9789177812005

Ottessa Moshfegh

Eileen Översättning av Alva Dahl

1964 J a g såg ut som en flicka man ser på en innerstadsbuss, med näsan i en inbunden biblioteksbok om växter eller geografi, kanske med ett nät över det ljusbruna håret. Man hade kunnat tro att jag var sjuksköterskestudent eller maskinskriverska, kan­ ske lagt märke till mina nervösa händer, foten som stampade, den sönderbitna läppen. Jag såg inte mycket ut för världen.

Jag har lätt att se den där flickan framför mig, en främmande, ung och skygg variant av mig själv, med en anonym hand­ väska i skinn i knät eller ett paket jordnötter i näven, hur hon plockar upp en i taget och rullar den mellan de handskklädda fingrarna, suger in kinderna och ängsligt stirrar ut genom fönstret. Morgonljuset lyste upp de tunna fjunen i ansiktet, som jag försökt täcka med ett pressat puder som var en nyans för rosa för min bleka hy. Jag var smal, med kantig figur, hackiga, tvekande rörelser och stel hållning. I ansiktet låg det tätt med mjuka, tjuriga acneärr som suddade ut all eventuell förtjusning eller galenskap som kunde tänkas röra sig under den där kalla, dödstrista New England-fasaden. Hade jag haft glasögon kunde jag ha sett smart ut, men jag var för otålig för att vara smart på riktigt. Man hade kunnat tro att jag trivdes i stillheten bakom stängda dörrar, gärna sökte skydd i tomheten och tystnaden med blicken sakta glidande över papper, väggar, tunga gardiner utan att tankarna någonsin lämnade det jag såg på – en bok, ett skrivbord, ett träd, en människa. Men jag fasade för tystnad.

Jag fasade för stillhet. Jag avskydde nästan allting. Jag var djupt olycklig och arg hela tiden. Jag försökte lägga band på mig, och det gjorde mig bara ännu mer obekväm, olycklig och arg. Jag var som Jeanne d’Arc eller Hamlet, men född in i fel liv – en nollas, en utstött och osynlig människas liv. Det finns inget 7

bättre sätt att säga det på: jag var inte mig själv på den tiden.

Jag var någon annan. Jag var Eileen.

Och då för tiden – det här var för femtio år sedan – var jag pryd. Se bara på mig. Jag bar grova yllekjolar som slutade nedanför knäna och tjocka knästrumpor. Jag knäppte alltid mina blusar och jackor så högt upp det gick. Jag var ingen tjej som folk vände sig om efter. Men det var inte heller något uppenbart fel eller hemskt med mitt utseende. Jag var ung och dög fint, såg väl ganska medelmåttig ut, tror jag. Men på den tiden trodde jag att jag såg förskräckligt illa ut – ful, avskyvärd, inte av denna värld. Med tanke på detta kändes det löjligt att dra uppmärksamheten till mig. Jag hade sällan smycken på mig, aldrig parfym, och jag målade inte naglarna. Ett tag hade jag en ring med en liten rubin. Den hade varit min mors.

Mina sista dagar som den där ilskna lilla Eileen ägde rum sent i december, i den brutala, kalla småstad där jag var född och uppvuxen. Vinterns snö hade kommit och låg djup i ett täcke som pålitligt rullats ut framför vartenda hus där den stod upp till nederkanten av vartenda bottenvåningsfönster som om det varit översvämning. Under dagen smälte det översta lagret och modden ute i gatan mjuknade lite och man kunde erinra sig att livet trots allt hade sina goda stunder, att solen faktiskt sken. Men framåt eftermiddagen försvann solen och allt frös till igen och skaren ovanpå snön blev så tjock under natten att den kunde bära en fullvuxen man. Varje morgon kastade jag salt ur hinken vid ytterdörren över den smala gången från dörr­ trappan och ut till gatan. Det hängde istappar från takbjälken över ytterdörren och jag stod där och såg framför mig hur de lossnade och genomborrade mina bröst, skar rakt igenom det tjocka brosket vid axlarna som kulor eller klöv hela hjärnan itu.

Trottoaren hade grannarna intill skottat, en familj min pappa inte litade på eftersom de var lutheraner och han katolik. Men han litade inte på någon. Han var räddhågsen och knäpp sådär som gamla fyllon blir. Lutherangrannarna hade ställt en vit julkorg med vaxade äpplen i cellofan, en chokladask och en 8

flaska sherry utanför dörren. Jag minns texten på kortet: »Gud välsigne er båda.« Vem hade kunnat ana vad som egentligen försiggick inne i vårt hus när jag var på jobbet? Det var en trevåningsvilla i kolonialstil med brun träfasad och röda, flagnande knutar.

Jag minns att pappa sög i sig den där sherryn på äkta julevis, tillsammans med en gammal cigarr som han tände på spisen.

Bilden är lite lustig. I allmänhet var det gin han drack. Nå­ gon gång öl. Han var som sagt ett fyllo. På det sättet var han okomplicerad. När han var upprörd över något var det lätt att distrahera och lugna honom: jag gav honom bara en flaska och gick därifrån. Men visst tärde det på mina krafter som ung att han drack så mycket. Jag blev spänd och retlig. Man blir sådan när man bor med en alkoholist. I det avseendet är min historia inte unik. Jag har bott tillsammans med många alkoholiserade män under årens lopp, och de har alla lärt mig samma sak: att det är meningslöst att oroa sig, lönlöst att söka förklaringar, rena självmordet att försöka hjälpa dem. De är som de är, på gott och ont. Numera bor jag ensam. Tack och lov. Jag njuter faktiskt av det. Jag är för gammal för att lägga mig i andras bekymmer. Och jag slösar inte längre bort någon tid på att oroa mig för framtiden, bekymra mig för sådant som ännu inte har hänt. Men jag oroade mig jämt när jag var liten, inte minst för framtiden, och framför allt för sådant som hade med pappa att göra – hur långt han hade kvar, vad han kunde tänkas ta sig till, i vilket tillstånd jag skulle hitta honom när jag kom hem från jobbet varje kväll.

