I
da är nio år och bor med sina föräldrar och lillebror i ett område som heter Sjöviken. En solig dag i slutet av sommarlovet hittar hon en stor, svart häxhatt på vägen till stranden. Med hatten på huvudet börjar konstiga saker hända henne. Ida kan plötsligt trolla nästan vad som helst! Det är underbart men magin leder också till en hel del problem. Efter att ha förvandlat gympahallen till en djungel och gjort monster av skolmaten får hon inte trolla mer, för då kommer de vuxna ta hatten ifrån henne. Ida trollar inte längre. I alla fall inte så att nån ser …
För många tusen år sen låg det en stad i Österlandet som hette Babylon. Det var den största och vackraste staden i världen, och människorna som bodde där var rika och lyckliga. Så en dag bestämde de sig för att bygga ett torn. ”Ja, vi ska bygga ett torn”, sa de. ”Som är så högt att det når hela vägen upp till himlen. För då kommer vi att stå öga mot öga med Gud Fader själv.”
Och människor kom från när och fjärran för att hjälpa till med det stora tornet. De gjorde tegelstenar av lera, och satte ihop dem med murbruk. Tornet växte sig högre och högre. Snart var det så högt att de översta våningarna nådde ända upp till molnen.
Och människorna fortsatte att bygga.
Men i sin himmel satt Gud Fader själv och tittade ner. Och han tyckte inte om det han såg. ”Om de fortsätter så här så kommer ingenting vara omöjligt för dem”, tänkte han. ”Och då kommer de ju också att vara som gudar!”
Hela den kvällen funderade Gud Fader på hur han skulle göra för att stoppa bygget.
Så nästa morgon, när människorna vaknade, hade det hänt nåt märkligt. Från den ena dagen till den andra hade de alla börjat tala olika språk …
”Och vad tror ni hände då?” frågade Greta Borg, medan hon stegade runt i klassrummet och stirrade på barnen med den uppslagna boken i händerna. ”Ida, vad tror du hände när de började tala olika språk?” ”Det blev kanske … roligt med lite omväxling?” svarade Ida. ”Nej!” ropade Greta Borg. ”De förstod ju inte varandra längre, hela tornbygget stannade av! Det var en ka-ta-strof!”
Precis när hon uttalat ordet ”katastrof”, utbröt ett förfärligt oväsen. En klocka började ringa så högt att det gjorde ont i öronen.
Greta Borg stelnade till som om hon blivit slagen av blixten. ”Åh nej”, flämtade hon. ”Det är brandlarmet …”
Barnen tittade oroligt på varandra och började resa sig upp ur bänkarna. Greta Borg tyckte det gick för långsamt. ”Skynda er ut barn, skolan brinner upp!”
När alla skulle försöka tränga sig ut genom dörren samtidigt uppstod ett väldigt tumult. ”Rädda sig den som kan!” skrek Greta Borg, vilket inte alls gjorde barnen lugnare.
”Matilda, är det du som satt eld på skolan?” frågade Pablo medan de rusade genom korridoren. ”Äh, håll klaffen!” fräste Matilda. Men alla visste att hon gillade att leka med tändstickor.
Barnen ramlade nästan över varandra, när de huller om buller störtade ut genom skolporten. Men där tvärbromsade de. Alla de andra klasserna var redan prydligt uppställda på fotbollsplanen. De verkade inte alls panikslagna, utan snarare uttråkade där de stod och väntade.
Ida och de andra i klassen radade upp sig på ett led, medan Greta Borg räknade dem så att ingen blivit kvar i klassrummet. ”Synd på en så vacker gammal byggnad”, mumlade hon och kastade blickar över axeln mot skolan.
Men ingenting verkade hända. Ingen svart rök syntes och inget kusligt rött sken av eldslågor heller. ”Märkligt”, sa Greta Borg för sig själv. ”Var brinner det nånstans egentligen?”
Rektorn såg att Greta Borg verkade orolig och förvirrad. ”Du minns väl att vi pratade om det här på personalmötet imorse?” sa han. ”Att vi har brandövning idag?” ”Brandövning? Så du menar att det inte var … på riktigt?”
Nu brast alla barnen ut i ett lättat gapskratt, och Greta Borg blev svettig i ansiktet av skam och besvikelse.
”Skönt att det bara var en brandövning”, sa Ida. ”Verkligen”, sa Ester. ”Jag trodde faktiskt att skolan höll på att brinna upp på riktigt! Förresten, kan vi inte gå till vår glänta i skogen efter skolan?”
”Schhh … inte så högt så att de andra hör”, viskade Ida. ”Kom ihåg att det är vår hemlighet!”