I
da är nio år och bor med sina föräldrar och lillebror i ett område som heter Sjöviken. En solig dag i slutet av sommarlovet hittar hon en stor, svart häxhatt på vägen till stranden. Med hatten på huvudet börjar konstiga saker hända henne. Ida kan plötsligt trolla nästan vad som helst! Det är underbart men magin leder också till en hel del problem. Efter att ha förvandlat gympahallen till en djungel och gjort monster av skolmaten får hon inte trolla mer, för då kommer de vuxna ta hatten ifrån henne. Ida trollar inte längre. I alla fall inte så att nån ser …
D
et var en måndag i mitten av september. Regnet öste ner. Ida var på väg till skolan. Hon hade inga regnkläder, men den svarta häxhattens breda brätten skyddade i alla fall ansiktet. Det hade gått ett par veckor sen hon hittade den magiska hatten i ett buskage. Nu tog hon aldrig av sig den, bara när hon skulle sova eller duscha.
Plötsligt hörde Ida en röst bakom sig. ”Det är katastrof!” klagade rösten. ”Det är syndafloden, vi kommer att bli bortspolade allihop!”
Ida vände sig om och fick syn på en suddig gestalt som vandrade genom regnet. När figuren kom närmare såg hon att det var hennes klassföreståndare Greta Borg, som också var på väg mot skolan.
”Nu har det regnat utan uppehåll i snart en vecka!” fortsatte hon. ”Det kommer att bli vår undergång!”
Hon kastade en orolig blick mot himlen som om den när som helst skulle falla ner. Sen skyndade hon vidare med långa kliv.
När Ida kom fram till skolan såg hon Pablo och Valeria sitta på huk vid skolporten. Hon gick nyfiket fram för att se vad de höll på med.
”Kolla, vi har samlat ihop en massa sniglar och daggmaskar”, sa Valeria. ”De är väldigt härliga att ta på.”
Mycket riktigt, framför dem låg en samling småkryp som krälade runt på marken och varandra. Pablo började räkna upp alla namnen: ”Det här är Olga, Slangen, Kladdis, Bollen, Gullis …”
”Ärligt talat, måste ni hålla på med slemdjur?!” Trillingarna Alva, Bella och Cilla kom fram och tittade äcklat på småkrypen på marken. ”Slemdjur kan faktiskt ha sjukdomar”, sa Cilla. ”Vill ni verkligen bli smittade av dem?” sa Bella.
”Olga och Slangen är inte alls sjuka!” protesterade Pablo. ”De är jättegulliga, ni borde ge dem en puss!” ”Nej, de är faktiskt jättefula!” sa Cilla.
Ida och Valeria såg på medan Pablo jagade trillingarna runt skolgården. De skrattade och skrek om vartannat. ”Ärligt talat, Pablo, jag kommer få slemsjukan!” tjöt Alva. ”De vill bara ha lite kärlek!” skrattade Pablo. ”Jag önskar att det inte fanns några slemdjur!” ropade Bella.
”Daggmaskar är faktiskt väldigt viktiga för de är mat åt andra djur”, sa Ida som just läst en tjock bok om naturen. ”Paddor till exempel.”
Trillingarna stannade upp och tittade surt på Ida. ”Ärligt talat, Ida, man kan inte äta slemdjur”, sa Alva. ”Det var verkligen det värsta jag hört”, sa Bella. ”Jag tror faktiskt jag kräks!” sa Cilla.
”Snälla Ida”, sa Pablo. ”Kan inte du förvandla mig till en padda, så kan jag äta Slangen till lunch? Så här, som en spagetti!” Han höll upp en mask över sin gapande mun och låtsades äta upp den.
”Nej, det går inte, för Ida får faktiskt inte trolla längre”, sa Valeria. Ida tittade bort och mumlade in i halsduken.
Alva spetsade genast öronen. Det här lät väldigt intressant. ”Ärligt talat, får hon inte trolla längre?” frågade hon. ”Nej, för då kommer Greta Borg ta hennes hatt ifrån henne”, sa Valeria.
”Det var ju inte meningen att du skulle säga det till alla”, väste Ida till Valeria. Hon kände inte alls att det var nåt hon ville att nån annan skulle veta, särskilt inte trillingarna. Just då ringde klockan in, och alla barnen började gå mot porten.
Men trillingarna ställde sig tätt intill varandra och började viska så att ingen annan kunde höra. ”Usch, jag tycker verkligen inte om Idas hatt”, sa Bella. ”Hon borde faktiskt inte få ha den”, sa Cilla.
”Och ärligt talat, paddor som äter slemdjur är nog det värsta som finns”, sa Alva.