9789177810100

elfr iede jeli n ek De uteängda

Elfriede Jelinek

De utestängda Översättning av Eva Liljegren

E n natt i slutet på femtiotalet äger ett rånöverfall rum i Wiener Stadtpark. Följande personer håller därvid fast en fotgängare: det är Rainer Maria Witkowski och hans tvillingsyster Anna Witkowski, Sophie Pachhofen, tidigare von Pachhofen, och Hans Sepp. Rainer Maria Witkowski heter så efter Rainer Maria Rilke. Alla är de omkring arton. Hans Sepp är ett par år äldre, men även han är fullkomligt omogen. Av flickorna visar Anna den större vreden, vilket yttrar sig i att hon framför allt riktar sig mot den anfallnes framsida. Det ska till alldeles särskilt stort mod för att klösa en människa som ser på en framifrån ( han kan dock inte se så mycket eftersom det är mörkt) i ansiktet, respektive att sikta på ögongloberna. Ty ögonen är själens speglar som helst bör förbli oskadda. Annars tror man att själen har strukit med.

Just denna människa borde Anna ha lämnat i fred därför att hans karaktär är bättre än hennes. Eftersom han är ett offer.

Anna är en förövare. Offret är alltid bättre därför att det är oskyldigt. Vid den här tiden finns det ju fortfarande talrika oskyldiga förövare. De ser, fyllda av minnen från kriget, vänligt ned på publiken från blomstersmyckade fönsterbräden, de vinkar eller innehar höga ämbeten. Däribland pelargonier. Allt borde slutgiltigt vara förlåtet och glömt så att man kunde börja om från början.

Efteråt, när man alltid är klokare, vet man att offret var prokurist i en medelstor firma. Offret hade varit fullständigt assimilerat i ett in i minsta detalj välordnat hushåll, något som Anna alldeles särskilt föraktar. Renlighet strider mot hennes natur, som utan och innan är mycket orenlig.

5

Ungdomarna tar hand om mannens plånbok. Trots det blir han fruktansvärt misshandlad.

Anna går lös på honom och tänker: Så fint det känns att jag äntligen kan få släppa loss mitt starka hat nånstans, utan att behöva rikta det mot mig själv där det skulle vara på fel plats.

Fint också att jag blir rik. Hoppas att det finns mycket i den (det var snarare måttligt). Hans slår också till med händer vana vid manuellt arbete. I egenskap av man inskränker han sig till manliga våldsvarianter: knytnävsslag och danska skallar: det landet runt så populära smalbenssparkandet överlåter han åt Sophie, som gång på gång använder det. Som två växelvis framåtstötande kolvar i en komplicerad maskin. Det verkade som om du bara inte ville bli lortig om händerna utan överlät det åt fötterna, säger Rainer senare till henne och sluter henne ömt i famnen. Drar sig dock undan med ett undertryckt tjut av ilska efter en spark mot knäskålen. Sånt där vill hon inte veta av.

Rainer, som betraktar sig som Sophies enda vän (det var ju därför han omfamnade henne), sliter i offrets kläder efter hans plånbok, hittar den inte först (men gör det till sist). Därefter stöter han knäet i magen på mannen som nu knappast värjer sig, varefter det hörs ett gurglande ljud och lite slem kommer ut ur munnen. Något blod såg man inte eftersom det var för mörkt.

Det där är brutalt våld mot en försvarslös och därför alldeles onödigt, säger Sophie och drar i håret på den hopsjunkna gestalten på marken så att det hörs.

Det är just det onödiga som är det bästa, säger Rainer som vill fortsätta att slå. Det kom vi ju överens om. Just det onödiga är själva principen. Men jag tycker det nödvändiga är ännu bättre, säger Hans, som konstigt nog älskar pengar, och grans­ kar plånboken. Pengar är något oväsentligt. Rainer spottar på plånboken, vad tror du, är det hundringar eller tusenlappar i den?

Pengar är inte vår princip, tindrar Sophie, vars föräldrar har gott om varan och som är välståndsomedveten.

Som en andefattig maskin som också dödar anden hos de 6

andra pucklar. Hans drypande av svett alltjämt på offret. Just så ser syskonen honom: som en maskin. Anna tycker hela tiden att maskinen är vacker, och det kommer snart också Sophie att tycka. Det kan bli fröet till tvedräkt. Hans knytnävar slår ner som hammare och höjs bara för att hämta ny kraft. Aj, stönar offret sakta och orkar knappast ens göra det. Och: Polis!

Men ingen hör honom. Anna känner sig på grund av detta föranlåten att sparka honom på testiklarna eftersom hon av princip är emot polisen, vilket anarkister alltid är. Mannen är förstummad av skräck, kryper ihop och gungar till en aning innan han slutgiltigt ligger stilla. Pengarna har de ju redan.

Anna sliter loss Hans, som fortfarande hamrar vilt på proku­ risten, och drar i väg med honom. Man kan nämligen redan höra några fotgängare. Vad gör de ute så här sent? En dag kommer precis samma sak att hända med dem.

