En julsaga
illustrerad av Lisbeth Zwerger
a g a s l En j u Charles Dickens illustrerad av Lisbeth Zwerger
FÖRSTA STROFEN
Marleys ande ❅ ❆ ❄ ❆ ❅ M a r l e y var död, för att börja från början. Det råder inte minsta tvivel om den saken. Begravnings attesten var undertecknad av prästen, klockaren, begravningsentreprenören och den närmast sörjan de. Scrooge hade undertecknat den, och Scrooges namn var en säkerhet, var han än skrev det. Gubben Marley var lika död som en spik i en dörr. Märk väl, det är inte min mening att göra gäl lande att jag av egen erfarenhet vet hur pass död en dörrspik är! För egen del skulle jag snarare vilja säga att en spik i en likkista är det dödaste föremålet i järnbranschen. Men förfädrens visdom döljer sig i detta talesätt och mina oheliga händer skall inte rubba det på det att världen inte må förgås. Tillåt mig därför att uttryckligen säga att Marley var lika död som en dörrspik. Visste Scrooge att han var död? Ja, visst gjorde han det! Hur skulle han ha kunnat annat? Scrooge och Marley hade varit kompanjoner, i jag vet inte hur många år. Scrooge var den ende testamentsexekutorn, den ende utredningsmannen, den ende arvtagaren, den ende vännen och den ende sörjande. Men inte ens Scrooge tog den sorgliga händelsen hårdare än att han som förträfflig affärsman högtidlighöll själva begravningsdagen med att avsluta en förmånlig affär. Omnämnandet av Marleys begravning återför mig till min utgångspunkt. Det rådde intet tvivel om att Marley var död. Den saken måste man ha klart för sig, ty i annat fall blir den historia jag tänker be rätta inte på något sätt märkvärdig. Om vi inte vore fullt övertygade om att Hamlets far hade dött innan pjäsen började, skulle det inte ha varit märkvärdiga re att han tog en kvällspromenad i östanvinden på sin egen slottsvall, än att vilken medelålders herre 4 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
som helst vågade sig ut en kväll på en blåsig plats, exempelvis S:t Pauls kyrkogård, för att skrämma upp sin svagsinte son. Scrooge målade aldrig över gubben Marleys namn på skylten. I åratal efteråt stod det över ma gasinsporten: »Scrooge & Marley«. Firman var känd som Scrooge & Marley. Folk som inte hade närmare reda på affären kallade Scrooge ibland för Scrooge och ibland för Marley, men han lystrade till båda namnen, de kom på ett ut för honom. Å, det var en skarp affärsman den där Scrooge, en snål, hård, sniken, grinig, girig, lysten gammal syndare! Hård och skarp som en flintsten ur vil ken ännu aldrig något stål hade slagit en gnista av ädelmod; hemlighetsfull och självbelåten och ensam som ett ostron i sitt skal. Kölden inom honom hade frostbitit hans gamla ansikte, rödfärgat hans nästipp, skrynklat hans kind och kommit hela hans gestalt att stelna; den hade färgat ögonen röda och de tunna läpparna blå, den talade ur hans kärva och skärande röst. Hans huvud, ögonbryn och borstiga haka var som täckta med rimfrost. Vart han kom förde han med sig sin egen låga temperatur, han kylde av sitt kontor mitt i rötmånaden och tinade inte upp en grad ens vid jul. Yttre hetta och köld hade föga inflytande på Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, ingen vinterköld kyla honora. Den skarpaste vind bet inte vassare än han, snön föll inte ihärdigare, regnet var inte mindre mottagligt för böner. Inget väder bet på honom. Även det värsta regn eller snö eller hagel eller slask kunde bara i ett avseende göra anspråk på något företräde framför honom. De tog ofta till frikostigt, vilket Scrooge aldrig gjorde. Det hände aldrig att någon hejdade honom på gatan, nickade och sade vänligt: »Hur står det till, käre Scrooge? Kommer ni aldrig hem och hälsar på?« Aldrig sträckte en tiggare fram handen och bad om en skärv, aldrig frågade något barn vad klockan var, det föll ingen människa in att be honom om upplysning om vägen. Till och med de blindas hundar tycktes känna igen honom; när de såg ho nom nalkas drog de in sina husbönder i närmaste
portgång och viftade med svansen som om de ville säga: »Inget öga alls är bättre än ett ont öga, käre, blinde husbonde!« Men vad brydde Scrooge sig om det? Det var just så han ville ha det. Att knuffa sig fram bland den myllrande hopen på världens alla vägar och låta all mänsklig sympati förstå att den borde hålla sig på avstånd, det var mums för gamle Scrooge. Så hände det en gång – det var just på julafton – att gamle Scrooge satt på sitt kontor och arbetade. Det var grått och kallt och bitande ute, dimman låg tät över staden och han hörde hur människorna ute på gården fnös medan de gick fram och tillbaka, hur de tog sig åkarbrasor och stampade i marken för att bli varma om fötterna. Klockorna i City hade just slagit tre och ändå var det redan mörkt – det hade förresten inte varit ljust på hela dagen – och ljusen som lyste i fönstren till de kringliggande kontoren liknade röda flottfläckar mot den tjocka bruna luften. Dimman smög sig in genom varje springa och nyck elhål och ute var den så tät att gården krympte ihop och husen mittemot skymtade som spökfigurer. Vid åsynen av den smutsiga dimman som sänkte sig och förmörkade allting var man frestad att tro att hela naturen hade förvandlats till ett enda stort bryggeri. Dörren till Scrooges kontor stod öppen för att han skulle kunna ha ett öga på bokhållaren som satt i en liten ruskig skrubb, mörk och trång som en brunn, och renskrev brev. Scrooge hade en mi nimal kolbrasa tänd i sin kamin, medan brasan i bokhållarens rum var så liten att den såg ut att bestå av en enda kolbit. Men han kunde inte fylla på mer bränsle, ty Scrooge hade kolboxen i sitt eget rum och om bokhållaren vågade sig in med skyffeln skulle principalen genast antyda att deras vägar måste skiljas. Han svepte därför sin vita yllehalsduk tätare om halsen och försökte värma upp sig vid ljuset, ett försök som emellertid misslyckades då han inte var i besittning av någon livligare fantasi. – God jul, morbror! hördes plötsligt en munter röst. Gud välsigne dig! Det var Scrooges systerson som så fullkomligt hade överrumplat honom att dessa ord var första 6 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
tecknet på hans närvaro. – Prat! sade Scrooge. Humbug! Scrooges systerson var varm efter sin hastiga pro menad i dimman och kölden; han riktigt blossade, ansiktet var rödblommigt och grant, ögonen glänste och imman stod ur munnen på honom. – Säger morbror att julen är humbug? sade Scroo ges systerson. Det menar inte morbror! – Jo, det är just vad jag gör, sade Scrooge. God jul och glad jul! Dumt prat! Vad har du egentligen för rättighet att vara glad? Vad har du för anledning att vara glad? Så fattig som du är! – Nej hör nu, morbror! utbrast systersonen mun tert. Vad har du för rättighet att vara sur? Vad har du för anledning att vara dyster? Så rik som du är! Scrooge hittade i hastigheten inget lämpligt svar utan nöjde sig med att upprepa: – Prat! Humbug! – Var inte sur nu, morbror! sade systersonen. – Hur skulle jag kunna vara annat när jag lever bland idel idioter? svarade morbrodern. God jul! Åt skogen med din glada jul! Vad är julen för dig annat än en tid, när du måste tänka på att betala räkningar utan att ha pengar, en tid då du känner dig ett år äldre men inte en timme rikare, en tid då du måste göra ditt bokslut med ena sidan alldeles blank och den andra alldeles fullskriven? Om jag fick min vilja fram, sade Scrooge förbittrat, så skulle varenda idiot som går omkring med ett »God jul« på läpparna bli kokt med sin egen plumpudding och begravd med en järnekskvist genom hjärtat. Ja, det skulle han! – Morbror! sade systersonen i bevekande ton. – Systerson, svarade morbrodern strängt, fira du julen på ditt sätt och låt mig fira den på mitt! – Fira! upprepade Scrooges systerson. Men du firar den ju inte alls! – Nå, låt mig vara i fred då! sade Scrooge. Som om du hade någon glädje av julen! Som om den någon sin hade gjort dig något gott! – Det finns mycket som jag hade kunnat få gott av om jag hade varit påpasslig, svarade systersonen, och dit hör julen. Men även frånsett den vördnad som tillkommer julen för dess heliga namn och ursprung,
