ISBN 978-91-7 781-191- 6 © Maria Gripe, 1982 / 2 01 8 Redaktion: Pietro Maglio Omslagsbild: © Harald Gripe, 1982 / 2 01 8 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion & H MS Gilbert Tryck: ScandBook, EU, 2 01 8
www.modernista.se
n n e a k g r g n e u ötvenbä k S s M A R I A G R I PE
1 DE T var år 1911.
Jag var fjorton år gammal. Farmor hade skrivit från Eksjö och meddelat att mån dagen den sjätte november, på själva Gustav Adolfsdagen, skulle vår nya jungfru komma med tåget. Men vi behövde inte möta henne, det ville hon inte. Hon var en »självständig flicka«, skrev farmor, och mamma, som var lite trött på alla andra jungfrur vi haft som inte velat ta egna initiativ, tyckte att detta lät lovande. Mamma var alltför snäll och lättlurad och hade ingen tur när det gällde att anställa jungfrur. Farmor hade större erfarenhet och bättre blick för människor. De flickor hon rekommenderat hade alltid skött sig bra. Vi brukade ha två tjänsteandar i huset, en yngre husa och en äldre hushållerska. Det var de unga det kunde bli problem med. Vi bytte husor ganska ofta. Svea, hushållerskan, hade vi däremot haft i många år. Innan hon kom till oss hade hon bara varit anställd i »fina familjer«, hos de »allra förnämsta«, berättade hon gärna, för att vi skulle förstå att det var en ära för oss att ha fått henne i huset. Redan från första stund hade Svea tagit mamma under sina vingars skugga, och det var nog mest för hennes skull hon stannade. Annars behövde hon inte krusa någon sade
5
hon, med sina fina betyg kunde hon få plats var hon ville. Men hon tyckte att mamma var så hjälplös, att hon inte gärna kunde överge henne och lämna henne ensam i en oförstående värld. Det var viktigt att Svea trivdes. Därför var det också en viss oro i luften innan vi visste om hon skulle godkänna den nya jungfrun. Gjorde hon inte det skulle den nya inte bli gammal i huset. Nu efteråt har jag förstått att Svea hade alldeles för stor makt hemma. Mamma rådgjorde med henne om allting och rättade sig blint efter vad hon sade. Skar det sig mellan dem så var det mamma som fick stryka på foten. Inte gjorde Svea det. Och mamma gick omkring som en äggsjuk höna, innan hon blev tagen till nåder igen. Ibland fick jag en känsla av att hon litade mer på Svea än på både pappa och oss. Själv ansåg Svea att hon var barnkär. Hon hade längtat efter egna barn, men inte blivit gift, och nu var hon för gammal. På sitt kärva sätt tyckte hon säkert om oss, men något dalt fick det inte bli. Sådant låg inte för henne. Dessutom ville hon inte fästa sig för mycket vid barnen i familjerna hon tjänade hos. Det kunde bli svårt att skiljas då, när hon skulle sluta. Vi barn uppfattade Svea som ganska sträng och lite farlig. Hon skapade ingen riktig trygghet omkring sig – jo, för mamma, men inte för oss. Hennes roll när det gällde förhållandet mellan oss och mamma är ett ouppklarat kapitel. Det var kanske orättvist, men ibland undrade jag
6
om hon inte kunde intrigera en hel del för att få sin vilja igenom. Speciellt när det gällde pappa. Hennes inställning till män var minst sagt kluven. Samtidigt som hon naturligtvis menade att mannen skulle vara herre i sitt hus, skulle han minsann läras att hålla sig på mattan. Det föll henne aldrig in att de råd hon gav mamma kunde bli nog så förvirrande. Dels skulle mamma nämligen stå på sig och inte ge efter, dels skulle hon vara »mannen underdånig« som det står i Bibeln. Detta måste ha varit svårt för mamma att efterleva. Men Svea gjorde det inte lätt för oss barn heller. Vi skulle vara »lydaktiga«, som hon uttryckte saken, mot alla vuxna, eftersom vuxna alltid visste bättre än barn, enligt Svea. Men att vuxna sinsemellan kunde ha stridiga viljor och olika åsikter, och därför kunde komma med tillsägelser som helt enkelt inte gick att lyda, det tänkte hon inte på. Ofta visste vi inte vem vi skulle vara lydaktiga mot. Vår nya jungfru väntades alltså måndagen den sjätte november, och nu var det dagen innan. Det var Allhelgonasöndag, och vi hade varit på kyrko gården och tänt ljus på graven. Vi har en liten bror som ligger där. Det vill säga egentligen var han äldst i syskon skaran, han skulle ha fyllt sjutton år om han fått leva, men han dog när han var så liten, att ingen av oss barn kommer ihåg honom. Han hette Hjalmar. Ingen vet riktigt vad han dog av. Han liksom bara tappade sugen, slutade andas och dog. Det var så underligt.