Ur gymnasisternas och arbetarens munnar kommer det viss­ lande läten när de springer in på Johannesgasse och susar förbi staden Wiens konservatorium, varifrån det susar toner från blås- och stråkinstrument (och där Anna tar piano­lektioner).

Just nu övar orkestern där, repetitioner som äger rum sent så att folk som yrkesarbetar ska kunna vara med. Helst Kärntner­ strasse nu med den bullrande trafiken, flåsar Sophie, så att vi kan gömma oss bland alla nattvandrarna (som finns där). Det finns inte en enda folkmassa som vi kan gömma oss i, eftersom vi skiljer oss från mängden var vi än befinner oss (Anna). Vi ska inte gömma oss utan göra det öppet, eftersom vi på det viset bekänner oss till vår princip om det urskillningslösa våldet mot alla (Rainer). Din fåntratt (Hans).

Anna säger inte mer utan slickar eftertänksamt bort salt från offrets svett, och blod från offrets klössår på högra handen, slaghanden som Rainer ägnar en berömmande blick, vilket äcklar Sophie en aning och får Hans att smälla henne på fing­ rarna. Din gris.

Anna har inom sig så mycket vrede, som uppenbarligen härstammar från generationskonflikten, att hon helst skulle 7

vilja slå in de upplysta skyltfönstren på Wiens nya praktbutiks­ boulevard. Det som fanns bakom dessa fönster skulle hon vansinnigt gärna velat ha, men fickpengarna räcker inte till.

Därför måste man tjäna lite extra på det här sättet. Hon vrider sig alltid av avund när hon ser en skolkamrat i en ny dräkt med vit blus eller nya högklackade skor. Det enda hon säger är emellertid: Jag vill bara spy när jag ser såna där utspökade tjejer. Dom där med sina töntiga trasor, dom är ytliga, dom har ingenting i skallen. Hon däremot är bara klädd i smutsiga jeans och stora säckiga herrtröjor, för att hennes inre hållning ska få ett yttre uttryck. Psykiatern som hon måste uppsöka för periodiskt uppträdande stumhet (som kommer och sedan spårlöst försvinner) frågar alltid: Säg mig, flicka lilla, varför klär du dig inte i vackra kläder och har lockar i håret, eftersom du i princip är en vacker flicka och borde gå på dansskola. Du förstår, som du ser ut blir ju en kille alldeles skraj.

Vad Anna beträffar blir hon skraj för allting.

Det kan göra detsamma. Mot de gladlynta människorna här, som letar efter något nattligt tidsfördriv och för det mesta inte hittar något därför att denna stad inte lämpar sig för det, sticker dessa avsigkomna ungdomar bjärt av. Annars är en frisk vitalitet ungdomens kännetecken, men det gäller inte dem.

Om de medvetet avvisar frisk vitalitet finns det inget att göra åt det. De söker inte längre någon förströelse, för den har de redan upplevt. För att de inte ska väcka uppmärksamhet låter de slutligen springandet övergå i harmlös gång. Rainer går arm i arm med Sophie som försöker rätta till frisyren genom att spegla sig i skyltfönstren på båda sidor om sig. Hon verkar ännu mest oberörd, det är hon också och ser över huvud taget alltid ut som om hon bar vita handskar. Det eggar en man, men kan aldrig tillfredsställa honom. På grund därav måste man tänka ut såna där rån eftersom Sophie inte kan tillfredsställa någon. Men det finns andra skäl också. Rainer är nämligen gängets hjärna. Hans mera händerna, Sophie snarast ett slags tittare och Anna har en vrede mot alla människor, vilket inte är 8

bra därför att det förvillar blicken och begränsar möjligheterna.

Förvisso har Anna ändå knappast möjlighet att få de vackra saker som finns, eftersom man måste köpa dem för pengar.

Anna vet inte att man inte kan köpa ett inre värde, tyvärr är detta värde just ett inre och ingen ser det. Anna vill också komma åt yttre värden men vill inte erkänna det. Man ska inte slå människorna av hat, man måste slå dem utan orsak, som självändamål, förmanar henne brodern Rainer. Huvudsaken är att jag slår, med eller utan hat (Anna). Du har ju inte fattat ett dugg av alltihop, säger Rainer överlägset till henne.

Skit (Hans), med detta alldagliga uttryck vill han säga att hans skjorta är trasig. Då blir det en omgång med gumman igen. Snart ska vi dela pengarna i någon mörk trappuppgång, säger Anna, sen kan du köpa en likadan i morgon.

Rainer hatar sina föräldrar men är också rädd för dem. De har uppfostrat honom och underhåller honom nu, medan han underhåller sig med diktkonst. Fruktan är en del av hat (Anna, som skulle kunna doktorera på ämnet Hat), om man inte kände fruktan kunde man bespara sig hatet och den fadda likgiltighe­ ten skulle komma i dess ställe. Hellre då döden. Småborgare vet ingenting om ett sådant hat. Utan starka känslor skulle vi vara föremål eller döda, vilket vi snart nog är. Jag älskar konsten i dess flesta former.