det vill säga om man kan frånse något som hör till den, så kan jag försäkra att jag alltid betraktat julen som en lycklig tid, en mild, förlåtande, deltagande, behaglig tid, den enda tid på hela det långa året då människorna genom en tyst överenskommelse tycks öppna sina tillbommade hjärtan och ägna en tanke åt sina sämre lottade medbröder och verkligen betraktar dem som följeslagare på vägen mot graven och inte som ett annat slags varelser bestämda för andra vägar. Ser morbror, det är därför jag tror att julen har gjort mig gott och kommer att göra mig gott, även om den inte har bragt mig gods och guld. Och jag säger ännu en gång: Gud välsigne julen! Bokhållaren i skrubben kunde inte låta bli att klappa i händerna, men han förstod ögonblickligen att det var opassande och började röra om i brasan med påföljd att han släckte den sista svaga gnistan. – Om jag hör ett enda knyst mer från er, sade Scrooge, så skall ni fira julen med att mista er plats. Du är en riktig vältalare, fortfor han och vände sig åter mot systersonen. Det förvånar mig verkligen att du inte har kommit in i parlamentet. – Var inte förargad längre, morbror! Kom hem till oss i morgon och ät middag. Scrooge svarade att han önskade honom till – ja, det gjorde han och avslutade kraftuttrycket och sade att han först ville se honom på detta avlägsna ställe. – Men varför vill morbror inte komma? utropade Scrooges systerson. – Varför gick du i väg och gifte dig? sade Scrooge. – Därför att jag blev kär. – Därför att du blev kär! grymtade Scrooge som om detta hade varit det enda i världen som var löj ligare än en god jul. God eftermiddag! – Men morbror kom ju aldrig och hälsade på mig förut heller! Så det är inget skäl att inte komma nu. – God eftermiddag, sade Scrooge. – Jag begär ju ingenting, jag ber inte om något, varför kan vi inte vara goda vänner? – God eftermiddag! sade Scrooge. – Det var verkligen tråkigt att morbror skall vara så bestämd av sig. Vi har ju aldrig grälat. Jag ville bara göra ett försök till julens ära och jag har satt mig
i sinnet att behålla mitt goda julhumör. Och därför säger jag ännu en gång: God jul, morbror! – God eftermiddag, sade Scrooge. – Och gott nytt år! – God eftermiddag! sade Scrooge. Trots allt gick systersonen utan ett hårt ord. Han stannade ett ögonblick i ytterdörren för att önska bokhållaren god jul, och hur mycket denne än frös var han tydligen varmare än Scrooge, för han besva rade hjärtligt julhälsningen. – Den är minsann lika god! muttrade Scrooge som hade hört dem. Där sitter min bokhållare med femton shilling i veckan och hustru och barn och talar om en glad jul. Jag skulle hellre vara på dårhus. Den tokige bokhållaren hade samtidigt som han släppte ut Scrooges systerson släppt in två andra personer. Det var ett par tjocka och jovialiska herrar, som med hatten i hand steg in på Scrooges kontor. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom. – Detta är ju Scrooge & Marley, sade en av her rarna och kastade en blick på en lista. Är det mr Scrooge eller mr Marley jag har äran tala med? – Mr Marley har varit död i sju år, svarade Scrooge. I dag är det jämnt sju år sedan. – Vi hyser inte minsta tvivel om att hans efter levande kompanjon har samma inställning när det gäller att vara frikostig, sade herrn och visade fram en fullmakt. Det hade han säkerligen rätt i, ty Scrooge och Marley hade varit besläktade själar. Vid det olycks bådande ordet »frikostig« rynkade Scrooge pannan, skakade på huvudet och lämnade tillbaka papperet. – Vid denna högtidliga tid på året, mr Scrooge, sade herrn och tog fram en penna, är det mer än vanligt önskvärt att man ägnar en tanke åt de fatti ga och nödlidande som har det svårt i dessa dagar. Tusentals personer saknar det nödvändigaste och hundratusentals vet inte av de enklaste bekvämlig heter, sir. – Finns det då inga fängelser? frågade Scrooge. – Jo, det finns gott om fängelser, sade herrn och lade ifrån sig pennan. Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 7
– Och fattighusen är väl öppna som vanligt? frå gade Scrooge. – Ja, det är de, svarade herrn. Jag önskar att jag kunde säga motsatsen. – Och trampkvarnen och lösdrivarlagen är väl inte avskaffade? sade Scrooge. – Det finns mycket arbete för dem, sir. – Det gläder mig! Jag blev nästan rädd av vad ni först sade, att något hade inträffat som hindrade dem att fungera. – Men som jag och flera med mig har tyckt oss fin na att de knappt kan skänka kristlig tröst för kropp och själ åt folk i allmänhet, har vi slutit oss samman för att inköpa lite mat och dryck och bränsle åt de fattiga. Vi har valt den här tiden på året, därför att fattigdomen då känns mer tryckande än vanligt och rikedomen överflödar. Hur mycket får jag anteckna er för? – Ingenting, svarade Scrooge. – Ni önskar vara okänd? – Jag önskar bli lämnad i fred, sade Scrooge. Det är mitt svar, eftersom herrarna frågade vad jag önskar. Jag brukar inte roa mig själv om julen, och jag har inte råd att kasta ut mina pengar för att roa lättingar. Jag bidrar till att upprätthålla de allmänna inrättningar som jag nämnde, de kostar mycket pengar, och de som inte har några får vända sig dit. – Det finns många som inte kan vända sig dit, och många skulle förresten hellre dö än göra det. – Om de hellre vill dö så är det bäst att de gör det för att minska överbefolkningen, sade Scrooge. Förresten får ni ursäkta att jag inte känner till sådana saker. – Det borde ni göra, anmärkte herrn. – Det angår mig inte, svarade Scrooge. Det räcker med att man sköter sina egna affärer och inte lägger sig i andras. Jag har fullt upp av mitt eget. God eftermiddag, mina herrar! De båda herrarna märkte att alla vidare försök var fruktlösa och avlägsnade sig. Scrooge återtog sitt arbete, med högre tanke om sig själv och i bättre humör än vanligt. Dimman och mörkret hade emellertid tätnat och 8 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
ute på gatan gick karlar med brinnande facklor och erbjöd sig att gå före hästarna och visa vägen. Det gamla kyrktornet, vars barska gamla urtavla brukade snegla ned på Scrooge genom ett spetsbågefönster i muren, syntes inte längre, utan klockan slog sina tim- och kvartslag inne i molnen med dallrande efterklanger som om den hackade tänder i sitt frusna huvud uppe på muren. Kölden blev bitande. I ett gathörn höll några arbetare på med att reparera gas rören; de hade tänt en stor koleld i ett fyrfat och där samlades en skara trashankar som med ögon lysande av förtjusning värmde händerna över lågorna. Vatt net hade trängt upp i sprickan i röret och frusit till en misantropisk isklump. I butiksfönstren krympte järnekskvistar ihop i hettan från lamporna och bleka ansikten såg friska och röda ut när de skymtade förbi i ljuset. Vilthandlarnas och kryddkrämarnas bodar var förvandlade till riktiga sagoslott, som var omöj liga att sätta i samband med sådana prosaiska saker som att köpa och sälja. Lordmayorn i sitt ståtliga Mansion House gav befallning åt sina femtio kockar och tjänare att rusta till julen på ett sätt som anstod en lordmayors hushåll, och även den lille skräddaren, som lordmayorn förra måndagen hade dömt till fem shillings böter för fylleri och oljud på allmän plats, lagade i ordning morgondagens pudding uppe i sin vindskupa, medan hans magra hustru med deras lilla barn vid handen gick ut för att köpa en stek. Ännu dimmigare, ännu kallare; en genomträng ande, skarp, bitande kyla. En liten mager pojkvasker, med en tunn näsa som var gnagd av kölden som ett gammalt ben är gnagt av hundar, kikade in genom Scrooges nyckelhål för att uppvakta honom med en julsång, men vid de första tonerna av: God bless you merry gentleman! May nothing you dismay!