Vi hade det inte särskilt fint hemma. Vi gjorde aldrig någon utrensning efter mammas död, städade aldrig bort hennes saker och möblerade aldrig om eller någonting, och när hon inte längre städade blev huset allt smutsigare och dammigare och fullt av värdelösa prydnadssaker och en massa, massa, massa skräp överallt. Och ändå kändes det helt tomt. Det var som ett övergivet hem, vars ägare flytt plötsligt en kväll som judar eller zigenare. Vi var i stort sett aldrig i T V-rummet eller 9

matsalen eller i badrummet på övervåningen. Allt stod bara där och samlade damm, en tidning som hängde uppslagen över armstödet på soffan i åratal, en skål karameller full av döda myror. Jag minns alltihop som de där bilderna man har sett på hus i öknen som ödelagts av kärnvapenprover. Ni kan nog själva föreställa er hur det såg ut.

Jag sov på vinden, på en tältsäng pappa köpt inför någon campingresa som aldrig blev av flera decennier tidigare. Den halvt oinredda vinden var kall och dammig och jag tog min tillflykt dit när mamma blev sjuk. Det gick inte att sova i mitt flickrum, som låg bredvid hennes rum. Hon ylade och grät och ropade efter mig nätterna igenom. På vinden var det tyst.

Det var inte många ljud nedifrån huset som tog sig dit upp.

Pappa hade en fåtölj som han släpat in från T V-rummet till köket. Där sov han. Det var en sådan där fåtölj som man kan justera vinkeln på med en spak, mycket modernt när han köpte den. Men spaken var trasig. Mekanismen hade rostat fast i viloläge. Allt i huset var som den där fåtöljen – solkigt, trasigt och fastfruset.

Jag minns att jag trivdes med att solen gick ned så tidigt den där vintern. Det kändes lite skönt att vara inhöljd i dunkel.

Pappa å sin sida var mörkrädd. Det kanske låter som ett lite gulligt karaktärsdrag, men det var det inte. När kvällen kom tände han spisen och ugnen och satt och drack och stirrade på de blå lågorna som susade under taklampans svaga sken. Han frös jämt, påstod han. Ändå hade han knappt några kläder på sig. Just den kvällen – jag tänker börja min berättelse här – hittade jag honom barfota i trappan där han satt och drack upp sherryn med en cigarrstump mellan fingrarna. »Stackars Eileen«, sa han ironiskt när jag kom in genom dörren. Han var väldigt föraktfull mot mig, tyckte att jag var patetisk och ful och drog sig inte för att berätta det. Om mina dagdrömmar från den tiden hade besannats skulle han kanske en dag legat i någon konstig vinkel nedanför trappan när jag kom in, med bruten nacke men fortfarande vid liv. »Det var på tiden«, skulle 10

jag säga, med det mest uttråkade tonfall jag kunde åstad­komma, medan jag slött betraktade hans döende kropp. Så ja, jag av­ skydde honom, men jag var oerhört plikttrogen. Det var bara vi två i huset – pappa och jag. Jag har en syster, i livet än såvitt jag vet, men jag har inte pratat med henne på mer än femtio år. »Hej pappa«, sa jag när jag gick förbi honom i trappan.

Han var inte direkt kraftigt byggd, men han hade breda axlar och långa ben, så det var något majestätiskt över honom. Hans tunna, grå hår stod på ända i en båge över hjässan. I ansiktet såg han många år äldre ut än han var, och han hade en storögt skeptisk och ständigt missnöjd uppsyn. Så här i efterhand kan jag tycka att han faktiskt liknade pojkarna på anstalten där jag jobbade – känslig och ilsken. Hans händer skakade hela tiden hur mycket han än drack. Han satt jämt och kliade sig på hakan, vars hud var röd och spänd och rynkig. Han nöp i den som när man tar tag i en liten pojke och kallar honom rackarunge. Det enda han ångrade i livet, påstod han, var att han aldrig hade lyckats odla ett riktigt skägg, som om han hade kunnat frammana det om han bara hade haft tillräckligt med viljestyrka. Sådan var han – ångerfull och arrogant och ologisk på samma gång. Jag tror inte att han någonsin älskade sina barn egentligen. Att han hade kvar vigselringen på fingret många år efter att mamma dött tyder väl på att han i någon mån älskade henne. Men jag misstänker att han var oförmögen att verkligen på riktigt älska någon. Han var elak. Det enda jag kommit på som kan ursäkta honom är om jag ser framför mig hur hans föräldrar slog honom som barn. Det förklarar inte allt, men det hjälper ändå.

Den här historien ska inte handla om hur hemsk min pappa var, det vill jag vara tydlig med på en gång. Jag är inte alls ute efter att gnälla över honom och hans elakheter. Men jag minns hur han ryckte till den där dagen i trappan när han lyfte blicken och såg på mig, som om åsynen av mig fick honom att rysa.

Jag stod högst upp och såg ned på honom. »Du ska ut igen«, kraxade han, »till Lardner’s.« Lardner’s 11

var spritbutiken i andra änden av staden. Han släppte greppet om den tomma sherryflaskan och lät den rulla nedför trappan, ett steg i taget.

Nu för tiden är jag väldigt förnuftig, rentav lugn, men på den tiden var jag enormt lättretad. Pappa krävde jämt att jag skulle passa upp på honom som en piga, en slav. Men jag kunde inte säga nej, inte till någon. »Okej«, sa jag.

Pappa grymtade och bolmade på den lilla cigarrstumpen.