Jag hatar ingenting, säger Sophie, eftersom jag inte kan hitta något i mitt liv som är värt att hata. Den enda känsla du äger är din kärlek till mig, säger Rainer. När vi båda borrar in fingret i ögat på ett offer hör vi genom det ihop ännu fastare än man kunde göra om man var gift. Äktenskapet är vi helt och hållet emot.

Nu måste jag gå, säger Sophie som alltid måste gå någonstans.

Du får inte lämna mig ensam nu, för nu behöver jag nån som jag kan förklara allting för, säger Rainer. Du har ju två andra människor, säger Sophie utan att röras av detta utbrott, dom kan du förklara allt för. Nu måste jag hem. Och din andel?

Ge mig den i skolan i morgon. Hans sträcker ut klorna mot 9

pengarna, en salivtråd i mungipan antyder diskret girighet. Jaja, strax, svarar Rainer på detta.

Du är snygg när du slåss, berömmer Anna den unge arbe­ taren och smeker musklerna på hans överarmar så som hans mor aldrig skulle ha smekt hans överarmar, något som aldrig skulle ha fallit henne in. I denna rörelse ligger något tvetydigt och den får därigenom mer innebörd än den tycks ha.

Dig är jag heltänd på (Anna till Hans). Hej på er då (Hans till Rainer och Anna). Vi ses i morgon.

Medan spänningen släpper går tvillingarna hemåt mot åtton­ de distriktet där många småborgare bor, framför allt anställda och pensionärer. Även dessa båda hör till dessa småborgare så som kärnhuset hör till äpplet och känner sig hemma där.

Här är de också hemma och tar sig genast uppför trappan i det mörka hyreshuset utan att törna emot någonstans för att inte fattigdomen ska lämna efter sig några märken. Sedan är de uppe på krönet, som är fjärde våningen. Slutstationen.

Samtidigt med sitt otrivsamma hem möts de av avslappningen, och motvilligt öppnar den dörren till spänningen, eftersom den fortfarande har åtskilligt för sig där den inte har någon användning av syskonen. De båda återinträder i sitt vardagsliv och stänger dörren bakom sig.

10

H ä r har vi lägenheten och här finns också föräldrarna. Ett lik­ formigt lugn härskar före och efter rånöverfallet. Omärkligt har barnen glidit ut ur rollen som barn och in i rollen som vuxna med förpliktelser. Ingen av dessa båda uppfyller förpliktelserna.

Kring den gamla sjabbiga lägenheten tornar den gamla kejsar­staden upp sig i form av otaliga lågstandardlägenheter.

Fula, obetydliga och ofta också gamla människor smyger om­ kring i dem och kånkar på sina pottor och hinkar till korrido­ rernas toaletter och vattenkranar och tillbaka igen. Det blir ett enda hit och dit utan att det sker något produktivt.

Ibland gror ett geni mitt i detta, ett geni vars grogrund ofta är smutsen och vars gränser utstakas av vansinnet; smutsen vill det till varje pris ta sig bort ifrån, vansinnet kan det inte alltid komma undan. Witkowskis har ingen aning om att det också i deras elände redan har vuxit upp ett geni: Rainer. Han tog sig snabbt upp till höfterna ur hemmaträsket och bereder sig just på att försöka dra upp ena benet, och försöksvis sätta ner det varvid han alltid sjunker tillbaka igen, som en noshörning som har fastnat i gyttjan. Det har han sett på T V i filmen Den levande öknen. Huvudet, i vilket hans litterära begåvnings hemska mask bor, är i alla fall redan uppe i luften och skådar ut över havet av solkiga underkläder och skavda möbler, trasiga tidningar, böcker med hundöron, högar med tvättmedels­ kartonger, kastruller med bottensats och mögel, kastruller utan bottensats och mögel, tekoppar med odefinierbara avlagringar, brödsmulor, pennstumpar, smulor från suddgummin, ifyllda korsord och svettiga strumpor, och ofrivilligt in i konstens rike, det enda rike som står öppet om man har tur.

11

Men i dag är Rainer och Anna i skolan dit de måste gå varje dag fram till studentexamen.

Herr Witkowski hade återvänt från kriget enbent men rak i ryggen, i kriget var han mer än i dag, nämligen oskadd, tvåbent och i S S . Med samma eftertryck som då vid yrkesvalet sitter han i dag vid sin hobby som inte vet av några inskränkningar: det konstnärliga fotografiet. Hans motståndare från fordom hade dunstat bort genom skorstenarna och krematorierna i Auschwitz och Treblinka eller täckte slavisk jord. De småttiga gränser som i dag har tilldelats Tyskland överskrider Rainers far varje dag på nytt när han fotograferar konstnärligt. Sådana gränser erkänner endast kälkborgaren i sitt privatliv, i fråga om fotografiet utgörs de av kläderna, och Witkowski senior spräng­ er dessa moralens och klädernas trånga skrankor. Modern inser genast varifrån sonen har ärvt sin längtan att bli konstnär: från sin far. Fadern hade sinne för det konstnärliga i sin hobby. Av med kläderna, Margarethe, nu ska vi ta ett par aktfoton! Nu ska man klä av sig igen, och alltid ska det vara när jag håller på och städar, då kommer du att tänka på det. Vem är det som försörjer familjen om inte jag, sa herr Witkowski, på dan är det invalidpensionen, på natten är det portierjobbet. Min hobby, porrfotot, är det enda jag har kvar efter min invalidisering. För mogna människor är den här pornografin ingenting att ha, den är till för såna som måste ledas och påverkas. Om mina barn inte följer med mig in i Hobbylandet så kommer åtminstone du att göra det, Gretl. Och kom nu snabbt som blixten, min kamera väntar redan på att göra sitt jobb.