7
Hans livsgnista var inte stark nog trodde man. Men livsgnistan – varifrån kommer den i så fall? Vem tänder och håller den vid liv? Det undrade jag över när vi stod där och ljuset var tänt på hans lilla gravkulle. Det var mamma, jag, min bror Roland och vår lilla syster Nadja. Pappa var inte med. Marken knastrade frusen och hård under fötterna. Det drog småsnålt i luften, vi huttrade i våra kappor, och ljusen fladdrade oroligt på gravkullarna. Vi stannade inte länge. När vi kom hem vilade hela huset i mörker. Svea hade inte tänt ännu. Hon kom springande med en ljusstake och verkade yrvaken. Mamma bad henne tända lamporna och lägga in en brasa i matsalen. Sedan kunde hon sätta på chokladen. Månen gled just ut ur ett moln och började lysa in genom fönstren. Jag önskade att Svea inte skulle tända alltför många lampor. Men mamma ville ha ordentligt ljust omkring sig. Månskenet kom henne att rysa, speciellt så här års, det var så kallt och blått. Inomhus skulle ljuset vara varmt och rött ville mamma. – Det ska verkligen bli skönt nästa år när vi får elektriskt ljus, sade hon och hjälpte Nadja av med pampuscherna. De orden sade hon nästan varje dag, och efter en stund kom det ofta med en liten suck: – Bara det nu blir av… Hon tänkte på pappa, som ansåg att elektricitet inte var att leka med. Man fick inte glömma att man släppte in en
8
främmande kraft i sitt hus, en kraft som kanske inte var helt ofarlig. Nog måste man tänka sig för innan man tog det steget. Det var inte bara att skena i väg och tanklöst göra som alla andra, som mamma ville. Nu hade pappa emellertid lovat att fundera allvarligt på saken, men inte förrän till nästa år, då skulle det möjligen kunna bli av. Men mamma var rädd att det skulle bli nya förhalningar, för så fort pappa fick höra något negativt om elektricitet så kom han och berättade det med ett triumferande utseende. – Men den här gången kommer jag inte att ge mig! sade mamma till Svea. Hon visste att i det här fallet hade hon Svea på sin sida. Svea var inte mycket för nymodigheter annars, men »det elektriska« trodde hon på. Det kunde hon godkänna. – Ja, det är bra! Stå på sig bara, Frun! I sin enkelhet fyllde de orden från Svea alltid mamma med en förunderlig säkerhet. När Svea höll med henne kändes ingenting omöjligt. Så hade Svea också en över tygande stämma, och ett sätt att säga saker, så att man måste tvivla på sitt eget förnuft om man tyckte annorlunda. Men för att återgå till den här söndagskvällen. Pappa var inte hemma. Han hade rest ut på landet för att få vara i fred och tänka. Han var alltid rädd om sin lediga tid och behövde mycken ensamhet för att någon gång kunna bli färdig med sin bok. Han skrev om Emanuel Swedenborg som levde på 1700-talet, och som var en stor tänkare, som i likhet med pappa tänkte djupa tankar om människans själ och sådant i livet och naturen som
9
det alltid har varit svårt att komma underfund med. Pappa var ständigt upptagen av sådana tankar, och mamma var inte glad åt Emanuel Swedenborg. Inte Svea heller. Det var förstås därifrån pappa fick alla underliga idéer. Motviljan mot elektricitet till exempel. Nu hade man väl knappast upptäckt hur man kunde använda elektriciteten på 1700-talet, men det hindrade inte att den kunde strida mot Swedenborgs tankegångar i alla fall. – Det finns väl ingenting som inte den där Swedenborg har varit inne på, om man får tro Herrn, sade Svea. Det skulle inte förvåna mig om han fått för