När jag var upprörd brukade jag försöka lugna ned mig ge­ nom att ägna mig åt mitt utseende. Faktum är att jag var besatt av hur jag såg ut. Mina ögon är små och gröna, och man kunde knappast – särskilt inte på den tiden – se någon vänlighet i dem.

Jag är inte någon sådan där kvinna som går runt och försöker göra alla nöjda. Jag är inte så strategisk. Om ni hade sett mig på den tiden, med hårspänne och råttfärgad ullkappa, hade ni nog antagit att jag var en bifigur i den här sagan – samvetsgrann, jämn i humöret, trist, irrelevant. På långt håll såg jag ut som en blyg och försynt själ, och ibland önskade jag att jag var sådan.

Men jag svor och rodnade och fick svettattacker både nu och då, och den där dagen smällde jag igen badrumsdörren genom att sparka på den med hela skosulan, så att gångjärnen nästan lossnade. Trots att jag såg så tråkig, livlös, immun och oberörd ut var jag i själva verket ständigt rasande; jag kokade av vrede, mina tankar rusade fram i samma banor som en mördares.

Det var lätt att dölja detta bakom den dystra min jag gick runt med. Jag trodde verkligen att jag lurade hela världen. Och jag läste inte alls böcker om blommor eller hushålls­ekonomi.

Jag föredrog böcker om hemskheter – mord, sjukdom, död.

Jag minns att jag lånade en av de tjockaste böckerna på sta­ dens bibliotek, om de gamla egyptiernas medicin, bara för att studera deras ohyggliga sedvänja att dra ut de dödas hjärnor genom näsborrarna som garntrådar. Jag tyckte om att tänka på min egen hjärna på det sättet, som en härva inuti huvudet.

Det var trösterikt att föreställa sig att hjärnan skulle kunna 12

redas ut, ordnas till och återställas till ett tillstånd av lugn och sans. Jag kände ofta att det var något som blivit fel där inne, på ett så invecklat sätt att det skulle krävas lobotomi för att komma till rätta med problemet – jag skulle behöva en helt ny hjärna eller ett helt nytt liv. Jag kunde vara ganska dramatisk i mina självreflektioner. Förutom böcker läste jag gärna National Geographic, som jag fick med posten. Det var en verklig lyx som fick mig att känna mig speciell. Jag var särskilt fascinerad av de artiklar som beskrev primitiva folks naiva trosföreställningar.

Deras blodiga riter, deras människooffer, allt det där onödiga lidandet. Ni kanske tycker att det låter mörkt. Rubbat. Men jag tror inte att jag var född sådär hjärtlös. Hade jag växt upp i en annan familj skulle jag kanske ha känt och betett mig som vem som helst. Ärligt talat frossade jag i bestraffningar. Jag hade inget direkt emot att pappa körde med mig. Jag blev arg, visst, och jag avskydde honom, men vreden gav mig en sorts riktning i livet, och när jag gjorde ärenden åt honom hade jag något att göra en stund. Det var så jag tänkte mig livet – ett långt straff som bestod i att vänta ut tiden.

Jag försökte se sorgsen och utmattad ut när jag kom ut ur badrummet den där kvällen. Pappa stönade otåligt. Jag suckade och tog sedlarna han räckte fram. Jag knäppte kappan igen. Det var skönt att jag hade någonstans att gå, ett sätt att fördriva den här kvällen som inte innebar att gå fram och tillbaka över vindsgolvet eller att titta på när pappa drack. Det bästa jag visste var att lämna huset.

Om jag hade drämt igen ytterdörren när jag gick, som jag kände för att göra, hade säkert en av istapparna ovanför gått av. Jag såg framför mig hur den sjönk rakt igenom håligheten vid nyckelbenet och högg mig i hjärtat. Om jag haft huvudet bakåtlutat hade den kanske farit ned genom strupen och skra­ pat sönder kroppens innersta tomrum – jag tyckte om den här sortens fantasier – och gått ända ned i buken innan den slutligen skurit upp mitt underliv som en glasdolk. Det var så 13

jag föreställde mig min anatomi på den tiden, hjärnan som en garnhärva och kroppen som ett tomt kärl, de intima delarna som ett underligt, främmande land. Men jag stängde dörren försiktigt, förstås. Jag ville egentligen inte dö.

Sedan pappa hade blivit för illa däran för att köra var det jag som hade hand om hans Dodge. Jag älskade den där bilen.

Det var en fyradörrars Coronet, militärgrön, full av repor och bucklor. Golvet var genomrostat efter att den stått ute och utsatts för salt och is under alla år. I handskfacket på Dodgen låg en död sork som jag hittat på trappan en dag, stelfrusen och hoprullad till en hård boll. Jag hade lyft upp den i svansen och snurrat runt den i luften en liten stund innan jag slängt in den i handskfacket där det också låg en trasig ficklampa, en karta över de tullfria motorvägarna i New England och några gröna kopparmynt. Då och då under den där vintern hade jag tagit en titt på sorken, bevittnat den osynliga nedbrytningsprocessen i kylan. Jag tror att den fick mig att känna mig mäktig, på något vis. Som ett totemdjur. En lyckoamulett.

När jag kom ut kände jag med tungspetsen hur kallt det var, stack ut den i den isande vinden tills det sved till. Den kvällen var det nog under tio minus. Det gjorde ont bara att andas.

Men jag tyckte bättre om kallt väder än varmt. På sommaren var jag jämt sur och rastlös. Jag fick utslag och måste ta kalla bad hela tiden. Jag satt vid mitt skrivbord på anstalten och fläktade hysteriskt mitt ansikte med en solfjäder av papper.

Jag tyckte inte om när andra kunde se mig svettas. Det kändes oanständigt, äckligt, att visa upp sin köttslighet på det sättet.