Kan du inte fotografera mig påklädd som andra människor?

Nej, för påklädda kan varenda amatörfotograf plåta. Dessutom har jag dubbelt utbyte av det, för det första när jag tar bilden och för det andra när jag sedan tittar på den och anlägger en kritisk måttstock. Däremellan har jag framkallningen och sedan förstoringen. Det är också roligt. Konst är alltid en kamp för det eftersträvade resultatet. Till och med din självövervin­ 12

nelse kommer med på bilden, Gretl. En konstnärs begåvning ser man bland annat i hans ögon på vilkas botten den brinner.

Då sätter vi i gång: en hemmafru som blir iakttagen av en främling medan hon tvättar sig i köket försöker att skyla sin nakenhet, men det enda hon har för detta ändamål är (låt oss säga) en otillräckligt skylande grytlapp. Som inte ens döljer det nödvändigaste. Gud ske lov. Och det är just det nödvändigaste jag vill åt. Eftersom hemmafrun dessutom är fumlig skyler hon fel ställe. Sätt i gång, Gretl, sätt i gång!

Men nu kommer det en skugga över det viktigaste, över könet, din dumma kossa. Fittan, menar jag. Men jag gör ju precis som förra gången! Det där är fel, du måste göra något annorlunda varenda gång så att det gör ett originellt och konst­ närligt intryck. Allt det där ska du låta mig ta hand om, vem är det som är fotospecialist här, du eller jag? Du, Otto. Då så.

Modern, som har sett bättre dagar ( S S -officersfrudagar) och inte nutidens konstnärsfrudagar, snörper åt och jämkar till, det blir inte bättre, snarare sämre.

Du måste se rädd ut. Det ger alltid en uppkåtande känsla att slå ner motstånd. Jag slog själv ner motstånd ganska ofta i kriget och likviderade åtskilliga personer helt på egen hand. Nu för tiden har jag det här enda benet att dras med, men på den tiden flög fruntimmerna i famnen på mig, det var uniformens magiska kraft som gjorde det. Den stiliga uniformen. Jag minns att vi ofta vadade i blod till anklarna på ridstövlarna i polska byar. Hör du, puta ut lite mer med magen, ditt våp, var har du musen nu igen? Jo, där var den.

Mamma gnolar på en av de där melankoliska visorna av Koschat med en soffa under en björk. Hon tänkte på en vete­ åker och en promenad genom grönskan, något som man endast ogärna och motvilligt skulle föreslå en enbent man om han inte redan från början förtar en lusten. Fadern tänker på ärans fält, som han inte blev kvar på. Därför bevakar han nu familje­ hederns fält, för att hans fru, den suggan, inte ska ha ihop det 13

med män som inte är invalidiserade. Man kan inte hålla ett öga på henne hela tiden, och vad gör hon hos specerihandlarn när hon går dit?

Fru Witkowski säger att det är nyttigt att hämta frisk luft ofta.

Herr Witkowski säger att han genast ska ge henne en ordentlig dos med frisk luft och slänger något hårt mot axeln på henne så att hon sjunker ihop. Det ger ännu ett blåmärke. Sätt i gång nu, din hora. Det jag ber om är inte för mycket. Annars slår jag ner dig med kryckorna. Förr i tiden kunde jag förstås ha kastat mig över dig, men det är omöjligt för mig nu därför att en enbent inte kan kasta sig hur som helst (då är det svårt att ta sig upp igen). Man är som en fisk som inte har några ben men kan simma och dyka så bra. Och därför fotograferar jag perfekt. Och sära på låren nu.

Med mitt hobbyöga kan jag konstatera att du inte har tvättat håret nu heller fast jag har gett dig order om det. Det ska verka mjukt och inte som en risig törnbuske. Jämt står du mellan mig och självförverkligandet som jag får av aktfotograferingen. En gång kommer jag kanske att krossa skallen på dig om du gör ett sånt motstånd mot mina strövtåg i fotograferingens värld.

Men jag gör inget motstånd alls mot dina strövtåg i fotogra­ feringens värld, Otti.

14

A n n a föraktar först och främst folk med villa, bil och familj och därnäst alla andra personer. Hon är alltid nära att explode­ ra, av vrede. En helröd damm. Dammen är fylld av mållöshet som utan avbrott talar till henne. Hos henne finns det inget alls av en vanlig flicka, med lockig frisyr eller en vippande hästsvans i nacken, som lyssnar på en schlager i en skivbutik medan hon nervöst rör fötterna eftersom hon ju dras med av den heta rytmen. Alla utom hon befinner sig på en hal isyta utan gränser och Anna omväxlande sparkar och knuffar dem framför sig. Ända ut till den gränslösa kanten som man inte ser, men hoppas ska finnas där så att man kan sopa ner alla i det dödskalla vattnet. Det hon talar om med sin bror är av filosofisk eller litterär natur, det hon talar inom sig själv är det tonspråk som pianot ger ifrån sig.

