ju en stor pojke – det måste du väl få.« »Okej«, sa jag. »Kanske bara ett glas.« Hon gick ut i köket och kom tillbaka en minut senare med ett nytt, frostigt glas öl. »Varsågod.« »Tack.« Jag hörde barnen fnissa i köket med de andra hembiträdena, och hur de vuxna sjöng och skrattade i vardagsrummet. Vad var det egentligen med vuxna? tänkte jag. På dagarna var de tjuriga och stressade och på kvällarna blev de världens lyckligaste. Mamma var också så, när hon hade sina stora middagar.

Framåt elva hade man kunnat tro att det var julafton, inte bara en vanlig fredagskväll. Alkoholen bidrog, men det var något annat också.

Jag undrade vad Luana gjorde, ensam där i huset i Belém.

Hon tittade troligtvis på teve med sina bara, bruna ben utsträckta över soffan. Njöt av några timmars lugn och ro.

Jag började känna mig avdomnad i armarna och benen, så ölen gjorde vad den skulle. Jag gick ut i trädgården genom dörren på baksidan och drog mig tillbaka till ett mörkt hörn.

Satte mig på det ansade, taggiga gräset. Lutade huvudet mot trästaketet, lyssnade på de högljudda, surrande cikadorna.

Svepte resten av ölen och ville redan ha en till. Tänkte på Mamãe. Om jag blundade kunde jag nästan höra henne bland gästerna. Hennes hesa gapskratt. He he he. »Vad gör du, André – gömmer du dig?« skulle hon ha sagt om hon kommit ut i trädgården, skakat sitt långa hår och tänt en hemlig cigarett. »Berätta inte för pappa att jag röker.« »Kan jag också få en?« »Okej då. Å, vilken värdelös mamma jag är!« 25