sig att det inte är bra för själen med det elektriska. Men ge sig inte, Frun! Herrn förstår sig inte på det praktiska livet, och det är ändå det vi måste leva, vi vanliga dödliga. De hade olika åsikter om mycket, mamma och pappa. Och det var därför det inte gick så bra för pappa att tänka hemma, mitt i alla bestyr. Han försvann ut på landet så ofta han kunde. Och så gott som alltid på söndagarna. I dag skulle han egentligen ha varit hemma och följt med till graven. Men han hade tagit vår lilla brors död så hårt, och han brukade bli så nedstämd och grubblande efter besöket vid hans grav, att mamma bett honom åka ut på landet i stället, så kanske han fick mera tid med familjen i sommar. Pappa hade alltså gett sig i väg som vanligt. Men hans päls hängde kvar i kapprummet, och mamma ruskade bekymrad på huvudet.
10
– Har han gett sig i väg i sin tunna rock nu igen? Måtte han inte bli förkyld också… Då sprang Nadja, vår lillasyster, som bara var åtta år, i väg och borrade näsan i det mjuka björnskinnsfodret i pappas päls. Hon klättrade upp på galoschhyllan och kröp in i pälsen och gömde sig. Pappas päls kändes tryggare än pappa själv ibland. Vi hade blivit ensamma i hallen, Nadja och jag. Jag märkte att hon satt och iakttog mig genom en liten springa i pälsen. – Kom nu! Vi får choklad! sade jag på väg in till de andra, men hon ville inte. – Nej, jag ska stanna här. Gå du! Jag fryser… Ögonen som såg på mig försvann och hon dök in i pälsen. Hon var minst, hon var mest barn, och pappa var hennes, brukade hon säga. När jag kom in i salen stod mamma och drog gardinerna för fönstren, medan Svea gjorde i ordning brasan. Då ringde det på ytterdörren. Tre korta signaler. Mamma ryckte till och släppte gardinerna. Vem kunde det vara? Så pass sent? På en söndag? Svea var redan på väg ut i hallen. Kunde det vara pappa som glömt nyckeln? Nej, det lät inte så. Mamma lyssnade. Det var nog bara en tiggare. Vi hörde Svea muttra där ute. Strax efter kom hon tillbaka med ett uppretat uttryck i ansiktet. – Visst ringde det väl på dörren? – Javisst…?
11
– Det var ingen där nu i alla fall! I detsamma hördes en vissling utifrån trädgården, och Svea fick något mordiskt i blicken. – Lugna sig lite, Svea! sade mamma. Det är nog bara nån kamrat till Roland… Det kom en vissling till, högre än den första. Roland och jag sprang ut på glasverandan och stirrade ut i månskenet. Vi såg inte en människa. Men träden kastade nattsvarta skuggor och mellan dem lyste det blått. Månskenet var ovanligt starkt, det var fullmåne. Nu hördes för tredje gången samma vissling. Någon busvissling var det inte. Det var ett mjukt flöjtande läte, snarast lite vemodigt, och egendomligt att höra så här års, för det lät som det kom från en fågel. – Det är nån där nere! Jag såg att det rörde sig! Roland spanade ner i trädgården, och jag följde hans blick. Mitt på gräsmattan stod någon och tittade mot huset. Var det en flicka? Eller en ung man? Det fanns något så självsäkert i hållningen att jag tvekade. Men det var en flicka. Bredvid henne på marken stod en resväska och en säck. Roland knackade på fönsterrutan. Hon ryckte till och fick syn på oss, tog väskan och säcken och gick långsamt fram och ställde sig nedanför fönstret. Hon tittade upp, men vi kunde inte se henne. Ansiktet befann sig i skugga. På bordet stod en fotogenlampa med vit kupa. Roland tog den, skruvade upp lågan och gick med lampan fram till fönstret och lyste på henne.