grep Scrooge linjalen med sådan energi att sångaren flydde i full förskräckelse och överlät nyckelhålet åt dimman och åt kylan inifrån. Till slut blev det stängningsdags på kontoret. Med missnöjd min klättrade Scrooge ned från sin stol och
nickade kort åt den väntande bokhållaren i skrubben så att han skyndade sig att släcka ljuset och ta på sig hatten. – Ni vill väl ha ledigt hela dagen i morgon? sade Scrooge. – Ja, om det passar, sir. – Det passar inte, sade Scrooge, och det är inte rätt. Om jag drog av en halv crown på er lön för den dagen skulle ni nog tycka att ni blev illa behandlad. Bokhållaren log ett tvunget leende. – Men ni tycker inte att jag blir illa behandlad när jag betalar ut en dags lön utan att få något arbete gjort. Bokhållaren anmärkte att det ju bara hände en gång om året. – En klen ursäkt för att bestjäla en människa var je år den tjugofemte december! sade Scrooge och knäppte ytterrocken upp till hakan. Men jag blir väl tvungen att låta er få ledigt. Men glöm inte att komma hit så mycket tidigare i övermorgon. Bokhållaren lovade det och Scrooge gick brum mande sin väg. Kontoret stängdes i en handvändning och bokhållaren snodde den vita yllehalsduken omkring sig så att den slängde om midjan (ty han hade inte råd att ha någon ytterrock) och slog kana tjugo gånger nerför Cornhill tillsammans med en lång rad pojkar för att fira julaftonen, varefter han så fort han kunde skyndade hem till Camden Town för att leka blindbock. Scrooge intog sin melankoliska middag på sin vanliga melankoliska krog, och sedan han hade läst alla tidningarna och fördrivit återstoden av kvällen med att studera sin bankbok gick han hem för att lägga sig. Han bodde i en våning som tillhört hans avlidne kompanjon. Det var en rad dystra rum i ett högt mörkt gårdshus, som stod så inklämt mellan några andra hus att man nästan trodde att det hade lekt kurragömma med de andra när det ännu var ett ungt hus och sedan inte hittat ut. Huset var gammalt och tråkigt; ingen bodde där mer än Scrooge ty de övriga våningarna var uthyrda till kontor. Gården var så mörk att till och med Scrooge, som kände varenda sten, var tvungen att känna sig för med händerna.
Dimma och köld hade lägrat sig över den gamla svarta portgången och det verkade nästan som om vädrets ande hade satt sig att vila på tröskeln och försjunkit i dystra tankar. Nu är det ett faktum att det inte alls var något besynnerligt med portklappen, utom att den var ovanligt stor. Det är likaså ett faktum att Scrooge hade sett den varenda morgon och kväll hela den tid han hade bott i huset, och vidare att Scrooge hade lika lite fantasi som någon annan i London City, stadsfullmäktige och åldermän med alla deras utmärkelser inte undantagna, vilket är mycket sagt. Likaså får man minnas att Scrooge inte hade ägnat en tanke åt Marley sedan han på eftermiddagen hade nämnt att kompanjonen dött sju år tidigare. Och sedan kan vem som helst söka förklara hur det kom sig att Scrooge, när han hade stuckit nyckeln i nyckelhålet, upptäckte att portklappen, utan att den undergick någon märkbar förändring, i själva verket inte var någon portklapp, utan Marleys ansikte. Marleys ansikte. Det låg inte i samma ogenom trängliga mörker som allt annat på gården, utan spred ett obehagligt skimmer omkring sig, påminnande om en skämd hummer i en mörk källare. Minen var inte vred eller hotande, utan ansiktet såg på Scrooge som Marley brukade göra, med spöklika glasögon uppskjutna i den spöklika pannan. Håret dallrade på ett egendomligt sätt som om det hade satts i rörelse av en fläkt eller en het luftström, ögonen var vidöppna men absolut orörliga. Tillsammans med den likbleka färgen gav detta ett fasansfullt uttryck åt ansiktet, men det fasansfulla tycktes snarare finnas där mot ansiktets egen önskan än vara en del av dess uttryck. Bäst som Scrooge stod och fixerade fenomenet blev portklappen åter en vanlig portklapp. Det vore fel att säga att det inte klack till i Scrooge eller att han kände sig oberörd av en fasa, som hade varit honom främmande sedan han var barn. Men han förde åter handen till nyckeln som han hade släppt, vred om den med stadig hand, gick in och tände ett ljus. Han stannade ett ögonblick obeslutsam innan Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 9
han stängde porten, och granskade den försiktigt på insidan som om han hade fruktat att få se Marleys hårpiska sticka ut genom väggen. Men på insidan fanns ingenting annat än skruvarna och muttrarna med vilka portklappen var fästad, varför han ryckte på axlarna, fräste till och slog igen porten. Ljudet ekade som en åskknall genom hela huset. Vartenda rum ovanpå, vartenda fat i vinhandlarens källare tycktes ha sitt speciella genljud. Men Scroo ge var inte den som lät skrämma sig av ekon. Han reglade dörren och gick genom förstugan och uppför trappan. Han gick lugnt och sakta och putsade ljuset under tiden. Man brukar tala om att man skulle kunna köra med sexspann uppför en trappa, men jag försäkrar att denna trappuppgång var så bred att man med lätthet kunde ha forslat upp en likvagn på bredden med svängeln mot väggen och dörren mot balustra den och ändå fått rum över. Det kanske var därför som Scrooge tyckte sig se en jättelikvagn rulla uppför trappan. Ett halvt dussin gaslyktor skulle inte ha kunnat lysa upp denna trappuppgång nämnvärt, och då förstår man att den med Scrooges lilla ljus var ganska mörk. Men Scrooge gick upp utan att bry sig ett dugg om mörkret: mörker är en billig vara och det tyck te Scrooge om. Men innan han stängde sin tjocka våningsdörr gick han genom rummen för att se att allt var i sin ordning. Så pass mycket intryck hade det där ansiktet gjort på honom. Salen, sängkammaren, skräprummet – alla var som vanligt. Ingen under bordet, ingen under sof fan; en liten brasa i den öppna spisen; tallrik och sked på bordet; den lilla kastrullen med havresoppa (Scrooge var förkyld för tillfället) hängde på spiskro ken. Ingen under sängen; ingen i klädskåpet; ingen bakom nattrocken som hängde ut från väggen i en misstänkt ställning. Skräprummet precis som vanligt. En gammal eldskärm, gamla skor, två fiskkorgar, ett trebent tvättställ och en eldgaffel. Nöjd med sin undersökning stängde Scrooge dörren och vred om nyckeln två gånger, vilket han inte brukade. Sedan han på detta sätt hade försäkrat
sig mot obehagliga överraskningar tog han av hals duken och tog på sig nattrock, tofflor och nattmössa. Därpå satte han sig framför brasan för att äta sin havresoppa. Det var verkligen en dålig brasa och ingenting för en så kall natt. Han var tvungen att sitta stilla en stund alldeles intill den, lutad över glöden för att kunna dra ut mesta möjliga värme från denna handfull kol. Eldstaden var gammal och uppförd för länge sedan av någon holländsk köpman; den var runtomkring belagd med konstiga holländska kakel som föreställde scener ur den Heliga skrift. Där syntes Kain och Abel, Faraos dotter, drottningen av Saba, änglar som svävade ned från skyn på moln som liknade fjäderbolstrar, Abraham, Belsassar, apostlar som stack till sjöss i smörsnipor och hundratals andra figurer med förmåga att sysselsätta hans tan kar, och ändå stack ansiktet av Marley, död sedan sju år, fram som profetens stav och slök alla de andra. Även om varje blänkande kakel från början hade varit slätt men med förmågan att av hans växlande tankar skapa en bild på sin yta, skulle gamle Marleys ansikte ha framträtt på dem alla. – Dumheter! sade Scrooge och började gå fram och tillbaka på golvet. Han gick några slag och satte sig igen. När han lutade huvudet bakåt mot stolsryggen råkade hans blick fastna vid en oanvänd ringklocka som för något nu bortglömt ändamål hade stått i förbindelse med ett rum i översta våningen. Till sin stora häpnad och med en oförklarlig fruktan märkte han att klockan, medan han betraktade den, började svänga av och an. I början svängde den så sakta att den knappt gav ifrån sig ett ljud, men snart ringde den klart och tydligt, och varenda klocka i huset stämde in. Detta varade kanske en halv eller en minut, men det föreföll som en timme. Till slut tystnade klock orna på en gång som de hade börjat. Ett annat ljud hördes i stället djupt nedifrån, det lät som om någon hade släpat en tung kedja över faten i vinhandlarens källare. Scrooge mindes att han hade hört att andar na i spökhus brukade släpa kedjor efter sig. Källardörren flög upp med ett dån och bullret Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 1 1