Alltså tyckte jag inte heller om att dansa eller idrotta. Jag lyss­ nade inte på Beatles och tittade inte på Ed Sullivan på T V. Jag var inte intresserad av det som var roligt eller populärt på den tiden. Jag läste hellre om uråldriga riken, fjärran utmarker. När jag hörde talas om något som var aktuellt eller inne kände jag mig så isolerad. Om jag medvetet undvek allt sådant kunde jag inbilla mig att jag hade kontroll.

Ett problem med Dodgen var att jag blev illamående av att 14

köra den. Jag visste att det var något fel på avgassystemet, men jag hade ingen aning om hur man hanterade sådana saker på den tiden. En del av mig trivdes med att behöva köra med rutorna nere, trots kylan. Jag kände mig så modig. Men i själva verket var jag rädd att jag skulle bli av med bilen om jag sa något om den. Den var det enda i mitt liv som ingav hopp.

Det var bara med hjälp av den jag skulle kunna komma undan.

Innan han gick i pension hade pappa åkt runt i den när han var ledig. Han hade kört så vårdslöst – parkerat på trottoarkanten, sladdat i gathörnen, glömt att tanka och blivit stående var som helst mitt i natten, kört så nära mjölkbilar att han skrapade i dem, gjort samma sak med fasaden på veteranföreningens hus och så vidare. På den tiden körde alla när de var fulla, men det var ingen ursäkt. Själv var jag en hygglig bilförare.

Jag överskred inga fartgränser och körde aldrig mot rött. När det var mörkt ute tyckte jag om att köra sakta, med bara ett lätt tryck på gaspedalen, och se stadens centrum rulla förbi som på film. Jag inbillade mig alltid att det var mycket finare hemma hos andra än hos mig, att de hade fullt med polerade trämöbler och eleganta öppna spisar där de hängt upp strum­ por inför jul. Kakor i skafferiet, gräsklippare i garaget. Det var lätt att tänka att alla hade det bättre än jag på den tiden.

En av de upplysta tamburerna på vår gata fick mig att känna mig särskilt underlägsen. Utanför ytterdörren stod en vit liten bänk och en skena som påminde om en upp- och nedvänd skridsko, där man kunde skrapa av snön från sina kängor, och på dörren hängde en järneksgirlang. Det var en gullig liten stad, pittoresk kunde man kanske säga. Den som inte har växt upp i New England har heller inte upplevt den särskilda stillhet som lägger sig över en snötäckt kuststad om kvällen. Det är inte som på andra platser. Det händer något lustigt med ljuset vid solnedgången. Det är som om det inte försvinner utan glider vidare ut över havet, sakta dras undan.

Jag kommer aldrig att glömma den skräniga klockan ovanför dörren i spritbutiken, eftersom den plingade för mig nästan 15

varje kväll. Lardner’s Liquors. Jag älskade det där stället. Det var varmt och välordnat och jag strövade runt bland hyllorna så länge jag kunde och låtsades se efter vad de hade. Jag visste förstås var ginflaskorna fanns: i mittgången till höger om man stod vänd mot kassan, ett par meter från den bakre väggen, där de inte upptog mer än två hyllplan: Beefeater där uppe och Seagram’s där nere. Mr Lewis, som arbetade i butiken, var alltid glad och vänlig, som om han aldrig hade en tanke på vad all den där spriten skulle användas till. Den kvällen tog jag flaskorna, betalade och gick tillbaka till bilen och la dem i passagerarsätet. Det är konstigt att sprit aldrig fryser. Det var det enda där som utan svårighet kunde göra motstånd mot kölden. Jag huttrade i Dodgen, vred om nyckeln och körde sakta hemåt. Jag tog den långa, vackra vägen, minns jag, medan skymningen föll.

Pappa satt i sin fåtölj i köket när jag kom hem igen. Det hände ingenting särskilt den kvällen. Men någonstans måste jag ju börja. Jag ställde ned flaskorna bredvid honom på golvet, knycklade ihop papperspåsen i handen och kastade den på skräphögen vid bakdörren. Jag gick upp på vinden. Jag läste i min tidskrift. Jag gick och la mig.

Då är vi alltså här. Mitt namn var Eileen Dunlop. Nu känner ni mig. Jag var tjugofyra år och jobbade för femtiosju dollar i veckan som någon form av sekreterare på en privat ungdoms­ anstalt för tonårspojkar. Nu för tiden tänker jag på det där stället som vad det egentligen var – ett fängelse för barn. Jag kommer att kalla det Moorehead. Delvin Moorehead hette en fruktansvärd hyresvärd jag hade många år senare, så det känns lämpligt att använda hans namn på ett sådant ställe.

Inom en vecka skulle jag ha rymt hemifrån, för att aldrig mer återvända. Det här är berättelsen om hur jag försvann.

16

Fredag På fredagar svävade en fördärvlig fiskarom från matsalen i källaren upp genom pojkarnas kalla sovsalar, hela vägen längs linoleumkorridorerna och in i det fönsterlösa kontor där jag tillbringade dagarna. Lukten var så skarp och påfrestande att jag kände den redan ute på parkeringen när jag kom till Moore­ head på morgonen. Jag hade för vana att låsa in handväskan i bagageluckan innan jag gick in på min arbetsplats. Det fanns skåp i fikarummet bakom kontoret, men jag litade inte på de andra i personalen. Pappa hade varnat mig när jag började där vid tjugoett års ålder, hopplöst naiv, och upplyst mig om att de farligaste individerna i ett fängelse inte är de intagna utan de som arbetar där. Jag kan bekräfta sanningshalten i detta. Det var nog det klokaste pappa någonsin sa till mig.

