I
da är nio år och bor med sina föräldrar och lillebror i ett område som heter Sjöviken. En solig dag i slutet av sommarlovet hittar hon en stor, svart häxhatt på vägen till stranden. Med hatten på huvudet börjar konstiga saker hända henne. Ida kan plötsligt trolla nästan vad som helst! Det är underbart men magin leder också till en hel del problem. Efter att ha förvandlat gympahallen till en djungel och gjort monster av skolmaten får hon inte trolla mer, för då kommer de vuxna ta hatten ifrån henne. Ida trollar inte längre. I alla fall inte så att nån ser …
D
et var i början av februari och ett tjockt snötäcke svepte in fälten, gårdarna och skogen. Idas familj kom åkande i sin gröna bil längs den smala landsvägen, som gick över slingrande backar och gamla stenbroar. Ida tyckte att det kändes som om de kört hela dagen. Hon hade för länge sen tröttnat på att stirra ut genom fönstret, där det vita landskapet svischade förbi.
”Är det långt kvar nu …?” sa Ida rakt ut. Och det var inte första gången hon frågade.
”Hm, ja … jag tror att avtagsvägen till Norra Vresinge ligger lite längre fram”, mumlade pappa och studerade en stor vägkarta. ”Så det borde vara högst en timme kvar …”
”Vi får hoppas att pappa inte läst fel på kartan igen”, flinade mamma. ”För då får vi tillbringa natten i bilen!”
Lillebror satt på sin bilkudde, omgiven av serietidningar, godispapper och tomma juiceförpackningar. ”Men jag är kissnödig”, sa han och sparkade otåligt med benen.
”När vi kommer fram till gammelmoster Inga ska du få kissa”, sa pappa. ”Och så kommer vi få en massa gott att äta också. Hon är fantastiskt duktig på att laga mat!” ”Mmm … jag hoppas hon gjort kåldolmar”, sa mamma. ”Ja verkligen. Med gräddsås och rotmos och pressgurka … och hennes egna rårörda lingon …” fyllde pappa i.
”Varför ska vi åka dit över huvud taget?” stönade Ida. Hon hade hellre velat vara med sin bästa kompis Ester. Ida hade inte träffat gammelmoster sen hon var nyfödd. Och aldrig ätit kåldolmar heller för den delen. ”Du vet ju att Inga behöver lite hjälp där hemma, eftersom hon har brutit benet”, sa mamma. ”Och så bor hon alldeles e nsam med sina katter i en stuga mitt ute i skogen!”
Mamma hann knappt avsluta meningen innan hon plötsligt tvärbromsade. Bilen kanade flera meter innan den till sist stannade på tvären.
Alla satt tysta en stund med hjärtat i halsgropen. Sen utbrast mamma: ”Varför har de ställt upp en avspärrning mitt i vägen helt utan förvarning?!” ”Vänta lite, så tar jag en titt”, sa pappa och klev ur bilen.
”Vad är en avspärrning?” frågade lillebror och lutade sig fram.
”Det betyder att vi inte kan åka längre här”, sa mamma. ”Kanske är det nåt fel på vägen som de måste fixa …”
”Men kan inte Ida använda sin häxhatt för att trolla bort felet?” ”Nej, lillebror. Vi har kommit överens med Ida om att hon inte ska använda hatten på det viset.”
Men Ida hörde inte att de pratade om henne. Hon tyckte att hon hade fått syn på nåt borta i skogsbrynet. Hon knäppte upp säkerhetsbältet och satte sig på knä för att se bättre.
Det var nåt stort och svart som låg på huk bakom några vita björkstammar. Det var nästan helt blickstilla, men höjdes och sänktes hela tiden.
Som att det andades tungt.
Ida försökte fixera det svarta med blicken. Men det gick inte att se vad det var för nåt.
”Mamma … Det är nåt slags hårigt svart djur där borta mellan träden …” sa Ida. ”Vad är det där för nåt egentligen?” ”Mhm …” sa mamma frånvarande.
Då var det som att två prickar glimmade till mitt i lurvet. Två gula ögon som betraktade bilen. Blinkade. Och sen stirrade rakt på Ida.
”Ja, det var en konstig avspärrning”, hojtade pappa utifrån. ”Den verkar mest vara ihopbyggd av en massa bråte … och inte ser jag nåt vägarbete heller.” ”Men det står här att man ska ta den där lilla vägen istället!” sa pappa och pekade på en liten avfart intill.
”Okej, men hoppa in då så att vi kommer iväg!” ropade mamma tillbaka.
Pappa satte sig igen. Mamma vred på ratten flera varv, körde framåt och bakåt och krånglade tills bilen kom in på den smala och skumpiga lilla sidovägen.
De hade bara kört några hundra meter när lillebror gnällde igen från baksätet: ”Mamma … Jag är kissnödig …” ”Ja men typiskt, Otto!” stönade mamma. ”Du skulle ju ha passat på när vi stannade förut!”
Vägen ledde rakt in i skogen. På båda sidor om den stod en mur av snötyngda granar. När bilen kämpat sig upp för den första backen såg de hur stora mörka moln tornade upp sig i öster.
Pappa tittade upp från kartan och mumlade: ”Jag hoppas verkligen att det där ovädret inte är på väg åt vårt håll.”