Fabian Göranson
Snön
hade fallit hela kvällen, men framåt natten verkade den nöjd med att ha svept in staden i ett mjukt täcke. Gatorna skulle vara obrutet vita några timmar till, innan morgontrafiken började köra upp sina spår.
Klara, Perri och Grollan kom smygande ner för en lång trappa. Väl nere på gatan stannade de till och såg sig om.
”Nu är vi inne på Clownernas område”, sa Perri.
Klara tyckte att Clownernas kvarter såg lite sämre ut än deras egna. Husen var lägre, mer slitna.
”Grollan, var hänger
Clownernas flagga någonstans?” frågade Klara.
”På andra sidan backen, och sen tre kvarter rakt fram”, sa Grollan och pekade. ”Men det kan finnas vakter.”
”Det är okej”, sa Klara samtidigt som hon öppnade sin väska. ”Jag sätter på mig Panoptikon.”
De två andra tvättbjörnarna tittade nyfiket på när
Klara satte på sig masken. Särskilt Grollan, som hört talas om Panoptikon flera gånger men aldrig sett den på så nära håll.
Men de kunde inte veta hur det kändes för den som hade masken på sig.
Så fort Klara satte på sig Panoptikon förvandlades den vita världen till en regnbåge av färger. Alla hus blev genomskinliga, det var som att titta rakt in i en kropp. Klara vande sig aldrig vid det, även om hon inte längre blev lika snurrig som hon blivit i början.
”Om du vill följer vi med så klart”, sa Perri. ”Nä, det är mindre riskabelt om det bara är jag”, sa Klara och drog upp Silvarin ur bältet. ”Jag
kommer tillbaka så fort jag vet om kusten är klar.”
Sen pulsade hon iväg genom snön, med träsvärdet hon fått av sin bror i ett hårt grepp. Upp för backen och in på fiendens område.
Klara tittade rakt genom väggarna med Panoptikon.
I en del av husen kunde hon urskilja människor som låg och sov.
Men de flesta hus var verkstäder av olika slag, små rum med bänkar och verktyg, stora rum med maskiner.
Det hade gått två månader sen hon hittade Panoptikon i doktor Nuragens underjordiska laboratorium. Natten därpå hade hon försökt visa stället för Mack och Perri, men då var huset redan tomt.
Inte så mycket som en skruv hade synts till. Teknokraterna hade flyttat sin verksamhet någon annanstans.
Så fick Klara syn på flaggan. Den skilde ut sig mot den rena, svarta himlen.
Klara sökte av husen runtomkring innan hon tog av sig Panoptikon.
Sen stod hon en stund i nattens tystnad, lyssnade efter misstänkta ljud och tittade upp mot flaggan.
Men när hon vände sig om för att gå tillbaka var det något som fångade hennes blick.
En papperslapp stack ut som ett blekt öga mot en mörk trävägg och fick det att hugga till i magtrakten.
Det var en av mammas lappar. En efterlysning med Klaras fotografi.
”Har du sett Klara? Min dotter är försvunnen sen i höstas. Polisen vill inte hjälpa till, de säger att det är så många barn som försvinner nu för tiden …”
”Måste hon sätta upp de där över hela stan?!” viskade Klara till Silvarin.
”Förstår hon inte att jag inte vill bli hittad?”
”Hoppas bara att inte Mack och Perri sett mammas lappar”, viskade hon och kastade in bollen i ett mörkt hörn vid husknuten.
”Det skulle bara kännas så … fel.”
Hon rev ner lappen från väggen och knögglade ihop den till en liten boll.
Kiosken var ett litet förfallet trähus som låg vid norra gränsen för Tvättbjörnarnas kvarter. Här bodde Grollan och Kiosk-Purre, och deras uppgift var att hålla uppsikt över den flagga som hängde närmast Clownernas område.
”Jag såg inga vakter”, sa Klara när hon kommit upp för trapporna. En lång stege låg på marken bakom Mack.
”Det är verkligen en helt galen plan det här”, sa Kiosk-Purre. ”Äh, det kommer funka fint!” sa Mack. ”Du och Grollan kan ju Clownernas kvarter utan och innan.”
”Det är just därför jag tycker att den är galen”, sa Kiosk-Purre.
Så smög de iväg i samlad trupp. Klara gick först och hade tagit på sig Panoptikon igen. Sen Perri och efter honom kom Mack och KioskPurre, som kånkade på stegen. Grollan gick sist och höll koll bakåt.
”Är det säkert att det inte är någon vakt?”
frågade Kiosk-Purre.
”Jag såg inte till nån i alla fall”, sa Klara.
De kom fram till flaggan och Klara vände sig till Perri. ”Gaudium et tristitia. Vad betyder det?”
”Det betyder glädje och sorg”, svarade han.
”Okej, nu kör vi”, sa Grollan och de började fälla ut stegen. Det var en lång och väldigt ranglig sak.
”Mack, det här är din plan, så du får klättra upp”, sa Kiosk-Purre. Macks blick hade fastnat på översta stegpinnen. Det var långt till marken om han skulle trilla.
”Jag är smidig som en orm”, sa Mack, men lät inte längre lika övertygad som han hade gjort borta vid Kiosken.
”Vi ska väl sätta igång med vårt”, sa Perri och la en hand på Klaras axel.
Klara satte på sig
Panoptikon igen, och tillsammans smög de bort mot ett mörkt portvalv som öppnade sig i huset där flaggan var fäst.
Direkt till höger i portgången fanns en trappa.
Den var av trä och knarrade betänkligt för varje trappsteg de tog.
Klara trevade sig fram och lät Panoptikons
åtta ögon tränga igenom väggar, tak och golv.
Spänningen och rädslan darrade i varje nerv.
”Här är lägenheten som är närmast flaggan”, viskade hon när de kommit upp till översta våningen. ”Det ser inte ut som att någon är vaken.”
Perri gick fram till dörren och Klara hörde ett svagt rasslande när han tog upp några verktyg ur väskan.
Låset var ganska enkelt och efter bara några minuter gled dörren upp med ett svagt gnisslande.
En liten hall ledde in till ett rum fullt av sovande människor. Deras långsamma andetag var det enda som hördes. Men de sov inte djupt, snart var det morgon. Någonstans tickade en väckarklocka, redo att när som helst bryta ut i ett ilsket ringande.
Tvättbjörnarna smög på tå mellan sängarna och kom in i köket. Till vänster upptäckte Klara ytterligare en person som sov i en kökssoffa. Men Perri gick raka vägen fram till fönstret och drog upp haspen.
En fläkt av iskall luft strömmade in. Perri lutade sig ut genom fönstret och började genast fixa med flaggans rep som var fastknutet i en järnögla.
Klara ställde sig på tå bakom honom för att se hur det gick för de andra.
Men när Klara kastade en blick uppåt gatan höll hon nästan på att ge ifrån sig ett skrik.
Mack satt högst upp på stegen. Han hade knutit fast en morakniv i ena änden av en pinne, så att han precis nådde upp för att såga i flaggrepet.
Grollan och Kiosk-Purre stod nedanför och försökte hålla den rangliga stegen upprätt.
Deras tid hade runnit ut. Fienden var här.