hördes tydligare i förstugan där nere; det kom upp för trappan; det kom rakt mot hans dörr. – Det är ändå bara dumheter! sade Scrooge. Jag tror inte på det. Men han skiftade färg när bullret utan att minskas ett ögonblick trängde genom den tjocka dörren och in i hans rum. När det nalkades flammade den slock nande lågan i brasan plötsligt upp som om den hade velat skrika: »Jag känner honom! Det är Marleys vålnad!« Och så sjönk den åter samman. Ja, det var samma ansikte, precis detsamma, Mar ley med stångpiska, med samma väst, knäbyxor och stövlar; stövelstropparna stod upp som borst, liksom stångpiskan och rockskörten och håret på huvudet. Kedjan som han släpade på var fastlåst kring midjan. Den var lång och ringlade sig om honom som en svans och när Scrooge tittade närmare efter, märkte han att den var sammansatt av kassaskrin, nycklar, hänglås, kontorsböcker, affärshandlingar och tunga stålbörsar. Kroppen var genomskinlig så att Scrooge rakt genom västen kunde se de båda knapparna i ryggen på livrocken. Scrooge hade ofta hört sägas att Marley inte hade något hjärta, men han hade aldrig satt tro till det förrän nu. Nej, han trodde det inte nu heller. Och det fastän han kunde titta rakt igenom skepnaden och den stod mitt framför honom; fastän han kände den genomträngande kylan från de likkalla ögonen och till och med kunde iaktta mönstret på den bindel som spöket bar bunden runt huvudet och ned under hakan. Ja, han var fortfarande skeptisk och kämpade mot sina egna sinnens vittnesbörd. – Vad nu då? utbrast Scrooge lika giftigt och kyligt som alltid. Vad vill du mig? – Mycket. Det var Marleys röst, det var inget tvivel om den saken. – Vem är du? – Fråga mig hellre vem jag var. – Vem var du då? sade Scrooge och höjde rösten. Du har då pretentioner för att vara en skugga. – I livstiden var jag din kompanjon, Jacob Marley. 1 2 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
– Kan du – kan du sätta dig? frågade Scrooge och såg tvivlande på honom. – Ja. – Gör det då. Scrooge framställde frågan, därför att han inte visste om en sådan genomskinlig ande var i stånd att sätta sig på en stol, och förstod att i händelse det var omöjligt, skulle en pinsam förklaring bli nödvändig. Men spöket satte sig på andra sidan den öppna spisen, som om det hade varit den enklaste sak i världen. – Du tror inte på mig, anmärkte spöket. – Nej, det gör jag inte, sade Scrooge. – Vad vill du ha för bevis på min verklighet utöver dina egna sinnens vittnesbörd? – Jag vet inte, sade Scrooge. – Varför tvivlar du på dina sinnen? – Därför att de påverkas av minsta småsak, sade Scrooge. Det behövs bara en lätt matsmältnings rubbning för att de skall föra en på villospår. Du är kanske bara en osmält köttbit, en senapsklick, en ostkant eller en bit halvkokt potatis. Scrooge var inte van att skämta och inte heller kände han sig för ögonblicket på något uppsluppet humör. Sanningen att säga försökte han vara kvick endast för att distrahera sin uppmärksamhet och hålla sin rädsla i schack, ty spökets röst trängde genom märg och ben. Scrooge kände på sig att han inte i längden kunde sitta tyst och stirra på dessa stela, glasartade ögon. Det hemska i situationen ökades ytterligare genom att spöket tycktes försett med en högst privat in fernalisk atmosfär. Scrooge kunde inte själv känna den men det var tydligt att så var fallet, ty fastän spöket satt alldeles orörligt befann sig dess hår och skjortkrage och stövelstroppar i en dallrande rörelse som om de hade varit utsatta för en ström het ånga. – Ser du den här tandpetaren? sade Scrooge och återvände av nyss antydd orsak snabbt till offensiven i hopp att, om också bara för en sekund, avvända spökets stela blick. – Ja, sade spöket. – Men du tittar ju inte på den, sade Scrooge.
– Jag ser den ändå, sade spöket. – Nå, svarade Scrooge, jag behöver bara svälja den för att under hela mitt återstående liv bli förföljd av en hel legion spöken som jag själv har skapat. Dumheter, säger jag ännu en gång, dumheter! Vid dessa ord upphävde vålnaden ett hemskt skrik och skakade sin kedja med ett så otäckt och skräckinjagande slammer att Scrooge klamrade sig fast vid stolens armstöd för att inte svimma. Men döm om hans fasa, när spöket tog av sig bindeln kring huvudet, som om det hade varit för varmt inomhus, och han såg dess underkäke falla ned på bröstet! Scrooge sjönk ned på knä och slog händerna för ansiktet. – Nåd! sade han. Varför hemsöker du mig, du rysliga uppenbarelse? – O, man med det världsliga sinnet, svarade spö ket, tror du nu på mig eller inte? – Jag tror, sade Scrooge. Jag måste tro. Men varför vandrar spöken omkring på jorden och varför kom mer du till mig? – Det krävs av varje människa, sade spöket, att hennes ande rör sig bland sina medmänniskor och far vida omkring, och om den inte gör det i livet, blir den dömd att göra det efter döden. Den är dömd att ströva genom världen – o, ve mig! – och bevittna händelser som den inte kan ta del i, men kunde ha tagit del i och vänt till lycka medan den levde på jorden. Återigen upphävde spöket ett skrik, skakade sin kedja och vred sina genomskinliga händer. – Du är fjättrad, sade Scrooge darrande. Varför det? – Jag släpar på den kedja som jag smidde i livet, svarade spöket. Jag smidde den länk för länk och aln för aln. Jag fäste den vid mig av egen fri vilja och bar den av fri vilja. Ser du vad den är gjord av? Scrooge darrade ännu häftigare. – Eller kanske du vill veta, fortfor spöket, hur lång och tung den kedja är som du själv bär? Den var redan för sju jular sedan lika lång och tung som den här. Du har arbetat duktigt på den sedan dess. Det är en väldig kedja. 1 4 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
Scrooge tittade sig omkring på golvet, som om han hade väntat att se sig omgiven av en femtio eller sextio famnars järnkätting, men han såg ingenting. – Jacob, sade han bedjande, gamle Jacob Marley, berätta mer för mig! Säg något som tröstar mig, Jacob! – Jag har ingen tröst att ge, svarade spöket. Trösten kommer från andra rymder, Ebenezer Scrooge, och skänks av andra andar åt andra människor. Och inte heller kan jag tala om för dig vad jag skulle vilja. Jag har bara rättighet att säga lite till. Jag kan inte vila, inte stanna och inte dröja någonstans. Min själ vandrade förr aldrig utanför vårt kontor, kom ihåg det; under min livstid överskred den aldrig de trånga gränserna för vårt lilla hål där vi satt och samlade pengar. Nu väntar mig mödosamma färder. Scrooge hade för vana att sticka händerna i byx fickorna så snart han blev fundersam. Han gjorde så nu också medan han grubblade på spökets ord, dock utan att lyfta blicken eller resa sig från sin knäböjande ställning. – Du måtte färdas mycket långsamt, Jacob, an märkte Scrooge i affärsmässig ton, fastän ödmjukt och undergivet. – Långsamt! upprepade spöket. – Död i sju år, sade Scrooge eftertänksamt, och på resor hela tiden. – Hela tiden, sade spöket. Ingen rast, ingen ro. Ständig ånger, ständiga samvetskval. – Reser du fort? frågade Scrooge. – Med vindens hastighet, svarade spöket. – Du måtte ha hunnit fara över ett stort område på sju år, sade Scrooge. Vid dessa ord uppgav spöket ett nytt skrik och slamrade så hemskt med sin kedja i nattens tystnad att polisen kunde ha haft anledning att anhålla honom för oljud och förargelseväckande beteende. – O, fången, bunden, fjättrad i dubbla kedjor! ropade spöket. Att jag inte visste att hela tidsåldrar, fyllda av dödliga människors mödor, måste försvin na i evigheten, innan allt det goda som jorden är mäktig hade hunnit utvecklas! Att jag inte visste att varje kristen själ som verkade troget i det lilla ändå