Jag hade med mig en matlåda bestående av två limpskivor med smör, inpackade i folie, och en burk tonfisk. Det var fredag och jag ville trots allt inte hamna i helvetet. Jag gjorde mitt bästa för att le och nicka åt mina kollegor, två förskräckliga kvinnor i medelåldern med strama håruppsättningar som knappt höj­ de blicken från sina kärleksromaner om inte direktören var i närheten. Deras skrivbord var täckta av gula cellofanbitar som suttit runt karamellerna de hade i var sin plastkristallskål i ett hörn av skrivbordet. Hur förskräckliga de än var skulle de där kontorstanternas vedervärdighet inte visa sig vara något att skryta med jämfört med många andra människor jag skulle träffa på under årens lopp. Det var verkligen inte så farligt att sitta där på dagarna med dem. Eftersom jag tillhörde den administrativa personalen behövde jag sällan handskas med någon av de fyra–fem skräckinjagande fångvårdarna, med uppdraget att korrigera de unga intagnas snedvridna beteenden.

17

De var som militärer, sergeanter, slog pojkarna med batonger på baksidan av benen när de lunkade fram och tog strypgrepp av bästa skolgårdssnitt på dem. Jag försökte titta åt ett annat håll när det blev för otäckt. Oftast såg jag upp på klockan.

Nattskiftet brukade gå av vid åtta, när jag kom, så de vakterna lärde jag aldrig känna, även om jag minns deras trötta ansikten – den ene var en långbent idiot och den andre en flintskallig veteran med nikotinfläckar på fingrarna. De är oviktiga. Men en av vakterna på dagskiftet såg vansinnigt bra ut. Han hade stora hundögon, en skarp men ändå ungdomligt mjuk profil, som jag förstås avläste någon sorts hemlighetsfull sorg i, och håret glänste i en ankstjärtsfrisyr – Randy. Jag tyckte om att sitta på min plats och titta på honom. Han satt i hallen mellan kontoret och resten av anläggningen. Han hade den vanliga stärkta grå uniformen på sig, blanka MC -stövlar och en tung nyckelknippa som hängde i en bälteshälla. Han brukade sitta liksom med ena sidan på stolen och den andra utanför, med ena foten hängande i luften, i en ställning som serverade hans skrev som på ett silverfat för min blick. Jag var inte hans typ, det visste jag, och det plågade mig även om jag aldrig hade erkänt det. Hans typ var snygga tjejer med långa ben, plutmun och troligen blont hår, antog jag. Men man kan ju alltid drömma.

Jag ägnade många timmar åt att se hur hans biceps spändes och rörde sig medan han vände blad i sin serietidning. När jag nu tänker på honom minns jag honom med en tandpetare i munnen, som han flyttade runt på ett särskilt sätt. Det var vackert. Det var poesi. En gång frågade jag honom, på ett nervöst och fånigt vis, om han frös i den kortärmade skjortan på vintern. Han ryckte på axlarna. I de lugnaste vattnen går de största fiskarna, tänkte jag och var nära att svimma. Det var ingen mening att fantisera, men jag kunde inte hjälpa att jag såg framför mig hur han en dag skulle stå och kasta grus mot mitt vindsfönster, med motorcykeln ångande framför huset så att hela staden smälte. Jag var inte immun mot sådant.

Jag drack inte kaffe – jag blev yr av det – men gick ändå bort 18

till hörnet med kaffebryggaren eftersom det satt en spegel på väggen ovanför den. Det ingav mig ett visst lugn att betrakta min spegelbild, trots att jag hyste en så våldsam avsky mot mitt eget ansikte. Det är så med abnormt självupptagna människor.

Jag vågar knappt erkänna hur mycket tid jag ägnade åt att för­ smäkta i våndor över att inte vara vacker, inte ens nu i efterhand.

Jag gnuggade bort lite ögongrus och hällde upp en kopp grädde, som jag sötade med socker och mältat mjölkpulver som jag hade i en burk i skrivbordslådan. Det var aldrig någon som sa något om denna märkliga drink. Det var ingen som la märke till mig över huvud taget på det där stället. Tanterna på kontoret var för sura och tröga och inskränkta. På den tiden brukade jag undra om de inte i smyg var förälskade i varandra. Man tänkte mer och mer på sådana saker då, folk var ständigt på sin vakt för lömskt »latent homosexuella« typer. Men mina misstankar om tanterna på kontoret var inte nödvändigtvis nedsättande.

De väckte ett visst medlidande inom mig när jag såg framför mig hur de kom hem på kvällen, så bittra och ensamma, till sina vidriga män. Å andra sidan blev jag spyfärdig av att tänka mig dem med uppknäppta blusar, händerna i varandras behåar och benen isär.

Ett kort avsnitt i en bok jag hittat på biblioteket visade avgjutningar som gjorts av ansiktena på berömdheter som Lincoln, Beethoven och Sir Isaac Newton när de dött. Om ni någon gång har sett en död människa på riktigt vet ni att folk aldrig dör med sådana där självbelåtna flin eller tomma miner.

Men jag använde gipsavgjutningarna som förebilder och övade mycket flitigt framför spegeln, slappnade av i ansiktet samtidigt som jag såg till att upprätthålla ett slags milt uttryck, som det jag uppfattade i de där döda männens ansikten. Jag tar upp detta därför att jag anlade den minen, min dödsmask, när jag var på jobbet. Ung som jag var var jag fruktansvärt känslig och fast besluten att aldrig visa det. Jag stålsatte mig mot allt som den där platsen, Moorehead, var. Jag var tvungen. Jag var omgiven av skändligheter, men sprang aldrig någonsin i väg 19

för att gråta på damrummet. Senare den förmiddagen, när jag gick bort med posten till direktörens kontor, beläget i den del av byggnaden där också pojkarnas studierum och aktivitetsrum fanns, stötte jag på en fångvårdare – Mulvaney eller Mulroony eller Mahoney, de var alla likadana – som vred om örat på en pojke som stod på knä framför honom. »Du tror att du är nå­ gon, va?« sa han. »Ser du smutsen där på golvet? Du är mindre värd än ett gruskorn mellan golvplattorna.« Han tryckte ned pojkens ansikte mot sina stora stövlar med stålhättor som såg ut att kunna användas som mordvapen. »Slicka«, sa vårdaren.