12
Hon ryggade omedelbart tillbaka. Han höjde lampan och då dök hon fram ur skuggan. Ljuset föll över hennes ansikte. Vi blev stående och stirrade på varann alla tre. Vilket egendomligt ansikte hon hade… Om jag så skulle leva i tusen år skulle jag nog inte glömma det ansiktet som jag nu såg det första gången där nere i trädgården, när jag inte visste någonting om henne. Sedan skulle det förändras för mig många gånger. Det var ett så märkvärdigt skiftande och spelande ansikte. Här sitter jag nu och grubblar över hur jag ska kunna beskriva henne. Men det går nog inte. Ger jag mig in på detaljer blir det banalt. Om jag säger att ansiktet var runt och oskuldsfullt med en spetsig liten haka som kom det att se hjärtformigt ut, så säger det ingenting. Inte heller att munnen var liten och bestämd. Eller att näsan pekade en aning uppåt. Jag vet inte ens om hon var vacker, det fanns inget direkt påfallande i utseendet. Mer än möjligen ögonen, som alltid tycktes fulla av hemligheter. Det var märkliga ögon. Öppna, pigga. Men blicken var samtidigt på sin vakt. En djurblick, nyfiken men flykt beredd. Eller en barnblick, intensivt koncentrerad och klar, men långt ifrån troskyldig. Nej, det är ingen idé att jag försöker. Orden låter slitna. Hon var helt enkelt inte lik någon annan. Hon ägde detta som brukar kallas utstrålning. Punkt och slut. Hur länge vi stod där och tittade på varann vet jag inte. Tiden förhåller det sig ju så med, att när den någon gång
13
upphävs och inte existerar, så märks den inte heller. Det är ett tillstånd man får uppleva någon enstaka gång i livet, och jag tror inte att man själv kan bryta det. Det brukar inte heller behövas. Andra gör det så gärna. Den här gången gjorde Svea det, med besked. Plötsligt kom hon runt husknuten, svängande med en stormlykta. Hon klev rakt fram till den främmande flickan, höll upp lyktan i ansiktet på henne, så att hon blev bländad. Hon kunde inte ha sett Svea, hon måste bara ha hört hennes ilskna röst: – Jaså, det är ni som ofredar och skrämmer hederligt folk! Roland och jag lämnade verandan för att springa ut i trädgården. Roland hann smita förbi, men jag blev hejdad av mamma. – Du stannar här! Det där får Svea sköta! Nadja hängde mamma ängsligt i kjolarna. Hon var mörkrädd och trodde alltid att det var varulvar i farten. Det gick någon minut. Sedan kom Svea in igen med sin stormlykta, ställde den ifrån sig med en smäll och släckte den. Hennes rörelser var behärskade, men hon såg inte nådig ut. – Nåå? Vad var det? Mamma tittade frågande på henne men fick inget svar. Svea teg demonstrativt. Ytterdörren stod öppen, och Roland blev synlig i trappan med en resväska. Strax efter dök den främmande flickan upp med sin säck. Svea gjorde en talande gest med handen åt det hållet och sade utan att bevärdiga henne med en blick:
14
– Den nya har kommit! Frun får väl ta hand om henne. Därmed lämnade Svea rummet, men i förbifarten gav hon mamma en blick som tydligt sade ifrån om, att för detta fick mamma bära ansvaret. Svea tvådde sina händer. Mamma såg förskräckt efter henne. Då hördes ett förtjust bubblande skratt. – Men jösses människor, så farlig är jag väl inte! Roland fnissade till, och mamma såg förvirrad från dörren Svea just slagit igen bakom sig, bort till den nya flickan som redan höll på att knäppa av sig kappan, helt oberörd över vad hon ställt till med. Mamma harklade sig. – Det är alltså Carolin, det här? Hon lät försagd. – Javisst, Carolin Jakobsson. Hon räckte mamma handen, och mamma tog den med ett blekt leende. – Välkommen… – Tack. Carolin släppte mammas hand och hälsade sedan på oss i tur och ordning. När det var undanstökat spankulerade hon hemtamt omkring i hallen och försåg sig med en galge som hon hängde upp sin kappa på. – Kan jag hänga den här borta? Hon hade redan hängt upp kappan bredvid pappas päls. – Det går väl bra, svarade mamma lamt. Hon behärskade inte alls situationen, det märktes. Carolin kastade upp mössan på hatthyllan och satte sig sedan och snörde av sig kängorna, medan vi stod och fånstirrade på henne. En jungfru för oss, det var en tafatt person som gjorde så lite väsen av sig som möjligt.