måste finna sitt jordeliv för kort för att utveckla alla möjligheter att göra gott! Att jag inte visste att in gen ånger kan skänka mig tillbaka alla försummade tillfällen! Men sådan var jag! O, sådan var jag! – Men du var alltid en god affärsman, Jacob, stam made Scrooge som nu började tillämpa spökets ord på sig själv. – Affärsman! utropade spöket och vred åter hän derna. Mänskligheten var min affär. Det allmänna bästa var min affär, välgörenhet, barmhärtighet, överseende och godhet, allt detta var min affär. Min firma var bara som en droppe i havet i jämförelse med de uppgifter som var mig förelagda. Spöket lyfte upp en bit av kedjan och höll den med utsträckt arm, som om den hade varit orsaken till dess fåfänga förtvivlan, och slängde den så i golvet igen. – Vid denna tid på året lider jag mest, sade spöket. Varför gick jag en gång omkring bland mina med människor med böjt huvud utan att lyfta blicken till den välsignade stjärna som ledde de vise männen till ett fattigt skjul! Fanns det då inga fattiga hem till vilka dess sken kunde leda även mig ? Scrooge kände sig mycket obehagligt berörd av att höra spöket tala på det sättet. Han började skälva i hela kroppen. – Hör mig! utbrast spöket. Min tid är snart ute. – Ja, jag hör, sade Scrooge. Men var inte hård mot mig. Och prata inte så mycket dumheter, är du snäll! – Jag får inte berätta varför jag nu har uppenbarat mig i synlig skepnad. Men i osynlig måtto har jag mången gång stått vid din sida. Det var ingen angenäm tanke! Scrooge darrade och torkade svetten ur pannan. – Det är inte den minst plågsamma delen av min botgöring, fortfor spöket. Jag har kommit hit i natt för att upplysa dig om att du ännu har en möjlighet att undgå mitt öde. Det är jag som har berett dig den möjligheten, Ebenezer. – Tack så mycket, sade Scrooge. Du var alltid en god vän. – Du kommer att få besök av tre andar, återtog spöket.
Scrooge höll på att tappa hakan precis som spöket. – Skulle det vara den möjligheten du nämnde, Jacob? frågade han ängsligt. – Ja. – Då tror jag – att jag helst – skulle vilja slippa, sade Scrooge. – Utan dem har du inget hopp att slippa den väg jag vandrar, sade spöket. Du har att vänta den första i natt när klockan slår ett. – Kan jag inte få ta dem alla på en gång, så är det över sedan? sade Scrooge. – Du har att vänta den andra i morgon natt vid samma klockslag, och den tredje natten därpå när sista tolvslaget har förklingat. Laga så att du slipper se mig flera gånger, och kom för din egen skull ihåg vad som har hänt mellan oss. Med dessa ord tog spöket bindeln från bordet och band den kring huvudet som förut. Scrooge märkte det av det skarpa ljudet av käkarna när de slog emot varandra. Han vågade åter höja blicken och fann då sin övernaturliga gäst stå upprätt med kedjan kastad över armen. Skepnaden drog sig baklänges ifrån honom, och för varje steg den tog gled fönstret upp en smula så att det stod vidöppet när spöket hade hunnit dit. Spöket vinkade åt Scrooge att närma sig; han gjorde det. När de befann sig på två stegs avstånd från varandra höjde Marleys ande handen som en maning att inte komma närmare. Scrooge stannade. Inte så mycket av lydnad som av överraskning och fruktan, ty samtidigt som spöket höjde handen uppfattade han ett förvirrat sorl i luften, osamman hängande ljud av klagan och ånger, självanklagelser och oändligt sorgsna jämmerrop. Spöket stod ett ögonblick och lyssnade; så instämde det i den dystra kören och gled ut i den mörka kalla natten. Scrooge gick fram till fönstret och såg ut, driven av en oemotståndlig nyfikenhet. Luften var fylld av spöken som irrade hit och dit i rastlös iver och under högljudd klagan. Alla släpade de liksom Marleys ande på kedjor, en del var sammankopplade – det var antagligen brottsliga regeringar – och ingen var fri. Scrooge hade varit Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 15
personligen bekant med flera under deras livstid. Bland annat kände han mycket väl igen en gammal ande i vit väst med ett väldigt kassaskrin kopplat vid sin fotled; han skrek ömkligt över att han inte kunde hjälpa en stackars kvinna med ett barn som satt på ett trappsteg nedanför honom. Allas sorg var tydligen att de ville ingripa i jordiska angelägenheter för att hjälpa men för alltid hade förlorat förmågan därtill. Huruvida skepnaderna upplöstes i dimma eller omhöljdes av dimma visste inte Scrooge. Men både de och deras spöklika stämmor försvann och natten blev som han hade sett den på vägen hem. Scrooge stängde fönstret och undersökte den dörr som spöket hade kommit genom. Den var stängd i dubbla lås, som när han med egna händer hade stängt den, och slåarna var orubbade. Han försökte säga »dumheter«, men hejdade sig vid första stavel sen. Trött av den sinnesrörelse han hade varit utsatt för eller av dagens arbete eller av den glimt från en osynlig värld som han hade fått skåda eller av det dystra samtalet med spöket eller av den sena timmen kände han sig i stort behov av vila; han kastade sig på sängen utan att klä av sig och föll ögonblickligen i sömn.
1 6 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
ANDR A STROFEN
Den första av de tre andarna ❅ ❆ ❄ ❆ ❅ N ä r Scrooge vaknade och tittade ut från sin säng var det så mörkt att han knappt kunde skilja den ge nomskinliga fönsterrutan från de massiva väggarna i rummet. Medan han försökte genomtränga mörkret med sina vessleögon, hörde han klockan i tornet slå fyra kvartslag. Han lyssnade efter timslaget. Till hans stora häpnad slog den dånande klockan slag på slag, sex och sju och åtta, ända fram till tolv. Då tystnade den. Tolv! Den var ju över två när han gick till sängs! Klockan gick fel, det måtte ha kom mit en isbit i verket. Tolv! Han rörde vid fjädern i sitt repeterur för att beslå det förmätna tornuret med lögn. Dess snabba lilla puls slog tolv slag och stannade så. – Nej, det är inte möjligt att jag kan ha sovit över en hel dag och långt in på nästa natt, sade Scrooge. Det är väl heller inte möjligt att någonting har hänt med solen och att klockan är tolv på dagen? Den senare tanken var så oroväckande att han tumlade ned ur sängen och trevade sig fram till fönstret. Han var tvungen att torka bort frosten med nattrocksärmen innan han kunde urskilja något, och ändå var det inte mycket han såg. Han märkte bara att det fortfarande var tät dimma och stark kyla, och att han inte hörde något buller av människor som sprang av och an på gatorna och förde oväsen, något som folk säkerligen skulle ha gjort om natten hade drivit dagen på flykten och ta git världen i besittning. Detta var en stor lättnad, ty om det inte hade funnits några dagar att räkna efter skulle ju formeln »tre dagar a dato behagade ni mot denna sola växel betala till mr Ebenezer S crooge