Jag såg pojken sära på läpparna och vände bort blicken.

Direktörens sekreterare var en kvinna som var så stålögd och fet att det såg ut som om hon aldrig andades, som om hjärtat aldrig slog. Hennes dödsmask var imponerande. Det enda livstecken hon gav ifrån sig var när hon lyfte ett finger till munnen och en centimeter av den blekt lavendelblå tungan kom ut för att fukta fingertoppen. Hon bläddrade genom den hög med kuvert jag likt en robot räckte över till henne, och vände sig sedan om. Jag dröjde kvar någon minut och låtsades räkna dagarna på kalendern som hängde på väggen bredvid hennes skrivbord. »Fem dagar kvar till jul«, sa jag och försökte låta entusiastisk. »Gudskelov«, svarade hon.

Jag tänker ofta på Moorehead och dess skrattretande motto, parens patriae, och det får mig att rysa. Pojkarna där var så unga, inte mer än barn. Jag var rädd för dem då för att jag kände att de inte tyckte om mig, fann mig frånstötande. Så jag försökte avfärda dem som dumskallar och vilddjur. Några av dem var fullvuxna, långa och vackra. Jag var inte immun mot de där pojkarna heller.

Det fanns många saker jag kunde ha begrundat när jag var tillbaka vid skrivbordet. År 1964 var det mycket som stod på spel. Vart man än vände sig var det något som revs ned eller byggdes upp, men det enda jag hade i tankarna där jag satt och fipplade med pennorna i muggen och bockade av dagens datum 20

i skrivbordskalendern var mig själv och min bedrövliga tillvaro.

Klockans sekundvisare skakade och hackade sig fram som någon som först skälver av ängslan och sedan i ren desperation hoppar rakt ut för stupet bara för att fastna och bli hängande mitt i luften. Tankarna vandrade. Allt som oftast gled de över till Randy. När jag fick min lönecheck den fredagen vek jag ihop den och stoppade in den vid bysten, som inte var någon egentlig byst att tala om. Mest bara ett par hårda små kullar som jag gömde under flera lager bomullsunderkläder, en blus och en ullkavaj. Jag led fortfarande av en pubertal skräck för att folk som såg på mig kanske kunde se rakt igenom mina kläder.

Det var nog ingen som fantiserade om min nakna kropp, men så fort någon sänkte blicken var jag rädd att de granskade mitt underliv och på något vis skulle kunna avläsa de invecklade och intetsägande vecken och håligheterna som jag lindat in så noga där nere. Jag var alltid väldigt mån om att skydda mina veck och håligheter. Självklart var jag fortfarande oskuld.

Min prydhet tjänade väl sitt syfte genom att bespara mig de svårigheter som drabbade till exempel min syster. Hon var äldre än jag och långt ifrån någon oskuld och bodde ihop med en man som hon inte var gift med i en grannstad av samma storlek som vår – »en hora«, brukade mamma säga. Det var väl inget större fel på Joanie egentligen, men det fanns ett mörkt, omättligt drag under hennes glatt flickaktiga uppsyn. En gång hade hon berättat för mig att Cliff, hennes pojkvän, tyckte om att »smaka på« henne när hon vaknade på morgonen. Hon skrattade när mitt ansikte först förvreds i bryderi och sedan blev rött och kallt när jag förstod vad hon menade. »Det är väl lustigt? Det är väl drömmen?« fnittrade hon. Visst var jag avundsjuk på henne, men jag visade det aldrig. Och egentligen ville jag inte ha det som hon. Män, pojkar, blotta tanken på att bilda par med någon av dem tycktes bisarr. Om jag längtade efter något var det en helt ordlös affär. Men till och med den utsikten skrämde mig. Jag hade varit förälskad i Randy och några till, men det hade aldrig lett till någonting. Ack, mitt 21

stackars underliv, hur det låg där lindat som en blöjbebis i de tjocka bomullsunderbyxorna och mammas gamla, hårt åtsnör­ da gördel. Jag använde inte läppstift för att det var modernt, utan för att mina läppars naturliga färg var samma som mina bröstvårtors. När jag var tjugofyra gjorde jag mitt bästa för att ingen skulle kunna föreställa sig min nakna kropp. Samtidigt verkade de flesta andra unga kvinnor ha rakt motsatt inställning.

Det var fest på anstalten den dagen. Dr Frye skulle gå i pension. Under flera decennier hade denne gamle man, i egenskap av anstaltspsykiater, haft hand om utdelningen av mängder med lugnande medel till pojkarna. Han måste ha varit i åttioårsåldern. Jag är själv gammal nu, men när jag var ung hade jag inte mycket till övers för gamla människor. Det kändes som om deras existens undergrävde min egen. Jag brydde mig inte ett skvatt om att dr Frye skulle sluta. Jag skrev under kortet när det passerade mitt skrivbord med en prydlig skolflickshandstil, och med handleden sarkastiskt upphöjd: »Ha det bra.« Jag minns att bilden på framsidan var en svart tuschteckning av en cowboy som red i väg i solnedgången.

Bevare mig väl. Under åren på Moorehead hände det att dr Frye kom för att bevittna besöken från pojkarnas familjer, vilka det var min uppgift att dagligen administrera, och jag såg honom stå i dörrposten till besöksrummet och nicka och klicka med tungan mot gommen och humma och då och då sticka fram sina långa, darriga fingrar som en signal åt barnet att sitta rakt, svara på frågan, be om ursäkt eller något sådant. Inte en enda gång sa han »Hej« eller »Hur står det till, miss Dunlop?« Jag var osynlig. Jag hörde till inredningen. Efter lunch – jag tror jag lät burken med tonfisk stå kvar oäten i skåpet – ropade de in hela personalen till matsalen där vi skulle äta tårta och dricka kaffe och ta farväl av dr Frye, men jag avböjde. Jag satt kvar vid skrivbordet och gjorde ingenting, bara stirrade på klockan.