En gång på en skolutflykt tog flickorna i hennes klass ett foto där de alla gav en helsidesbild av Peter Krauss i tidskriften Bravo en puss. Åtta skrattande ansikten, alla pussande med trutande munnar och skrattande in mot kameran. Endast Anna hade inte spetsat läpparna och blev avhånad. Den verkliga avsågningen följde strax därefter när en flicka sa till Anna: Kom in här, fort, dom spelar Bach på jukeboxen, det borde väl vara något för dig? Och den enfaldiga Anna, förvirrad av idel sol, förblindad av musikstudier och socialt omöjliggjord av en galen mor, rusade in så snabbt hon kunde för att få höra sin egen musik som ingen förstår, bara hon själv, och som hon kan förklara. Men vad är det som kommer ur jukeboxen? En het låt av Elvis, Tutti Frutti, som man rent bildningsmässigt måste ta avstånd från. Flickorna låg och vred sig på värdshusgolvet, den där töntiga klasskamraten Anna som tror att det ska komma 15

Bachmusik ur en jukebox och inte sån musik som ungdomar tycker om.

En sådan konstig skolflicka är Anna som använder sin fritid till pianomusik.

För Annas del är det närmast ett bortsopande, som påminner om en gatsopningsmaskin, för Rainers del närmast en trappa, bildad av levande människor där den unge författaren står på översta trappsteget i ett ljussken och läser upp en av sina egna dikter som omfattar hela människan och ska vara mytisk.

Förutom litteraturen, som var och en som kan tala behärskar, och inte den ene mer och den andre mindre, men som vissa människor har tagit monopol på, människor som inte kan åstadkomma en bättre metod att höja sig över sin omgivning, har Rainer tyvärr inte lyckats bli herre över något ännu. Men litteraturen uppfyller redan mycket av vad Rainer vill.

Om tvillingarna oförmodat skulle bli inbjudna till ett flott party så tackar de nej, sånt folk beblandar vi oss inte med, den sortens nöjen är korkade och meningslösa. Men de säger det bara därför att de inte kan dansa och inte står ut med att inte vara bättre på någonting än andra. Ett avstående känns ofta svårt för ungdomar, mindre tungt för äldre, eftersom de hela tiden dessförinnan har fått vänja sig vid att avstå.

Rainer säger att man också kan ta makten över en människa.

Man måste först och främst veta mer än han, då erkänner han ens sakkunskap. Hans, till exempel, den unge arbetaren som de har lärt känna i jazzkällaren. Rainer ska förklara allting för honom tills han inte är mer än ett viljelöst verktyg; det är svårare än att få fason på en litterär text, för människor är ju i stånd att göra överraskande motstånd. Det tröttar ut en men är också en utmaning.

Konsten är böjlig och otroligt tröttsam. Människor är ofta envisa men mottagliga för förtydliganden. De anser visserligen att de ju förstår det bättre, men Rainer är verkligen den som vet bättre.

16

Klasskamraterna är en grå fårskock, okunnig och omogen.

De berättar om vad de har gjort under veckoslutet i den egen­ händigt murade gillestugan i källaren till föräldrarnas villa, i det egna rummet i den bekväma våningen i Hietzing, på svamputflykten i skogen eller i omklädningsrummet i badhuset tillsammans med en flicka. Flickorna berättar om vad de gick med på eller vägrade att gå med på och hur efterhängsna poj­ karna var. De gav emellertid inte efter eftersom de ville förbli jungfrur. Så ger det ena ordet det andra. Rainer, har du inte haft nån tjej än? När det gäller såna här intima frågor kallar de honom åtminstone inte »professorn«, som de annars brukar göra. Rainer förklarar genast att vällust är ett slags extas. (???).

Vet ni att medvetandet i denna extas bara är ett slags kroppens medvetande och därigenom en reflexiv medvetenhet om det kroppsliga. Som vid kroppslig smärta finns det också i vällusten någonting i stil med en reflex som ser till att man mycket intensivt ger akt på vällusten. (Vadåå? Jag fattar inte ett dugg!)

Anna berättar att vällusten av den anledningen är begärets död, eftersom den inte bara är fullföljandet av detta begär utan på samma gång dess mål och slutpunkt. Man söker vällusten men den är ändå fullständigt meningslös.

Klassen vänder skådespelet ryggen, de säger att herr profes­ sorn och fru professorn inte vet vad de talar om. De har ännu inte haft vare sig mus eller pitt i handen.

Sophie Pachhofen tar sig i gasellsprång fram genom skol­ salarna som luktar krita, och letar i portmonnän efter pengar till den ökända mackan och Coca-Colan under rasten. Avund­ sjuk gömmer Anna undan den tjockskurna limpskiva som mamma har brett med flott och som hon har lagt ner hela sin själ i, för Anna är hennes älsklingsbarn (hon är kvinna som hon själv), Rainer är mera pappas gosse. Kärleken till Sophie drabbar Rainer som ett karateslag i nacken och han säger till denna flicka som han i hemlighet avgudar; Snabbt förlorar medvetandet den andras förkroppsligande ur sikte och i stället 17

väcks vår egen drift, vilket är det slutgiltiga målet. Så nu vet du det, Sophie. Man måste handla i överensstämmelse med det.