eller order« ha förlorat all betydelse som säkerhet. Scrooge lade sig åter och funderade och funde rade och grubblade igenom saken utan att kunna bli klok på det hela. Ju mer han funderade dess mer förbryllad blev han, och ju mer han försökte att inte fundera, dess mer funderade han. Marleys ande oroade honom obeskrivligt. Varje gång han efter moget övervägande kom till den slutsatsen att allt bara hade varit en dröm, flög hans tanke tillbaka som en kraftig stålfjäder till utgångs ställningen och uppställde till nytt begrundande samma problem: var det en dröm eller inte? Så låg Scrooge tills klockan hade slagit ytterligare tre kvartslag, och mindes då plötsligt att spöket hade förberett honom på ett besök när klockan slog ett. Han beslöt att ligga vaken till efter ettslaget, och i betraktande av att han inte hade större utsikter att somna än att fara till himlen, var detta nog det klokaste beslut han kunde fatta. Kvarten blev så lång att han mer än en gång trodde att han omedvetet hade dåsat till och inte hört klockslaget. Till slut dånade det dock för hans lyssnande öra. Ding-dong! – Första kvarten, räknade Scrooge. Ding-dong! – Halv, sade Scrooge. Ding-dong! – En kvart i, sade Scrooge. Ding-dong! – Timslaget! utbrast Scrooge triumferande. Och ingenting annat! Han sade detta innan klockan hade börjat slå sitt djupa, dova, ihåliga, melankoliska enda slag. I samma ögonblick flammade det till i rummet och gardinerna för hans säng drogs åt sidan. Ja, gardinerna för hans säng drogs åt sidan, säger jag, av en hand. Inte gardinerna vid fötterna eller gardinerna vid ryggen, utan de gardiner mot vilka han hade ansiktet vänt. Sänggardinerna drogs åt sidan, och Scrooge som hade farit upp i en halv liggande ställning befann sig plötsligt ansikte mot ansikte med den övernaturliga gäst som hade dragit isär dem, så nära som jag är er, nu när jag i andan
om står alldeles intill er. Det var en underlig figur, närmast liknande ett barn, nej, kanske inte så mycket ett barn som en gubbe, sedd genom något övernaturligt medium vilket gjorde att han såg ut att befinna sig på långt avstånd och förminskad till ett barns storlek. Håret som hängde över nacken och föll ned på ryggen var vitt liksom av ålder fastän man i det friska rödlätta ansiktet inte kunde se en enda rynka. Armarna var långa och muskulösa, likaså händerna som tycktes äga en ovanlig styrka. Benen och fötterna var liksom armarna nakna och mycket välformade. Skepnaden var klädd i en tunika i vitaste vitt, och kring midjan bar den ett lysande bälte från vilket utgick en vacker strålglans. Den höll en kvist av frisk, grön järnek i handen, men i egendomlig motsats till denna vinterns symbol var dräkten smyckad med sommar blommor. Men det egendomligaste av alltsammans var att från hjässan sköt upp en klar ljusstråle som lyste upp alltsammans, och det var antagligen denna som var orsaken till att han under armen bar en stor ljussläckare i form av en mössa, som utan tvivel fick tjänstgöra som mössa i mörkare stunder. Men inte ens detta var det underligaste, konstaterade Scrooge när han betraktade uppenbarelsen med lugnare blickar. Ty liksom bältet glittrade till än här och än där, så att det parti som nyss var ljust i nästa ögonblick förmörkades, så skiftade även gestalten oupphörligt form: än hade den bara ett ben eller en arm, än tjugo ben, än ett par ben utan huvud, än ett huvud utan kropp, och alla dessa växlande former utan bestämda konturer smälte samman med den omgivande dimman. Och just som man förundrade sig över detta var gestalten sig själv igen, lika klar och tydlig som förut. – Är du den ande som man har sagt mig skulle komma? frågade Scrooge. – Ja. Rösten var mjuk och mild, men egendomligt svag, som om skepnaden i stället för att stå så nära hade befunnit sig på långt avstånd. – Vem och vad är du? frågade Scrooge. – Jag är den förflutna julens ande. Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 1 7
– För länge sedan förfluten? frågade Scrooge med tanke på den dvärglika gestalten. – Nej, dina förflutna julars. Scrooge kunde kanske inte ha förklarat det om han hade blivit tillfrågad, men han fick plötsligt en stark lust att se anden iförd sin mössa och bad honom ta på den. – Vad för något? utbrast anden. Vill du så snart med jordisk hand släcka det ljus jag skänker? Är det inte nog att du är en av dem som med sin ondska har åstadkommit denna mössa och tvingat mig att bära den nedtryckt i pannan under en oändlig följd av år? Scrooge förklarade vördnadsfullt att det inte var hans mening att såra och att han inte visste på vad sätt han avsiktligt hade släckt andens ljus under någon tid av sitt liv. Han tog sig därefter friheten fråga vad anden hade för ärende. – Din välfärd, sade anden. Scrooge uttryckte sin stora tacksamhet, men kunde inte låta bli att tänka att hans välfärd bättre skulle främjas av en natt med ostörd sömn. Anden måtte ha uppfattat hans tanke, ty den tillade genast: – Din förbättring då, om du hellre vill det. Pass på! Samtidigt sträckte den ut sin starka hand och tog ett mjukt grepp om hans arm. – Stig upp och följ mig. Det skulle ha varit fåfängt för Scrooge att framhål la att varken vädret eller den sena timmen lämpade sig för en fotvandring eller att sängen var varm och termometern betydligt under fryspunkten eller att han var för lätt klädd i bara tofflor, nattrock och nattmössa, och att han dessutom för tillfället var förkyld. Han kunde inte motstå andens grepp, fastän det var milt som av en kvinnohand. Han reste sig, men när han märkte att anden närmade sig fönstret klamrade han sig bönfallande fast vid dess klädnad. – Jag är en dödlig människa och underkastad tyngdlagen, protesterade Scrooge. – Om jag vidrör dig med min hand där, sade anden och lade handen på hans hjärta, kommer du att bäras upp i mer än ett avseende. Knappt var orden uttalade förrän de gled ut genom väggen och hamnade på en öppen landsväg med fält
på bägge sidor. Staden var fullständigt försvunnen. Det syntes inte ett spår av den. Mörkret och dimman hade försvunnit på samma gång, och det var en klar, kall vinterdag med snö på marken. – Gode Gud! sade Scrooge och knäppte händer na och såg sig omkring. Här är jag barnfödd och uppvuxen. Anden betraktade honom med milda blickar. Den gamle mannen tyckte sig ännu känna dess snabba lätta grepp om armen. Han tyckte att tusen dofter fyllde luften, var och en förbunden med tusen tankar och förhoppningar och fröjder och sorger, för länge, länge sedan förgätna. – Dina läppar darrar, sade anden. Och vad är det jag ser på din kind? Scrooge mumlade med en ovanligt oklar röst att det bara var en finne och bad anden föra honom dit han skulle. – Minns du vägen? frågade anden. – Om jag minns! utbrast Scrooge. Jag kunde gå den med förbundna ögon. – Konstigt att du ändå har glömt den under så många år! anmärkte anden. Kom nu så fortsätter vi! De gick vägen fram; Scrooge kände igen varje grind och vägvisare och träd; slutligen syntes en liten köping med bro, kyrka och en slingrande å. Några raggiga ponnyer kom travande mot dem med ridande pojkar på ryggen; pojkarna ropade åt andra pojkar i bondkärror. Alla var vid bästa humör och skrek och hojtade tills hela det stora fältet var fyllt av glad musik och själva den friska luften tycktes instämma i skrattet. – Det där är bara skuggor av sådant som har varit, sade anden. De har inget medvetande om att vi är här. De muntra vägfarandena kom närmare, och när de nalkades kände Scrooge igen dem och nämnde dem alla vid namn. Varför var han så omåttligt glad att se dem? Varför glänste hans kalla ögon, och varför klappade hans hjärta när de färdades förbi? Varför fröjdades han över att höra dem önska varandra god jul när de skildes i vägskälen för att skynda var och en hem till sitt? Vad frågade Scrooge efter god jul? Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 19