Efter ett tag började det klia i underbyxorna och eftersom det inte var någon där som kunde se stack jag in handen under kjolen för att komma åt. Underlivet var så påbyltat att det 22

inte var helt lätt att klia. Jag var tvungen att gräva ned handen innanför kjolen och gördeln och ta mig in under underbyxorna, och när jag äntligen kliat färdigt drog jag ut fingrarna igen och luktade på dem. Det är väl naturligt att man är nyfiken och vill lukta på fingrarna. Senare, när arbetsdagen var över räckte jag fram de där fingrarna, som fortfarande var otvättade, och tog dr Frye i hand och önskade honom en skön tid som pensionär innan han försvann ut genom dörren.

Jag skulle kanske inte kalla min tillvaro på Moorehead för skyddad. Men jag var isolerad. Jag kom inte ut särskilt mycket.

Staden där jag bodde och hade växt upp – jag kommer att kalla den X-ville – hade ingen järnväg, om vilken det kunde finnas en sida som var fel. Det fanns dock tuffare områden, för arbetare och trashankar, längre ned mot havet, och jag hade kört förbi deras husruckel där trädgårdarna var nedskräpade med leksaker och sopor några gånger. När jag såg folk traska runt på de där gatorna, övergivna och arga och likgiltiga, blev jag upprymd och rädd och samtidigt skamsen över att jag inte var lika fattig som de. Men gatorna i mitt eget område var prydliga alléer där invånarna älskade sina hus och pysslade om dem med sådan stolthet och ömhet och känsla för vad som passade sig att jag skämdes över att jag var så rörig, trasig, nonchalant. Jag visste inte att det fanns andra som jag i världen, andra som inte »passade in«, som folk säger. Vidare antog jag, som så många andra isolerade, intelligenta unga människor, att jag var den enda som hade ett medvetande över huvud taget, den enda som insåg hur märkvärdigt det var att finnas till, att vara en levande varelse på den här underliga planeten Jorden.

Jag har sett avsnitt av T V-serien Twilight Zone som illustrerar precis det slags förvirring jag upplevde bakom min allvarliga min i X-ville. Det var en hemskt ensam känsla.

Boston gav mig, med allt tegel och all murgröna, ett visst hopp om att det fanns intelligent liv där ute, unga människor som levde precis som de ville. Friheten var inte alltför av­ 23

lägsen ändå. Jag hade bara varit där en gång, när jag åkte till en läkare med mamma när hon var döende, en läkare som inte kunde hjälpa henne men skrev ut något preparat som han påstod skulle få det att »kännas bättre«. En sådan utflykt kändes enormt glamourös på den tiden. Ja, jag var tjugofyra år. Jag var vuxen. Jag borde ha kunnat åka precis vart jag ville. Och under min sista sommar i X-ville, mot slutet av ett av pappas längre fylleslag, gav jag mig faktiskt i väg på en liten tur längs kusten.

Bensinen tog slut och jag blev stående på en landsväg bara en timme hemifrån tills en tant stannade och gav mig en dollar och lift till macken och sa åt mig att »tänka lite längre nästa gång«. Jag minns hur hennes dubbelhaka dallrade förståndigt där hon satt bakom ratten. Hon var en riktig bondkvinna, och jag respekterade henne. Det var då jag började fantisera om att försvinna, övertala mig själv lite i taget att lösningen på mitt problem – det problem som var mitt liv i X-ville – fanns i New York.

Det var en klyscha då och det är en klyscha nu, men efter att ha hört »Hello, Dolly!« på radion uppfattade jag det som fullt möjligt för mig att bara dyka upp på Manhattan med en slant till ett rum på något pensionat och låta framtiden rulla ut sig av sig själv, utan att jag behövde tänka så mycket på det. Det var bara en dagdröm, men jag underhöll den så gott jag kunde.

Jag började spara pengar i form av kontanter som jag gömde på vinden. Jag hade ansvar för att gå till banken varje månad och lösa ut de pensionscheckar som pappa fick hemskickade av poliskontoret i X -ville. Expediterna där kallade mig mrs Dunlop, som om jag var min mamma, och jag kunde inte tänka mig att de skulle ha något att invända om jag bad dem tömma kontot och ge mig hela familjen Dunlops besparingar i ett kuvert med hundradollarsedlar; jag kunde bara ljuga om att jag skulle köpa en ny bil.

Jag talade aldrig med någon om min längtan bort från X-vil­ le. Men några gånger, i mina mörkaste stunder – jag var enormt lynnig – när jag fick lust att köra av en bro eller, som en morgon, 24

fick en impuls att drämma igen bildörren över handen, tänkte jag att det hade varit en stor lättnad om jag kunnat ligga på dr Fryes soffa, bara en enda gång, och säga rakt ut, som någon sorts fallen hjälte, att livet var helt outhärdligt. Men det var faktiskt uthärdligt. Jag hade trots allt härdat ut. Hur som helst skulle den där unga Eileen aldrig lägga sig ned inom synhåll för någon annan man än sin far; det hade inte gått att hindra hennes små bröst från att sticka upp. Trots att jag var tunn som en sticka på den tiden trodde jag att jag var tjock, att min kropp var otymplig. Jag kände hur brösten och låren svängde påtagligt fram och tillbaka när jag gick längs korridoren. Jag trodde att allt som hade med mig att göra var enormt och äckligt. I det avseendet var jag knäpp. Mina vanföreställningar gav upphov till enormt mycket smärta och förvirring. Jag kan skratta åt det nu, men på den tiden var jag djupt olycklig.