Rainer gräver ner en nagel i handflatan. Han är så fruktans­ värt angelägen om att få Sophie och likadant är det med henne.

Men hon vill inte erkänna det.

Rainer förklarar för Sophie att han är ett rovdjur och hon rovdjurets byte. Sophie säger: Jag förstår inte vad det är du vill ha sagt. Kan du inte följa med mig och spela tennis nån gång?

Rainer säger att han bara spelar på sin egen bana. Sophie låter blicken glida förbi honom. Rainer säger att hon borde lägga på hjärtat att längtan efter att smeka förvandlas till längtan efter att bli smekt. Man vill känna sin kropp blomma upp, ända till äcklets gräns. Har Sophie nån gång känt det där? Om inte ska han visa henne vad det innebär.

Sophie går sin väg.

Allting äcklar mig, särskilt i dag, säger Anna.

Så snart Sophie kommer tillbaka från livsmedelsbutiken med salamimackan kommer Rainer att befalla henne att ge den åt honom. Det kommer att bli en viljornas kamp. Där är Sophie tillbaka och på försök beter han sig brutalt och trycker några fingrar mot halspulsådern på henne. Usch, är du galen, på halsen finns det en massa nerver som man lätt kan döda oavsiktligt. Här är det inte frågan om något oavsiktligt, säger Rainer. Det där har jag sett i en fransk film.

Inte har du väl ihjäl folk bara för att du har sett det på film.

Vem vet vad jag kan bli i stånd till, säger Rainer. Det enda jag vet är att jag kan göra ofattbart grymma saker och måste behärska mig för att inte göra dem.

I bakgrunden lurar Anna på en halv smörgås som har blivit över. Jag tog med mig en till dig också, säger Sophie inbjudande.

Med fisk och lök, som du gillar. Fint!

Så fort Anna har slukat sin smörgås går hon ut på toaletten och sticker fingrarna i halsen. Ut kommer det igen, fisken och löken, fast i omvänd ordning, lök och fisk. Anna granskar 18

intresserat det som hon har kräkts upp och drar i handtaget.

Det känns som om hon bara bestod av skit, inte att undra på, den här skiten har hon alltid med sig som en magnet hemifrån.

En gång när hon fortfarande var barn iakttog hon sin mor när hon låg i badet. Modern bar mot sina badvanor ett par gamla vita underbyxor som svällde upp som ett segel i vatt­ net. Det fanns röda fläckar på dem. Motbjudande. En sådan kropp är bara ett lättförgängligt bihang till en person och inte huvudsaken. Även om det finns mycket att köpa som man kan stoppa in i kroppen eller skyla den med. När Anna ser något vitt vill hon genast sätta dit en fläck.

Tvångsmässigt tänker Anna alltid på obehagliga saker som enkelriktat passerar hennes hjärna. Spärrbommen öppnas alltid för att släppa in saker men den släpper inte ut dem igen. Hennes hjärna är fullproppad med motbjudande ting och nödutgången är förbommad. Till exempel det förnedrande minnet av hur en grupp mödrar klagade på henne för klassföreståndaren.

För Annas sexualitet kom i form av fräckisar ur hennes mun (liksom också Rainers sexualitet är någonting muntligt). Hon ska med detta ha förgiftat sina klasskamraters oskuldsfulla själar. På den tiden började Annas talsvårigheter, tungan säger allt oftare nej, i dag arbetar jag inte.

Just nu gör Anna åter fläckar, helst skulle hon vilja se sådana fläckar på Sophies yttre. Men hon är skyddad av det yppersta avstötande material. Materialet stöter bort smuts. Ännu ett litet exempel. Anna är fjorton år gammal. Hon sitter med skrevande ben naken på golvet och försöker med hjälp av ett gammalt rakblad att deflorera sig genom att göra sig kvitt en bit hud som lär ska finnas där inne. Hon har dock inga kunskaper i anatomi och skär sig av misstag i mellangården som blöder kraftigt.

När Anna kommer ut i det fria från det stinkande skoldasset susar Sophie naturligtvis som det första snövita över henne och begraver henne. Sophie – lavinen. Kommer du in till mig i eftermiddag? Okej.

19

Anna anstränger sig starkt och ihållande, men det kommer inget blod (som då), ingen färg, ingen hallonsaft och inga spyor.

Sophie rör hastigt vid henne och är på väg ut. Där det är så ljust att Sophie inte längre avtecknar sig utan försvinner spårlöst.

20

H a n s S e p p s far var med i arbetarrörelsen och omkom på dödens väg i koncentrationslägret Mauthausen. Som om det aldrig hade bevittnat sådana saker lyste ljuset från den nedgående solen in genom fönstren på Kochgasse, starkare än när det lämnade solen. Man måste sluta ögonen inför natu­ rens våldsamhet. Bländad. De som bor här har vant sig vid att blunda för något.