15
Och som framför allt inte öppnade munnen utan att vara tilltalad. Därför trodde vi knappt våra ögon nu. Mamma, som brukade beklaga sig över att jungfrurna vi haft aldrig tog egna initiativ, var förstummad. Den här hade sannerligen inga hämningar i den vägen. Hon tycktes utan vidare ta hemmet i besittning och höll nu som bäst på att installera sig. Mamma gned nervöst sina händer. – Vi väntade inte Carolin förrän i morgon egentligen? – Nej, jag förstår det. Men jag tyckte att det var lika bra att komma i kväll, så kan jag börja arbeta medsamma i morgon bitti och slipper spilla tid i onödan. Vad kunde mamma invända mot det? Hon stirrade rådvill på Carolins fötter i grova raggsockor. Kängorna stod redan på galoschhyllan bredvid våra. Carolin kände mammas blick och sade genast tjänst villigt: – Jag kan flytta på kängorna om Frun tycker? Mamma ruskade på huvudet, men sedan kom hon att tänka på vad Svea skulle säga. – Ja… jo, Svea brukar förstås ha sina kläder inne hos sig… – Javisst, säg bara hur det ska vara! Jag är inte omöjlig. Hon log uppmuntrande mot mamma, plockade raskt ihop ytterkläderna och tog sin säck. – Var ska jag hålla hus då? Hon nickade åt Roland. Du tar väskan, va? Roland böjde sig omedelbart ner och lyfte upp res-
16
väskan, medan jag plötsligt stod där med hennes kängor i famnen. – Och du kan ta de här! Jag har händerna fulla. – Jag då? Jag vill också bära! Det var Nadja som kom och ville vara med, och Carolin räckte henne omedelbart sin kappa. Men Nadja ville hellre ta säcken. – Jag klarar den, för jag är stark. Det har pappa sagt. Caroline såg sig plötsligt runt. I hallen fanns inte mindre än fyra dubbeldörrar. Alla var stängda. – Ja, var är Herrn förresten? Jag kanske skulle hälsa på honom med. Hon såg från dörr till dörr, nickade till slut mot en av dörrarna som mycket riktigt gick till pappas arbetsrum: – Är han där inne kanske? – Nej, min man är faktiskt inte hemma. – Jaså. Carolin styrde i stället stegen mot dörren där Svea gått ut. Det är väl hit vi ska, va? Eller hur hade Frun tänkt sig? – Husans rum är på vinden… Men Carolin hade redan fått upp dörren, och där bakom stod Svea högröd i ansiktet. Hon hade stått och lyssnat och fick nu dörren på sig. – Å förlåt! Carolin skrattade till. Det var inte meningen. Jag visste inte att det stod nån här. Svea blängde på henne. Sedan föll hennes ögon på oss. Men vad tog vi oss till egentligen? Där stod jag med Carolins kängor, Roland med hennes resväska, och Nadja kånkande på säcken. Själv kom Carolin med kappan slängd över ena axeln.