Det var förstås ingen på anstaltskontoret som var det minsta intresserad av mig eller min olycka, eller av mina bröst. När mamma dog och jag började jobba på Moorehead hade mrs ­Stephens och mrs Murray hållit sig på avstånd. Inga bekla­ ganden, inga vänliga eller ens medömkande blickar. De var de minst moderliga kvinnor jag någonsin har träffat, vilket gjorde dem ytterst väl lämpade för sina tjänster på anstalten. De var inte stränga eller barska, om ni tror det. De var lata och obilda­ de, rena träskallar. Jag skulle tro att de var lika uttråkade som jag, men de hävde i sig sötsaker och kiosklitteratur och drog sig inte för att slicka sig om fingrarna när de ätit en munk, eller rapa eller sucka eller stöna. Jag minns fortfarande hur de såg ut i mina fantasier om deras sexuella möten, med ansiktena redo framför varandras intima delar, där de tog emot doften med ett leende medan de sträckte ut sina karamellfläckade tungor.

Kanske fick sådana fantasier mig att känna mig mer värdig i jämförelse. När de svarade i telefonen höll de bokstavligen för näsan och talade gällt och nasalt. Kanske var det ett sätt att roa sig, eller så minns jag fel. Hur som helst var de fullständigt ohyfsade.

25

»Eileen, kan du ge mig den där nya pojkens journal, den där snobben, vad han nu heter«, sa mrs Murray. »Han som har skabb?« sa mrs Stephens med karamellen skramlande i munnen medan hon spottade ut orden. »Brown, Todd. De blir bara fulare och dummare för varje år som går, det kan jag svära på.« »Håll tungan rätt i mun nu, Norris. Rätt vad det är har Eileen gift sig med någon av dem.« »Är det så, Eileen? Klockan börjar ticka?« Mrs Stephens brukade alltid skryta om sin dotter, en lång tjej med smala läppar som gått i samma klass som jag. Hon hade gift sig med någon skolbasebolltränare och flyttat till Baltimore. »En vacker dag är du lika gammal som vi«, sa mrs Stephens. »Din tröja sitter bak och fram, Eileen«, sa mrs Murray. Jag drog upp kragen för att titta efter. »Eller kanske inte. Du är så platt att man inte vet vilken sida man tittar på – fram eller bak.« Sådär höll de på. Det var hemskt.

Jag var nog själv lika ohyfsad som de var. Jag var fruktansvärt bister och oberörd, fientlig mot alla. Eller så var jag spänd och överdrivet käck, på ett obekvämt sätt. »Ha ha«, sa jag. »Fram eller bak, ja, jag är verkligen platt.« Jag hade aldrig lärt mig att samspela med andra människor, än mindre att stå upp för mig själv. Jag satt helst tyst och tjurade. Jag hade varit tyst redan som liten, ett sådant där barn som suger på tummen tills framtänderna börjar peka utåt. Lyckligtvis stod de inte alltför rakt ut. Ändå tyckte jag förstås att munnen såg ut som på en häst, så ful att jag nästan aldrig log. När jag väl gjorde det försökte jag hålla överläppen nere, vilket krävde en enorm självbehärskning, medvetenhet och kontroll. Ni kan inte ana hur mycket tid jag ägnade åt att tämja den där läppen. Det kändes som om även insidan av min mun var en sådan där intim del, med håligheter och veck av fuktigt kött som öppnade sig, så att det hade varit lika illa att låta någon se in där som att sära på benen. Folk tuggade inte tuggummi så ofta då som man gör nu. Det ansågs väldigt barnsligt. Så jag hade en flaska 26

Listerine i skåpet och sköljde ofta munnen med det, och svalde ibland om jag befarade att jag inte skulle kunna ta mig till handfatet på damrummet utan att behöva öppna munnen för att säga något. Jag ville inte att någon skulle tro att jag kunde ha dålig andedräkt eller att det pågick några organiska processer över huvud taget inuti min kropp. Bara att behöva andas var enormt pinsamt. Sådan var jag.

Förutom Listerineflaskan hade jag alltid en flaska söt ver­ mouth och ett paket mintchoklad i skåpet. Det senare snattade jag regelbundet i kiosken i X-ville. Jag var en lysande snattare, rikt begåvad i den ädla konsten att plocka på mig saker och hamstra dem i kappärmarna. Dödsmasken besparade mig mycket besvär eftersom den dolde min förtjusning och skräck för de biträden och butiksägare som måste ha tyckt att jag såg suspekt ut där jag drev runt vid godiset i min stora jacka. Innan besökstiden på anstalten började brukade jag ta en rejäl klunk vermouth och kasta i mig en handfull chokladbitar. Trots att jag varit där i flera år var jag fortfarande nervös varje gång jag skulle ta emot de plågade mödrarna till de inspärrade pojkar­ na. I mina andra dödstrista uppgifter ingick den att be varje besökare att skriva in sig i en liggare och sedan be dem slå sig ned och vänta på en av de formgjutna orange plaststolarna i väntrummet. Moorehead hade en befängd regel om att bara ett besök kunde ske åt gången. Kanske var det för att vi hade för lite personal eller utrymmen. Hur som helst fylldes rummet därför av ett oändligt lidande när mödrarna satt i timmar och väntade och grät och trummade med fötterna och snöt sig och gnällde. I ett försök att hålla min egen smärta i schack satte jag ihop meningslösa enkäter som jag stencilerade och fäste på skrivskivor som jag delade ut till de stirrigaste mödrarna. Jag tänkte att uppgiften att fylla i dem skulle kunna ge kvinnorna en känsla av att de var viktiga, skapa en illusion av att deras liv och åsikter var värda respekt och nyfikenhet. Jag ställde frågor som: »Hur ofta tankar ni?« »Var tror ni att ni är om tio år?« »Tycker ni om att se på T V ? Om ja, vilka program föredrar 27