Tvärsöver gatan finns det en liten butik som säljer tillbe­ hör för stickning och sömnad. På små virkade dukar finns olikfärgat garn, ull, de vassa nålarna i lådor. Hans går, berörd av vardagstingen, kroppsligen, in i hyreshuset där han bor tillsammans med sin mor. Han stirrar tvärsigenom den gamla kvinnan och hennes dotter (båda i svarta arbetsrockar, sådana som hemarbetande kvinnor brukar använda). Även Hans mor är hemarbeterska. I sitt ostädade hem skriver hon ut adresser på kuvert, givetvis mot betalning.

Det är också något naturligt med potatisarna och apelsinerna och bananerna i frukt- och grönsaksaffären. Anna och Rainer skulle säkerligen jämföra de där sakerna med någonting som de hade lärt känna i den konstlade och tillgjorda diktkonsten, tänker Hans överlägset. Naturen är mycket mer vitalt levande för mig. Mig står naturen ännu närmare, jag lever med tidens puls. Jag låter den komma och gå, in i mig och sedan ut ur mig igen. På Laudongasse gnisslar med sällsynta avbrott femmans spårvagn på hållplatsen, vid bageriet. Jag är ännu inte förstörd av konst och litteratur, tänker Hans. Även hans mor ser in i speglingen av den nedgående solen.

I tankar och hjärta har hon därvid den socialdemokrati som 21

redan ofta har gjort henne besviken. Mycket oftare får det inte bli, för i så fall tänker hon försöka med kommunisterna. Vem har du fått den där tröjan av, Hans? Det här garnet (kashmir) ligger ett par klasser över vår hushållsbudget. Modern tänder eld på en tråd och förstår av lukten att det är frågan om äkta ull. Hans, som har kommit hem från Elin-Union där han har utbildat sig till starkströmsmontör, berättar genast för henne att han har fått tröjan av sin vän Sophie vars föräldrar är rika.

Men han är fortfarande mannen och hon kvinnan. Och så ska det förbli. Den saken ska han se till. Om du fortsätter så där kommer du att förråda arbetarnas sak utan att fatta att det är det du gör. Hans går in i köket, det enda rum som är uppvärmt, och häller upp ett glas mjölk åt sig så att han fortfarande ska kunna ägna sig åt en massa sport. Han sover i en liten skrubb, mamma i det kalla vardagsrummet. Åt helvete med arbetar­ klassen, länge leve rock’n’roll. Det är den klass du tillhör. Inte så lång tid till, hoppas jag, eftersom jag ska bli idrottslärare eller kanske något ännu bättre, vem vet.

I detta ögonblick väller en ny våg av arbetare ut ur femman som just har anlänt, och in på sidogatorna. Skumma och unkna trappuppgångar får plötsligt liv, husmödrar dyker upp i ytter­ dörren för att välkomna dem som försörjer dem. Tar hand om den skamfilade matlådan, kantstött porslin, termosar; bättre folk befrias från sina portföljer plus tidningar, rester av forell för bättre bemedlade, smörgåspapper osv. Och de hemkomna drar på sig sina slitna sockor för hemmabruk, som de nyligen bar på jobbet. Man vet ju vad det vill säga att spara, även om inte alla behöver göra det. Man kan inte alltid köpa något nytt när det gamla ännu duger. De första örfilade ungarna upphäver sina plågade skrik. Karli får inte gå ner igen i dag, nej. I Beserlpark om hörnet snokar hundar snabbt omkring i gräset och bajsar här och där. Krigsinvalider, som då ännu gav liv åt gatubilden, iakttar dem intresserat och tänker på den tid då de, i fientligt främmande land, ännu var något som de inte längre är.

De klatschar till med kopplet, vilket inte stör hundarna.

22

Ingen bryr sig längre om exsoldaterna och dessa har inte heller något kommando att lystra till. Auktoritet är tyvärr något som har gått förlorat.

Hans sätter i sig åtskilliga margarinsmörgåsar och granskar sin frisyr i den gamla rakspegeln som enligt vad det sägs ska ha tillhört hans mördade far. Sätt nu inte i gång med dina koncentrationslägershistorier igen, dom har jag redan öronen fulla av.

Tvärsöver gatan har innehavarinnan av sybehörsaffären hissat ner markisen till hälften, bakom den står en kund framåtlutad och fortsätter att diskutera ett nytt mönster. Petit pointsarbetenas era på varje vägg har just grytt och kommer snart att ta full fart. Knappt har folk hunnit skaffa sig det allra nödvändigaste förrän de börjar tänka på onödiga lyxartiklar.

På det nödvändiga borde de helst inte alls tänka. Solen i livet kommer från överflödet om man inte har några medel. Annars blir vardagen grå.

Du har inte varit på gruppmöte på fyra veckor och just nu skulle dom behöva dig till att klistra upp affischer (modern till Hans). Det ska du skita i (Hans till modern). I anslutning till detta citerar hon ur en bok.