17
Det enda hon hade i handen var mössan och vantarna. Svea såg skarpt på mamma: – Kan jag få tala med Frun? Hennes ansikte uttryckte det skarpaste ogillande. Nu omedelbart! – Javisst Svea, visst… Mamma gick fram till henne. – Vi går in här! Svea satte i väg in i matsalen med mamma lydigt svansande efter. De stängde dörrarna om sig, och där stod vi nu. Det var i nedre hallen. En trappa ledde upp till andra våningen. Här fanns också en stor öppen spis som det glödde i. Carolin kastade kappan över en stol och gick fram till den, tog eldgaffeln och rörde om i glöden. – Här kan man steka äpplen, sade hon. Nadja släppte säcken och skuttade fram till henne. – Det finns äpplen på vinden. Jag kan hämta! Roland och jag såg på varandra. Vi visste alltför väl vad som skulle hända. Carolin skulle inte få stanna. Svea skulle aldrig godkänna henne. Nu höll hon som bäst på och pepprade mamma, för att få henne att göra sig av med Carolin omedelbart. Det var inte svårt att räkna ut. Roland suckade. – Om man ändå kunde göra nånting… Men vad kunde vi göra? Det var ingen som frågade efter vad vi tyckte. – Det är bra synd, viskade jag. – Ja, för hon är rolig. Jag vill att hon ska stanna. Det ville jag med. Så såg jag hur Carolin satt med Nadja borta vid den öppna spisen och viskande beskrev vad hon kunde se i
18
glöden, det lät som om hon berättade en saga, och då tänkte jag, att kanske det ändå vore bäst för Carolin att inte behöva stanna här. Det skulle inte bli som hon trodde. Inga stekta äpplen. Inga sagor. I stället skulle hon snabbt förpassas ut till Svea i köket. Och där skulle hon minsann få veta att hon inte var någon gäst i det här huset utan vår nya jungfru. Det fanns i Sveas ögon ingenting så löjligt som människor som inte visste sin plats. Det spelade ingen roll om det var det så kallade herrskapet som gjorde sig »gemena« eller tjänstefolket som »förhävde« sig, det var lika illa vilket som. Hon hade inte ord starka nog för den sortens försyndelser. En »styggelse för gudar« var det! Det här var Carolins första plats i ett hem, hade farmor skrivit, och hon var kanske inte alls insatt i vad detta innebar. Stackars mamma, hon hade farmor att ta hänsyn till också. Hur skulle det se ut om hon avskedade en flicka som farmor rekommenderat, utan att ens ha prövat henne? Det gick naturligtvis inte. Situationen var verkligen inte lustig. Så var det ofta för mamma. Hur hon nu bar sig åt skulle hon råka i klämma. Hon hade att välja mellan att stöta sig med Svea eller med farmor. Någon egen åsikt var det knappt någon idé för henne att ha. Det var likadant nästan jämt. Omgiven av starka viljor som hon var måste hon alltid först trassla sig ur alla andras åsikter. Och sedan hade hon inte mycket kraft över till att genomdriva sina egna. Om hon ens längre visste vad hon ville.
19
Borta vid den öppna spisen lekte Nadja och Carolin. Roland var också där nu. Carolin spelade upp för fullt. De tjocka bruna flätorna flög runt huvudet. Vad hon sa hörde jag inte, hon berättade viskande, något spännande tydligen. Bara att se henne var en upplevelse, och det var svårt att ta ögonen ifrån henne. Rolands ansikte lyste av beundran. Då öppnades dörren och mamma kom tillbaka. Hon gick med ögonen nere i mattan, nervöst gnidande händerna. Hon hade förlorat mot Svea, det märktes långa vägar. Själv syntes Svea inte till. Annat än som en lyssnande skugga mot den öppna dörren. Man skulle kunnat höra en knappnål falla så tyst blev det i rummet. Carolin hade stannat upp i en rörelse. Mamma blev stående mitt på golvet, hon visste nog inte vad hon skulle säga, hon dröjde… Och skuggan borta på dörren rörde sig otåligt. Mamma tittade dit och liksom tog sats, hon måste få det obehagliga undanstökat nu. Då hände något oväntat. Carolin plockade hastigt ihop sitt pick och pack och gick stilla och försynt bort till dörren där skuggan vaktade. – Jag ska genast ge mig i väg, sade hon. Jag förstår att jag kanske inte passar här. Men jag ville be om förlåtelse först, för att jag burit mig barnsligt åt. Jag ska tala om precis hur det var. Det var inte meningen att reta någon. Men just som jag ringt på dörren fick jag för mig att jag måste titta efter vem som kom och öppnade, innan jag gav mig till känna.