Åt skogen med den goda julen! Vad nytta hade den någonsin gjort honom? – Skolan är ännu inte riktigt tom, sade anden. Ett ensamt litet barn sitter kvar där, övergivet av sina kamrater. Scrooge sade att han visste det. Och han suckade. De lämnade landsvägen och slog in på en välbe kant gångstig och närmade sig snart en dyster röd tegelbyggnad med en ringklocka under takkupolen och en väderflöjel på krönet. Gården var stor men förfallen; de vidsträckta uthusen var nästan tomma, väggarna var fuktiga och mossbelupna, fönsterru torna var spruckna och portarna hängde snett på sina gångjärn. Fjäderfä skrockade och krafsade i stallet; skjulen och vagnslidren var överväxta med gräs. Även själva mangårdsbyggnaden hade förlo rat sin forna glans, och när de steg in i den dystra hallen och såg genom de öppna dörrarna till de många rummen fann de dem torftigt möblerade och ogästvänliga. Luften var unken, det var ruskigt och kyligt och man kom att tänka på folk som steg upp tidigt och inte hade mycket att äta. Anden och Scrooge gick tvärs genom hallen bort till en dörr på baksidan av huset. Den öppnades av sig själv och visade ett långt, naket, dystert rum, som fick ett ännu naknare utseende genom några rader enkla träbänkar och pulpeter. Vid en av pulpeterna satt en ensam gosse och läste invid en klen brasa. Scrooge sjönk ned på en bänk och brast i gråt vid åsynen av sitt stackars glömda före detta jag. Varje kvardröjande eko i huset, varje skrapan de och pip från råttorna bakom panelen, varje droppande ur det halvt upptöade stupröret på den dystra bakgården, varje sus i den enda melankoliska poppelns bladlösa grenar, varje knarrande av dörren till ett tomt skafferi, varje sprakande vedträ i brasan trängde till Scrooges hjärta och kom det att vekna och öppnade slussarna för hans tårar. Anden rörde vid hans arm och pekade på hans yngre jag som satt försjunket i sin läsning. Plötsligt stod en man utanför fönstret; han var klädd i en underlig främmande dräkt med en yxa instucken i bältet och ledde vid tyglarna en med ved lastad åsna, 2 0 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
men han syntes egendomligt tydlig och klar. – Det är ju Ali Baba! utropade Scrooge förtjust. Hederlige gamle Ali Baba. Ja, ja, jag minns. En jul när det stackars barnet där borta satt ensamt kvar i skolan kom han verkligen för första gången precis som nu. Stackars gosse! Och Valentine, sade Scroo ge, och hans vilda bror Orson, där står de! Och vad hette han som stoppades sovande i en kista vid Damaskusporten? Ser du honom inte? Och sulta nens stalldräng som djinnerna vände upp och ned på, där står han på huvudet! Det är rätt åt honom. Det gläder mig verkligen. Hur kunde han tro att han skulle bli gift med prinsessan! Scrooges affärsvänner i City skulle ha blivit gans ka förvånade om de hade fått höra honom tala på fullt allvar om sådana saker, med en egendomlig röst mittemellan gråt och skratt, och hade sett hans glada, upphetsade ansiktsuttryck. – Där är papegojan! ropade Scrooge. Grön kropp och gul stjärt och något som ser ut som ett kålblad på huvudet. Där är den! »Stackars Robinson Cru soe!« skrek hon när han kom hem efter att ha seglat omkring ön. »Stackars Robinson Crusoe, var har du varit, Robinson Crusoe?« Mannen trodde att han drömde, men det gjorde han inte. Det var papegojan. Och se där kommer Fredag och springer för livet ned mot den lilla viken. Hallå! Hej! Hallå! Och med en hastigt växlande stämning som var fullständigt främmande för hans vanliga sätt, sade han fylld av medlidande med sitt forna jag: – Stackars gosse! Därpå började han gråta igen. – Jag skulle önska… mumlade Scrooge och stack handen i fickan och såg sig omkring efter att ha torkat ögonen med rockärmen, men nu är det förstås för sent? – Vad då? frågade anden. – Ingenting, sade Scrooge. Ingenting. Det var bara en pojke som sjöng en julsång utanför min dörr i går kväll. Jag önskar att jag hade givit honom något. Det var bara det. Anden log tankfullt, viftade med handen och sade:
– Nu skall vi se på en annan jul. Scrooges forna jag växte vid dessa ord och rum met blev mörkare och smutsigare. Väggarna bågnade, fönstren sprack, gipsflagor föll ned från taket så att de nakna bräderna blottades, men hur allt detta gick till visste Scrooge lika lite som ni. Han visste bara att det var alldeles riktigt, att allting hade tilldragit sig just så, att han återigen satt där ensam, medan alla de andra pojkarna hade rest hem för att fira jul. Han läste inte längre utan gick förtvivlat fram och tillbaka på golvet. Scrooge tittade på anden, skakade dystert på huvudet och kastade en ängslig blick mot dörren. Den öppnades, en liten flicka, mycket mindre än gossen, kom instörtande, slog armarna om halsen på honom och kysste honom gång på gång under utropet: »Käre, käre bror!« – Jag kommer för att hämta hem dig, käre bror! sade barnet och klappade sina små händer och skrat tade så att hon höll på att kikna. Hem, hem, hem! – Hem, Fanny lilla? frågade gossen. – Ja, svarade barnet, utom sig av glädje. Hem en gång för alla. Hem för alltid. Far är mycket snällare nu än förr och det är ett riktigt himmelrike hemma. Häromkvällen när jag skulle gå och lägga mig, talade han så vänligt till mig att jag tog mod till mig och frågade ännu en gång, om du inte fick komma hem. Och han sade att du fick det, och nu har han skickat hit mig i vagn för att hämta dig. Och du är ju stora karlen, sade barnet och spärrade upp ögonen, och behöver aldrig komma tillbaka hit. Men först skall vi vara tillsammans hela julen och ha riktigt, riktigt roligt! – Och du är ju stora damen, lilla Fanny! utbrast gossen. Hon klappade händerna och skrattade och för sökte nå hans huvud med sin hand, men hon räckte inte upp utan skrattade åter och reste sig på tå för att omfamna honom. Därpå började hon i barnslig iver dra honom mot dörren och han följde henne villigt. En fruktansvärd stämma hördes i detsamma ute i hallen: »Bär ner unge Scrooges koffert!« och rektorn själv visade sig. Han betraktade unge Scrooge med 2 2 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
en blandning av ilska och nedlåtande vänlighet och skrämde honom nästan från vettet genom att räcka honom handen. Därpå förde han honom och hans syster in i den ruskigaste och kusligaste sal som någonsin har funnits. Kartorna på väggen och jordoch himmelsgloberna i fönstren var dävna av köld. Han tog fram en karaff med ett underligt lätt vin och en stor bit av en underligt tung kaka och delade ut smakbitar av dessa läckerheter åt ungdomarna. Samtidigt skickade han ut den magra tjänsteflickan till postiljonen för att bjuda honom »på ett glas«, men denne tackade och sade att om det var samma sort som sist så ville han helst slippa. Under tiden hade unge Scrooges koffert surrats fast uppe på vagnen, barnen tog ett ingalunda ovilligt farväl av rektorn och steg upp i vagnen som rullade muntert i väg nedåt trädgårdsgången, så att snön yrde då den sveptes undan av de snabba hjulen från murgrönans mörka löv. – Det var en ömtålig varelse, hon kunde blåsas ut som ett ljus, sade anden. Men hon hade ett ömt hjärta. – Ja, det hade hon, suckade Scrooge. Du har rätt, ande, Gud förbjude att jag skulle säga emot dig. – Hon var gift när hon dog, sade anden, och hade visst barn också. – Ett barn, svarade Scrooge. – Riktigt, sade anden. Din systerson. Scrooge kände sig obehaglig till mods och svara de med ett kort »ja«. Trots att de alldeles nyss hade lämnat skolan bak om sig befann de sig redan på en starkt trafikerad stadsgata, där människor ilade förbi som skuggspels figurer och skugglika lastvagnar och ekipage kryssa de fram i trängseln. Allt var liv och rörelse som i en riktig stad. Att döma av de smyckade skyltfönstren kunde man se att det återigen var jul, men det var nu kväll och gatorna var upplysta. Anden stannade framför ett affärskontor och frågade Scrooge om han kände igen det. – Om! sade Scrooge. Här gjorde jag ju mina första lärospån! De gick in. En gammal herre i peruk satt vid en