Arbetarnas situation var långt in på femtiotalet ännu sämre än under den stora ekonomiska krisen 1937. Den här tiden räknas till de beryktade efterkrigsåren. Produktiviteten ökade, vilket medförde ökande vinster, medan bristen på livsmedel var stor. Vid tidpunkten för handlingen går det emellertid mycket bättre för alla och ett ekonomiskt under (ett tyskt uttryck, välbekant från massor av filmer som visade upp njurformade bord och barskåp och massor av yppiga blondiner med stora bröst i behå med metalltrådsstöd) kunde obehindrat hålla sitt intåg. Man hälsade det med välkomstrop. Det finns emellertid ännu människor för vilka ingenting alls har gjort sitt intåg och absolut inte något under. De håller alltid dörren öppen men ingenting kommer in, bara kylan utifrån. Fru Sepp är en av dessa olyckliga.

23

Stammande berättar hon för femtioelfte gången för sin ut­ tråkade son om detta avgörandets år, 1950, då hon begravde sina näst sista förhoppningar (dagens tyngdpunkt: berusade medlemmar av Olah-garden som tar sig in i fabrikerna där de misshandlar folk med batonger för att tvinga de strejkande att återgå till arbetet. Olah, chef för strejkbrytarkåren, sitter i ledningen för SPÖ och så vidare, och så vidare bla bla bla). Hon förbiser en sak, nämligen att det inom hennes son sedan en tid tillbaka i omvänd proportion till hennes hopp väcks bedrägliga förhoppningar som han ändå betraktar som realistiska. Hans är ung och frisk och litar på sina nävar, precis som de social­ demokratiska funktionärerna Probst, Koci och Wrba hade litat på sina nävar när de slog ner strejkerna. Hans har lärt sig att man inte behöver vara medlem av det älskade arbetarpartiet för att ta kål på något, det finns ett mera direkt sätt och framför allt kan man göra det helt på egen hand. Så börjar man på något sätt skapa sig en förmögenhet som växer till sig.

De första gatlyktorna tänds, strömmen leds in i dem. Ström­ men har Hans ensam skapat. Och inte den gode Guden. Ditt arbete har du i alla fall alltid gillat, förmanar modern. Det finns sånt som är bättre, och det känner jag redan till, säger Hans häftigt.

Och för den saken har din far dött. Vad mig beträffar hade han inte behövt dö, det gör mig detsamma (Hans).

Tänk om vi var en person till här, mamma, då skulle man inte ens ha plats att vända sig. Men Hans, det finns människor som har mer utrymme än de behöver att bo i. I Helenenthal, där står en liten bänk, och i Wien-Hietzing står de gamla familjevillorna. Där bor Sophie, och jag ska också komma in i en sån på ett eller annat sätt, lovar Hans. Ömt viker han ihop den dyra kashmirtröjan och drar på sig vardagströjan från barnaåren med alla dess lagningar. Han spar en del för senare bruk (något som man tidigt måste lära sig, för när man är ung finns det alltid något som heter senare, men när man är gammal är det slut med det), och senare ska han spara för 24

något ännu senare så att han ska ha något i nödfall, något som han hoppas aldrig ska ske.

Nu sätter man som på kommando i gång med att laga kvällsmaten i hela huset, både obehagliga och angenäma dofter drar genom trappuppgången och biter sig fast i den flagnande putsen där de kan fördriva en pratstund med gamla bekanta: kål och grönsaker, potatis och bönor. Den andra omgången tjut från örfilade barn hörs bakom dörrarna. Den trötta pappan har dåliga nerver. Pst, håll er lugna, för annars säckar hans nervisolering ihop alldeles.

Hans har en vision av glänsande porslin, silverbestick och en allmän dämpning i fråga om ord och handling. I tonfall och hållning där man aldrig tar fel därför att man hellre tar ur någon annans ficka. Hans har ett ideal eftersom han är i uppväxtåldern. Den halvvuxne och idealet hör samman. Följ­ den blir föresatser i vilka kärleken spelar en roll; den är alltid osjälvisk och man kan ta så mycket som det går att få ut av den.

Han berättar att Rainer har sagt att i naturen krossar den starke den svage. Det är väl logiskt vilkendera av dem jag vill vara. Vem är den där Rainer (den ängsliga moderns fråga). Du gör mig galen med dina löjliga frågor, fräser sonen ilsket och ger sig i väg, fast han inte ens har ätit ordentligt, ytterligare ett behov som unga människor har. Potatisgulasch hade i dag som så ofta stått på programmet.

Modern står i det mörka rummet, ryggen värker efter skri­ vandet, kring henne sluter sig det kantstötta, mörka möble­ manget, ett tecken på att hon ingenting har åstadkommit, vilket är hennes eget fel. Alla skyldiga är gärningsmän och alla gärningsmän är skyldiga. Det som också sänker sig över henne är den mänskliga huvan av de mördade, de hängda, de gasade, de guldplombsplundrade. Hej då, Hansi, sov så gott (så hette hennes man och så heter också sonen). Hennes son som redan är stor, alltså ingen liten Hansi längre, lämnar just hemmet. Synd att pappa inte fick se honom växa upp. Men främmande människor var ju viktigare för honom än hans 25