20
Hon gjorde en paus och vände sig sedan till oss och förklarade, att hon själv blivit häpen över sitt tilltag. Men hon hade gripits av en plötslig tvekan och tänkt, att om hon fick se någon här som hon kände att hon absolut inte skulle kunna stå ut med, så var det lika bra att smita i väg medsamma. Eftersom hon kom en dag för tidigt behövde ingen få veta om att det var hon. Men när hon fick se Svea öppna dörren hade osäkerhetskänslan försvunnit, hon hade inte haft någon lust att smita och just tänkt gå fram och visa sig, då dörren stängdes. Det var då hon fick idén att härma en lövsångare. Det var förstås också barnsligt, men hon tyckte det var förargligt att ringa på igen, och hon brukade härma fåglar. Och så tänkte hon att om vi fick höra en sommarfågel nu vid den här årstiden så måste vi undra och titta ut. Det hade vi också gjort. På så vis hade planen lyckats. – Men nu inser jag att det var dumt och olämpligt. Hon vände sig återigen till Svea. Jag ska inte störa längre. Jag ska genast ge mig av. Adjö Svea och förlåt mig! Adjö allesammans! Hon neg först för Svea och sedan för mamma och gjorde sig beredd att gå. Svea såg barsk ut. Hon hade lyssnat utan att förändra en min, och hela tiden sett lika bister ut. Nu gjorde hon en otålig gest åt mamma och sade: – Jag måste få tala med Frun igen! Kan Frun komma?
21
2 C A R O L I N blev alltså vår nya jungfru.
Svea ändrade sig och förkunnade helt generöst för mamma, att ett barnsligt misstag kunde hon visst ha överseende med. Carolin hade ju också bett om ursäkt. Nadja jublade och Roland rodnade av glädje när vi fick veta det. Själv var jag både glad och orolig. Orolig för att jag hade på känn att både Svea och Caro lin kunde ändra sig igen. Hur länge vi skulle få behålla Carolin hos oss, det stod nog skrivet i stjärnorna. Men just nu såg allting ut att gå bra. Carolin hade lätt att anpassa sig. Hela första dagen var hon mycket stillsam och gjorde som hon blev tillsagd. Svea verkade nöjd. Jag vet inte om det bara var jag som inte riktigt trodde på den där beskedligheten. Den var lite för påfallande, tyckte jag, den stämde inte med mitt första intryck av henne. Det var kanske därför jag hajade till när jag första gången fick se henne i den obligatoriska uniformen, blå klänning med vitt förkläde och snibb över håret. Jag frågade mamma varför hon inte kunde få ha sina egna kläder? Men det var väl klart att vi måste hålla Carolin med arbetskläder! Inte skulle hon behöva slita på sina egna. Och dessutom måste det vara en viss enhetlighet i klädseln.