pulpet som var så hög att om han hade varit två tum längre skulle han ha stött huvudet i taket. När Scrooge fick se honom utropade han rörd: – Men det är ju gamle Fezziwig! Sannerligen är det inte Fezziwig livs levande! Gubben Fezziwig lade ifrån sig pennan och såg upp på klockan som visade på sju. Han gnuggade händerna, drog ned sin vida väst, skrattade med hela kroppen ända från skorna till hjässan, och ropade med trevlig, oljig, fyllig, mjuk, jovialisk röst: – Hallå där! Ebenezer! Dick! Scrooges forna jag, nu i en ynglings gestalt, skyn dade in tillsammans med en kamrat. – Tänk, det är Dick Wilkins! sade Scrooge till anden. Ja minsann, det är han. Han var mycket fäst vid mig, stackars Dick! Ja, för tusan! – Jaha, pojkar, sade Fezziwig, nu slutar vi för i kväll. Det är ju julafton, Dick. Det är ju jul, Ebenezer! Sätt för fönsterluckorna, pojkar, och det i rödaste rappet, skrek han och slog hårt ihop händerna. Ni kan inte tro med vilken fart det gick. Pojkarna rusade ut på gatan med luckorna – ett, tu, tre – satte upp dem på sina platser – fyra, fem, sex – bommade till och låste dem – sju, åtta, nio – och innan man hade hunnit räkna till tolv kom de tillbaka flåsande som kapplöpningshästar. – Raska på, utropade gamle Fezziwig och hoppade lätt som en yngling ned från sin höga kontorsstol. Städa undan nu, pojkar, och låt oss få lite svängrum! Raska på, Dick! Rör på benen, Ebenezer! Städa undan, var det ja! Det fanns ingenting som de inte kunde eller ville städa undan medan gamle Fezziwig såg på. Det var gjort på en minut. Allt flyttbart röjdes bort, som om det bannlystes från det offentliga livet för all framtid, golvet sopades och strilades, lamporna putsades, brasan matades med kol, och snart var kontoret lika fint och varmt och torrt och strålande som en balsal, och bättre kunde man inte önska en kall vinterkväll. Nu kom en spelman in med sitt nothäfte och tog plats på den höga pulpeten och började gnida på sin fiol som en hel orkester, så att det lät som femtio magknip. Nu kom mrs Fezziwig som ett enda solitt
leende. Nu kom de tre misserna Fezziwig, täcka och strålande. Nu kom de sex unga beundrare, vilkas hjärtan de hade krossat. Nu kom alla de unga män och kvinnor som var anställda i firman. Nu kom husan med sin kusin bagaren. Nu kom köksan med sin brors specielle vän, mjölkutköraren. Nu kom pojken tvärsöver gatan som troddes inte få nog mat av sin husbonde; han försökte gömma sig bakom flickan från grannhuset som man visste blev luggad av sin matmor. Nu kom de allihop, den ena efter den andra. Några blygt, andra självsäkert, några graciöst, andra förläget, några rusade in, andra måste dras in, men de kom i alla fall. Och så tog de varandra i hand, tjugo par på en gång, och dansade först åt ena hållet och sedan åt det andra, upp mot mitten och tillbaka igen; runt, runt, mer eller mindre kärleks fullt omfamnande; första paret kom alltid tillbaka på fel plats och det nya paret började alltid för tidigt, och snart var alla paren i täten och till slut fanns det inget par kvar som kunde börja turen om igen. När detta resultat hade åstadkommits, klappade gubben Fezziwig i händerna för att dansen skulle upphöra. »Bravo!« skrek han, medan spelmannen körde ned sitt glödande ansikte i ett krus porter som särskilt satts fram för detta ändamål. Men när han åter dök upp igen brydde han sig inte om någon vilopaus och började genast spela igen trots att ingen var uppe och dansade; det var som om den förre spelmannen utmattad hade burits bort på en fönsterlucka och här satt en splitter ny man besluten att övertrumfa honom, kosta vad det ville. Det blev mer dans, och så pantlekar, och mer dans igen, och tårta och bål och en stor kall rostbiff och en stor kokt skinka och köttpastej och öl i långa banor. Men höjdpunkten på kvällen inträffade efter rostbiffen och skinkan, när spelmannen (en stor spjuver, som förstod sitt yrke bättre än ni och jag kunde ha lärt honom) spelade upp »Sir Roger de Coverley«. Då reste sig gamle Fezziwig för att dansa med mrs Fezziwig. De var fördansare och hade ett styvt arbete framför sig med tre och fyra och tjugo par efter sig, folk som var beslutna att dansa och inte gå och såsa. Char les Dickens ❧ En julsaga ❧ 2 3
Men om de hade varit dubbelt så många eller till och med fyra gånger så många, så skulle gamle Fezziwig och mrs Fezziwig ha klarat dem. Vad mrs Fezziwig beträffar så var hon värdig att vara hans maka i ordets alla bemärkelser. Om inte detta är ett tillräckligt högt beröm, så säg mig något bättre och jag skall använda det. Fezziwigs vador lyste så att det gjorde ont i ögonen och glimmade i dansens turer som halvmånar. Man kunde aldrig säga vad det skulle bli av i nästa ögonblick. Och när gamle Fezziwig och mrs Fezziwig hade gått igenom alla turerna, avancerat och retirerat, korsat händerna parvis, bugat och nigit, bildat kedja och bytt damer och återvänt till sina platser, gjorde Fezziwig en piruett och saxade med benen så skickligt att det flimrade för ögonen och kom ned igen på fötter utan att vackla. När klockan slog elva var den trevliga balen slut. Mr och mrs Fezziwig intog sina platser, en på var dera sidan om dörren, och skakade hand med varje gäst för sig, när han eller hon gick ut, och önskade honom eller henne en glad jul. När alla gästerna hade gått utom de båda kontorspojkarna sade de godnatt också till dem, och så dog deras vänliga glada röster bort och pojkarna uppsökte sina bäddar under disken i ett litet krypin bakom kontoret. Medan Scrooge bevittnade allt detta tycktes han vara nästan från sina sinnen. Han deltog med liv och själ i scenen med sitt forna jag. Han bekräftade allting, mindes allting, gladdes åt allting och kände sig allt underligare till mods. Först nu, när Dicks och hans förra jags glada ansikten vändes bort, kom han att tänka på anden; han märkte att han stod och stirrade honom rakt i ansiktet, medan ljuset på andens hjässa brann mycket klart. – De där enfaldiga människorna är verkligen tacksamma för bra lite, sade anden. – Lite! upprepade Scrooge. Anden gav honom ett tecken att lyssna till de bäg ge kontorspojkarna som höjde Fezziwig till skyarna. Därpå återtog han: – Ja, har jag inte rätt? Han har bara offrat ett par pund av sitt jordiska guld, tre eller fyra kanske. Är 2 4 ❧ Char les Dickens ❧ En julsaga
det så mycket att han förtjänar detta beröm? – Det är inte det, sade Scrooge, förargad över anmärkningen, och nu talade han omedvetet som sitt förra och inte sitt nuvarande jag. Det är inte det, ande! Han har makten att göra oss lyckliga eller olyckliga, att göra vår tjänst lättare eller tyngre, att göra den till en glädje eller en börda. Låt vara att hans makt ligger i ord och blickar, i obetydliga små saker som det är omöjligt att räkna ihop och räkna upp, men än sen? Den glädje han sprider är i alla fall lika stor som om den kostade en förmögenhet. Han tystnade plötsligt när han såg att anden betraktade honom. – Hur är det fatt? frågade anden. – Ingenting särskilt, sade Scrooge. – Något måste det väl ändå vara? vidhöll anden. – Nej, sade Scrooge. Jag skulle bara ha lust att säga ett par ord till min bokhållare just nu om jag kunde. Det var bara det. Just som han uttalade denna önskan skruvade hans förra jag ned lampan, och Scrooge och anden stod åter bredvid varandra i fria luften. – Min tid börjar bli knapp, anmärkte anden. Fort! Uppmaningen var inte riktad till Scrooge eller någon annan i närheten men den hade ögonblicklig verkan, ty Scrooge såg åter sig själv. Han var äldre nu, en man i sina bästa år. Hans ansikte bar ännu inte de senare årens stränga och hårda drag men hade börjat präglas av bekymmer och snikenhet. Ögonen flackade ivrigt, snålt och rastlöst, lidelsen hade slagit rot i hans själ och man såg var skuggan av det växande trädet skulle falla. Han var inte ensam utan satt bredvid en vacker ung flicka i sorgdräkt; hon hade tårar i ögonen som glittrade när ljuset från gångna julars ande föll på henne. – Det betyder i alla fall så lite för dig, sade hon milt. En annan avgud har trängt undan mig, och om den kan trösta och uppmuntra dig i fortsättningen, som jag skulle ha försökt göra, så har jag ingen anledning att klaga. – Vilken avgud har ersatt dig? frågade han. – Guldet!