22
– Hur skulle det annars se ut? sade mamma och spärrade upp ögonen. Det skulle naturligtvis se mycket bättre ut tänkte jag, men sade ingenting. Mamma var helt oförstående. Och själv tycktes Carolin inte alls bry sig om vad hon hade på sig. Efter ett tag tänkte jag inte heller på det. Hennes personlighet var för stark för att påverkas av sådana bagateller. När allt kom omkring så gjorde uniformen henne bara ännu märkvärdigare i våra ögon. Det blev en viss kontrastverkan. Ingen av oss hade sett hennes like. Ändå föreföll hon på något sätt välbekant, som om vi alltid känt henne. Hon kom i rättan tid. Vi behövde henne verkligen. Med henne kom det en smula fest och glädje in i vårt liv. Vi var inte så vana vid det. Vårt hem var stort men ganska ensamt. Vi hade nästan aldrig några gäster. Pappa träffade sina vänner utanför hemmet, och mamma hade inget behov av människor, som hon själv uttryckte det. Hon hade några ungdomsvänner som hon brevväxlade med, och någon enstaka bekant i staden som hon stötte på då och då när hon gick ut. Men hon tog aldrig hem någon. Vi barn var liksom nog för mamma. Vi var hennes »allt« sade hon. Att ständigt finnas till hands för familjen såg hon som sin främsta uppgift i livet. När jag var liten var detta så självklart att jag inte tänkte närmare på det, men när jag blev äldre tyckte jag ofta synd om mamma. Hon blev mer och mer ensam. Det var därför Svea fick så stor betydelse.
23
Visst hade hon pappa, som säkert också brydde sig om henne. Men han hade sina bekymmer och var för det mesta lite förströdd hemma. Uppriktigt sagt tror jag att han tyckte mammas och vår »lilla värld« var ganska ointressant. Han flydde in i sin egen. Svea däremot intresserade sig bara för mammas värld – där vi barn visserligen ingick, men för Svea var mamma viktigast. Egentligen hade pappa velat ägna sig åt forskning, det var åt det hållet hans begåvning låg. Och så måste han i stället slösa bort sin tid på »dumma ungar« i skolan. I historia och kristendom dessutom. Ämnen som han själv hade ett glödande intresse för. Det måste ha varit ett lidande för honom. Det var tur att han hade sin Swedenborg. Men mamma hade som sagt Svea, och frågan är om inte Svea trots allt hade mer att säga till om hemma än Swedenborg? Eftersom mamma och pappa aldrig hade gäster, blev det så att vi inte heller vågade ta hem några kamrater. Det ansågs att vi hade varann. Och visst hade vi det, men vi kunde ändå känna oss ganska ensamma. Det var därför som Carolin kom som en frisk fläkt in i vårt hem. Så småningom visade det sig också att jag känt på mig rätt. Hon var naturligtvis inte alls så beskedlig som hon låtsades första tiden. Det dröjde inte länge förrän hennes rätta jag kom fram. Och då blev det ett liv hemma. Speciellt när Svea kom in på sina käpphästar och skulle
24
tala om för Carolin vilka åsikter som var de enda rätta. Det var intressant att lyssna på. Det gällde till exempel den allmänna rösträtten – och allt det här konstiga och farliga om att kvinnor skulle lägga sig i politiken och ha rösträtt. Det var ju inte vettigt! Svea glodde på Carolin och väntade sig medhåll. Men Carolin sade emot henne, och Svea blev inte lite häpen. Hur vågade jäntan? Sedan kom den gamla vanliga predikan om folk som inte visste sin plats. Roten och upphovet till rösträtten och allt det onda i världen var helt enkelt att folk inte ville hålla sig på mattan längre. Det var ett tecken på upplösning. Den enda som kunde tillåtas överskrida gränserna mellan folk och folk var kungen. Och så Vår Herre förstås. Inför tronen – den jordiska så väl som den himmelska – kunde en viss jämlikhet tolereras, men för övrigt måste det vara ordning på torpet, så att det gick att sortera folk, förkunnade Svea. – Nej fy! Såna stängsel mellan människor godkänner inte jag! Carolin slog ifrån sig, och Svea höll på att storkna av förtrytelse och gick på ännu värre. I motsats till oss lyssnade Carolin noga på varje ord Svea sade, innan hon svarade. Hon avbröt aldrig, var aldrig oartig utan lät Svea tala till punkt. Det gjorde att Svea trodde att hon höll med och fick en chock när det visade sig att det gjorde hon inte alls. Tvärtom. Det blev samma överraskning varenda gång. Som detta med rösträtten till exempel. Carolin kunde inte fatta att Svea som annars hade
25